Jonas Sjöstedt

Idag ska jag vara med i en debatt i SRs studio ett om uranbrytning klockan 16.00. När jag satt och förberedde mig inför debatten kom jag att fundera på ett av trätoämnena i denna diskussion, EUs roll och makt över uranet. I debatten förekommer uppgifter både om att vi bestämmer själva över uranet och att EU skulle kunna tvinga oss till brytning. Inget av det stämmer riktigt så vitt jag vet.

De här frågorna avgörs av EUs Euratomfördrag som var ett av de tre ursprungliga fördragen när EU bildades på 50-talet. Fördraget är överstatligt och ger EU mycket långtgående makt på området.

I fördraget slås det fast att EU har optionsrätt till visst klyvbart material inom unionen. Det innebär att om vi väljer att bryta uran i Sverige så är det EU, inte Sverige, som bestämmer över hur uranet används. Men det innebär inte att EU kan tvinga oss att bryta uran. Denna tolkning har bekräftats av EU-kommissionen när jag frågade dem för ett par år sedan. I Euratomfördragets artikel 52 står:

1. Försörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material skall i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel säkerställas enligt principen om lika tillgång till resurserna och genom en gemensam försörjningspolitik.

2. För detta ändamål och på de villkor som anges i detta kapitel

1. är alla förfaranden som syftar till att tillförsäkra vissa förbrukare en privilegierad ställning förbjudna,
2. upprättas härmed en byrå; denna skall ha optionsrätt till malmer, råmaterial och speciella klyvbara material, som produceras inom medlemsstaternas territorier, samt ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom gemenskapen.

Byrån får inte ge förbrukarna en diskriminerande behandling som grundar sig på hur dessa avser att använda de begärda leveranserna, om inte användningen är olaglig eller strider mot villkor som leverantörer utanför gemenskapen har ställt upp för leveransen.

Klart som korvspad, EU bestämmer, inte Sveriges riksdag. Så till den andra frågan, kan EU tvinga oss att bryta uran? Jag menar att svaret nog är nej. Men det finns faktiskt en möjlighet i Euratomfördraget (aldrig använd så vitt jag vet) att straffa ett land som vägrar att bryta uran genom att dra in dess leveranser av kärnbränsle. Artikel 70:

Kommissionen får inom ramarna för gemenskapens budget och på de villkor som den själv bestämmer, finansiellt medverka i prospekteringsverksamhet inom medlemsstaternas territorier.

Kommissionen får lämna medlemsstaterna rekommendationer i syfte att främja prospektering och utnyttjande av mineralfyndigheter.

Medlemsstaterna skall varje år lämna kommissionen en rapport om utvecklingen av prospektering och produktion, sannolika tillgångar samt genomförda eller planerade investeringar i gruvor inom deras territorier. Dessa rapporter skall föreläggas rådet med ett yttrande från kommissionen som särskilt skall ange vilka åtgärder medlemsstaterna har vidtagit med anledning av de rekommendationer som lämnats enligt föregående stycke.

Om rådet på initiativ av kommissionen med kvalificerad majoritet finner att prospekteringsåtgärderna och ökningen av gruvdriften – trots att utvinningsmöjligheterna på lång sikt framstår som ekonomiskt berättigade – fortsätter att vara uppenbart otillräckliga, skall den berörda medlemsstaten, så länge som den inte har avhjälpt situationen, både för egen och för sina medborgares del anses ha avstått från rätten till lika tillgång till övriga resurser inom gemenskapen.

Inget tyder på att EU funderar över att använda denna artikel idag. Men vem vet hur det blir när bristen på uran börjar bli mer akut om några tiotals år? Se där, ytterligare ett argument för att avveckla kärnkraften.

En annan fråga är hur rättsläget på området ändras med Lissabonfördraget. Mycket lite som jag ser det. Se även denna analys från Sieps.

Ursäkta en något trist bloggning idag. Men när det gäller EU är det alltid bra att läsa grundtexterna, och de är sällan någon skönlitteratur.