Margot Wallström har blivit utsedd till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Jag tror att det är rätt kvinna på rätt plats. Det är ett enormt viktigt uppdrag, idag utsätts miljoner kvinnor för olika former av våld, inte minst sexuellt, i samband med väpnade konflikter. Att lyfta upp den frågan och och medverka till att fler förövare ställs till ansvar är en stor och viktig uppgift.
Margot Wallström kommer nog mer till sin rätt med sina nya uppgifter för FN än i den otacksamma rollen som EUs ”propagandaminister” i EU-kommissionen. Att försvara det odemokratiska trixandet med konstitutionen och Lissabonfördraget tog hårt på Wallströms trovärdighet. Som miljökommissionär var hon betydligt bättre.
Särskilt förvånande är inte utnämningen, redan i höstas berättade en bekant som arbetar i FN i New York att Wallström lobbade för ett jobb i organisationen. Säkert är en del besvikna över att Margot Wallström inte återkommer till svensk politik. Själv tror jag att hon lämnade den svenska politiken mentalt för flera år sedan. Dessutom är jag inte så säker på att hon hade behållit sin popularitet på hemmaplan, det är betydligt enklare som en utskickad svensk i EU eller FN som får få kritiska frågor om dagspolitiken Sverige. Mitt eget intryck är också att Wallström idag hade hamnat på högerkanten i socialdemokratin.
läs mer i: DN, Aftonbladet, SvD, Sydsvenskan och Expressen.
Historikern Howard Zinn dog igår 87 år gammal. För den amerikanska vänstern var han en ikon. Många inom den amerikanska högern avskydde hans värderingar även om han ofta också möttes av motvillig respekt för sina kunskaper.
Howard Zinn skrev det amerikanska folkets historia. Han skrev om indianerna som utrotades, om de som vägrade kriga, om underklassen och slavarna, om strejker och fattiga. Han gav en helt annan bild av USA och tog upp många glömda konflikter. I USA är detta extra känsligt. Landet bygger sin identitet delvis på en idealiserad historieskrivning, militarism och nationalism. Howard Zinn valde att berätta en annan del av historien. Inte minst är han en skildrare av dem amerikanska arbetarrörelsen och klasskampen.
Zinns bok “A People’s History of the United States” sålde i mer än en miljon exemplar. Den finns också översatt till svenska med titeln ”Det amerikanska folkets historia” och är en mycket läsvärd bok. Han växte upp i Brooklyn New York, son till judiska invandrare men han arbetade främst i Massachusetts.
Enligt Zinn var historia inte ett neutralt ämne. Genom att berätta historien tar man också ställning. Det gjorde Zinn aldrig någon hemlighet av. Han skrev också politiska texter, hans sista publicerad helt nyligen i the Nation. Han var en uppskattad föredragshållare som drog stor publik. Han dök ofta upp i demonstrationer och på manifestationer. Han är omvittnad som en lyssande och ganska lågmäld person och en mycket uppskattad lärare.
Howard Zinn saknas av den amerikanska vänstern, men han arbete lever vidare.
Läs mer i New York Times, DN
Dagens New York Times har en intressant text om pågående rättsfall i USA där bland annat energibolag står anklagade för att förändra klimatet genom sina utsläpp av växthusgaser, läs här. Själv tycker jag att berättelsen om inuitbyn Kivalina i Alaska är den mest spännande. Hela byns utsatta existens hotas av klimatförändringar. Isvallarna som brukar byggas upp under hösten och som skyddar byn har detta år inte ens uppstått i januari. De 400 invånarna kräver att stora oljebolag som Exxon och Shell ska betala för att hela samhället kan tvingas att flytta. Enligt jurister kan detta och andra fall gå hela vägen till USAs mäktiga högsta domstol för avgörande.
Det känns kanske lite udda att klimatstriden förs i domstol. Men oljebolagen i USA kan ha orsak att vara bekymrade. De lär satsa miljoner och åter miljoner för att inte fällas. Tidigare har både tobaksbolag och asbestföretag dömts till skyhöga skadestånd i USA. De kostnader som de har orsakat är nog ändå små i jämförelse med de som klimatförändringarna medför.
Gårdagens stora goda nyhet från Umeå var att Volvo Lastvagnar återanställer 240 personer till sin hyttfabrik. Äntligen ser den avgrundsdjupa konjunkturen för lastvagnar ut att vända. Fortfarande är närmare tusen tidigare anställda uppsagda, men kanske kommer fler av dem att behövas på fabriken framöver. Det var på håret att hela monteringen på Umeverken hade flyttats från Umeå. I denna fråga liksom i så många andra har regeringen varit märkligt passiv för att rädda jobben.
läs mer i VF och VK.
