Med minsta möjliga marginal erkände riksdagen idag att turkarna begick folkmord mot armenier och andra kristna minoriteter 1915. Det krävde att ett par borgerliga ledamöter löpte över blockgränsen och röstade med de rödgröna. Något sådant är ovanligt, extremt ovanligt. Men heder åt dem som följde sitt samvete.
Till omvärlden, inte minst till Turkiet, sänder beslutet ett viktigt budskap. Vi tänker inte vara tysta och blunda när man öppet och fräckt förnekar ett historiskt välbelagt försök att utrota ett helt folk. Om förslaget hade förlorat hade budskapet varit det rakt motsatta. I Sverige bor tiotusentals ättlingar till dem som överlevde massakrerna. För dem är dagens beslut en ett viktigt erkännande.
För den rödgröna oppositionen blev dagens beslut en viktig seger, ett bevis på sprängkraften i att våga bedriva en utrikespolitik byggd på värderingar. För utrikesminister Bildt är beslutet ett minst sagt förödmjukande nederlag. Han försökte sätta den beräknande realpolitiken främst. Men några av hans egna svek honom i en viktig fråga när det väl gällde. Det är uppenbarligen enklare att ständigt resa runt i världen med hög profil än att förankra politiken på hemmaplan. Nu får Bildt försöka förklara en politik för omvärlden som han själv har argumenterat emot. Som väntat blev motreaktionen från Turkiet kraftig på gränsen till hysterisk. Men viktigast av allt är att dagens beslut är ett erkännande av den historiska sanningen.
De borgerliga ledamöter som röstade emot sina partiers direktiv ska ha all heder av sitt agerande. Samtidigt förstärker det bilden av en borgerlighet som spretar allt mer åt olika håll när riksdagsvalet närmar sig. Partierna övertrumfar varandra med solospel och utspel i olika frågor. Snart är det svårt att veta vad som är regeringspolitik och vad som är dagens utspel av halvdesperata partistrateger. De rödgröna framstår vid en jämförelse som allt mer samlade med en gemensam politik. Det är ingen dålig utgångspunkt nu när en mycket lång valrörelse är på väg att starta.
Läs mer i DN, Svd, Aftonbladet, Expressen, Dagen och GP.
Underbart!!
Jag känner stor glädje över denna för mig oväntade omröstning och utfallet av densamma. Samtidigt blir man förbluffad över ”höga” och ”låga” turkars, alltså från ambassadörens till försvenskade turkar på gatans barnsliga och hotfulla (ambassadörens) attityder. De tar det hela personligt tycks det! Att demokratier som USA och Frankrike har intagit samma ställning som nu Sveriges riksdag tycks inte betyda något. Carl Bildts uttalande i radio gör mig förbannad. Han tar också saken personligt, känner sig överkörd av folket via riksdagen. Har alltid tyckt han är en dryg bortskämd MUF:are som bara är med på noterna när han ensam för bestämma och värdera allt som sker.
Tack Gunnar, för din observation om att många turkar tar det personligt. Som jag nämnde i mitt inlägg igår så tror jag att för många turkar handlar detta inte om historia utan om ett politiskt försök att smutskasta dem till dem till den grad att EU medlemskap blir omöjligt. Jag håller med om att vi måste vara ärliga och uppriktiga vad gäller vår europeiska historia, för vi vill för allt i världen inte upprepa den, men jag önskar att vi hade större förståelse för hur folk i Turkiet upplever denna uppriktighet. Jag var inte i Riksdagen, men jag hoppas att man gjorde klart att detta inte alls handlar om att demonisera Turkiet, utan om att dra lärdomar från vår genensamma historia. Kanske borde vi ha lagt ner lite mer diplomatisk arbete på detta, tillsammans med Turkiet, innan vi drev igenom denna resolution.
Som vänsterpartist är jag rädd att man från den rödgröna sidan skjutit sig i foten när det gäller frågan om det armeniska folkmordet. Det här beslutet innebär att man stärker den redan oroväckande starka trenden att från politiskt håll vilja påverka den offentliga historieskrivningen.
