USA jublar
Min rapport till Flamman valnatten då Obama valdes, november 2009.
Lär av USA
Vad kan man lära av politiken i USA? det skrev jag lite om i VK tidigt 2009.
Vem tar hand om nannyns barn?
En jämförelse mellan föräldrars villkor i Sverige, USA och på St Lucia, publicerad i Arbetaren våren 2008.
Möte med en desertör
En text om en desertör från USA:s armé, från Ny Tid december 2007
Iraksoldater mot kriget
En text om amerikanska soldater i Irak som är emot kriget, från Klassekampen 2007
De fick allt de pekade på
En text om den ekonomiska krisens USA, från Aftonbladets kultursida hösten 2008
USA jublar
Flamman, november 2009
-Vi har en svart president, det är helt otroligt. Stora glädjetårar rullade efter kinderna på kvinnan som stod på gatan och talade i mobiltelefon med en vän. Klockan var strax efter elva på kvällen i Washington DC och Barack Obama hade just utropats till segrare i presidentvalet.
Under valdagen köade miljoner amerikaner utanför vallokalerna. På många håll slog valdeltagandet rekord när miljontals nya väljare, många av dem unga eller svarta, strömmande till vallokalerna. På vissa håll fick de röstande vänta i fem timmar eller mer på att få lägga sin röst. Stämningen bland Obamas supportrar var behärskat optimistisk. Få vågade ta ut någon seger i förskott.
När rösterna väl började räknas visade det sig att det var just Obamakampanjens förmåga att registrera nya väljare och få dem till valurnorna som avgjorde valet. Förstagångsväljare och väljare från minoriteter som svarta och latinos röstade med överväldigande majoritet på Obama. Bakom framgången fanns en unikt välorganiserad kampanj där tiotusentals frivilliga har knackar dörr och ringt samtal till väljare i de avgörande staterna.
Obamas segerfest hölls i Chicago där flera hundra tusen människor firade och lyssnade på segertalet. Även i många andra städer runt om i USA utbröt spontana gatufester när valet hade avgjorts. Allra störst blev Obamas seger i huvudstaden Washington DC med 93 procent av rösterna. Så fort Kaliforniens röster hade räknats in och Obama därmed hade nått de nödvändiga 270 elektorsrösterna så fylldes Washingtons gator av bilar som tutade och folk som firade. I studentkvarteren i Adams Morgan korkades gator igen av folk som dansade, trummade på kastruller och ropade ut segern. Många hade tårar i ögonen och främlingar kramade om varandra. Folkmassan ropade ömsom Obama – Obama och USA, USA, USA. En ung man i skägg stod på ett biltak och viftade på en stor amerikanska flagga. Det var som om de progressiva väljarna tog tillbaks sitt land.
Barack Obama är ingen vänsterpolitiker med nordiska mått mätt, långt därifrån. Men jämfört med Bushårens arrogans, rättsröta och krigspolitik så är det ett stort framsteg att en civiliserad borgerlighet kommer till makten i USA. Det ger hopp för fackliga rättigheter, klimatfrågan och kvinnors rättigheter i USA. Det ger hopp om att USA åtminstone kommer att försöka samarbeta internationellt, även via FN, i avgörande frågor. Men i slutändan kommer Obama, som alla amerikanska presidenter, att sätta USAs egna intressen främst oavsett vad omvärlden tycker. Kriget i Afghanistan, liksom det okritiska stödet till Israel, lär fortsätta som tidigare. Den ekonomiska krisen begränsar Obamas reformutrymme på hemmaplan.
Lär av USA
Västerbottens Kuriren, 2009
Ibland blir jag tillfrågad hur jag som socialist kan bo och trivas i USA. Jag brukar alltid känna mig lite ställd av frågan. Även om man ogillar ett lands utrikespolitik, krig och brist på sjukförsäkring för vanligt folk så kan man ju tycka bra om invånarna och kulturen i landet. Jag tycker att det är slående hur sociala och öppna många amerikaner är jämfört med den genomsnittlige svensken. Dessutom är New York där jag bor ett levande exempel på hur spännande och kreativt ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle kan bli.
