DN rapporterar idag om söndagens delstatsval i tre tyska delstater. Med bara fyra veckor kvar till valet till förbundsdagen är gårdagens val av extra betydelse. Som helhet backade högern, CDU, medan vänsterpartietdie Linke gjorde ett bra val. Det gjorde även det liberala högerpartiet FDP. Bevakningen av tysk politik i Sverige är förvånansvärt begränsad. Det gäller förövrigt även norsk politik, även i Norge väntar snart ett spännande val till Stortinget.
Den enda delstat i tidigare Västtyskland som gick till val var Saarland. CDU tappade sin egna majoritet och gjorde stora förluster. Die Linke kom från ingenstans och fick fantastiska 21.3 % och har nu möjlighet att forma majoritet med socialdemokraterna och de gröna. Förutsättningarna var lite speciella eftersom Oskar Lafontaine, förgrundsfigur i vänstern och tidigare ledare i socialdemokraterna, kommer från Saar. Men siffrorna imponerar ändå och kan fungera som en murbräcka i fler delar av västra Tyskland där vänstern inte är så stark som i öst.
Även i Thuringen i öst blev det rödgrön majoritet och vänstern gjorde mycket goda 27.4 %. Som största vänsterparti borde die Linke rimligen få leda en eventuell vänsterkoalition. Die Linke förlorade ett mandat, men det beror mest på att de gröna och liberala FDP klarade 5 % spärren och tog mandat. Fascisterna i NDP fick inga mandat med sina 4,3 %. CDU tappade hela 15 mandat.
I Sachsen är högern fortfarande mycket stark. Med drygt 40 % av rösterna kan CDU behålla makten med hjälp an FDP. Die Linke tappade något men är näst största parti med drygt 20 % av rösterna. Glädjande nog tappade fascisterna i NDP hälften av sina mandat och fick denna gång 5,6 %.
Förhoppningsvis kan die Linke nu förhandla sig till regeringsposter i Thuringenoch Saar. Med allt större inflytande på delstatsnivå för vänstern så framstår socialdemokraternas vägran att samarbeta vänsterut på riksnivå som allt mer orimlig. Ett rödgrönt samarbete mellan vänstern, de gröna och socialdemokraterna framstår som den enda realistiska vägen att undvika borgerligt styre i Tyskland. De tyska sossarna kanske ska snacka lite med Mona Sahlin…
Vill du läsa om gårdagens val i Japan rekommenderas en initierad rapportering på Jöran Fargerlunds blogg.
Denna vecka bloggar jag även i Kommunalarbetaren.
När det väl gäller så är det viktigare för Centerpartiet att gynna storbönderna i LRF än att värna miljön. På något annat vis kan man inte tolka beskedet om att jordbruksminister Erlandsson har lyckats få igenom att skatten på handelsgödsel ska tas bort från den första januari. Vinnare blir storbönderna med 350 miljoner kronor. Förlorare blir miljön eftersom den ökande användningen av handelsgödsel direkt ökar övergödningen, inte minst i den känsliga Östersjön, och utsläppen av växthusgaser.
Centerpartiet är hycklare i miljöpolitiken. Det går bra att hålla högtidstal om klimat och övergödning, men de gör precis tvärtom i praktiken. Läget för Östersjön är kritiskt. Utsläppen från jordbruket av näringsämnen i vattendrag är en huvudkälla till övergödningen som förstör balansen i havet. Det innebär att utsläppen måste minska och att ett mer miljövänligt jordbruk gynnas även med ekonomiska styrmedel, men nu sker det motsatta.
Både produktionen och spridandet av handelsgödsel ger utsläpp av lustgas som är en mycket aggressiv växthusgas, betydligt värre än koldioxid. Dessutom bidrar lustgas till att ozonlagret bryts ner. Beslutet om att ta bort skatten på handelsgödsel kommer att ge direkt effekt i mer utsläpp av växthusgaser. Det är ytterligare ett av många exempel på att regeringen bara har lärt sig prata om klimatfrågor, i praktiken gör de ofta tvärtom.
Om vi får en rödgrön regering efter valet 2010 så bör skatten på handelsgödsel återinföras. De pengar som den ger bör återföras till jordbruket för att gynna dess mest miljövänliga former.
I DN rapporteras att Tyskland sannolikt kommer att ge upprättelse åt desertörer under det andra världskriget. Initativet i kommer från vänsterpartiet die Linke. Det vore i så fall på tiden. Att vägra slåss för Nazityskland är något som är värt all respekt.
