Puuuh, det blev en jämn och spännande valkväll i Norge. Men nu verkar det klart, med 98,5 % av rösterna räknade pekar allt på en rödgrön valseger med ett par mandats övervikt. Spänningen har till stor del berott på att det liberala partiet Venstre bara får 3,9 % av rösterna och därmed precis missar 4 % spärren. Det anrika partiet får därmed bara två mandat, om de hade klarat spärren hade de dessutom tagit flera utjämningsmandat.
De rödgröna klarar sig tack vare ett mycket starkt val av de norska socialdemokraterna som går fram med ett par procent till dryga 35 %. Den stora förloraren hos de rödgröna blir SV, Vänsterpartiets motsvarighet, som backar 2,6 % och slutar på 6,2 %. Även om en viss tillbakagång var väntad så var det här ett dåligt resultat. Den tredje delen av de rödgröna, den norska centern, står i stort sett still. På den borgerliga sidan ökar höyre, moderaterna med 3 % till dryga 17 medan mittenpartierna backar. Störst är krisen för Venstre vars ledare avgick under kvällen. Vänsteryttern Rödt misslyckades, igen, med att ta mandat. Närmast var de i Oslo, i riket fick de 1,3 %. Kanske var det tur för Rödt att de inte kunde få skulden för att borgarna vann, något som svenska F! kanske borde fundera på inför riksdagsvalet hos oss.
Som helhet är Norge att gratulera. Det är 16 år sedan en norsk regering lyckades bli återvald. Att vinna en gång är svårt, att få förnyat förtroende är svårare. Jag hoppas att de svenska rödgröna partierna gör flera studieresor till Norge innan vårt eget val 2010.
Det finns inslag i den norska politiken som både gör det lättare, och svårare, för de rödgröna att vinna än i Sverige. Norska LO framstår som radikalt, aktivt och pådrivande både vad det gäller att bilda opinion och att mobilisera för en mer radikal politik. Tyvärr är vår egen svenska fackföreningsrörelse som ganska lam i jämförelse. Inom norska LO finns en livaktig vänsteropposition som tar stor plats i debatten som pådrivare. I Norge finns en mycket bra dagstidning som står till vänster, Klassekampen, och den politiska debatten i landet om frågor som EU och WTO håller ofta en högre nivå en motsvarande debatt i Sverige.
Samtidigt finns det i Norge en stark populistisk och främlingsfientlig höger, Fremskrittspartiet, som skickligt spelar på folkliga känslor mot ”eliten” och som gör djupa inbrytningar i den norska arbetarklassen. I Norge tvingas vänstern ibland förklara varför man inte har råd med allt, fast landet har det på pappret, därför att en oansvarig ekonomisk politik kan leda till överhettning i ekonomin. Det problemet har vi ju inte riktigt i dagens Sverige. Samtidigt har den norska rödgröna regeringen resolut stimulerat landets ekonomi när den globala finanskrisen slog till. Det har även många svenska byggnadsarbetare glädje av. Fremskrittspartiet är dock ett tveeggat vapen för den norska borgerligheten. Deras rasism och populism gör att det saknas ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ i landet, något som de rödgröna bevisligen har och vinner på. Den här gången fick rasisterna i Fremskrittspartiet en liten valframgång och runt 23 % av rösterna och de blev därmed klart störst bland de borgerliga.
Visst kan man invända att den norska politiken borde ligga ännu längre åt vänster. Ingen kan påstå att landet är på väg att utvecklas i socialistisk riktning. Samtidigt framstår Norge som det mest progressiva landet i Europa på flera områden, det är faktiskt inte illa. Tänk om vi kunde säga samma sak om Sverige. I en tid med privatiseringar, svaga offentliga investeringar och EU-diktat så går Norge en delvis egen och annan väg. Det är värt en hel del. Man ska inte glömma att den rödgröna regeringen domineras av socialdemokrater och innehåller ett borgerligt parti, Senterpartiet. Men för vänstern, i Sverige och i Norge, återstår frågan hur man kan regera och ta ansvar utan att tappa stöd. Knäck den nöten den som kan.
Läs mer i DN, SvD, Klassekampen och VK och förstås Ali Esbatis blogg
Roligt för dem som jobbat för en seger samt för de som röstat rätt men vann man inte på andras osis (4-procentsregeln) typ Anders Gärderuds OS-seger på 3000 m hinder 1976 i Montreal då den ruggigt spurtande Baumgartl föll pladask på sista hindret?
Beträffande senterpartiet så framstår det i en del frågor – t.ex. frågan om privatiseringar/marknadstillbedjan – ofta som radikalare än arbeiderpartiet. Så slängen ”borgerligt” verkar lite vid sidan om.
Men F! har ju lämnat besked nyligen om att de kommer stödja en rödgrön regering härförleden, vilket kändes väntat men betryggande.
Vad det gäller det norska Senterpartiet så är jag enig, de är mer ett mittenparti än ett rent borgerligt parti. Men deras civiliserade åsikter är kanske så positiva för oss eftersom vår egen borgerlighet har gått så kraftigt åt höger.
När det gäller F! så är ju grejen att de är helt utan chans att ta mandat i riksdagsvalet, röster på dem kommer därmed att bli bortkastade för den som vill byta regering. Rödt hade betydligt större chanser att ta mandat i Norge än vad F! kommer att ha i Sverige.
Men om senterpartiet är ett mittenparti, vad är då arbeiderpartiet? Det har i många år stått ”till höger” om sp, bland annat i frågan om privatiseringar och marknadsutsättningar.