Efter några år har jag också blivit mindre säker på att det svenska politiska systemet alltid är bättre än det i USA. Mycket negativt kan förstås sägas om politiken i USA, om hur pengarna styr, om negativ TV-reklam och lågt valdeltagande. Jag lämnar det ämnet där, ni anar säkert vad jag som Vänsterpartist tycker. Men även en del gott kan sägas om politiken i USA. Vi, som så ofta utgår från att det är bäst i Sverige, har mycket av lära amerikanerna. En sak är deras vilja att arbeta oavlönat och entusiastiskt för det de tror på. Obamas kampanj bars upp av tiotusentals frivilliga som använde sina få semesterdagar till att knacka dörr och argumentera. Likadant kan man se amerikaner mobiliseras i starka folkliga kampanjer, helt utan att kräva betalt, för att besegra förslag om abortförbud i South Dakota eller för gayrättigheter i Kalifornien. Hos oss är politiken mest något för partierna, ombudsmännen och de redan övertygade. Det är svårt att tänka sig att det plötsligt knackade på tusentals partilösa som vill använda sin tid och sina pengar till valarbete hos ett av våra partier. Visst, ibland arbetar amerikaner för saker som jag inte alls tycker är bra som abortförbud eller rätten att bära vapen. Men själva fenomenet är ett demokratiskt sundhetstecken.
I kampanjen inför presidentvalet angreps republikanen John McCain för att han hade röstat med Bush i 95 procent av voteringarna. I Sverige skulle en riksdagsman som bryter mot partilinjen i fem procent av omröstningarna vara en unik bråkstake som inte hamnade på valsedeln igen. Därför kan FRA-lagar och Lissabonfördrag dunkas igenom i riksdagen. Partipiskan får ledamöter att rösta emot sin egen övertygelse. Det blir en smula patetiskt när riksdagsledamöter som var emot FRA-lagen i talarstolen förklarade varför de röstade emot sin egen övertygelse. När riksdagen gav EU mer makt över Sverige via Lissabonfördraget satt tiotals ledamöter som egentligen motsatte sig fördraget och röstade emot sin egen övertygelse eller avstod i voteringen. Den enda ledamot som vågade rösta emot sitt partis påbud var centerpartisten Sven Bergström från Hälsingland, heder åt honom.
Varför har vi personval i Sverige när ledamöterna ändå bara följer partilinjen när det väl gäller? Det är att lura väljarna. Många har röstat på de personer som vek ner sig just därför att de trodde att de skulle stå upp för den personliga integriteten eller hade en mer EU-kritiska hållning.
I USA är det ofta viktigare för ledamöter i kongressen vad folk i den egna valkretsen tycker eller vad det egna samvetet säger, än vilka order som kommer från partiledningen. Det gör att debatten inför besluten faktiskt betyder något. Det finns något mycket sunt i det. Visst, det skapar också utrymme för opportunism och gör politiken mer svår att förutsäga. Men vi skulle behöva mer av det i Sverige. Jo, jag vet att de parlamentariska systemen och de politiska traditionerna ser annorlunda ut, men det vore ändå sunt. Det skulle göra politiken mer levande och det skulle kunna förbättra kontakten mellan valda och väljare. Debatten innan besluten tas skulle spela större roll, nu är den ofta mest en trött formalitet eftersom alla redan vet hur det kommer att gå. Det skulle minska makten hos partiledningar och regeringen och öka den för de folkvalda och väljarna. Det skulle också göra att de politiska blocken kunde brytas upp i frågor som inte är traditionella höger-vänsterfrågor som EU eller de om personlig integritet. Även det vore sunt.
Vem tar hand om nannyns barn?
Arbetaren, 2008
När jag flyttade till New York var det en sak som jag först inte förstod. I parker och på gator mötte jag unga afroamerikanska eller latinska kvinnor som drog runt på barnvagnar med barn som inte alls liknade dem. Efter någon dag förstod jag att de var nannys, de har som arbete att ta hand om andras barn. Nannyn är ofta svart medan barnet och dess föräldrar för det mesta är vita. I USA är klass och ras påfallande ofta samma sak. När föräldrarna går tillbaka till sina arbeten får nannyn ta över skötseln av barnet under långa arbetsdagar. I USA handlar det ofta om barn som bara är några månader gamla. Det är vanligt att pappan bara får ett par dagar ledigt efter barnets födsel medan många mammor återgår till sitt arbete efter tre månader.