En annan god nyhet från Umeå kom i söndags. Vänsterpartiet spikade kommunlistan. Ett av de starkaste namnen på listan står på plats sex, Jan-Olov Carlsson som är vice klubbordförande för metall på Volvo. Få fackligt aktiva i Västerbotten är lika respekterade som han är. Jan-Olov är sedan många år aktiv medlem i Socialistiska Partiet. Jag tycker att det är ett styrkebesked att Vänsterpartiet är så öppet att man försöker samla vänsterkrafter även utanför de egna leden. Jan-Olov Carlsson har suttit i kommunfullmäktige tidigare då Vänsterpartiet, SP och partilösa hade en ”enad vänster lista” i början på 90-talet. Han blev på kort tid en erkänt skicklig kommunpolitiker. Kommunlistan toppas som väntat av Tamara Spiric. Det bådar gott inför kommunalvalet i september.
läs mer i VF, VF och VK
I Västerbottens Kuriren fortsätter debatten om att kandidera till riksdagen när man inte är skriven i länet. I förra veckan råkade jag ut för vad man nog måste kalla ett ganska osakligt och märkligt personangrepp från kristdemokraten Gunilla Tjernberg. Mitt svar var inne i samma tidning igår. Läs angrepp här och svar här.
Hemma råder flyttröra. Imorgon packas containern som ska ta våra saker över Atlanten. Vi har redan fått reda på fartygsnamn och ankomsttid i Stockholm. Det känns märkligt att lämna Brooklyn.
Har precis läst ut romanen Svart kvark skriven av Annica Wennström. Romanen utspelar sig i Holmsund, den lilla orten vid havet utanför Umeå med hamnen, båtarna och arbetarna ständigt närvarande. Holmsund är också där Wennströms växte upp. Det märks, hon skildrar den lilla bruksorten med kunskap och stor inlevelse. Dofterna, färgerna och blickarna görs levande. Boken tar sin början under 30-talet och kretsar kring några unga personer, Mildred, Nikanor, Sandor och mest av allt Josefa, flickan med sina stora drömmar och sin frihetslängtan. Så småningom förs historien vidare till 80-tal och nutid. Utgångspunkten är de marginaliserade och de utstöttas, de som inte riktigt passar in bland de skötsamma. De som ses över axeln, men också dem som ses med fruktan.
Berättelsen är vacker och drömsk. Den västerbottniska dialekten klingar från karaktärerna. Naturen och havet, vinden och kylan, är ständigt närvarande. Drömmarna och naturen vävs samman med vardagens slit, knapphet och känslomässiga utsatthet. Det blir väldigt vackert. Annica Wennström passar väl in i den fina traditionen av berättare från Västerbotten. Skickligt glider hennes berättelse mellan skröna och näst intill dokumentär över klassamhället och dess baksidor. Revolten ligger och gnager både mot klassorättvisorna och det ständiga förtrycket mot kvinnorna. Personerna längtar och drömmer om att allt skulle kunna vara annorlunda. Men lika brinnande som deras drömmar är, lika svår är deras skam och lika utestängda är de från gemenskapen omkring dem.
Det är vackert, välskrivet och mycket läsvärt.
Ekot och några andra medier rapporterar om Folkpartiets och Jan Björklunds våndor inför beslutet att utse en efterträdare till Cecilia Malmström som EU-minister. Vem Folkpartiet utser är ju främst deras affär, men det är ändå svårt att inte göra några reflektioner över hur argumenten går.
Ett av de mest populära namnen som har nämnts i förhandssnacket är riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson som också verkar ha stort stöd i partiet. Men Ohlsson lär inte vara aktuell, en huvudinvändning ska vara att hon är allt för självständig och har fronderat mot det egna partiet inte minst i den viktiga FRA-frågan. Budskapet är tydligt, endast lojala körsångare som följer dirigenten, partiledaren, kommer i fråga på viktiga poster.
Jag tror att den svenska riksdagen behöver fler politiker som vågar följa sitt samvete även om det innebär att partilinjen inte följs till punkt och pricka. Det skulle vara bra för demokratin och bra för folks tilltro till politiken. Då skulle makten för de folkvalda öka på partiledningarnas och partibyråkraternas bekostnad. Debatten och reaktioner från vanliga väljare skulle få större betydelse i vilka beslut som faktiskt tas.