I gymnasiet i Vänersborg hade jag en tyskalärare som var desertör från kriget. Han var en ganska dålig lärare, men en helt fantastisk människa. Han hade hjälpt norrmän att fly när han var stationerad där som soldat. Han dömdes till döden men lyckades hoppa från ett tåg som gick genom Sverige när han var på väg mot sin avrättning. I Sverige sattes han först i interneringsläger, när han sedan släpptes fri valde han att stanna i vårt land. Han var progressiv och humanist. Då var jag för ung för att inse vilken fantastisk historia han hade att berätta.
Den svenska attityden till tyska desertörer var inte alltid så tjusig. Under krigets början sändes de tillbaks till Tyskland eller det ockuperade Norge och ofta till sin död. När jag gjorde efterforskningar inför boken Masthugget Moskva Madrid gick jag igenom gamla arkiv för Strömstads polisdistrikt de aktuella åren. Anledningen var att svenska kommunister smugglade motståndsmän och flyktingar till och från Norge över Kosteröarna utanför Strömstad. Då stötte jag på listor med folk som flydde till Sverige men som sändes tillbaks till Norge och de tyska ockupanterna. Flera av dem var unga tyska desertörer. De var prydligt uppradade med foton och personuppgifter i polisens register. Det är en av många skamfläckar i Sveriges historia under kriget.
DN rapporterar också om en ny opinionsmätning där de rödgröna är på väg att koppla greppet på borgarna och där Sverigedemokraterna får under fyra procent. Mätningarna har spretat åt lite olika håll den senaste tiden. Men med tanke på hur denna regering låter arbetslöshet och klassklyftor öka, missköter miljöpolitiken och försöker prata ner utsläppen av växthusgaser så borde de rödgröna rimligen kunna vinna valet om ett år. Det spelar ingen roll att Reinfeldt har börjat låta som en socialdemokrat, hans regering slår ju sönder det välfärdssamhälle som han bekänner sig till i sin retorik.
Tillbaks i Umeå för lite arbete. På väg ner från universitetet gick jag förbi bokcafé Pilgatan för en fika. Bara på något år har Pilgatan blivit ett riktigt kulturnav i Umeå. Deras höstprogram är imponerande. Vägg i vägg ligger antikvariatet Mingus som säljer böcker och skivor både i butiken och på nätet. Talade en stund med innehavaren Jan Danielsson som berättade att omsättningen på vänsterlitteratur var god. Många klassiska vänsterböcker såldes så fort de kom in. Jag fick förstås med mig några böcker därifrån.
Krisen slår hårt mot Västerbotten och exportindustrin i länet. I lokaltidningen VK kan man läsa att var tredje medlem i IF Metall går arbetslös i området. Flera av de stora exportföretagen har sparkat folk. På min gamla arbetsplats Volvo lastvagnar har omkring hälften fått gå. Jag var på fabriken i förra veckan, det var ganska dystert. Nu hotas ytterligare flera hundra jobb där om monteringen flyttas. Inför det hotet och den allmänna krisen för metallarna har fackklubben bett att få tala med ansvarig minister Maud Olofsson som bor i länet. Hon har meddelat att hon inte har tid, inte ens för ett kort möte på flygplatsen när hon kommer med flyget. Inte nog med att alliansens regering är helt passiv inför massarbetslösheten, de vill inte ens möta dem som drabbas.
Ännu en lång flygresa. Planet flyger ut över Maine, Kanada och Grönland på sin väg över atlanten. Jag har flugit alldeles för mycket. Om det finns en domens dag när man får stå till svars för sina utsläpp av växthusgaser så ligger jag illa till. Under elva år pendlade jag till Bryssel och Strasbourg. Jag satt alltid vid fönstret och somnade ofta in när planet lyfte. När jag vaknade upp räckte det med att kika ut för att se var jag var. Jag kände igen landskapen i Jylland eller Nederländerna efter alla överflygningar. Nu flyger jag som tur är mer sällan. Alla guldkorten på flygbolagen har gått ut, det är ett bra tecken.
Jag följer alltid samma rutin när jag flyger ensam. Jag fyller väntan på flygplatser och i planet med läsning. Jag har en stor bunt med olästa tidningar med mig. Där finns Arbetaren, Flamman och denna gång även något nummer av ETC, jag har med finska Ny Tid, norska Klassekampen och amerikanska the Nation. I vardagen hinner jag inte läsa dem. Att läsa vänsterpressen är en bra och nödvändig motvikt till det vanliga mediebruset och den borgerligt dominerade dagspressen. Många nyheter, inhemska och internationella, hittar jag bara i vänstertidningarna. Det kan handla om strejker i Sverige eller val i Nepal.