Barnvagnen med mina egna tvillingar skapar varje dag sociala kontakter med amerikaner som gärna byter ett par ord på gator och i parker. Så hamnar jag ibland i en stunds diskussion i gathörnen med stadsdelens nannys. Många av dem talar om de barn de har hand om som om de vore deras egna. De får ofta betydligt mer tid med barnen än vad föräldrarna får. Men jag kan inte låta bli att fundera på vem som tar hand om nannyns barn medan hon arbetar.
Den svenska politiken för att stödja föräldrar är av yppersta världsklass. När amerikaner får höra om vår föräldraförsäkring och våra dagisavgifter möts man med en blandning av misstro och avund. I USA kan en bra dagisplats, om man får en, ofta kosta mer än 10 000 kronor i månaden. För många amerikaner framstår det skandinaviska systemet som en overklig önskedröm. Ofta får jag berätta flera gånger om föräldrapeng i mer än ett år och maxtaxa i förskolan innan den som lyssnar tror på mig. ”Det är ett civiliserat land” är en kommentar som flera gånger har blivit reaktionen efter en stunds begrundande tystnad. För många amerikaner blir lösningen istället en nanny eller att kvinnan får börja arbeta deltid eller bli hemmafru för att få tid med barnen. Andra, som varken har råd med förskola eller nanny, får lita på grannar eller mormor och farmor för att få det att gå ihop. Föräldrarna är ofta stressade och fyllda av dåligt samvete.
Som en del av de föräldraledigas globala toppklass passade jag och min fru på att ta med våra små tvillingar och föräldrapengen på en liten tur till Västindien. Istället för regnet och kylan i New York fick vi några dagar i värmen och solen. På de öar vi besökte möttes vi som småbarnsföräldrar av en översvallande vänlighet. En dag skulle vi ta ett litet plan från St Lucia till Dominica. Efter att ha checkat in på Castries minimala flygplats gick vi över gatan och väntade på vårt plan på den fina sandstranden. Vi satte oss och barnen i skuggan och såg ut över vågorna. Av en vänlig kvinna köpte vi ett par smörgåsar och en flaska vatten för någon tia. Hon frågade var vi kom ifrån. Det visade sig att även hon hade bott i Brooklyn. I ett och ett halvt år hade hon bott i den västindiska stadsdelen vid Utica Avenue och Eastern Parkway som jag har vandrat igenom någon gång. Hon hade jobbat som nanny åt en familj på Long Island. Hon hade, som så många andra, saknat arbetstillstånd och visum. Hemma hos mormor på St Lucia hade hon kvar sin son som bara var ett drygt år gammal. Hon berättade att hon hade tjänat mycket bättre i USA än hemma. Pengarna hade hon skickat hem. Men efter drygt ett år hade hon inte orkat längre. Det blev för många sömnlösa nätter när hon låg och tänkte på sin son. Så fick jag då ett svar på vem som tar hand om nannyns barn.
Ny Tid, 2007
- Jag växte upp med en bild av att USA:s militär hjälpte människor runt om i världen.
Marc Train, 20, växte upp i Salina, Kansas. När han var 17 år gick han in i USA:s armé.
- Eftersom jag var så ung fick min mamma skriva på ett dokument om att det var i sin ordning att jag skulle bli soldat, berättar Marc.
Marc Train skrev ett kontrakt på fyra års aktiv tjänstgöring plus fyra år i reserven. Han sändes till Fort Leonard i Missouri för grundutbildning och sedan till Fort Huachuca i Arizona där han utbildades i insamling av information och analys.
I september 2005 drabbades Louisiana och New Orleans av orkanen Katrina. För Marc Train blev det som skedde i samband med orkanen början på ett politiskt uppvaknande.
- Jag såg nyheterna om hur de som drabbades värst, de var ofta fattiga och svarta, inte fick någon hjälp av vår regering. Jag funderade mycket över att det var så samtidigt som vi har råd med kriget i Irak och fler än 700 militära baser utomlands. Vi har en regering som vill styra över andra länder men som inte bryr sig om att hjälpa våra egna. Jag läste mer och mer och började inse att jag som soldat är en del av ett system som jag ogillade. USA använder hot och våld för att genomtvinga sin vilja i andra länder.
Marc skapade en blogg där han började skriva om sina upptäckter och åsikter. Han skrev kritiskt mot Irakkriget och om hur dålig regeringen var på att hjälpa orkanoffren.
