Till och med på DNs ledarsida kan man nu läsa att en lettisk devalvering är oundviklig. Frågan är hur mycket det har kostat landet och dess befolkning att bedriva hårdvalutapolitik som de har gjort. Krisen slår benhårt mot letterna. Likheten med det katastrofala svenska kronförsvaret i början på 90-talet är tydliga. Det handlar om prestige och anpassning till EU, vanligt folk får betala priset. Tyvärr lär Lettland, med landets svaga industriella bas, ha en lång väg tillbaks även efter en devalvering. När Lettland väl släpper sin övervärderade valuta fri lär det inte dröja länge innan Litauen och Estland tvingas följa efter, men det kan nog vara lika bra.
När man ser på hur hårt EU, inte minst Sverige, och IMF behandlar Lettland så är det lite svårt att begripa argumenten för Islands ansökan till EU som flykt undan ekonomisk kris. I Klassekampen, nordens bästa vänstertidning, har Dag Seierstad, nordens vassaste analytiker av EU, skrivet om den märkliga isländska ansökan till EU. Som han påpekar har en ansökan till EU aldrig haft så svagt stöd som den isländska. En majoritet i Alltinget är emot medlemskapet. Den gröna vänstern gick ändå med på att sända in ansökan. Vänstern får nu inte bara städa upp efter högerns katastrofala misshandel, läs avreglering, av landets finansiella sektor. Den tar också ansvar för en EU-ansökan den egentligen är emot. Jag undrar om det är så klokt.
I DN skriver Nathan Shachar något intressant om EU och utrikespolitiken. Annars tillhör han inte mina favoriter, han är en av dessa skribenter i gränslandet mellan ledarsida/allmänt tyckande/nyhetsreporter som tyvärr har blivit något av DNs signum. Hans bevakning av konflikten Israel/Palestina verkar baseras mest på information från isaeliska militärkällor medan bevakningen av Latinamerika präglas av hans egen avsky för vänstern. Men nu skriver han om EUs utrikespolitik:
”Detta utgår från att länderna i EU skulle ha samma internationella intressen. Det har de inte. Sverige har en lång tradition av engagemang för mänskliga rättigheter. Spanien har en lika lång tradition av samvetslöshet och likgiltighet för mänskliga rättigheter. Spaniens intresse för sådana frågor i ett land är omvänt proportionell mot Repsols och Telefonicas investeringar.”
Med Lissabonfördraget ska EU inte bara ha en gemensam utrikespolitik utan även en gemensam utrikesförvaltning och utrikesminister. Då blir det inte mycket kvar av svensk utrikespolitik. Men precis som Shacher påpekar så har vi ibland helt olika hållning än andra EU-länder i avgörande frågor. Ta bara Västsaharakonflikten som exempel. Sverige har en bra hållning i frågan jämfört med andra EU-länder. Frankrike är i praktiken ombud för Marockos ockupation av Västsahara. Vilken politik blir EUs? Det finns gott om liknande exempel. Men EU-anhängarna verkar inte ha några betänkligheter att offra vår egen röst i världen. Våra ambassader får väl istället fokusera på att hjälpa svenskar som vill rösta utomlands eller som har supit bort passet.
I VK kan man läsa att Västerbotten har den lägsta brottsligheten i Sverige. Till det kommer andra hedrande förstaplatser som att männen i Västerbotten är svenska mästare på att vara pappalediga. Västerbotten är också ett av de län i Sverige där extremhögern har absolut minst stöd. Way to go!
Landshövdingar framstår ju som något lite gammaldags i dagens Sverige. Men faktum är att en duktig och driftig landshövding kan göra mycket nytta för att utveckla sitt län. Det har jag sett flera exempel på. Men självklart växlar kvaliteten på arbetet bland utvalda. Ämbetet har ju blivit en klassisk funktion för att tacka politiker för lång och trogen tjänst eller för att ge dem en spark snett uppåt när man vill bli av med dem.
Nuförtiden kan ju även vänsterpartister och och miljöpartister bli landshövdingar. För den som till äventyrs trodde att rödgröna per automatik har bättre omdöme än andra så har det nog varit en nyttig och lite desillusionerande erfarenhet. Det tidigare gröna språkröret Marianne Samuelsson har ju gjort bort sig rejält med sin gräddfil till fina tomter på Gotland för överklassen. Hon borde avgå. Även vänsterns Maggi Mikaelsson hamnade ju i blåsväder, om än inte lika illa, som hövding i Jämtland.
Sanningen är väl att ens egen politiska uppfattning inte är någon garanti för högre privat moral även om man ofta gärna vill inbilla sig det. Öppenhet, kontroll och rotation på maktens poster är alltid nyttigt.
Det kommer att bli lite si och så med bloggandet några veckor framöver. Jag är djupt nedgrävd i ett nytt bokmanus och snart väntar en liten tur hem till fosterlandet.
Idag slog jag på stort och käkade lunch på Dallas BBQ, inte så flott som det kanske låter, ett klart folkligt ställe. Det var då jag insåg att man som svensk aldrig kommer att bli lika bra på att gräla som folk från Brooklyn. Vid bordet bredvid mig satt en kille i min egen ålder. Hans fru, tror jag det var, kom efter en stund och de hälsade kärleksfullt på varandra. Sedan tog det kanske två minuter så var grälet i full gång.
-Shut up.
-You shut up.
-Fuck you.