Vänsterpartiet i synnerhet har varit väldigt kritiska mot de utställningar och kampanjer som anordnats av Forum för levande historia rörande kommunistiska staters brott mot mänskligheten. Det bärande argumentet i denna kritik har just varit att statliga myndigheter inte ska ägna sig åt historieproduktion och att om man pratar om kommunistiska staters brott mot mänskligheten måste man i rättvisans namn också prata om de västerländska kolonialmakternas brott.
Mot bakgrund av detta kan man ju tycka att man från vänstern borde vara konsekventa i sin inställning att politiken inte ska lägga sig i historieskrivningen, men uppenbarligen inte. Detta gör mig oroad, eftersom det visar på ett selektivt tänkande i den här typen av frågor. Hur kommer den vänsterpartistiska partigruppen ställa sig om en moderat vill att riksdagen ska erkänna Fidel Castros omfattande brott mot mänskligheten och det kubanska folket? Partiet har målat in sig i en logisk återvändsgränd i den här frågan.
Ähumm! Jag vet inte vad det var som var så extremt lyckat med det hela. Turkarna har genom historien förtigit och förbjudit tal om ett folkmord som begicks av diverse olika sorters folkslag som jag inte nämner här, men folkmördarna lydde under det Osmanska Imperiet, inte under någon turkisk stat som finns idag. Själva förtigandet i sig är dåraktigt, och själva förbjudandet är synnerligen idiotiskt, speciellt som talet om ”utmålandet av turkar som folkmördare” saknar relevans för riksdagens uttalande.
Men vad jag inte kan förstå är varför vänsterpartiet (som jag själv skall jobba för i valet) avviker från sin linje att historiker får avgöra historiska fakta. Vad har uttalandet alls i riksdagen att göra? Vetenskapliga påståenden skall göras av individuella forskare i debatt, där vi vanliga medborgare får försöka använda sunt förnuft, och en och annan vetenskapsjournalist, för att avgöra vilka forskare som ligger närmast sanningen, vetenskap skall väl inte avgöras av varken kommittéer eller politiska funktioner?
Jag är inte heller så säker på att det är riksdagens uppgift att fastställa skuldbördan i ett hundra år gammalt folkrättsbrott. Vi inom vänstern har ju, som tidigare nämnt, kritiserat denna typ av statlig historieskrivning. Tycker att Sverige som nation ska agera principfast i dagspolitiken och kräva att folkrätt och mänskliga rättigheter ska efterlevas i detta nu. Börjar man rota i historiska oförrätter är jag rädd för att arbetet blir oöverstigligt. Blir då inte gränsdragningarna mellan de brott man ska uttala sig om svåra att dra?
Håller med Andreas Westerlund. Jävla dubbelmoral.
Eftera att ha läst inlägg och tagit del av kommentarer i media några dagar backar jag. Jag hade nog fel. Alltså inte fel att såna här saker aldrig preskriberas utan lyfts fram är bra. Men: Sverige var ju självt odemokratiskt vid denna tid och hade ungefär samtidigt ett visst ansvar för samtycket till morden på ”röda” i Finland i slutet på första världskriget.
Nu har jag svårt att tro att sådana här ”erkännanden” kommer för att staters regeringar eller parlament känner så starkt för sanningen (och här handlar det egentligen inte om sanningen utan om vad man ska kalla massakrerna för). Istället är jag övertygad om att de kommer pga att någon regim (ska vi gissa på USA som ju gått före här) vill uppnå något politiskt idag?
Jag kan inte påstå att jag vet vad det skulle vara, men finner flera tänkbara politiska orsaker som det kunde handla om. Hur är ex. Turkiets syn på de amerikanska baserna i Turkiet just nu? Hur är det med åsikten i USA och/eller EU om Turkiets tämligen starka fördömande av Israels attack på Gaza och behandling av palestinierna där just nu?
Som sagt, jag vet inte, men tycker det finns skäl att ställa frågan: Varför är det angeläget just nu att börja kalla händelserna omkring 1915-120 för Folkmord?
Och när ska stater. bl.a. Sverige, gå ut och ”erkänna” att USA:s behandling av urbegfolkningen var folkmord? Eller att Australiens behandling av sin urbefolkning var ett sådant? Menar, ska man nu ha statligt bestämda historiska sanningar så borde man vara konsevent.
För övrigt tycker jag, som Urban ovan:..att Sverige som nation ska agera principfast i dagspolitiken och kräva att folkrätt och mänskliga rättigheter ska efterlevas i detta nu.