Så kom den då, mätningen som bekräftar att Lars Ohly och därmed Vänsterpartiet, syns allt mer i media. Det har ju märkts, men nu kommer det svart på vitt.
För vänstern är det en god nyhet. För när partiet och Ohly nu är i media så handlar det i stort sett alltid om sakpolitik. Många väljare har vaga kunskaper om vad Vänsterpartiet vill, nu ges en mer informativ och saklig bild av partiets politik. Det är viktigt inför valet. Utvecklingen bekräftar att det rödgröna samarbetet gör Vänsterpartiet intressant igen.
I DN försöker Henrik Brors tona ner betydelsen av det hela. Det är inte så förvånande. Brors är i praktiken en ledarskribent på nyhetsplats som knappt försöker dölja sina egna sympatier för borgerligheten och EU. Visst är Ohlys personliga popularitetssiffror fortfarande låga, men det viktiga är att vänstern nu faktiskt kommer ut med sin politik. Det gör det också så mycket svårare för alliansen att hota med vänsterspöket. De riskerar att framstå som överdrivna och propagandistiska medan vänstern pratar sakfrågor som välfärd och arbete.
På en punkt har dock Brors text en poäng. Det är nästan enbart Ohly som syns för Vänsterpartiet. Nu när han har framgångar i media kanske det är dags att mer aktivt skicka fram Ulla Andersson, Josefin Brink och Hans Linde framför Tv-kamerorna.
se DN och Sydsvenskan
Igår eftermiddag debatterade jag Afghanistankriget på Umeå universitet. Vänsterns studentförbund och den moderata studentorganisationen arrangerade. Ett hundratal åhörare var på plats i Lindellhallen när jag bröt åsikter med Edward Riedl, moderaternas förstanamn i Västerbotten inför riksdagsvalet. Själva debatten tycker jag blev rätt bra och tydlig. Dessutom genomfördesden utan allt för många griniga slängar även om Edward flera gånger utnämnde mig och andra till vänster till mindre vetande. Lite störande är det också att Riedl under och efter debatten påstår att jag säger saker som jag inte har sagt som att ”inget har blivit bättre i Afghanistan” eller att ”Afghanistankommittén vill att all utländsk trupp dras tillbaks”.
Det som slog mig mest är krigsanhängarnas totala brist på strategi för Sveriges deltagande i kriget. Vi ska delta av moraliska skäl, men någon rimlig plan för vad vi ska uppnå eller hur kriget ska ”vinnas” finns inte. Riedl var också helt ointresserad av politiska lösningar med förhandlingar för att vinna över delar av talibanerna till en politisk process. Han kunde inte heller sätta någon bortre tidsgräns för hur länge vi ska delta i kriget. Utan tanke på hur eller när kriget ska vinnas så kan det bli ett långt militärt äventyr för Sverige. Den roligaste vändningen i debatten tycker jag var när Riedl först slog fast att inget ekonomiskt pris var för högt för ett enligt honom rättfärdigt krig. I nästa vända av debatten medgav han att Sverige skulle tvingas lämna Afghanistan om USA gjorde det. Principerna räcker så länge vi kan hänga på USA i kriget.
På kvällen hade jag ett trevligt möte med Vänsterpartiet i Vindeln.
Jag läser i bladen att Lars Ohly har lyft upp de äldres situation på Vänsterpartiets kommundagar i Fagersta. Ett förslag från partiet är att utveckla omsorgen för äldre i speciella centra som sysslar både med omsorg och forskning. Jag tycker att det verkar vara ett klokt förslag.
Faktum är att våra pensionärer har fått se många försämringar orsakade av politiska beslut de senaste åren. Landsting och kommuner tvingas skära ner som en direkt följd av regeringens val i den ekonomiska politiken. Det slår hårtinte minst mot äldre som behöver vård och service. Man kan jämföra det med vänsterns politik som satsar mer på kommunerna och som vill göra särskilda satsningar på hemtjänst för de som är över 75 och på att få ner för höga avgifter för hemtjänsten.
Många pensionärer, inte minst kvinnor, lever på mycket små pensioner. De flesta av dem har arbetet hårt ett helt liv, trots det höjer de sällan rösten och protesterar. Denna grupp drabbas nu dubbelt ekonomiskt. Alliansregeringen ger pensionärer högre skatt än de som arbetar. Det är djupt orättvist. De rödgröna partierna har lovat att ta bort denna särbehandling. Nu lovar regeringen samma sak, det kanske de skulle tänkt på när de genomförde dessa orättvisa förändringar?
Pensionssystemet visar nu fullt ut sina svagheter. Under kommande år kommer pensionärer att få kännbara sänkningar av sina pensioner. Det är inte rimligt. Vänsterpartiet var det enda parti som motsatte sig konstruktionen av dagens pensionssystem. Nu får vi tyvärr rätt i att det var oklokt att koppla pensionerna så direkt till utvecklingen på börsen. Istället kunde det gamla atp-systemet har gjorts om. Pensionssystemet måste ses över och rättas till. Det blir Vänsterpartiets sak att försöka få med sig S och MP på det efter valet i höst.