Särskilt märkligt blir det när ett liberalt parti som hyllar individens ansvar och frihet straffar en partimedlem som har följt sin inre röst just i en fråga som handlar om att vilja värna den personliga integriteten. Det blir liksom ett ganska häftigt glapp mellan praktiken och den högtravande retoriken. Folkpartiet är också ett av de partier som allra mest ivrar för personvalet. Snart kommer hundratalas folkpartister att argumentera för varför just de ska kryssas i det kommande valet. Men vad spelar personvalet för roll om de folkvalda måste rätta sig i leddet när det väl blir dags för votering?
I dagens nummer av Flamman skriver Jens Holm om Vänsterpartiet och klimatpolitiken. Det är en viktig text. Jens lyfter fram behovet av att skärpa våra mål på klimatområdet. De i politiken så vanliga kraven på max två graders temperaturökning och max 450 ppm CO2 i atmosfären är, som Jens påpekar, antagligen otillräckliga om vi vill undvika mycket allvarlig påverkan på vårt klimat. Istället bör Vänsterpartiet ansluta sig till ett mer ambitiöst krav på max 1,5 graders temperaturhöjning och 350 ppm. För en sådan hållning finns allt starkare vetenskaplig grund. Det är bara att hålla med Jens. Detsamma gäller kravet på att Vänsterpartiet ska ta fram en speciell handlingsplan i klimatfrågan inför valet.
Vänsterpartiet har en bra och ambitiös klimatpolitik, men den är okänd. Inför valet verkar partiet närmast låta Miljöpartiet ”ta hand om” klimatfrågan och istället främst lyfta andra frågor. Jag tror att det är en fullständig felbedömning. Det kan säkert vara så att det är MP som vinner flest röster på klimatdebatten, inte minst om vi som har lika bra politik på området inte syns i debatten. Men politik kan inte begränsas till röstmaximering. Klimatproblemen är helt enkelt för allvarliga för att inte vi ska ägna dem stor kraft även inför ett val. Vänstern behövs i klimatdebatten.
För att minska utsläppen av växthusgaser och vända utvecklingen krävs mer vänsterpolitik. Det krävs en klass- och genusanalys av vem som orsakar utsläppen, det gäller både nationellt och globalt. Det krävs långsiktig planering av investeringar och förändringar av hela sektorer som energi och transporter. Det krävs offentliga investeringar och politiska beslut. Det krävs partier som inte sättar överdriven tilltro till förenklade lösningar som handel med utsläppsrätter. Det behövs partier som tänker i termer av rättvisa och fördelning av utsläppen. Det behövs helt enkelt vänstertänkande. Därför är det så oklokt om vi väljer att ”lämna över” klimatfrågan till de gröna.
Vi behöver också kandidater i valet som kan klimatfrågan och som förmår vässa och föra ut vår politik. En av dem, kanske den allra främste som Vänsterpartiet har idag, är Jens Holm. Därför kan jag inte låta bli att bli besviken när valberedningen i Stockholm väljer att föreslå att han ska hamna strax under valbar plats på riksdagslistan. Från den platsen är det svårt att bryta igenom i debatten.
Det har varit fyllnadsval till USAs senat i delstaten Massachusetts. Republikanen Scott Brown nöp platsen med 52% av rösterna mot 47 % för demokraternas kandidat. Brown är en politiker som till helt nyligen var relativt okänd.
För demokraterna och president Obama så är det här ett rejält bakslag, lite av en katastrof. Demokraternas supermajoritet på 60 ledamöter i senaten är borta. Det ger republikanerna möjlighet att obstruera och fördröja nästan varje viktigt beslut i kongressen framöver. I värsta fall hotas reformen av sjukförsäkringen och Obama riskerar att allt mer bli en ”lame duck”.
Ännu värre är kanske att valet är ett tydligt tecken på Obamas och demokraternas kris. Smekmånaden med väljarna är över. Massachusetts är inte vilken delstat som helst, den är sedd som ett av demokraternas absolut starkaste fästen med den stora liberala staden Boston. Det är lite som om moderaterna hade blivit större än socialdemokraterna i Norrbotten. Om demokraterna kan förlora i Massachusetts så kan de förlora i vilken delstat som helst, till och med i New York eller i Kalifornien. Det bådar riktigt illa inför valen till kongressen i höst. Risken är att många demokratiska kandidater redan nu går år höger för att försöka blidka opinionen.
