Det har varit mycket Berlinmuren i några dagar. Med 20 år efter murens fredliga fall så är det inte så konstigt, det är en händelse värd både att minnas och att fira. Det är redan historia. Det slog mig när jag för något år sedan var i Berlin med min dotter och hennes vänner, alla födda 1989. För dem är muren avlägsen som Kubakrisen eller Algerietkriget var för mig när jag växte upp, något som man inte riktigt var en del av. Själv har jag så tydliga minnen av muren och resor till den ”andra sidan”. Det var lärorika turer inte minst därför att man fick se med egna ögon och möta vänliga nyfikna människor som var som man själv och som längtade efter samma saker. Det bröt ner något av demonbilderna av öst som vi växte upp med under kalla kriget. Men det var också en effektiv kur mot illusioner om att systemet där var något som var värt att försvara.
I Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om hur hennes världsbild skakades av Berlinmurens fall. Det är en mycket läsvärd och ärlig text, en sådan där text som det på ett vis vore enklast att inte skriva om man vill ta den enkla vägen ut, men som det är så viktig att sätta på pränt. Jag minns Åsa väl från den tiden, vi var bägge aktiva i KU, Vpks ungdomsförbund, och visst tillhörde hon förbundets absoluta hardliners vilket inte jag gjorde. I Vpk och KU var synen på länderna i öst en mycket känslig fråga och åsikterna skiljde sig åt mycket mellan olika medlemmar. Få försvarade bristen på demokrati och det öppna förtrycket, men många ville ändå på något vis försvara ”socialismen”. Problemet var ju bara att den form av socialism som fanns i länderna saknade det viktigaste – demokrati – och därmed inte var värd att försvara. När muren föll reagerade KUare väldigt olika, en del med förvirring, andra bara med glädje. Vi var många som trodde att dörren nu skulle öppnas för demokratisk socialism, i efterhand framstår det förstås som en naiv förhoppning. Istället blev det kapitalism, ofta av det mer brutala slaget.
I kölvattnet av firandet av murens fall kommer de sedvanliga anklagelserna om medlöperi mot vänstern. Ibland är de korrekta, det fanns de som försvarade modellen i öst och ursäktade förtrycket, men i den samlade vänstern var de en liten minoritet. Vpk hade faktiskt splittrats just eftersom partiet inte följde den sovjetiska linjen. Trots det finns det all anledning att var självkritisk på många håll. Ofta tycker jag att denna både viktiga och intressanta debatt förenklas till politisk retorik av det enklaste slaget, allt i syfta att klämma åt vänstern i allmänhet, den förtjänar ett bättre öde än så. 80-talet var också en tid då det var betydligt farligare att vara oppositionell i det av USA uppbackade El Salvador än i Budapest eller Östberlin. Det var en tid när vi hade en borgerlig regering som gav serafimerorden till Ceausescu därför att han, en av de värsta i gänget, då och då kaksade upp sig mot Moskva. Varje del av historien har sitt sammanhang.
Så här 20 år efter så framstår illusionerna om öst i delar av vänstern som obegripliga och pinsamma. Samtidigt visar envisa opinionsmätningar i samma länder att många tycker att livet var bättre då. Hur ska man förklara det? Bästa förklaringen hittills tycker jag ges av Jonas Thunberg i Flamman.
Andra i samma ämne: Esbati, Homo politicus och Jinge
Bor du hemma i Sverige nu eller är du fortfarande i Brooklyn?
Hej skribenten,
Jag bor hemma i Brooklyn, i slutet på februari flyttar jag dock hem till Sverige,
mvh
Jonas
Vi som växte upp i Norrbotten och läste Flamman redan på 1970 och 1980 talet har svårt att tänka sig att bästa förklaringen kan återfinnas just där.
Orsaken att ni fortfarande får höra att ni är diktaturernas medlöpare beror på de misstag som ni gjort efter murens fall.
När SVT kom med sina avslöjanden 2004 om er partiledares tveksamma demokratisyn och era kontakter med diktaturstater så gjorde ni två misstag.
http://svt.se/2.15777/1.264856/lars_ohly_och_sanningen_041005
http://svt.se/2.15777/1.261666/vansterns_historieforfalskning_040928
Det första misstaget var att ni tillsatte en slags ”sanningskommission”. Vilket ur krishanteringsperspektiv är en katastrof för resultatet av denna kan ju egentligen bara bli att den gräver fram ännu mer skit än Janne Josefsson redan gjort (som om det inte räckte, han fyllde ju två program i Uppdrag Granskning).
Det misstaget insåg ni och då gjorde ni nästa misstag för då lät ni sanningssökandet upphöra och sen gjorde ni ingenting av värde för att göra upp med ert förflutna. .
http://svt.se/2.26542/1.343164/vansterns_analysgrupp_050301
Jag ska inte fördjupa mig i hur ni borde ha gjort för det tar för lång tid att utveckla det. Men exempel på bra proffsig krishantering är tex när det kom fram att Ingvar Kamprad varit nazist vilket kunde blivit förödande för IKEA i länder som var ockuperade av Tyskarna men då agerade Kamprad och IKEA föredömligt.