Ibland får jag lite dubbla känslor av vänsterpressen. Den kan vara väl förutsägbar och inte minst Flamman kan emellanåt gå på gränsen till en kampjournalistik som jag tycker är lite onödig. Jag vill gärna dra slutsatserna själv av det jag läser. Tidningar som Proletären eller Offensiv har jag inte läst på många år. Hyllningar till Nordkorea eller sekteristisk omskrivning av verkligheten för att lyfta fram den egna rörelsen har jag inte mycket till övers för.
Finlandssvenska Ny Tid är ofta en spännande läsning, om än ibland något akademisk i sin framtoning. Den innehåller väl så mycket kultur som politik. Det är imponerande att den finlandssvenska vänstern, som inte är så stor i sin numerär, kan bära upp en sådan tidning. Min favoritskribent är Peter Lodenius. Ingen kan Europa som honom. Han skriver om rutener i Ukraina, den politiska situationen i Moldavien eller Istanbuls historia med samma enorma nyfikenhet och kunskap.
Nordens särklassiga vänstertidning är norska Klassekampen, det vågar jag hävda utan att kunna läsa finska tidningar som Kansan Uutiset. Dagstidningen Klassekampen kommer sex dagar i veckan. Den är fullmatad med nyheter och kultur. Jag prenumererar bara på lördagstidningen som har en mycket bra bokbilaga. Den svenska vänsterpressen framstår som ganska blek i jämförelse. Klassekampen läses över hela Norge, den finns på fackklubbar och i lärarrum. Den spelar en verklig roll i den nationella debatten. Den är oberoende vänster och en kritisk granskare även av det norska vänsterpartiet SV. Min favorit bland skribenterna är Dag Seierstad som varje vecka levererar en träffsäker och tung analys av sådant som IMF:s politik, Islands ekonomiska kris eller EU:s direktiv på arbetsmarknaden. Han har enorm kunskap och osviklig klasskänsla.
Varför har inte Sverige en dagstidning till vänster? Varför har vi istället ett helt gäng veckotidningar av skiftande kvalité som ofta skriver om samma sak? Hur kan de i Norge klara det som är en utopi för den svenska vänstern? Kan inte redaktörerna för Flamman, Arbetaren, Internationalen och ETC göra en gemensam studieresa till Oslo och sedan lägga prestigen åt sidan och lägga grunden för en svensk dagstidning till vänster?
När debatten hettar till sållas agnarna från vetet. Några drar iväg i orimliga anklagelser och påhopp, andra håller envist fast vid sakargumenten. Många slutar lyssna och kör istället om egna käpphästar. Debatten om Israel och Palestina brukar bränna till ganska direkt och diskussionen efter Donald Boströms artikel i Aftonbladet är en intressant studie i hur en debatt snabbt kan spåra ur.
Svenska Dagbladet har flera goda exempel på saken, men också på dess motsats. Här finns ett av de mest välformulerade inläggen som kritiserar Boströms artikel skrivet av Cordelia Edvardson, tänkvärt och läsvärt som alltid när hon skriver. Hon sätter fingret på flera ömma punkter i artikeln. Delvis har hon rätt. Det är ingen bra artikel, den är spekulativ och drar långtgående indirekta slutsatser på ett ganska klent och spretigt underlag. Ja, som en massa andra artiklar i kvällspressen gör varje dag. Men Boströms text ställer också berättigade och viktiga frågor.
SvD har också exempel på de klassiska israeliska överreaktionerna. IKEA lär ska bojkottas i landet. Det är nog ett hot som kan tas med ro. Jag har varit och handlat i trängseln på IKEA i Netanya några gångar, ett par kunder färre i några dagar lär knappt märkas i kassan.
Israels före detta ambassadör i Sverige Zvi Mazel påstår att pressen i Sverige är styrd av sossarna och facket. Han påstår att: Det finns ett slags diktatur av socialdemokrater i pressen i Sverige. Känns namnet Mazel bekant? ja det är samma tomte som på egen hand förstörde en konstutställning i Stockholm som han inte gillade. Det enda Mazel bevisar är att han efter sina år i Sverige inte begriper något om varken Sverige eller yttrandefrihet.