Republikanerna har gått till val enbart på att obstruera och kritisera demokraterna. Frånvaron av egna konstruktiva förslag är påtaglig. Men när det nu har givit framgång lär vi få se mer av den varan. Hur var det Väinö Linna skrev i sin torpartrilogi? ”den finska sommaren är vacker, men kort”, kanske kommer något liknande att sägas i efterhand om Obamas framgångssaga. Men vi får se…
läs mer i SvD, Aftonbladet, DN, SvD och New York Times.
Idag har vi, de rödgröna, gett besked om hur det blir med sjukförsäkringen efter valet. En sammanfattning finns på DN-debatt. Stupstocken som idag rycker undan försörjningen för svårt sjuka människor ska bort. Ersättningen höjs. Satsningar ska göras på rehabilitering och individanpassat stöd till de sjuka. Det öppnas en möjlighet för sjukskrivna att kunna studera på halvtid. Detta och flera andra förbättringar är goda besked från de rödgröna. Sjukförsäkringen ska användas för att stödja sjuka – inte för att jaga dem. Politiken är inte bara bättre än alliansens fiasko på området, den är också en förändring till det bättre jämfört med situationen under det förra s-styret på flera områden. Det ska bli ett nöje att försvara den här politiken i den kommande valrörelsen.
Läs mer: Aftonbladet, DN och Ett hjärta rött.
Den andra uppgörelsen som har presenterats av de rödgröna handlar om försvarspolitiken. Det är ett av de områden där uppfattningarna mellan partierna varierar mest. Men jag tycker att den uppgörelse som har gjorts inte bara går att leva med, den går att försvara som en tydlig förbättring jämfört med dagens politik. Arbetet för internationell nedrustning lyfts fram och reglerna för vapenexport ska ses över med målet att de ska skärpas. I Afghanistanfrågan finns ingen överenskommelse. S och MP vill utreda det svenska deltagandet i kriget efter valet. Vi vänsterpartister vill istället avsluta Sveriges militära satsning i landet och istället öka stödet till civil uppbyggnad. Det viktiga är att Vänsterpartiet inte har vikt ner sig utan står fast vid kravet på att trupperna ska tas hem. Med det blir frågan en given valfråga för Vänsterpartiet. Förhoppningsvis växer trycket på S och MP så att vi kan förmå dem att gå med på att ta hem de svenska trupperna under den kommande mandatperioden.
Läs mer: SvD, SvD, Expressen, DN, VF, VK och Sydsvenskan.
I dagens SvD skriver Lena Hennel en intressant text om att KD och V skulle vara de svaga korten för respektive regeringsalternativ inför valet. Det känns som en delvis haltande jämförelse. Helt klart är att KD redan för en intensiv kamp mot 4%-spärren i opinionsmätningarna medan Vänsterpartiets siffror mest pendlar runt det dåliga valresultatet från 2006 en bit över spärren. Det framstår mest som borgerligt önsketänkande att Vänsterpartiet skulle lämna riksdagen, vi har hört det förut. Därmed inte sagt att läget är bra, i detta läge borde Vänsterpartiet ha stöd av en 10 -15 % av väljarkåren.
På den borgerliga sidan ser det mera trångt ut. Visst kommer det, som Ohly påpekar i texten, att taktikröstas på KD. ”Broder 4 procent” kan rädda partiet. Men om partiet hamnar tillräckligt lågt i mätningarna före valet kan effekten bli den motsatta och väljare kan börja fly partiet om rösten uppfattas som bortkastad. Det som komplicerar saken är att Centern också börja ligga riktigt illa till. Det ska bli intressant att se hur alla tavlor av partiets ministrar kommer att påverka partiet framöver, jag har en känsla av att det inte ser så ljust ut för dem. Plötsligt kan det vara två borgerliga partier som behöver stödröster, det är en svårare ekvation att få ihop.
Till detta kommer att Sverigedemokraterna kommer att ligga på gränsen att ta sig in i riksdagen. Min gissning är att partiet har ”toppat för tidigt” och nu sakta kommer att falla tillbaks i opinionen. Dessutom kan det nog finnas en del luft i partiets siffror när folk ”proteströstar” i opinionsmätningarna. Men rasisterna har chansen och spännande blir det.
Det som jag gillade bäst i Hennels text var Ohlys uttalanden om vikten av intern demokrati när man ska kompromissa.
Även Krassman och Ett hjärta rött bloggar om samma ämne
