De fattiga är oftast tysta i den politiska debatten. Att inte klara av att betala mat och hyra är inget man skyltar med vare sig i Sverige eller i USA. Har man fullt upp att hålla nästippen över vattnet så blir det inte så mycket energi över till annat.
Dagens New York Times har ett tänkvärt reportage om en stor drabbad grupp, barn i hemlösa familjer. Antalet har nästan fördubblats de senaste två åren. Sammantaget är de fler än en miljon i USA. Många bor på campingar eller flyttar runt efter att de och deras föräldrar har tvingats från hem som de inte längre har råd med. De betalar ett högt pris för krisen.
Under förmiddagen for vi ut till Governors island med barnen som lekte på en gräsmatta. Där var fullt med anhöriga till brandmän och poliser som dog i attacken 11/9 2001. De anhöriga sprang ett minneslopp. Det hela var ganska vardagligt men ändå värdigt. Några familjer hade gjort t-shirts till minne av familjemedlemmar som dog i attacken. Attacken börjar på något vis bli historia även om den på inget vis är bortglömd. Under Bushs tid överuttnyttjades den i politiska syften, något som många i New York kände sig främmande inför. Trots attacken har New York förblivit en mycket liberal stad där stödet för Bush, Irakkriget och republikanerna aldrig har varit starkt.
Igår såg jag film, mexikanska La Zona. Suggestiv och välgjord om den rika överklassen innanför och de fattiga utanför muren.
0 Responses to “Den tysta fattigdomen”
Leave a Reply