- Vi var tillsagda att inte prata politik i militären, så jag höll mina åsikter för mig själv. Jag var noga med att inte bryta mot några regler och att inte använda hemlig information som jag fick tillgång till i min tjänstgöring.
I april 2006 placerades Marc Train hos den 3:e infanteridivisionen i Fort Stewart, Georgia. Det är ett förband som har sänts till Irak flera gånger.
- På sommaren hade jag en del ledig tid, jag grubblade mycket över politik, orättvisorna i vårt land och den amerikanska militärens roll. Jag kände mig allt mer illa berörd, jag hade svårt att sova. När jag kom tillbaks till mitt förband undrade en kompis om jag var okej. Jag berättade för honom om vad jag tänkte på och visade honom min blogg. Nästa dag blev jag inkallad på förhör hos ett befäl.
Marc bestraffades omedelbart för sina åsikter och sin blogg.
- De ifrågasatte om jag var lojal och pålitlig. De drog in min tillgång till känslig information. Jag beordrades sluta skriva och radera min blogg. De såg till att jag inte skulle kunna befordras eller dekoreras i framtiden.
Marc omplacerades till helt andra arbetsuppgifter.
- Jag fick plocka skräp, diska eller lasta av lastbilar hela dagarna. Jag hölls isolerad från andra soldater i förbandet. De förstod inte varför jag skulle bestraffas. Några av dem visade mig en del sympati, men jag var ensam i min situation. Jag hade gått in i militären för att tjäna mitt land, det kunde jag inte göra längre.
I början på 2007 skulle Marcs förband sändas över till Irak igen som en del av USA:s militära upptrappning i landet. Marc ville absolut inte skickas dit.
- Det är många som inte vill åka till Irak, men de flesta tvingas acceptera det. De har ingenstans att ta vägen. En del försöker bli sjukförklarade, några försöker begå självmord och ganska många deserterar. Jag försökte komma undan Iraktjänstgöringen. Mina befäl insåg nog också att jag skulle bli en bråkstake och orosfaktor om jag sändes över.
I januari 2007 deltog Marc i en av de stora fredsdemonstrationerna i Washington. I demonstrationståget bestämde han sig för att hellre desertera från militären än sändas till Irak. Han fick kontakt med Irakveteraner som var aktiva emot kriget.
- Det blev allt tydligare att även jag skulle sändas över. Det är sådan brist på soldater att till och med sårade på kryckor sänds tillbaks till tjänstgöring i Irak.
Den 17 mars deserterade Marc Train. Han fick hjälp av andra veteraner och började driva runt i USA. Han fick bo hos familjer till andra desertörer och i ett anarkistkollektiv. Han aktiverade sig politisk emot kriget. Han brydde sig inte om att hålla sig gömd.
- Tusentals soldater deserterar från armén varje år. Många enheter bryr sig inte om att leta efter dem, kanske vill de slippa bråkmakarna. Skulle de driva alla fall skulle det bli politiskt känsligt och visa hur många som faktiskt deserterar.
I juli kontaktade Marc Train sitt förband med hjälp av en advokat för att få lämna armén. 10 september var det klart att han fick lämna sin tjänstgöring.
- Veteraner från armén behandlas verkligen dåligt. De som är skadade kan få vänta flera år på ersättning. Många får inte den hjälp de behöver.
Nyligen framkom det i USA att en fjärdedel av de hemlösa i USA är veteraner.
- Jag hade en rumskamrat med allvarliga psykiska problem efter tjänstgöring i Irak. Han slängdes ut ur armén utan hjälp eller behandling, berättar Marc. Många amerikaner inser nog inte det verkliga priset för kriget. Det betalas av den lilla del av befolkningen som tjänstgör eller är familjer till militärer.
Marc har fortfarande varken bostad eller arbete.
- Jag kan inte åka tillbaks till min mor i Kansas, jag har inte träffat henne på mer än ett år. Hon har två arbeten men har ändå svårt att försörja sig. Jag vill inte ligga henne till last. Nu får jag bo hos vänner. Det känns inte bra att leva på solidariteten från vanliga arbetande människor. Men ibland har man inget val.
