Debatten om sjukförsäkring i USA har varit ett sorgligt skådespel. I ett land där fler än 40 miljoner medborgare saknar sjukförsäkring och där tiotals miljoner andra är underförsäkrade har republikanerna bedrivit en ren hetskampanj mot Obamas reformplaner. Detta trots att kostnader för sjukvård och brist på vård skapar en enorm mängd tragedier och är den vanligaste orsaken till personlig konkurs i USA. Det nuvarande systemet är både orättvist, extremt dyrt och ineffektivt.
För att slippa seriös debatt har republikanerna bedrivit en grov kampanj och spridit desinformation om Obamas ganska urvattnade förslag. Demokraterna har i debatten ofta framstått som justa men veka när de har försökt hålla sig till sakfrågan. Därför var det faktiskt ganska skönt att se den demokratiska ledamoten i kongressen Alan Grayson ”kasta handskarna” och gå till fränt motangrepp i kongressen. Han sa att republikanernas egen politik på området är ett ”blankt papper” vars egentliga innehåll är att man inte ska bli sjuk och om man blir sjuk ska man dö snabbt. Republikanerna gick förstås i taket och krävde en ursäkt. Det fick de också, men inte riktigt som de tänkt sig. Grayson bad, å kongressens vägnar, om ursäkt till de omkring 44 000 amerikaner som dör varje år för att de inte får ordentlig sjukvård på grund av bristande sjukförsäkring. Visst, lite grov argumentation, men varje ord är sant.
Imorgon går irländarna till valurnorna igen. De för rösta en gång till om Lissabonfördraget eftersom de röstade fel, alltså nej, första gången. Nu har ja-sidan, som har alla resurser på sin sida, dragit åt tumskruvaran på väljarna och allt lutar denna gång åt ett ja. Den ekonomiska krisen pressar irländarna hårt. Läs gärna mer i Flammans utmärkta rapportering.
Hela behandlingen av EU-konstitutionen/Lissabonfördraget visar vilken demokratisk fars EU är. Fransmän och Holländare som röstade nej förra gången får inte rösta igen. Säkert hade fördraget fått nej i flera länder om folken hade tillfrågats. Men EUs makthavare gör allt för att undvika folkligt inflytande nu när de själva ska få mer makt och EUs högerinriktade marknadsliberalism ska slås fast. Bland andra DN och GP skriver om detta.
Debatten om Vänsterpartiets EU-politik har rört upp en del reaktioner. Föga förvånande så förstoras och förvrängs ”konflikten” på en del ledarsidor där vänstern har få vänner. För att undvika eventuell missförstånd vill jag göra klart tre saker. Självklart har även Lars Ohly rätt, och snudd på skyldighet, att delta i en offentlig debatt om hur partiets politik ska utvecklas. Visst kan diskussion om partiets politik hållas i allmänna media, det är en illusion, och nog inte heller önskvärt, att tro att en debatt kan hållas helt intern. Vänsterpartiets EU-politik behöver utvecklas och en linje som bara bygger på EU-kritik utan att lyfta fram egna alternativ håller inte, det visade valet till EU-parlamentet. Men när politiken förändras bör partiledningen förklara för medlemmarna vad den vill och uppmana till debatt för att utveckla politiken, där tycker jag att en del har saknats.
Tipsar om några bra ministrar från borgerliga lägret att ta med i en ev vänsteralliansregering. Detta är ingen kommentar till din senaste artikel således. Obama ville ju ta med republikaner i sin regering för att ”ena landet” typ. Kanske inte så dumt men bara kanske. Här är listan: Nyamko Sabuni, Gunilla Carlsson och Beatrice Ask. En annan favorit är underdogen Nalim Pekul från sossarna som bara blir bättre och bättre, ser klarare och klarare – och vågar säga det. Varför gillar jag dessa kvinnor? Jo, för de säger saker som stämmer med min egen åsikt om ditt och datt. All-star-teamet bygger bara på vad de säger i media alltså. Iskalla listan: Hägglund, Olofsson och Odell.
Jonas: Roligt att höra om Alan Grayson! Ibland får jag för mig att den politiska debatten i USA påverkas starkt av den egna populärkulturen. Alltså att politikernas språkbruk låter lite som filmrepliker, hårtslående och dramaturgiskt effektiva. Vilket dock också ökar känslan av att politiken är ett skådespel. Kan du fylla på den tanken lite?
g: Tanken på att försöka enas över blockgränserna är fin, och desto mer så när du förslår kvinnor. Men Sabuni? En jämställdhetsminister som tar avstånd från feminismen? Och Ask, som har trampat i ett flertal klaver i fildelnings/integritetsskyddsdebatten. Hur skulle vänstern kunna samarbeta med dem? Det vore så bra om vi kunde se förbi partigränserna. Men gränserna bekräftas så ofta av just vad människorna säger. Iskalla listan stämmer också förfärligt väl.
Jag ska rösta näsa år för 1:a gången och jag undrar vad man ska rösta på. Tyvärr finns det inget parti som jag håller med i sverige. Högern räddar banker som lever på andras pengar. Man kan ju konstatera att det ekonomiska system inte fungerar idag, nått måste göras. När ekonomin rasar blir det oroligt och kan ivärsta fall leda till krig. Varför lär vi oss inte av misstagen och lyssnar på dem som förutspått denna kris från början? Om de haft rätt hela tiden borde de väl förtjäna att tas på allvar. Kan någon här förklara varför inte fler lyssnar på t.ex. Peter?
http://www.youtube.com/watch?v=jj8rMwdQf6k
Han såg tidigt problemen och han varnar för konsekvenserna när politiker leker kemiprofessorer på ekonomin och blandar okända substanser i tron om att uppfinna en mirakelmedicin, istället förorsakade att skiten exploderar. Kan någon svara på varför inte sådana kompetenta personer som Peter leder oss? Vi måste få ett system som fungerar för vi vill inte uppleva 30-40talet igen. Det är inte värt det….
Ludwig,
Ja, jag har samma känsla som dig av politiken i USA. Politikerna, både på valmöten och i kongressen, talar mycket mer i oneliners som de hoppas ska bita sig fast och synas i medias sekundkorta referat. Demokraterna i kongressen är ofta mycket mer civiliserade i debatten, något som jag egentligen gillar, men det faller ibland lite platt mot republikanernas storsläggor. Just därför var det lite kul med Grayson som var tuffare. Lite som en hockeyspelare som åker in och ställer sig framför motståndarmål och sprider tumult och förvirring, om du förstår vad jag menar. Man kan få många smällar, men det blir ganska ofta mål också.
Jonas