Klädkedjan Urban outfitters har sparkat sin personal i Stockholm för att de vill ha ett kollektivavtal. Nu växer protesterna mot företagets skandalösa agerande. På Facebook finns en snabbt växande grupp och utanför butiken på Biblioteksgatan i Stockholm har det protesterats idag.
Nu sprider sig protesterna hit till New York. Imorgon kommer vi i socialistpartiet att samlas utanför några av kedjans butiker i staden för att dela ut flygblad och uppmana till bojkott av företaget i solidaritet med de anställda i Sverige. Det är bara början om företaget inte viker sig.
Även min 20-åriga dotter som haft Urban Outfitters som en favoritbutik har inlett sin bojkott av företaget. ”Jävla skitföretag” var hennes analys av läget, fler kunder kommer att förloras om företaget inte backar.
Läs mer om skitföretaget i SvD och Aftonbladet
Det blev ett minaretförbud i Schweiz när folkomröstningen har räknats samman. Det är ett sorgligt resultat. En seger för rasism och inskränkthet, en förlust för tolerans och religionsfrihet. För Schweiz som land är det också en pr-katastrof som inga reklamfilmer på kossor, berg och alphorn lär kunna reparera. Landet framstår allt mer som ett av de mest inskränkta i Europa med en stark rasistisk höger. Invandrarna får komma, arbeta och hålla käft men inte bli schweizare eller utöva sin religion. Det är tyvärr den bild som skickas ut.
Läs mer om minaretförbudet i SvD, DN och Aftonbladet.
Själv har jag en mer kluven bild av Schweiz. Å ena sidan har landet denna inskränkthet och det är ibland ett outhärdligt välordnat tillhåll för överklass och allehanda skattesmitare. Men Schweiz har förstås även många progressiva sidor. I miljöpolitiken har Schweiz ofta gått före med en radikal politik som de kan föra just för att de inte är en del av EU.
Jag minns en diskussion som jag, Helen Engholm och Dag Seierstad hade blivit inbjudna till i Zurich hos vänsterpartiet ”arbetets parti”. Jo, det finns en vänster i Schweiz och den är hyggligt stark i den franskspråkiga delen av landet. Men nu var vi i den tyskspråkiga delen av Schweiz där vänstern inte direkt dominerar den politiska scenen. Hos arbetets parti var meningarna delade om EU-medlemskapet och jag minns framför allt två inlägg från golvet på ”Rote fabrik” där mötet hölls. En person menade att Schweiz var så djupt reaktionärt att deras enda chans att få något som liknar vänsterpolitik var att gå med i EU. Han fick mothugg av en annan man i publiken som istället hävdade att Schweiz är så reaktionärt att landet med sitt medlemskap bara kommer att göra EU ännu mer högervridet och dåligt för alla medlemsländer och att det därför var bäst att tacka nej till medlemskapet. En dag som denna kan man ju fundera över deras något uppgivna argument.
Ser i VK att ägarna av en av Umeås privatskolor har gjort ett miljonklipp. Det är dags att införa ett förbud mot privata vinster på de skattepengar som går till skola och vård.
Gårdagen tillbringade jag på abf-huset i Stockholm och socialistiskt forum. Mest krängde jag böcker och pratade med gamla vänner. På eftermiddagen pratade jag och Jens Holm om vänsterns lösningar på klimatkrisen på ett välbesökt seminarium.
Kanske var det runt två tusen personer som besökte forumet med dess uppsjö av seminarier och debatter. Det är ett imponerande arrangemang både för sin bredd och för att det är en så bra mötesplats för den breda vänstern.
Igår fanns också det som jag tror att det rödgröna samarbetet behöver allra mest, en öppen debatt mellan partierna och folkrörelser och aktivister. På så sätt kan det rödgröna samarbetet få impulser, påverkas och ges energi av rörelser och aktivister. Det kan vara avgörande för att entusiasmen för projektet ska växa. Annars riskerar formen för det rödgröna samarbetat att bli allt för lik alliansens konstruktion med partiledningar som förhandlar i slutna arbetsgrupper. I den öppna debatten kan också partilösa och medlemmar från de tre partierna mötas, det är inte oviktigt. Kommer inte då partiledningarn och mediastrategerna att tappa kontrollen över det rödgröna projektet. Jo, förhoppningsvis, de bör istället känna trycket underifrån för att verkligen erbjuda en rödgrön politik.
En sådan debatt lär, och bör, nog inte växa fram uppifrån. Istället behövs lokala initiativ, inbjudningar och diskussioner. Det är fritt fram.
