Till och med på DNs ledarsida kan man nu läsa att en lettisk devalvering är oundviklig. Frågan är hur mycket det har kostat landet och dess befolkning att bedriva hårdvalutapolitik som de har gjort. Krisen slår benhårt mot letterna. Likheten med det katastrofala svenska kronförsvaret i början på 90-talet är tydliga. Det handlar om prestige och anpassning till EU, vanligt folk får betala priset. Tyvärr lär Lettland, med landets svaga industriella bas, ha en lång väg tillbaks även efter en devalvering. När Lettland väl släpper sin övervärderade valuta fri lär det inte dröja länge innan Litauen och Estland tvingas följa efter, men det kan nog vara lika bra.
När man ser på hur hårt EU, inte minst Sverige, och IMF behandlar Lettland så är det lite svårt att begripa argumenten för Islands ansökan till EU som flykt undan ekonomisk kris. I Klassekampen, nordens bästa vänstertidning, har Dag Seierstad, nordens vassaste analytiker av EU, skrivet om den märkliga isländska ansökan till EU. Som han påpekar har en ansökan till EU aldrig haft så svagt stöd som den isländska. En majoritet i Alltinget är emot medlemskapet. Den gröna vänstern gick ändå med på att sända in ansökan. Vänstern får nu inte bara städa upp efter högerns katastrofala misshandel, läs avreglering, av landets finansiella sektor. Den tar också ansvar för en EU-ansökan den egentligen är emot. Jag undrar om det är så klokt.
I DN skriver Nathan Shachar något intressant om EU och utrikespolitiken. Annars tillhör han inte mina favoriter, han är en av dessa skribenter i gränslandet mellan ledarsida/allmänt tyckande/nyhetsreporter som tyvärr har blivit något av DNs signum. Hans bevakning av konflikten Israel/Palestina verkar baseras mest på information från isaeliska militärkällor medan bevakningen av Latinamerika präglas av hans egen avsky för vänstern. Men nu skriver han om EUs utrikespolitik:
”Detta utgår från att länderna i EU skulle ha samma internationella intressen. Det har de inte. Sverige har en lång tradition av engagemang för mänskliga rättigheter. Spanien har en lika lång tradition av samvetslöshet och likgiltighet för mänskliga rättigheter. Spaniens intresse för sådana frågor i ett land är omvänt proportionell mot Repsols och Telefonicas investeringar.”
Med Lissabonfördraget ska EU inte bara ha en gemensam utrikespolitik utan även en gemensam utrikesförvaltning och utrikesminister. Då blir det inte mycket kvar av svensk utrikespolitik. Men precis som Shacher påpekar så har vi ibland helt olika hållning än andra EU-länder i avgörande frågor. Ta bara Västsaharakonflikten som exempel. Sverige har en bra hållning i frågan jämfört med andra EU-länder. Frankrike är i praktiken ombud för Marockos ockupation av Västsahara. Vilken politik blir EUs? Det finns gott om liknande exempel. Men EU-anhängarna verkar inte ha några betänkligheter att offra vår egen röst i världen. Våra ambassader får väl istället fokusera på att hjälpa svenskar som vill rösta utomlands eller som har supit bort passet.
I VK kan man läsa att Västerbotten har den lägsta brottsligheten i Sverige. Till det kommer andra hedrande förstaplatser som att männen i Västerbotten är svenska mästare på att vara pappalediga. Västerbotten är också ett av de län i Sverige där extremhögern har absolut minst stöd. Way to go!
När det gäller Lettland och Island måste i rättvisans namn folket själva, genom sina regeringars hejdlösa och historielösa handlande, ta på sig huvudansvaret för kraschen. Klart att man inte ska straffa människorna för detta men vill bara erinra om ”det egna ansvaret” ungefär som att man inte får sno åt sig på varuhuset bara för att det är fullt av varor på armslängds avstånd. Förståeligt att man snabbt vill bli rika men herregud …
Man kan kritisera EU för mycket men här har jag svårt att göra det, man har väl inte tvingat på länderna billiga pengar och de hårda kraven för att låna ut saneringspengar är väl kända.
Varför kör ofta f d öststater så hejdlöst och på höger sida förresten? Det bådar inte gott att kasta sig från den ena ytterligheten till den andra.