Sedan kommer förstås också de vanliga åsiktspoliserna i debatten fram, de som försöker tysta den politiska kritiken mot Israels ockupation av Palestina. En grupp som kallar sig för NGO monitor anklagar Sverige för att ge bistånd till antisemitiska organisationer. Följande anklagelse utslungas av Gerald Steinberg från gruppen: Det finns många NGO:s som använder ord som apartheid, krigsbrott och etnisk rensning. De använder dessa termer regelbundet som en del av demoniseringen av Israel.
Ursäkta, vad var anklagelsen? Att Israels har begått krigsbrott är väl belagt vid många tillfällen. Jag har träffat flera sydafrikaner som jämför åtskiljandet av palestinier och israeler och diskrimineringen av de ockuperade palestinierna med apartheid, och de lär väl vara experter på området om några. Sedan detta med etnisk rensning. Vad ska man kalla det när en folkgrupp stjäl andras land genom illegala bosättningar och när de bygger murar för att förhindra folk att nå sitt eget land på ockuperat område? Vad ska man kalla det som skedde 1948 när palestinierna fördrevs från dagens Israel? Varför inte etnisk rensning.
Häromdagen skulle Rosengård i Malmö ”reclaimas” av de autonoma som hade utropat gatufest. Men det blev inte bara det sedvanliga bråket med polisen. Boende i området angrep de ”autonoma” och enligt uppgifter i pressen körde de helt enkelt bort dem. De boende ville inte alls slåss med polisen eller ha några unga självutnämnda anarkister som sina företrädare.
Jag tyckte det var en bra nyhet. Jag är så trött på den så kallade vänster som mest är ute efter konfrontation men inte vill ha någon dialog. De skadar vänstern genom sitt våld och de gör många av alla de värsta misstagen som en seriös vänster inte ska göra. När de maskerade kommer till demonstrationerna lämnar barnfamiljerna och de äldre tåget, det är katastrofalt om man vill mobilisera folk för goda saker. Mina egna få erfarenheter av de autonoma är i stort sett bara negativa. Så här ser jag på det:
- En seriös vänster lyssnar på vanligt folk och utnämner inte sig själva till deras företrädare.
- En seriös vänster söker arbetsformer och ett språk som får folk att lyssna istället för att vända dem ryggen, i det ingår att stå för vem man är och inte maskera sig.
- En seriös vänster arbetar inte med våld i ett demokratiskt samhälle.
- En seriös vänster har kapitalismen som huvudmotståndare, inte polisen. Att slåss med polisen är i stort sett alltid helt missriktat.
- En seriös vänster åker inte ut till ett utsatt område med många muslimer första dagen i Ramadan för att bråka.
Denna patetiska ”vänster” skadar den seriösa vänstern med sin självgoda elitism och sitt våld. De gynnar bara bräkande borgare som kan sätta extremismstämpel på alla de seriösa vänstermänniskor som arbetar med andra och klokare metoder.
Det är intressant och lite sorgligt att se hur debatten och de diplomatiska förvecklingarna vecklas ut efter Donald Boströms artikel om de möjliga israeliska organstölderna i Palestina. En debatt om Israel/Palestina utvecklas allt för ofta allt för snabbt till en debatt på nivån ”fyllebråk på krogen” där ingen lyssnar på den andre och där förolämpningar och medvetna missuppfattningar haglar.
Det är i all fall bra att UD markerar mot Israel och står upp för svensk pressfrihet. Dagens israeliska regering skadar sitt eget land genom sina ständiga extrema utfall mot alla som vågar kritisera Israel och landets väl dokumenterade övergrepp mot palestinier. Anklagelserna om antisemitism är slentrianmässiga och ohederliga. Med den typen av argumentation riskerar de att sudda ut gränsen mot de verkliga antisemiter som faktiskt finns.
Efter allt ståhej hade jag väntat mig att Boströms artikel skulle vara något ovanligt elakt. Det har jag svårt att se efter att ha läst den. Visst handlar det om en spekulation, vilket ju framgår, men inte om en ogrundad sådan. Det är väl ganska rimligt att frågan diskuteras och utreds. Därför är det lite svårt att förstå de oerhörda anklagelser som slungas ut efter att texten har publicerats. Åsa Linderborg ger klokt svar på tal i dagens Aftonblad.
