I SvD kan man läsa att statsminister Reinfeldt har varit relativt osynlig i världspressen under Sveriges ordförandeskap i EU. Det kan jag bekräfta, när hans besök i USA ger stora rubriker i Sverige så bryr sig knappt någon här i USA. Det svenska ordförandeskapet är möjligen viktigt i Sverige och i EU-byråkratin, knappast någon annan stans. Det verkar sannolikt att ikraftträdandet av Lissabonfördraget blir det svenska EU-ordförandeskapets enda stora ”framgång”, men det är inte mycket att vara stolt över.
Först efter mycket fixande och trixande, överkörda folkomröstningar och en omgjord folkomröstning för de enda som fick rösta, så kan Lissabonfördrag träda i kraft. EU blir mer centralstyrt och överstatligt, byråkraterna i EU-kommissionen och domarna i unionens domstol blir ännu mäktigare och EU ska upprustas militärt. Få nya verktyg skapas för en bättre miljö eller sociala reformer. Diskussionen har redan hunnit vidare till vilka i unionens politiska elit som ska utses, av samma elit, till EUs president och utrikesminister. Läs mer i SvD och Aftonbladet. Själv har jag svårt att engagera mig i den debatten, när jag ser de aktuella namnen kan jag inte tro att det skulle göra någon större skillnad vilka det blir.
För ett litet tag levde hoppet om ett bättre EU. Det var vänstern och vänsterns argument som ledde till att folkmajoriteter i Frankrike och Nederländerna avvisade Lissabonfördragets första version, EU-konstitutionen. De som röstade nej ville se mer demokrati, mindre centralstyre, stopp för social dumping och ett samarbete som inte grundades på företagens rätt till fri rörlighet. För ett ögonblick såg EU skakat ut och det var vänstern och folkliga opinioner som skakade om unionen. Sedan tog fixarna och trixarna i de slutna mötesrummen över. EU-konstitutionen döptes om till Lissabonfördraget och nu skulle folkomröstningar och därmed meningsfull debatt undvikas till varje pris. Samtidigt kom Lavaldomen och andra domar från unionens domstol som visar att EUs fördrag är en murbräcka för direkta angrepp på löntagarnas rättigheter. Processen har varit nedslående för alla som har hoppats på ett bättre EU och på att EU skulle kunna påverkas via folkliga opinioner och demokratiska beslut av unionens folk.
Vad gör vi nu? Som jag ser det måste vänstern fortsätta försöka förändra EU och unionens politik. Det finns helt enkelt inget alternativ till att försöka göra det. Unionen styr oss i stort och smått. EUs utveckling behöver möta aktivt motstånd, inte uppgivenhet. EU behöver konstruktiva och radikala krav på förändring, inte nöjda konstateranden om att vi är emot sakernas tillstånd. EU behöver folkrörelser, medborgare och demokratier som inte bara finner sig i orimliga beslut och diktat från Bryssel.
Som alltid är det viktigast vad som händer på gatan, i rörelserna bland människorna. EU behöver möta en militant fackföreningsrörelse som slåss för sina medlemmars rättigheter, en aktiv klimatrörelse som kräver verkliga resultat och arga internetanvändare som går till storms mot övervakning och brist på respekt för vår integritet. Varje politiskt system måste anpassa sig till den verkliga världen utanför mötesrummen.
EU behöver också möta motstånd från en mer samordnad vänster. Mycket få partier till vänster om socialdemokratin är för Lissabonfördraget. Faktum är att den vänster som förut spretade åt alla håll i synen på EU har blivit mer samordnad via det gemensamma motståndet mot Lissabonfördraget. EUs vänster måste samordna sig bättre och lyfta fram och slåss för grundläggande förändringar av unionen. Till detta måste även den svenska vänstern bidra.
EU behöver medlemsländer som inte lyder orimliga diktat. En rödgrön svensk regering kan visa vägen. Den borde inte lämna sitt första toppmöte i EU utan att ha fått igenom ett undantag i EUs fördrag som garanterar att kollektivavtal respekteras för alla som arbetar i Sverige. Den borde erkänna Västsahara som nation oavsett vad EUs utrikesminister anser om saken. Den borde anta bra miljölagar och sedan slåss för att behålla dem även om de inskränker företagens fria rörlighet. Det finns mycket att göra.
Varför hade egentligen inte Danmark någon folkomröstning om Lissabon?? Vem mutade den danska regeringen?
Sympatiskt och politiskt riktigt att du trycker på det utom-parlamentariska och arbetares egen aktivitet. Tänk om V som parti klart uttalade att politiska framsteg i huvudsak möjliggörs av utom-parlamentarisk och folklig kamp, ett tryck underifrån.
Som vanligt har du rätt men det är ändå något som känns fel, vet ej exakt vad. Småfolket, vp:s huvudsakliga väljarunderlag, har det rätt bra materiellt och majoriteten av svenskarna har det bättre än någonsin trots snacket om kris. Visst lever alla med hot om arbetslöshet och rätt många sägs ha lånat alldeles för mycket pengar för sina bostadsrätter i storstäderna men det räcker inte för att få folk ut på stridshumör, långt därifrån. Dessutom är nog många, liksom jag, långsint småsura på sossarna som ungefär med Kjell-Olof Feldt på 80-tatlet började närmandet till de borgerliga både retoriskt och handlingsmässigt när man regerade. Idag framstår s som lite körda faktiskt, mest tomt prat när man inte sitter på taburetterna i Rosenbad. Tyvärr.
g skönmålar verkligheten, bortser från ett betydande antal arbetslösa och nämner inte hur sjuka behandlas (primärt arbetarklass). Den sociala otryggheten riskerar att öka bl.a. genom privatiseringsivern. Istället för stridshumör breder en destruktiv uppgivenhet ut sig. I jämförelse med 80-talet har breda arbetargrupper fått känna av klara försämringar på flera områden.
Förhållandet till EU skulle kunna kopieras helt på Miljöförbundet Jordens Vänners: EU är skit och bör krossas, men tills vi når dithän ska vi förstås påverka den konkreta politiken.
Men det senare kan vi förstås bara göra genom folkrörelseorganisering. Det har gått otroligt trögt under lång tid – sen 2001 ungefär. Men ingen vet vad som kan tända en rörelsevåg. Det kan vara att Rosa Parks vägrar resa sig från bussätet.