I DN uttalar sig Mona Sahlin för en mittenregering i vilken Socialdemokraterna kan samregera med Centern eller Folkpartiet om Sverigedemokraterna blir vågmästare efter nästa val. Jag tycker att Sahlins utspel är obegripligt. Det är högst osäkert om SD verkligen kan ta sig in i riksdagen. All energi bör användas till att få dem under 4 %-spärren. Att i det läget börja ge dem makt över regeringsbildningen har antagligen motsatt effekt. Dessutom ligger en rödgrön valseger, oavsett om SD kommer in i riksdagen, inom räckhåll. Att i det läget börja tala om att samregera med Maud Olofsson och/eller Jan Björklund fungerar mest demoraliserande för många rödgröna och skapar oklarheter för väljarna.
Frågan är också om en mittenregering är en speciellt god idé om SD blir vågmästare. I många länder har blocköverskridande regeringar för att stänga ute rasistiska partier haft motsatt effekt, de har istället växt i styrka. Dessutom är det svårt att idag säga att fp eller c skulle stå mindre långt till höger än m eller kd. Det är bra trångt i högerburen och hur ska en gemensam politik som gör något åt klassklyftor och arbetslöshet kunna formuleras med partier som har orsakat problemen och vägrar lära av det?
Det går inte att skaka av sig tanken att Mona Sahlin egentligen vill slippa det rödgröna samarbetet och istället göra upp åt höger. Det är i så fall en stort misstag som kommer att få väljare att fly ifrån det redan sargade partiet. För Vänsterpartiet kan ett samregerande med c eller fp aldrig komma i fråga som partiernas politik ser ut idag, det alldeles oavsett om SD blir vågmästare eller inte. De partierna står helt enkelt för långt till höger. Istället bör Vänsterpartiet hålla fast vid det rödgröna samarbetet. Jag befarar att mp kan sälja sig billigt för att regerera även med c och fp. Vänsterpartiet däremot bör hålla en tydlig vänsterkurs och stå som garant för det rödgröna alternativet.
Se även Aftonbladet, SvD
Andra som bloggar i ämnet: Lindahl, Jinge och Helena Duroj
Det gick snabbare än jag trodde för Piratpartiet att komma in i värmen och börja kompromissa i viktiga principfrågor i EU-parlamentet. Jag vet hur det funkar, man bjuds på några lagom luddiga formuleringar i en kompromiss, men inga garantier om politikens konsekvenser. Sådant är juristerna i systemet mästare på. Sedan får man vara med vid bordet och tycker plötsligt att man är medansvarig för kompromisser som är alldeles för svaga. Till det kommer det politiska och sociala trycket från partigrupp och kollegor ”det vore bra att komma överens här”. Det är då man ska minnas varför man är vald till EU-parlamentet, på vems uppdrag man åker till Bryssel och Strasbourg. Men piraterna valde istället att följa strömmen i frågan om telekompaketet, en av de viktigaste av ”deras” frågor som de kommer att besluta om under hela mandatperioden,
Till skillnad från piraterna röstade Eva-Britt Svensson och vänstergruppen nej till förslaget. I Expressen i måndags förklarade hon varför:
- Det första är att kompromissen inte ger medborgarna tillräckligt skydd från myndigheters och internetleverantörers övergrepp. Den talar bara om en prövning före avstängning, inte om en domstolsprövning. Detta öppnar för godtyckliga åtgärder.
- Det andra skälet är att mina ändringsförslag om rättigheter på internet – Citizens’ Rights Amendments – inte finns med i kompromissen. Det öppnar för ett nät där det inte är självklart att alla användare har tillgång till hela nätet, där alla sajter inte har samma möjligheter att synas. Vi behöver vara mycket tydliga med att det inte ska vara tillåtet att leda in nätet i en sån fålla. Slutresultatet skulle riskera att bli en samling kabel-tv-kanaler snarare än fri kommunikation för alla.
- Det tredje skälet är att telekompaketet hamnar under reglerna för den inre marknaden. Det betyder att det kommer att bli EU-domstolen som avgör konflikter. Och jag vill inte ge mer makt åt denna domstol, den har redan alldeles för mycket av den varan.
Frågan är om Piratpartiet kan återupprätta sitt förtroende efter detta, jag tvivlar.
