Jonas Sjöstedt

Den senaste tiden har jag betat av några filmer gjorda i eller om Israel. Flera av dem berör konflikten i området på något sätt. Men utgångspunkterna är mycket olika.

Lemon tree, på svenska Citronlunden, är en mycket sevärd film som ger en intressant och trovärdig bild av både israeliskt och palestinskt samhälle. Det är realistiskt och starkt, men också vackert. I fokus står en palestinsk änka, spelad av fantastiska Hiam Abbass, som lever av sin citronodling som ligger alldeles på gränsen till israeliskt område. En dag flyttar den israeliske försvarsministern in med sin fru på andra sidan gränsen och snart höjs kraven på att änkans träd ska huggas ner av säkerhetsskäl. Konflikten skildras genom människorna med deras svagheter och tvivel vilket bara gör historien starkare.

Waltz with Bashir är något så ovanligt som en animerad film i dokumentärform. Trots att filmen är tecknad så är bilderna extremt realistiska. En medelålders israel inser att han har förträngt vad som skedde när han som ung soldat tjänstgjorde vid Israels ockupation av Libanon 1975. Med hjälp av en terapeut och samtal med gamla stridskamrater kommer bilderna av det förflutna tillbaks. Det hela kulminerar med massakern i Sabra och Shatila, två palestinska flyktingläger utanför Beirut. Tusentals värnlösa palestinier dödas av falangister men allt sker under israels beskydd och indirekta medgivande. Visst är perspektivet israeliskt, men filmen behandlar ändå den avgörande frågan om israels skuld och förträngning av landets aggression mot arabiska grannfolk.

Don’t mess with Zohan, Jiddra inte med Zohan på svenska, är något helt annat. Filmen kan närmast beskrivas som en sexfixerad actionkomedi som till stor del utspelar sig på frisersalonger i New York där en tidigare hemlig israelisk agent ska omskola sig till frisör. Låter det skruvat? Det är det också. Jag var klart tveksam när jag började se filmen men fick kapitulera. Filmen är en hejdlös och respektlös men också varmhjärtad drift med det israeliska samhället och i viss mån även med palestinierna. Det var längesedan jag skrattade så mycket när jag såg en film. Men humorn bygger mycket på igenkänning och därmed på viss kännedom om Israel.

Annars är min favoritfilm från Israel några år gammal. Den heter Kadosh och utspelar sig i det slutna samhälle som tillhör de ultraortodoxa judarna i Mea Shearim i Jerusalem. Ett ortodoxt par förblir barnlöst vilket är en katastrof i deras värld. Omgivningen tvingar paret, som verkligen älskar varandra, att skiljas. Samtidigt tvingas kvinnans syster in i ett äktenskap som hon inte vill ha. Det är vackert, starkt och sorgligt och en mycket ovanlig inblick i de ortodoxas verklighet.

I ett Israel där det politiska klimatet allt mer domineras av extremism och intolerans framstår filmproduktionen som en frisk fläkt av sans och eftertanke.