Iraksoldater mot kriget
Klassekampen, 2007
Efter snart fyra år i Irak och en amerikanske dödssiffra som närmar sig 3 000 är majoriteten av amerikanerna motståndare till USA:s krig i Irak. En stor majoritet av irakierna vill att USA lämnar landet. Mindre känt är att motståndet mot kriget också är starkt bland amerikanska soldater i Irak. En opinionsunderökning gjord tidigare i år visade att 72 procent av soldaterna ville att USA ska lämna Irak innan årets slut, 29 procent ville se ett omedelbart tillbakadragande. Det finns flera exempel på soldater som organiserar motstånd mot kriget på plats i Irak.
I New York berättade nyligen tre soldater organiserade i IVAW, Iraq veterans against the war, om hur de gjorde motstånd mot kriget i sina förband i Irak. Garett Reppenhagen, Joe Hatcher och Jeff Englehart tjänstgjorde i den amerikanska arméns första infanteridivision i Irak under 2004 och 2005.
-Vi tjänstgjorde i Kosovo när Irakkriget bröt ut. Vi ville inte åka när vi fick besked om att vårt förband skulle flyttas till Irak, vi var emot kriget från början. Vi hade förberett civila kläder för att kunna desertera. Men vi har familjer hemma och ville kunna återvända till USA, så efter långa diskussioner beslöt vi oss för att vara kvar i förbandet, berättar Garret.
I Irak separerades de tre soldaterna. Trots det fullföljde de sin plan på att göra motstånd mot kriget på plats.
-När vi började opponera oss var opinionen fortfarande för kriget, bara 30 procent av amerikanerna motsatte sig det. Bush blev omvald när vi var i Irak, det var tungt att se det. Nu är det lättare att vara kritisk. Det är svårt att skapa motstånd inom militären, man är ständigt övervakad och man kan bli mycket hårt straffad om man åker fast, så vi var tvungna att vara mycket försiktiga, berättar Garret.
-Kriget i Irak är mycket annorlunda jämfört med det i Vietnam. Det finns inget Saigon, inget säkert område bakom linjerna dit man kan åka. Vi var helt instängda på vår bas, man är alltid övervakad, man sover med sitt vapen, duschar med sitt vapen, befälen kan kontrollera allt som sker.
Garret och de andra började sprida sina vittnesmål om sanningen i Irak genom brev, nästa steg blev att starta en kritisk blogg. De fick kontakt med fredsaktivister i USA. Genom dem fick de kritisk litteratur av bland andra Noam Chomsky och Howard Zinn liksom böcker om motståndet mot Vietnamkriget som de cirkulerade mellan soldaterna. Jeff Englehart menar att böckerna fick upp ögonen på dem och lärde dem att se kritiskt på USA:s politik och historia:
-Som soldat har man ingen yttrandefrihet, man ska bara lyda order, systemet bygger på rädsla och lydnad. Vi försökte få de andra att inse sanningen, att vi var bara var små kuggar i en stor maskin, att kriget inte är något naturligt och att moderna människor kan lösa konflikter på fredlig väg. Vi bedömde att vi hade lite att vinna på att träda fram öppet och sedan tystas, vi ville fortsätta påverka soldaterna i fält, så vi fick arbeta med dolda medel.
Joe Hatcher flyttades från sitt förband för att han hade för starkt inflytande på de andra soldaterna. I flera månader fick han arbeta med att förbränna likdelar som hade samlats ihop. Under en månad fick han tvätta fordon rena som hade smutsats ner av damm med utarmat uran.
De arbetade med sin blogg, men också genom direkta aktioner på plats, berättar Jeff:
-Vi satte upp klistermärken med ”Bush lies – who dies?” (Bush ljuger – vem dör?) överallt på förbandet, ofta satt de kvar i dagar. De andra talade mycket om det, många var kritiska till kriget. Bak på våra fordon var det ofta texter på arabiska med uppmaningar om att hålla avståndet. Vi lärde oss skriva ”Fuck Bush” på arabiska, det målade vi bak på förbandets stridsfordon. Befälen förstod aldrig varför Irakierna jublade när vi kom.
-Ett av få ställen där soldaternas kritik kan komma till uttryck är i graffitin på toalettväggarna, många uttryckte sin känslor och kritiken mot kriget där, säger Joe.
Garret berättar om hur de tog direkt kontakt med andra soldater och försökte de få dem att börja se kritiskt på kriget och vad trupperna gjorde:
-En dag hade en bonde som hade gått på sitt fält blivit ihjälskjuten av våra soldater. Jag talade med en av dem som först sa att det var bättre att de sköt honom än tvärtom. Sedan frågade jag honom vad hans pappa jobbade med. Han svarade att han är bonde. Jag sa till honom att den som hade skjutits kunde ha varit hans far.