Igår var jag och talade om mina böcker på biblioteken i Grubbe och Nordmaling, trevligt. Idag bär det av till Sundsvall. När man har varit borta ett tag märker man vad som har förändrats. I Umeå provade jag den nya paltrestaurangen, inte illa. Certifierad av Ronny Eriksson var den också. Vet ni förresten att Västerbotten också står för den kulinariska innovationen Calskrove? En dubbel hamburgare med strips inbakad i en pizza…
Ännu en morgon i ett höstgrått i Umeå. Idag blir det två möten på bibliotek, i Grubbe och Nordmaling, om min bok Sammanflöden. Gårdagen var mer politisk. På eftermiddagen hade VSF, vänsterns studentförbund, ordnat ett möte om klimatfrågan på universitetet. Jag försökte tala både om allvaret i situationen, det svåra läget inför klimatmötet i Köpenhamn och hur vi faktiskt kan lägga om politiken för att minska utsläppen av växthusgaser med 40 % till 2020 utan att lägga över det mesta av minskningarna på trix som CDM-åtgärder i andra länder. Regeringen har ju på papperet en ganska bra position i frågan, men granskar man den ser man att de nya åtgärder som ska tas till mest ska ske någon annanstans. Allvaret i frågan förstärks ju av att att WMO, den meteorologiska världsorganisationen, precis har uppmätt halten koldioxidhalten i atmosfären till 385,2 PPM. Det är ett av många tecken på att utsläppen av växthusgaser och klimatförändringarna nu går allt snabbare. Sannolikt måste vi stabilisera halten av CO2 i atmosfären runt 350 PPM för att undvika den värsta katastrofen. Det hastar. Publiken var ganska stor, runt 70 personer, och verkade vara väl inläst i frågan. Enda gången det tände till var när en ”klimatförnekare” tog ordet och hävdade att allt ihop var en bluff. Kristdemokraterna verkar dock mer bekymrade över andra saker än klimatet, upptejpade affischer på elskåp, se VK och VF. Man väljer sina strider.
Se även intervju i SVTs Västerbottensnytt.
På kvällen var det debatt om kriget i Afghanistan och de svenska truppernas medverkan. Ordfront arrangerade på bokcafé Pilgatan. Tyvärr hade det inte varit möjligt att hitta någon från regeringspartierna som kunde vara med i debatten och Anna Ek från svenska freds var en mycket försiktig och nyanserad försvarare av den svenska truppinsatsen. Jag undrar om inte hennes organisation är på väg att ompröva sin syn på frågan. Det finns ju många tecken på att allt fler inser att det krig som Sverige deltar inte kan lösa landets problem utan tvärtom stärker talibanernas styrka. Lite synd då att Miljöpartiet och Socialdemokraterna verkar vilja skjuta hela debatten om frågan till efter valet. Det hade varit en styrka om de rödgröna hade gått till val på att ta hem militären och trappa upp det civila biståndet. Nu får vi i Vänsterpartiet ta på oss den uppgiften själva.
-Det enda som hördes var att det rasade snö från taket, sa Lennart i morse när jag vaknade upp hos honom i Rentjärn. Jag hörde inte ens det. Det var alldeles knäpp tyst i natt, lite skillnad från Brooklyn där det alltid hörs trafik och röster, för att inte tala om sopbilar och utryckningsfordon, i kvarteret där vi bor. I morse hade det dessutom kommit en decimeter nysnö runt huset utanför Rentjärn.
Igår var det möte med Vänsterpartiet i Norsjö, det kändes som det första valmötet i det som kommer att bli en lång och säkerligen på sluttampen hård valrörelse. Ska man döma av det första mötet så ser det bra ut. 35 personer på möte i Norsjö med ishalka ute är inte alls dåligt. Det var bra stämning, kaffe som dracks upp och diskussion om länets framtid. I centrum stod frågor om utveckling av gruvnäring, skogen och vindkraft. I bakgrunden finns den ständigt pågående utarmningen av inlandet med minskande service, en sned åldersfördelning och ungdomar som flyttar. Flykten av de unga drivs på av den höga arbetslösheten, så förloras stora delar av en ny generation.
Nu på förmiddagen har vi varit på SGU, Sveriges Geologiska Undersökning och mineralinformationskontoret i Malå. I norra Sverige finns en rad lovande gruvprojekt och prospektering pågår för fullt på många håll. Frågan är hur vi på bästa sätt ska ta tillvara på tillgångarna så att vi undviker miljöskador, kan skapa många arbetstillfällen och bygga upp kunskap och nya företag runt näringen.
Snart är det dags att resa vidare till Storuman och nästa möte i denna lilla första turné inför valet.
På dagens DN-debatt finns en intressant text om den miljöskandal som gruvföretaget Boliden orsakade när de exporterade giftigt gruvavfall till Arica i norra Chile. Texten är intressant inte bara för att den handlar om en glömd miljöskandal med stort svensk ansvar. Den är också intressant därför att någon i den privata företagsvärlden, den tidigare miljöchefen vid Boliden Rolf Svedberg, talar i termer om sitt moraliska ansvar. Det räcker inte med att följa lagar och sedan skylla ifrån sig – man har också ett moraliskt och mänskligt ansvar för sina handlingar.
