Jonas Sjöstedt

Igår var jag på födelsedagskalas,David McReynolds fyllde 80. Jag har blivit bekant med David genom USAs socialistparti där vi bägge är aktiva och på kalaset var uppåt en 200 personer och ett helt program med tal, poesi och musik, allt i en kyrka på lower east side på Manhattan.

Det ger onekligen lite perspektiv att höra om en 80-årings liv, dessutom en man som har varit politiskt aktiv i dryga 60 år. David var aktiv socialist under det kalla kriget i USA, många av hans vänner till vänster råkade riktigt illa ut under den tiden, en del fängslades. David var öppen bög i en tid då det var straffbart i USA. Han är pacifist och var en av de första som offentligt brände sitt inkallelsekort till Vietnamkriget. Han har arbetat för fredsrörelsen  i hela sitt vuxna liv. Han har, framgångsrikt, varit med och bekämpat byggherrarnas försök att sanera sönder lower east side på Manhattan. Han har arbetat i solidaritet med dissidenter både i öst och i väst under det kalla kriget. Han var aktiv i kampen mot segregeringen i södern.

Det roligaste var nästan att höra Davids optimism, om att mycket faktiskt långsamt blir bättre. Det och hans tro på att förändring måste vara folks eget verk. USAs vänster är förvisso liten om man ser till röstetal och partiers storlek. Att vara socialist i USA är också lite tuffare än att vara det i Sverige. Samtidigt vimlar den amerikanska vänstern av färgstarka och imponerande personligheter. Flera av dem var på plats igår.

Efter en del hyllningstal verkade David lite förlägen och tyckte att det blev lite för idealiserande. En framgångsrik rörelse måste ha rum för fegisar – och jag är en av dem, jag har bara försökt övervinna min egen rädsla, sa han.