Med bara två par månader kvar av tjänstgöringen i Irak lyckades militären, via IP-adressen, spåra att det var Garret som skrev på bloggen:
-Jag blev inkallad till befälen som sa att jag var det värsta som hänt armén. De beordrade mig att sluta skriva, det gjorde jag inte, och snart åkte jag fast igen och blev straffad.
Liksom många andra förband blev de beordrade att stanna längre i Irak än vad som först hade sagts. Tjänstgöringstiden förlängdes med tio månader. Garret Reppenhagen påpekar det blir allt svårare att få frivilliga till kriget:
-Det är främst de som har det sämst som lockas till armén med löften och god betalning eller framtida utbildning. Värvningen blir allt mer aggressiv.
Idag arbetar de i en organisation för veteraner från Irak som är emot kriget, de kräver att USA omedelbart lämnar landet.
-Redan när vi var i Irak såg vi inbördeskriget komma i landet, USA saknar strategi för att hantera det, problemen kan inte lösas genom fortsatt ockupation, menar Jeff och får medhåll av Garret:
-Ju fler soldater som skickas till Irak, desto värre kommer det att bli. Irakkriget har varat i fyra år. När USA:s krig Vietnam hade pågått lika länge hade 2 000 amerikaner dödats, det är fler döda amerikaner i Irak under samma tid. Vill vi att Irakkriget ska eskalera som kriget i Vietnam? Motståndet beror på ockupationen, bara ett tillbakadragande kan lösa konflikten.
Faktaruta
Det viktigaste verktyget för amerikanska soldater som motsätter sig kriget är Internet. Genom webbsidor, bloggar och nyhetsbrev sprids kritiska soldaters vittnesmål från Irak. Aktiva soldater, veteraner och familjer skriver inte bara om sitt motstånd mot kriget, de sprider också litteratur, filmer och upprop. Här är några adresser:
www.militaryproject.org
www.traveling-soldier.org
www.citizen-soldier.org
www.ivaw.org
Aftonbladets, 2008
De fick allt de pekade på. De begärde avregleringar, och fick det. De begärde sänkta skatter för de allra rikaste, och de fick det. Vinsterna var enorma och finansdirektörerna hjältar när bonusar och gyllene fallskärmar regnade över Wallstreet. Den fria marknaden skulle få sköta sig själv och vara bra för alla. Tanken var att överskottet från festen skulle sippra ner till vanligt folk.
Men vanliga amerikaner var aldrig bjudna till festen. Reallönerna har stått stilla, eller till och med gått ner. Många har levt på dyra lån som gavs med dåliga säkerheter och aggressiv marknadsföring. När fastighetspriserna rasar får folk gå från hus och hem. De ser sin trygghet och sina besparingar smälta ihop medan priserna och arbetslösheten stiger. Kvar finns bara skulderna.
Raset för finansbolagen är ett fiasko för dogmerna om den fria marknadens välsignelse. Om det bara hade varit direktörerna som hade drabbats så hade få sörjt. Men det är skattebetalarna som ska stå för notan på svindlande 700 miljarder dollar. Visst har förslaget blivit bättre än den blanka check som George Bush och finansminister Paulsen, den tidigare direktören för Goldman Sachs, begärde. Det finns nu inslag av kontroll och ansvarskrävande, gränser för direktörernas girighet och mer hopp om att skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar. Men mycket saknas. Finansmarkanden regleras inte och inget verkligt skydd ges åt alla de amerikaner som riskerar att få gå från hus och hem.
USA:s budgetunderskott är redan enormt trots att USA:s offentliga sektor och infrastruktur har fått stå tillbaks. Resurser som hade behövts för utbildning, sjukvård till alla, modern miljöteknik och kollektivtrafik ska nu gå till banker och finansbolag.
I slutet på George Bushs presidentperiod kraschar ekonomin, hans egna i kongressen som ska upp till omval om fem veckor vänder honom ryggen och de som förut bad om avreglering ber nu om hjälp. Välståndet skulle ha sipprat ner till dem som arbetar. Nu ska istället pengarna forsa från vanliga amerikaner till dem som fick vara med på festen.
