Barack Obama kunde kröna sitt första år som USAs president med att ta emot Nobels fredspris i Oslo. I media framstår han som den globala politikens enda verkliga superstar, den som alla vill komma i närheten och sola sig i glansen av. Men på hemmaplan, bland det snabbt växande antalet arbetslösa och vräkta i USA, växer frustrationen och besvikelsen över Obamas presidentskap.
Obama fördes till makten av en våg av folkligt engagemang och förhoppningar om verklig politisk förändring. De allra flesta av dem som valde honom insåg att han stod inför enormt svåra uppgifter med att hantera en ekonomisk kris som är den djupaste i mannaminne. Obama fick dessutom ärva en gravt misskött amerikansk ekonomi och två stora krig från sin företrädare. Trots insikten om svårigheterna växer misstron.
I grunden för besvikelsen finns presidentens oförmåga att förbättra folks levnadsvillkor. Samtidigt som bankerna fick rekordsnabb och rekordstor hjälp av regeringen så växer fattigdomen, arbetslösheten och antalet familjer som får lämna sina hem. De positiva effekterna av de stora stimulanspaketen är det ännu få som märker av.
Den stora utlovade reformen, den som skulle ge amerikaner sjukförsäkring, manglas igenom kongressen. Men allt fler inser att reformen, om den blir av, inte kommer att ge alla amerikaner rätt till bra sjukvård. Reformen är komplicerad och dyr och det ser ut som att de stora vinnarna i slutänden kommer att bli de försäkringsbolag som redan idag slukar så mycket av resurserna på området. Även den reform som skulle göra det svårare att förfölja fackföreningar, employee free choice act, ser ut att bli en halvmesyr. Utan bra sjukförsäkring och bra villkor på jobbet så kommer det bli svårt att ge vanliga arbetande amerikaner den trygghet och välfärd de vill ha.
Obamas kritik av Bushs krig i Irak var avgörande för att han kunde bli vald. Men idag satsar USA mer än någonsin på sin militär. Situationen i Irak är fortfarande svår medan krigen i Afghanistan och Pakistan snabbt eskalerar. Få tror att militära segrar är inom räckhåll. Det är framför allt bland de egna, progressiva, väljarna som kritiken växer mot att sända fler soldater till Afghanistan. Obamas presidentskap saknar inte progressiva inslag varken i inrikes- eller utrikespolitiken. Obama och hans familj är fortfarande populära och respekterade personer. Men allt detta riskerar att blekna om situationen i Afghanistan inte förbättras de närmaste åren.
Att entusiasm falnar är inte så oväntat. Det måste inte heller innebära att Obama förlorar kommande val. Demokraterna har dessutom en betydande hjälp av att republikanerna allt mer domineras av en gapig extremism som många amerikaner känner sig främmande inför. Obamas besvikna väljare har ingenstans att gå. Men risken är stor att de istället inte går och röstar alls nästa gång. Det första stora testet blir valet till kongressen 2010.
I USA älskar man att jämför presidenter med varandra. Många hade hoppats att Obama skulle visa sig vara en ny FDR, Franklin D. Roosevelt, som genom utbyggd välfärd och offentliga satsningar lyfte USA ur den stora depressionen på 30-talet. Nu jämförs han istället allt oftare med Lyndon B. Johnson. Även Johnson hade stora ambitioner för att göra USA till ett mer socialt rättfärdigt land. Men hans försök till reformer är knappt ihågkomna. Istället domineras bilden av hans presidentskap av besluten som trappade upp det ödesdigra kriget i Vietnam.