Vem ska ta ansvaret för avfallet och för dem som har blivit sjuka och skadade för livet i Chile? I strikt laglig mening har Boliden och Sverige inget ansvar, men det moraliska ansvaret finns här. Jag hade själv uppe frågan i debatten i EU-parlamentet med dåvarande miljökommissionären Margot Wallström. Hon bekräftade samma sak, det är beklagligt, men inga lagar hade brutits. Idag hade motsvarande export dock varit svår att genomföra bland annat på grund av Baselkonventionen. Istället har vi en omfattande illegal export av farligt avfall inte minst till fattiga afrikanska länder. De fattiga betalar priset för exporten genom förstörd hälsa och miljö.
Jag menar att både Boliden och staten måste ta sitt ansvar för miljökatastrofen i Chile. Varför inte dela på det ekonomiska ansvaret? Dels behöver de drabbade få ersättning och vård. Dels måste avfallet tas om hand på ett riktigt sätt en gång för alla.
Gruvavfall, inte minst gammalt sådant, skapar stora miljöproblem. Gammalt gruvavfall är en huvudkälla till utsläpp av tungmetaller i naturen. Ofta är kunskapen liten om hur stora läckagen faktiskt är. Att städa upp efter gamla synder kostar miljarder. Sverige ligger i framkant när det gäller gruvmiljöfrågor. Idag är kraven på gruvföretagen helt andra än de var förut. De ska städa upp efter sig, och de ska betala för det. Det är också det enda rimliga. Att ställa hårda miljökrav är klokt inte minst därför att man då inte skjuter miljökostnaden på framtiden. Det är också klokt därför att vi kan exportera teknik och kunnande på området. Det kunnandet bör vi också använda genom att ta ansvar för katastrofen i Chile.
Se även VK och Norran.
Jag sitter på valkonferensen för Vänsterpartiet Västerbotten som hålls i Medlefors utanför Skellefteå. Riksdagslistan är precis klubbad, det blev några förändringar i valberedningens förslag och listans sex första namn, av 25, blir:
1) Jonas Sjöstedt, Brooklyn
2) Liselotte Olsson, Lögdeå
3) Tamara Spiric, Umeå
4) Agneta Hansson, Skellefteå
5) Lennart Gustavsson, Rentjärn
6) Margaretha Löfgren, Vilhelmina
Det blir en stark lista med många erfarna kandidater. Just nu diskuteras valsedlarna inför valet till landstinget. Två uttalanden ska antas, ett om behovet av att öka transportstödet och ett om dem som nu mister sin sjukersättning. Uppslutningen är stor och stämningen är god. Det ser bra ut inför 2010.
Har precis tagit mig hela vägen från det kalla duggregnet i Brooklyn till det ännu kallare regnet över Berghem och Umeå. Skillnaden är att det är mörkare i Västerbotten, i alla fall innan snön har kommit, ganska så svart ute redan vid tretiden, ovant. Men det är i alla fall kul att vara hemma igen och träffa vänner och partikamrater. Imorgon blir det valkonferens i Medlefors utanför Skellefteå med beslut om hur valsedlar till riksdag och landsting ska se ut.
Så nu har vi då alla fått en president och ännu en utrikesminister, känner ni den goa känslan? Vår president heter Herman van Rompuy och skriver Haikudikter på flamländska, det verkar inte helt osympatiskt. Vår extra utrikesminister heter Cathrine Ashton och är baronessa. Visst känner ni er delaktiga i dessa utnämningar? Visst var det de här personerna som ni ville ha att föra er talan som EU-medborgare i världen? Demokratin och folkstyret har firat ännu en triumf. Själv måste jag medge att jag knappt vet vilka de är. Ännu ett tecken på hur svårt det är med levande demokrati på EU-nivå, inte minst när allt görs upp bakom stängda dörrar. Läs mer om dem i DN, SvD och Aftonbladet.
Ser att folkpartiets Birgitta Ohlsson är favorit till att bli ny minister sedan Cecilia Malmström har föreslagits som kommssionär. Det är alls inte så illa, tvärtom så bra det kan bli bland dagens folkpartister. Ohlsson framtår som något så ovanligt som en riktig socialliberal i folkpartiet, de börjar annars framstå som något av en sällsynt art. Det är svårt att tänka sig att Birgitta Ohlsson skulle lägga förslag om betyg i ordning och uppförande redan på BB eller hemvärnsövningar för elever i mellanstadiet och den slags som man numera väntar sig från Björklund & Co.