Vad ni skulle ha gjort är kort och gott att ni borde städat ut skiten en gång för alla. Men det kanske inte er partiledare ville för han var (är?) ju precis som Lindeborg en harliner.
Ni kunde ha varit ett modernt vänsterparti men för många av oss är ni bara dom som höll på Sovjetunionen.
Tänk själv i dessa tider när Socialdemokraternas ledning framstår som Fokpartister en bit till vänster om Björklund men lite till höger om Westerberg vilka möjligheter som det borde finnas för er men ni har inte varit så bra att ta tillvara på dom
Lars J:
Jag tror att du glömmer en sak. Efter sovjets fall tillsatte vänsterpartiet en grupp som utredde partiets förbindelser med öststaterna som 1993 utmynnade i vitboken ”Lik i garderoben?”. Sen får man inte glömma diksussionerna som pågick internt i partiet på 90-talet där ”förnyarna” åtskilliga gånger förfasade sig över vilka regimer partiledningen umgicks med under kalla kriget.
Sen är också debatten om vänsterpartiets historia på många sätt ohederlig. Varför måste vi hela tiden stå till svars för våra historiska synder när våra motståndare undgår granskning? Varför är det ingen som kräver att socialdemokraterna ska be om ursäkt till alla offer som tvångssteriliserades mellan 1920-1975? Eller att moderaterna stödde Pinochetdiktaturen i Chile på 70- och 80-talet? Hur många gånger måste vi ta avstånd från vår egen historia för att inte klassas som ett gäng galna stalinister?
Det är tragiskt att vp inte bröt kontakterna med sovjet men gjort är gjort. Lärdomen vi dragit är att kränkningar av de mänskliga rättigheterna aldrig kan försvaras eller förnekas, oavsett vilket syfte det handlar om. Frågan är bara om samma sak kan sägas om våra motståndare, som gärna mörkar sin garderob trots fina brandtal om ”demokratin” hit och dit.
till Lars J,
Jag kan hålla med dig om att Vänsterpartiets ofta har varit dåligt på att hantera sin historia och debatten om den. Däremot tror jag aldrig att man kan ”göra upp” med historien i bemärkelsen att debatten är avslutad, kan inte heller se det som ett mål. Historien återvände man alltid till. Det jag gillar med Åsas text är att hon varken förnekar eller slätar över det som är jobbigt, det är ju en mycket självkritisk text samtidigt som den försöker göra hennes reaktion begriplig genom att sätta den i ett sammanhang. Det tycker jag är en bra modell för mitt parti att förhålla sig på. Partiets historia innehåller både mycket att kritisera och mycket att vara stolt över, bägge de sakerna ska ha sin plats i historien. Öppenhet, självkritik och förmåga att lära av historien, det tycker jag är det enda sättet att försöka förhålla sig på för vänsterpartiet. Det jag inte vill se är förnekande eller försök till omskrivningar av historien och det är väl det som är ett av huvudproblemen i reportagen du länkar till.
Flammen har skrivit många eländiga texter genom åren, men sedan ett antal år har ju tidningen ändrat inriktning. Thunbergs ledare tycker jag är viktig eftersom den försöker förklara varför många av dem som en gång levde i DDR faktiskt saknar landet. Det är ju något som de antikommunistiska debattörerna annars aldrig ens försöker förstå.
Tyvärr har jag aldrig märkt av någon vilja till debatt om dessa frågor i Vänsterpartiet. Det är mycket svårt att förvara och förstå hur kontakterna österut kunde fortgå, efter Ungern 56, efter Prag -68 och till och med efter Jaruzelskis undantagstillstånd i Polen 1981. Långt före 1989 såg alla som ville se att Sovjetsystemet faktiskt var ett totalitärt system, någon slags fascism under röda fanor. Det är tragiskt och ledsamt att så många inom Vänsterpartiet inte ville se detta och fortsatte kalla sig kommunister (somliga fortfarande tyvärr, tyvärr) ända till murens fall.
Jag skulle önska en uppriktig och ärlig diskussion (eller hellre samtal) om varför det kunde gå så snett. Varför ALLA ”socialistiska” revolutioner och revolutionärer blev diktaturer och diktatorer? Vari ligger felet? Någon fundamental brist på medmänsklighet? Eller är det bara så att våld allt förråar och brutaliserar det mänskliga sinnet, att makt alltid korrumperar och att utan yttrande- och tryckfrihet och utan politisk konkurrens blir av den mest välvillige en despot? Och visst finns det starka patriarkala mönster även i den socialistiska rörelsen (eller rörelserna).
Ytterligare en reflektion på temat. Gynnar inte alla partier (och även de flesta hierarkiska organisationerna och strukturerna)vissa personlighetstyper, de som är starka och som välanpassade i grupper, de som följer strömmen och är lojala. Kritiska röster har ofta svårt ha bli hörda.