Läs mer i SvD, Expressen och Smålandsposten.
Omröstningen i riksdagen om kommunalt veto mot uranprospektering klarades hem av regeringen. De flesta centerpartister rättade in sig i ledet och röstade emot såväl partiets egen politik som egna motioner som ville ge kommunerna vetorätt i frågan. Centerpartiets riksdagsledamot från Jämtland, Per Åsling, passade på att kvitta ut sig och fara på turistmässa för att slippa votera i fråga. Av allt att döma så valde ledamoten från Västerbotten, Åke Sandström, att rösta emot det kommunala vetot.
Det kan tyckas vara en seger för regeringen. Men segern kan bli dyrköpt inte minst för Centerpartiet. Hur ska vi kunna lita på centern när partiet framöver påstår sig vara emot uranbrytning? Trovärdigheten är körd i botten. Det verkar finnas en politik för hemmapubliken och en annan i riksdagen. Att rösta på Centerpartiet är i praktiken att rösta för att tillåta uranbrytning i Sverige.
Skriv gärna på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten, en länk till insamlingen finns i högerspalten på denna sida.
läs även Dagbok mot atomkraft, SvD, LT och ÖP.
I slutet på mandatperioden ser det ut som om Centerpartiet knakar i fogarna. För många centerpartister har medverkan i alliansregeringen och nyorienteringen av partiets politik varit en prövning. Nu väntar avgöranden i riksdagen i frågor som många centerpartister känner starkt för, uranbrytning och att tillåta bygge av nya kärnkraftsreaktorer. Regeringen riskerar förudmjukande nederlag om fyra borgerliga ledamöter byter sida och, liksom i frågan om folkmordet mot armenier, röstar med den rödgröna oppositionen. Centerpartiet sitter i en rävsax. Om de rättar in sig i ledet och röstar med regeringen kommer svekdebatten att följa dem i hela valrörelsen, inte minst i län som Jämtland och Västerbotten där uranbrytning planeras. Om flera ledamöter revolterar och röstar efter sin övertygelse så är det öppen splittring i riksdagsgruppen, något mycket ovanligt.
Själv hoppas jag naturligtvis på att ett antal Centerpartister ska stå upp för miljön och en modern energipolitik byggd på förnyelsebar energi. Vi har nu en unik möjlighet att bygga ut energikällor som vindkraft och bioenergi och att i god ordning stänga ner gamla reaktorer när alternativen är utbyggda. Alternativet är att satsa på dyr och osäker kärnkraft. Ett energislag som ändå kommer att behöva fasas ut så småningom. Med kärnkraften kommer den miljöfarliga uranbrytningen som ett brev på posten. Jag ser hellre vindsnurrorna resas runt om i Västerbotten än att ta miljörisken med uranbrytning.
I media sägs det att det kan bli avgående riksdagsman Sven Bergström (C) från Hälsingland som i praktiken kan avgöra kärnkraftens framtid i Sverige med sin röst. Jag känner Sven som en principfast och klok person. Bland annat röstade han emot Lissabonfördraget i riksdagen. Att han skulle vilja skriva in sig i Sverigs politiska historia som den som såg till att ny kärnkraft byggdes tvivlar jag starkt på.
Läs analys i SvD och ett rödgrönt inlägg på Brännpunkt eller Aftonbladet med debattsida
samt bloggen Dagbok mot atomkraft.
En hektisk dag idag. Har just kommit tillbaks från Bokcafé Pilgatan och boksläppet av ”Sahara”. Fullt hus och bra stämning. Många bekanta ansikten. Goda vänner men tyvärr inte så mycket tid för var och en. Lite prat om boken och sedan frågor, mest handlade de om Västsahara. Idag kom också de första recensionerna, i VK och Arbetarbladet. De var vänliga. Med en bra start kan man lättare ta att det kommer andra åsikter framöver.
Det känns lite som att gå i mål. Från idé över skrivandet till publicering tar det flera år. När boken väl kommer ut har man redan lämnat den bakom sig. Nästa bok är redan nästan klar. Men släppet ger en chans att återknyta till texten. Plötsligt känns den annorlunda än när man skrev den. Märkligt.
Då och då är jag helt enig med en borgerlig ledarsida. Idag hände det igen. VK skriver på ledarplats om behovet av att satsa på inlandsbanan. I det är jag helt enig.
För att utveckla Norrlands inland behöver vi investeringar som kan utveckla basnäringarna. Vi behöver pålitliga och miljövänliga transporter. Idag dundrar timmerbilarna i en strid ström ner mot kusten. Mer av det timret borde kunna förädlas i inlandet. Mer av transporterna borde kunna gå på järnväg. Till det kommer att allt tyder på att gruvnäringen kommer att expandera kraftigt de kommande åren. Även det ger tunga transporter som sliter på vägarna. Det finns därför starka argument för att rusta upp både inlandsbanan och tvärbanorna.
