Jag är en vän av det rödgröna samarbetet. Jag tror att det är bra och nödvändigt för att skapa ett rättvisare och bättre Sverige och för att vinna valet 2010. Självklart måste även Vänsterpartiet – om politiken kan drivas åt rätt håll – vara berett att ta regeringsansvar. Efter dryga 90 år i opposition kan det vara dags att ta det steget. Jag har däremot aldrig trott att det är enkelt att sitta i regering, en massa svåra beslut och kompromisser väntar. Partiet kommer att ställas inför många nya svårigheter.
I dagens Flamman skriver Anders Wiklund en mycket tänkvärd artikel om Vänsterpartiets läge och det rödgröna samarbetet. Jag har alltid gillat den tidigare riksdagsledamoten och pappersarbetaren från Dalarna, fötterna på jorden, realistisk och radikal. Han pekar ut några saker som det nog talas för lite om i Vänsterpartiet, de usla opionionssiffrorna, hur heliga kor slaktas för samarbetets skull, bristen på intern debatt och det faktum att de som idag driver på det rödgröna samarbetet till viss del är samma krafter som förut gärna kritiserade oss som då ville samarbeta med s och mp. Tonen är bitsk, men det ligger en hel del i det Anders skriver. Ska man vara lite kritiskt mot texten, och det ska man kanske också vara, så bygger den delvis på passerade konflikter och den ger få egna konstruktiva förslag.
”Vi behöver inte två socialdemokratiska partier” brukade vi mer pragmatiska få veta i den interna debatten förr om åren. Nu bidrar några av de personer som sa just det till att partiets vänsterprofil suddas ut i det rödgröna samarbetet, och fort går det. Vänsterpartiet framstår som den lydigaste eleven i den rödgröna klassen. Om det fortsätter så riskerar partiet sin givna roll, som obekväm vänsterytter, i svensk politik. Jag tycker att det är ett sundhetstecken att politiker kan ändra uppfattning. Men det känns lite ovant att tycka att partiet måste våga vara mer kritiskt mot s och mps samling i mitten och ha en tydligare vänsterprofil i avgörande frågor som EU, fördelningspolitik, skatter och kriget i Afghanistan. Att delta i det rödgröna samarbetet är en balansgång mellan den egna profilen och lojalitet mot samarbetet, jag tycker att partiledningen inte riktigt har funnit den rätta balansen än.
När långtgående kompromisser ska göras och när rödgrön politik ska mejslas ut i gemensamma arbetsgrupper så blir den interna demokratin viktigare än någonsin. Risken är annars att medlemmarna körs över av partiledningen för samarbetets skull, det finns gott om exempel på detta i andra partier. För att undvika det bör man aktivt stimulera den interna debatten och demokratin. Där tycker jag att mer kunde göras. Ett exempel är EU-frågan där partiledningen vill ompröva partiets politik – vilket de självklart har full rätt att tycka – men där den börjar i fel ände – i markeringar i media istället för med en öppen debatt riktad till medlemmarna.
Så, ångrar jag det rödgröna samarbetet? Inte ett ögonblick, men det finns utrymme för förbättringar i hur det hanteras.
se även Jinge i samma ämne
Jag tycker inte alls Wiklunds kritik är särskilt insiktsfull. Visst, balansen i samarbetet känns inte helt bra, men ska man profilera sig måste man ha en profil som känns relevant och aktuell för väljarna, samt ledande företrädare som framstår som trovärdiga. Det första har man uppenbarligen sent om sider börjat jobba på, det andra är det nog för sent att göra något åt, men vi får väl se hur det går.
Och jag tror att V kommer att få anledning att ångra det där samarbetet – sedan får framtiden utvisa vem som gissar rätt, du eller jag.
Ska jag uttrycka mig klart så är samarbetet ”helt åt helvete”.
Det finns inget av socialism kvar hos sossarna.
Tanken på överförande av näringslivet i samhällets ägo var det längesen sossarna gav upp. Nu har till och med sossekongressen bestämt att det är helt ok med vinst i privatskolor. Hur i helvete kan vi samarbeta med ett sånt parti? Om vi ska sitta i en regering som vill ha vinstdrivande privatskolor, ja då kan vi lika gärna skita i det.
Det är mycket lättare att pressa sossarna åt rätt håll om vi inte är med i regeringen än om vi är det.
Ärligt, jag känner inte jättemycket för att rösta på Vänsterpartiet i nästa val. Hoppas mer på att det finns något parti som verkligen vågar stå för socialismen.
Det märks ju att du sitter i USA och skriver Jonas. För att det är för sent att ta en intern diskussion om det här nu. Den har aldrig förts och partiledningens majoritet har aldrig varit intresserade av att förankra beslutet om att ingå i ett officiellt rödgrönt block mer än i den egna riksdagsgruppen, partikansli och riksdagskansli.
Det Anders Wiklund skriver är sanningen, det är skönt att den sägs. Men som det ser ut nu finns det ingen återvändo. Heliga kor slaktas för allt, inget verkar vara avgörande.
Det kommer inte förvåna mig om vi har en rödgrön nästa november med ett vänsterparti som sitter där och accepterar svensk truppnärvaro i Afghanistan eller vinster i offentlig sektor, eller ökad makt till EU.
Man får la leva på att vi kommer bygga partiet i Göteborg och att här kommer det iallfall vara en väl förankrad fråga nästa gång vi samarbetar i staden med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, speciellt efter hur det sett ut de senaste tre åren.