I dagens nummer av Flamman skriver Jens Holm om Vänsterpartiet och klimatpolitiken. Det är en viktig text. Jens lyfter fram behovet av att skärpa våra mål på klimatområdet. De i politiken så vanliga kraven på max två graders temperaturökning och max 450 ppm CO2 i atmosfären är, som Jens påpekar, antagligen otillräckliga om vi vill undvika mycket allvarlig påverkan på vårt klimat. Istället bör Vänsterpartiet ansluta sig till ett mer ambitiöst krav på max 1,5 graders temperaturhöjning och 350 ppm. För en sådan hållning finns allt starkare vetenskaplig grund. Det är bara att hålla med Jens. Detsamma gäller kravet på att Vänsterpartiet ska ta fram en speciell handlingsplan i klimatfrågan inför valet.
Vänsterpartiet har en bra och ambitiös klimatpolitik, men den är okänd. Inför valet verkar partiet närmast låta Miljöpartiet ”ta hand om” klimatfrågan och istället främst lyfta andra frågor. Jag tror att det är en fullständig felbedömning. Det kan säkert vara så att det är MP som vinner flest röster på klimatdebatten, inte minst om vi som har lika bra politik på området inte syns i debatten. Men politik kan inte begränsas till röstmaximering. Klimatproblemen är helt enkelt för allvarliga för att inte vi ska ägna dem stor kraft även inför ett val. Vänstern behövs i klimatdebatten.
För att minska utsläppen av växthusgaser och vända utvecklingen krävs mer vänsterpolitik. Det krävs en klass- och genusanalys av vem som orsakar utsläppen, det gäller både nationellt och globalt. Det krävs långsiktig planering av investeringar och förändringar av hela sektorer som energi och transporter. Det krävs offentliga investeringar och politiska beslut. Det krävs partier som inte sättar överdriven tilltro till förenklade lösningar som handel med utsläppsrätter. Det behövs partier som tänker i termer av rättvisa och fördelning av utsläppen. Det behövs helt enkelt vänstertänkande. Därför är det så oklokt om vi väljer att ”lämna över” klimatfrågan till de gröna.
Vi behöver också kandidater i valet som kan klimatfrågan och som förmår vässa och föra ut vår politik. En av dem, kanske den allra främste som Vänsterpartiet har idag, är Jens Holm. Därför kan jag inte låta bli att bli besviken när valberedningen i Stockholm väljer att föreslå att han ska hamna strax under valbar plats på riksdagslistan. Från den platsen är det svårt att bryta igenom i debatten.
Håller med om att det är viktigt att vässa vänsterns profil i klimatfrågan. Miljöpartiet får en massa goodwill bara genom sitt namn, trots att v har en lika bra politik på området enligt miljöorganisationerna.
Har du hört talas om Cap & Dividend? Låter som en mycket mer intressant idé än Cap & Trade, man tar då ut avgifter på koldioxidförbrukning, och återför pengarna till vanliga människor, inte företag. De som inte åker bil t.ex. gör alltså en nettovinst, eftersom de inte behöver betala den högre bränslekostnaden, men ändå får pengarna.
Jag instämmer och det är så trist att man verkar ha överlämnat miljöfrågorna till Mp. Det framkom tydligt i partiledardebatten. Vi har många förstagångsväljare i årets val, och att miljöpolitiken engagerar unga, visades tydligt under klimatmötet i Köpenhamn.
Jag förde ett liknande resonemang på gårdagens medlemsmöte med Vänsterpartiet Frölunda där jag var inbjuden att prata om Klimattoppmötet i Köpenhamn. När jag kom hem väntade Flamman. Jag och Jens pratade om 350 ppm redan under demonstrationen i Köpenhamn. Hoppas att det blir partiets krav. Samtidigt måste det fyllas med bra verktyg. Annars riskerar det att bli ett nytt tvågradersmål – något alla bekänner sig till men ingen gör tillräckligt för att nå.
Jag tycker att miljöpolitiken är viktig , men vi måste lägga in ett klassperspektiv på den, både internationellt och nationellt .
Människor med låga inkomster har en liten konsumtion och förbrukar mycket lite resurser. Men för lågavlönade är energiskatter mycket mer betungande än för folk med höga löner, Därför är MP inte trovärdigt i Norrlands glesbygd.
Vi måste ha en samlad energipolitik som inte bara slår mot lågavlönade,Vem är störst miljöbov, städerskan eller karl Bildt.
Vänsterpartiet har förnyat sig genom att tidigt ta ställning i kontroversiella miljöfrågor. De har gällt mot ohejdad giftspridning i jord- och skogsbruk eller mot satsningar på kärnkraft och uranberoende. Vi har kunnat visa på helhetssynen och nödvändigheten av en planerad samhällsekonomi. Vi har förordat alternativa lösningar för energi- och matframställning. Detta har gjort oss trovärdiga. Idag är vi inte ensamma om att driva dessa frågor. En allt tydligare tendens är att de i stället tonas ner för att tas över av andra partier. Det är upprörande. Det är som om partiet inte längre vågar ta de obehagliga stötarna mot en bakåtsträvande opinion. Och det förlorar (V)i och miljön på. Under de senaste två V-kongresserna har sänkningen av miljön som politisk fråga varit uppenbar både inne och utanför debattsalarna. I korridorena har bl. a. energibolag som Vattenfall, visserligen statligt, fått närvara och propagera för sina falska gröna projekt som planerna på en tömning av det unika harrvattnet Vojmån, ”lägga ut stenar i fåran så det inte skulle märkas”, s k koldioxidlagring för kolkraft och för kärnkraft som motmedel mot global uppvärmning. Vid senaste KOLA-kongressen i Borås fick t o m LRF medverka i en monter och argumentera mot den miljölagstiftning vi drivit fram. De fick agera som kemikalieindustrins lobbyister och dela ut information med texter om hur krångligt det blivit att sprida bekämpningsmedel t o m i vattenskyddsområden etc. Enskilda näringsintressen gavs frihet att spela ut miljömål och folkhälsointressen på en nationell samling för ett parti som säger sig stå på ekologisk grund – vilka signaler ger det? Det är dags för en skärpning och att vi fortsättningsvis bjuder in miljöorganisationer och mer proggresiva folkrörelser. Vi behöver öka samarbetet med dessa krafter för att höja vänsterpartiets miljöprofil.
Erik Danielsson
Man får tacka för alla fina omdömen. Förhoppningsvis kan vi driva dessa frågor med framgång på V-kongressen.