Med bygget av Botniabanan och Norrbotniabanan kan även persontranporterna per tåg växa i övre Norrland. Det ger utrymme för matartrafik per tåg även till inlandet till orter som Lycksele och Storuman och pendeltåg mellan Holmsund-Umeå-Vännäs.
Men för att dessa satsningar i Norrland ska bli verklighet krävs det nog en regering som vågar investera sig ur krisen.
Imorgon släpps min nya bok Sahara. En kriminalroman som i grunden handlar om Västsharakonflikten. Det bli släppmingel på Café Pilgatan i Umeå klockan 18.30, alla som kommer förbi är välkomna. Det är också första recensionsdag.
Men boksläppet tjuvstartade lite igår med ett litet men trevligt arrangemang på Folkets Hus i Vilhelmina där en del av boken utspelar sig. Det har också kommit recensioner på två bloggar bokcirklar.se och Ovanmyra missionshus. Jag ska också prata om boken på biblioteket i Holmsund på torsdag klockan 18.30 samt ha en boksignering på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm klockan 13.00 på fredag. Kika gärna förbi.
Recensionsdag imorgon, det är mer nervöst än en valdebatt i TV.
Med knapp marginal gick demokraternas förslag till reform av sjukförsäkringssystemet igenom USAs representanthus. Det är utan tvivel en stor politisk seger för Obamas presidentskap. Utan den hade han blivit rejält vingklippt. Det är också ett rejält magplask för den reaktionära offensiv i USA som hellre låter människor lida och dö för att de saknar sjukförsäkring än att samhället ska ta ansvar för att sjuka får vård.
Men är det också en stor seger för det amerikanska folket, blir USA ett bättre och rättvisare land? Den frågan är inte lika enkel att besvara med ett rakt ja eller nej. Det finns flera positiva inslag i förslaget som att många fler, men inte alla, amerikaner, nu kommer att få sjukförsäkring. Det blir också svårare för försäkringsbolagen att neka sjukförsäkring till den som har varit sjuk tidigare. Samtidigt så handlar det i grunden om att utöka ett helt ruttet system av privata sjukförsäkringar. De stora vinnarna blir de privata sjukförsäkringsbolagen. Fortfarande är många försäkringar så dåliga att de inte täcker kostnaderna för avgörande behandlingar. Dessutom är systemet fullständigt ekonomiskt irrationellt och leder till ett stort slöseri på privata vinster, administration och advokater som bråkar med sjuka människor för att neka dem vård. Det problemet har i grunden inte åtgärdats. Det som skapas är ett dyrt och orättvist system jämfört med vad som finns i stort sett alla andra utvecklade länder.
Trots detta, det är ändå en seger för förnuftet. Men steget framåt är nog mindre än vad många tror.
Läs mer i NYT, DN, SvD, Expressen, GP och Aftonbladet.
Jag såg Feministiskt initiativ glimta förbli i nyhetsflödet. Tydligen hade de en valkonferens i Stockholm igår. Det känns fortfarande lite ovant att se min tidigare partiledare Gudrun Schyman företräda ett annat parti. En hel del av politiken känns också bekant som kraven på arbetstidsförkortning.
F! har siktet ät inställt på valet i höst. Jag tror inte att de har skuggan av en chans att ta sig till riksdagen. Logiken är mycket enkel. Valet kommer att stå mellan vänster och höger. Den som röstar på F! kastar bort sin röst när partiet inte tar sig till riksdagen. Även om F! säkert kan ta röster från flera håll så är femismen förankrad till vänster så mycket mer än till höger. Alliansregeringens politik har på många vis varit direkt skadlig för jämställdheten. Den som då röstar på F! riskerar att indirekt bidra till att alliansen kan hålla sig kvar vid makten. Det är många inte beredda att göra när det väl gäller. Så enkel är logiken.
EU-valet då? Då gick det ju bra för F!. Jo, det gjorde det, även om de var långt från att ta något mandat. Men ett EU-val är något helt annat än ett riksdagsval. Regeringsmakten står inte på spel, väljarna känner sig friare att byta parti och valdeltagandet är lågt. Jag skulle bli förvånad om F! lyckas ta mer än en halv procent av rösterna i valet till riksdagen.
F! framstår väldigt mycket som Gudruns Schymans helt egna politiska plattform. Det krävs nog mer än så för att forma ett politiskt alternativ. Även om Gudrun är ett medialt snille så är det svårt att bryta igenom när valet väl närmar sig. Jag kan inte låta bli att önska att F! hade sökt någon sorts valteknisk samverkan med något av de rödgröna partierna. Då hade de faktiskt kunnat bidra både till att få bort en regering som inte bryr sig särskilt mycket om jämställdhet och de skulle kunna påverka politiken efter valet. Nu får nog F! vara glada om de lyckas glimta till i mediebruset någon gång ibland, men det räcker inte så långt.