Tyvärr har borgerligheten i Sverige blivit närmast vulgär i sin fanatiska självgodhet och i närmast religiösa tro på marknadsliberalism. All kritik mot privatiseringsfundamentalismen beskylls för ”kommunism”. Vilket är ämnat att döda all kritik och all konstruktiv debatt.
Självkritik och eftertanke bör nog alla ta till sig.
Det är helt fantastiskt att höra borgerligheten kräva ursäkter och krälande i stoftet, av den vänster som försvarade, eller inte ens gjorde det, Sovjet, Kina eller Kuba, medan ingen enda tycks anse att de som stödde Hitler, Franco, Salazar, Pinochet, Apartheid i Sydafrika, grekiska juntan, Uzbekistan idag etc etc, har något att be om ursäkt för och skämmas över. De har precis lika stor anledning att kräla runt på knäna och be om ursäkt.
Denna ursäktskravteater och detta ensidiga skambeläggande kväljer mig.
Robban, Kerstin:
Tva fel blir inte ett ratt. Visst har borgerligheten och sossarna skelett som maste vadras – men detta faktum paverkar val inte vansterns specifika fall? Varfor maste man snegla pa de andra – racker det inte att folja sin egna moraliska kompass?
Det ensidiga skambelaggandet kvaljer Kerstin – jag kan forsta det, men den reflexmassiga reaktionen ”MEN TITTA PA DE ANDRA DA, DE AR OCKSA DUMMA!!!” lamnar ocksa otrevlig smak i munnen.
Anli har en relevant fråga. Hur kommer det sig att högern ständigt attackerat alla valda socialister med vapen? Avsatt dem med statskupper? För frågan är, hur kommer det sig att högern aldrig kan acceptera demokratiska val om vinnarna skulle vara socialister?
Varför stödde våra högerpartier Suhartos statskupp med åtföljande massakrer i Indonesien? Varför stödde våra högerpartier avsättningen av Allende i Chile? Varför stödde våra högerpartier avsättningen av Jacobo Arbenz Guzmán i Guatemala? Varför stödde våra högerpartier avsättningen av Aristide i Haiti? Varför stödjer USA de nuvarande kuppmakarna i Honduras?
Hur kommer det sig att våran höger aldrig kan acceptera demokratiska val om de valda skulle ligga för långt till vänster? Skulle historien sett anorlunda ut om högern accepterat demokratiska val och på så vis gjort revolutionära rörelser onödiga?
Frågor, frågor…
Erik:
Den dagen högern och borgerligheten tar avstånd från alla diktaturer och våldsregimer ska jag respektera dem, men inte förr.
Självklart utesluter inte det ena de andra. Vilket ingen har påstått heller. Men precis som Hampus skriver, så kanske det är dags att lägga energi och kraft på att granska högerns minst lika tvivelaktiga historia. Sedan vill jag bara påpeka att det är förstås sant att (v) historia är högst olycklig på många sätt men det känns som om den är utagerad nu och genom tjatad? Dags att lägga ordentlig fokus på andra sidan nu. Tillsist kan jag tycka att både dagens partiledning och även den förra varit lite väl otydlig rent medialt att fördöma (v) till viss del tråkiga historia.
Istället för att lite ynkligt säga ”förlåt oss, förlåt oss, vi hade fel” skulle jag vilja se en lite mindre moraliserande approach. Till exempel ett allvarligt funderande på varför man – om man finns till för att bekämpa klassamhället – nödvändigtvis måste försvara vissa regimer?
Inte för att inte vänstern skulle ha bättrat sig därvidlag. För idag förkommer ju inte alls samma devota hyllningar till regeringarna i Ecuador, Venezuela eller Nepal som tidigare ägnades Sovjetblockets. Men beror detta bara på ängslan över att i morron tvingas säga ”förlåt oss” en gång till? Eller beror det på att man har lärt sig något?
Under nästan hela nittonhundratalet följde vänstern en politisk modell där övertagande av regeringsmakten var kärnan. Ja, något annat fanns inte egentligen. Modellen innebar att man skulle tillsätta, genom val eller revolution, en regering som genom byråkratiska diktat avskaffade klassamhället, och regeringar som hade lovat att göra detta måste förstås stödjas, för någon annan modell hade man inte.
Idag har vi lärt oss (?) att den modellen inte fungerar. Hierarkier blir oerhört snabbt självförsvarande, och ser försvaret av de egna privilegierna som prioritet 1. Oavsett om de har sagt något annat innan de fick nöjet att bilda hierarki. Alltså är det meningslöst att stödja regeringar; även om något schysst parti bildar regering måste man omedelbart gå i clinch med dem, stödja uppror och främja den folkliga oppositionen.
Det skulle glädja mig om vänstern numera har insett att det är på det här viset. För i så fall ska jag ta omsvängningen på allvar.