Äntligen börjar debatten om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan vakna till så smått. I många andra länder som deltar i kriget, som Norge och Kanada, har den debatten pågått länge.
Föga förvånande rycker borgerliga ledarsidor ut till försvar för regeringens politik där det svenska deltagandet i kriget ska trappas upp. Moderata politiker kräver att vi ska sända mer trupp och JAS-plan. Så ska tydligen fred och utveckling för Afghanistans folk ordnas. Men resonemangen haltar. Ingen kan riktigt förklara vad vi har för politisk eller militär strategi eller hur länge våra trupper ska stanna i landet. På fullt allvar framförs ståndpunkter som att vi är i Afghanistan för att bekämpa Al-Qaida. Men inte ens USA påstår att Al-Qaidas baser finns i Afghanistan, de finns i Pakistan. Ett annat argument är att vi ska bekämpa narkotikahandeln. Men den frodas ju under det nuvarande koruppta styret i landet. Den som dristar sig till att ifrågasätta vår militära närvaro i landet får omedelbart anklagelser om att vara för talibaner, syrakastning på kvinnor och mot flickors skolgång slungade emot sig.
Det finns ingen militär lösning på kriget i Afghanistan. Det som den borgerliga alliansen inte vågar se uttalas öppet av ledande amerikanska och brittiska militärer på plats. Mer än en mäktig armé har fått lämna Afghanistan med svansen mellan benen eftersom afghanerna som regel avskyr utländska ockupanter. För varje gång den militära allians, där Sverige ingår, bombar civila mål så ökar motståndet. Samtidigt ökar talibanernas styrka. Det är precis så utvecklingen ser ut med nuvarande ”strategi”.
Istället krävs en politisk lösning och dialog med de minst militanta delarna av talibanerna. Dialogen kan självklart inte vara villkorslös exempelvis när det gäller kvinnors rättigheter. Dessbättre är talibanrörelsen inte alls den enhetliga centraliserade struktur som den framställs som. Ofta är den ett lokalt förankrat uttryck för motstånd mot de utländska truppernas närvaro. Stödet för motståndet finns främst hos pashtunerna, landets största folkgrupp, och konflikten har tydliga etniska inslag. Att det krävs en dialog för att få in fler pashtunska grupper i en politisk process och val inser många. Till dem hör nye NATO-chefen Fogh Rasmussen och Karzais främste utmanare i presidentvalet, tidigare utrikesministern Abdullah Abdullah. Men på de borgerliga ledarredaktionerna är det fler svenska soldater och JAS-plan som är lösningen.
Intressant nog höjs även en och annan kritisk borgerlig röst som Gert Gelotte på GP. Många socialdemokrater kritiserar öppet Sveriges politik och därmed sitt eget partis hållning. I Kanada har NDP, landets socialdemokrater, var ledande i kravet på att dra hem trupperna. Istället vill de satsa på civilt bistånd för att bygga upp landet. Kanada har också, till skillnad från Sverige, en tydlig strategi i Afghanistan som gör att de skulle kunna dra tillbaks sina trupper 2011. Det borde Sverige också ha. Kan ingen skicka Urban Ahlin (S) på en studieresa till hans partikamrater i Kanada?
Jonas:
Håller med dig men grubblar över risken för ett talibant maktövertagande ifall trupperna dras tillbaka. Du tror väl inte att dessa fanatiker försvinner bara för att de utländska styrkorna gör det kombinerat med lite civilt bistånd? Titta bara på Pakistan som kämpar förtvivlat mot den växande talibanrörelsen. Redan nu fruktar man en kommande talibansk seger.
http://svt.se/2.103970/1.1534742/talibanernas_aterkomst_copy
Tyckte Per T (!?) Osson resonerade vettigt i söndagens God morgon världen. Han menade att Sverige var där på FN:s, inte NATOs, begäran och han menade också att demokrati får försvaras med vapen om så behövs. Han jämförde med att många svenskar åkte till Spanien för att bekämpa fascismen på 30-talet. Visserligen var det då enskilda svenskars beslut men jag tycker ändå att jämförelsen är vettig när det gäller själva sakfrågan: att försvara demokratin mot fascism (i båda fallen). Inte heller jag tror att talibanerna kan kommas åt med militära medel men jag tror denna militära närvaro skadar människorna något mindre än om de inte var där alls. Bra att demoner som Milosevic och Saddam fick erfara att de åker dit om de plågar livet ur sitt eget folk. Det finns fler demoner som går fria som alla vet men de riskerar numera att få stå till svars och det är en bra utveckling.
Förhandla måste ockupationsstyrkorna göra förr eller senare. Historien visar ju tydligt att afghanskt ockupationsmotstånd inte kan krossas, märkligt att man aldrig lär sig. Förhandla med ”talibaner” gjorde ju USA innan man kastade sig över landet, då handlade det om att få dra en oljeledning genom landet. USA fick nobben…
USA var landet som ledde bojkotten mot OS i Moskva 1980 som protest mot att ryssarna ”bjöds in” till Afghanistan av dåvarande regimen för att hjälpa bekämpa muslimska extremister – som försågs med vapen från USA och Storbritannien. Efter några mentala kullerbyttor, fortsätter Afghanistan vara ockuperat och befolkningen bombad, fast den här gången av USA/Nato och ISAF-styrkor. Nu kan man plötsligt inte förhandla fred med sina f.d. alierade.
Hur många miljarder av skattebetalarnas pengar kostade Afghanistan äventyret? Skulle det inte vara bättre att använda pengarna för att återupbygga landet? Hur många afghaner har svenska soldater dödat. på vems order och med vilket rätt?