Idag är solen borta och vinden är kylig, det är nästan höst i luften. De grå vågorna slår in mot klipporna utanför stugans fönster. Det är en tavla som ständigt ändras. Under förmiddagen for vi in till Umeå för att gå till tandläkaren och för att köpa filmer och kläder till barnen. Barnkultur och fina barnkläder är två saker som Sverige är riktigt bra på.
I Afghanistan pågår valet. Som väntat sker det under hot och våld och många afghaner kommer inte att få rösta. Talibanerna gör sitt bästa för att slå sönder möjligheten till ett bra val. Oavsett hur valet går så kvarstår problemen och kriget. Länge kände jag mig villrådig inför hur man ska se på konflikten. Ingen kan önska sig att talibanerna återtar makten. Samtidigt visar all historisk erfarenhet att utländska militära interventioner i landet är dömda att misslyckas. Sedan några år tillbaks är jag dock helt övertygad om att dagens militära politik i Afghanistan är kontraproduktiv och farlig. Den leder till att talibanerna växer i styrka medan civilbefolkningen lider. En sak som har övertygat mig om att dagens strategi är misslyckad är hur de som är för den argumenterar. Ingen trovärdig strategi finns, problemen i landet bagatelliseras, verklighetsbilden görs svartvit och det militära tänkandet har helt tagit över det politiska. Om inte ens de som försvarar politiken kan försvara den på ett trovärdigt vis så är den nog dömd att misslyckas.
Idag hade VK inne min replik i debatten om Afghanistan. Tidningens ledarredaktion svarar i samma tidning. För mig är inte svaret särskilt övertygande, men det är åtminstone resonerande och håller med om att konflikten saknar militär lösning. Jämfört med de vanliga tongågarna i dagens borgerliga allians är det närmast något att vara tacksam över.
Debatten om Sveriges deltagande i Afghanistan tar fart. Det är mycket välkommet. VK har de senaste dagarna haft två inlägg som jag tycker är typiska för debattens ton och innehåll. 17/8 skrev moderaten Edward Riedl ett inlägg till försvar av kriget med högt tonläge, svartvit krigsretorik men ingen som helst analys av vad som egentligen sker i landet. Idag 19/8 skrev Karl-Yngve Åkerström ett mycket insiktsfullt och läsvärt inlägg som faktiskt utgår från läget i landet och försöker förklara varför afghanerna i allt större utsträckning vänder sig emot de utländska styrkorna.
Riedls inlägg är intressant för mig som bor i USA. Det påminner i sitt upplägg mycket om Bushs och republikanernas sätt att argumentera mot dem som kritiserades USAs krig i Irak. ”Support our troops” är huvudtemat. Den som ifrågasätter det kloka med att delta i kriget anklagas omedelbart för att vara illojal med ”våra” soldater som är på plats. Men självklart är det det politiska ansvaret att skicka soldater till en uppgift utan klara mål och med stora risker som är frågan som diskuteras, inte soldaternas personliga motiv. Sanningen är ju att det är politiker som Riedl, som med ytliga argument och utan saklig analys är beredda att riskera livet på svenska soldater – och förstås på afghanska civila, som bär ett tungt ansvar.
Ett annan vanligt knep som känns igen från den amerikanska debatten är att klumpa ihop den som kritiserar kriget med terrorister/talibaner. Inga andra ståndpunkter ryms mellan att vara för att sända mer trupp eller att stödja talibanernas skräckvälde. Snacka om att försöka skapa ett torftigt debattklimat utan nyanser. Svagheten är frånvaron av analys av vad som egentligen sker i Afghanistan. Inte ett ord nämns om etniska motsättningar, problemen med dagens regering eller bombningar av civila mål av de utländska trupperna. Men verkligheten är förstås enklast om den görs helt svartvit. Det är bara det lilla problemet att verkligheten inte ser ut så. Då är Åkermans insiktsfulla försök att faktiskt förklara konfliktens mekanismer på en helt annan intellektuell nivå.
Jag hoppas att VK tar in det nya svar som jag har skrivit i debatten. Här är en länk till mitt senaste inlägg. Mitt förtroende för alliansens omdöme i utrikesfrågor som denna är inte så stort. Glöm inte att flera av dem, som Carl Bildt och Jan Björklund, tillhörde krigshetsarna inför USAs angrepp på Irak. Samma förenklade argument och logik präglar de borgerligas argument i debatten om Afghanistan.
Läs gärna Jan Helin i Aftonbladet och Ulf Bjereld i samma ämne.