-Fuck you (högre)
-Fuck you (ännu högre)
-You wanna get fuckin stabbed in a fuckin restaurant? (hon)
-No.
-Then shut the fuck up.
Sedan satt bägge tysta en stund innan de drog igång igen. Till slut bara reste han sig och gick. Allt var över på runt tio minuter. På något sett verkade det fullt normalt, de var inte ens särskilt upprörda.
Man ligger i lä, kanske tur det.
Flera tidningar skriver idag om kriget i Afghanistan och Sveriges deltagande i detta militära äventyr. Bland dem finns DN och VK som försvarar Sveriges deltagande i kriget på ledarplats. Samtidigt rapporterar flera tidningar, bland dem DN och SvD, den intressanta nyheten att den afghanska regeringen påstår sig ha slutit en vapenvila med talibanerna i provinsen Badghis. Denna vapenvila bestrids dock av talesmän för talibanerna.
De motstridiga uppgifterna om vapenvilan kan vara ett av många tecken på att det vi kallar talibaner inte alls är den homogena rörelse som den ibland beskrivs som. Tvärtom ryms olika riktningar med ofta svagt centralt kommande bakom rörelsens namn. Ofta är de ett uttryck för pashtunskt motstånd mot den utländska ockupationen av landet. Om regeringen i Afghanistan kan föra en dialog med de mindre extrema delarna av rörelsen, sluta vapenvilor och inlemma dem i den politiska processen inför valen så är det mycket goda nyheter för Afghanistan. Det kanske till och med kan vara en början på en verklig nationell dialog. Direkta kontakter mellan regeringen och talibanerna har ju redan skett bland annat under saudiskt värdskap.
När man läser de ledare som försvarar Sveriges deltagande i kriget blir det tydligt att det helt saknas en strategi för vår militära närvaro i landet. Ju längre vi är där desto sämre verkar det gå. Den afghanska regeringen är mycket korrupt, insyltad i narkotikatrafiken och får inte mycket gjort när det gäller att utveckla landet. Många afghaner vänder sig självklart emot vad de uppfattar som utländska ockupanter. Både VK och DN skriver om Al-Qaida, men inte ens USA hävdar idag att Al-Qaida har sina baser i Afghanistan, de finns i Pakistan. Ska vi dit och kriga också om de är motivet?
VK ser det militära ”biståndet” som sammankopplat med det civila. Det är ett stort misstag. Det civila biståndet ska ha som syfte att utveckla landet och satsas där det gör störst nytta, inte vara en reklampelare för vår militär. Dessutom riskerar sammanblandningen att göra biståndet till en måltavla för attacker. Sverige har stolta anor, främst via Afghanistankommitténs fina arbete, när det gäller bistånd till landet. Slå vakt om den oberoende traditionen istället. De pengar som idag slösas på militären borde gå till den civila utvecklingen istället.
DN varnar för ett Vietnamkrig i repris, ändå försvarar de vår närvaro och vill att förbereder oss på förluster. Nog kan det finnas någon likhet med Vietnam, kriget förs med ideologiska förtecken av väst men uppfattas av många afghaner främst som en kamp mot utländska ockupanter. Flygbombningar mot civila – i strid med den afghanska regeringens uttalade vilja – ger också obehagliga associationer.
Kriget har varat i flera år nu, ändå kan ingen ge någon riktig förklaring till varför vi är där. Det är dags att ta hem militären och trappa upp det civila biståndet och dialogen istället.
Den riktiga sommarhettan har kommit till New York. Igår stekte solen obarmhärtigt och det var runt 30 grader. Idag är det någon grad svalare. Folk flyr stan om de kan. Kvar är dem som måste jobba, de som saknar pengar och turisterna. Men det finns svalka på nära håll.
Igår gjorde vi en lite tur till Governors island. Ön ligger precis söder om Manhattan med fantastiska vyer inte bara över södra Manhattan utan även över frihetsgudinnan, Staten Island och Brooklyn. Det är bilfritt, finns fina gamla hus, ett gammalt fort och stora gräsmattor med skugga. Dessutom är det, med vatten runt om, mycket svalare än i centrum. Perfekt för en liten picknick.Färja går fredag till söndag på sommarhalvåret från Manhattans sydspets, gratis är den dessutom. Det är sällan trångt, men åk på fredagen om det går, de är det minst antal besökare. Igår gick det även gratisfärja från Brooklyn eftersom det var konsert på ön.
På båtturen till Governors Island ser man hur långt de har kommit i konstruktionen av Brooklyn bridge park som byggs för fullt där förut hamnens gamla lagerlokaler stod på pirerna. Det kommer att bli en stor fin park med en otrolig utsikt över Manhattan och Brooklyn Bridge. Den öppnar stegvis, några delar redan i år.
Ska man bara kan göra en båttur i New York så är det ändå Ellis Island som måste rekommenderas. Dit kom omkring 12 miljoner invandrare, varav många svenkar, till USA för att underökas innan de släpptes in i landet. Idag är det ett mycket sevärt museum. Men köerna till båten är ofta mycket långa, så boka i förväg på nätet om du kan.
I dagarna har en hop ministrar från EU träffats i Åre för att diskutera energi och klimat. Det verkar inte ha kommit ut så mycket konkret av mötet som ska fungera som ett steg på vägen mot det globala klimatmötet i Köpenhamn senare i år. Tyvärr tyder mycket på att det EU gör på området är helt otillräckligt men att den otillräckligheten döljs under en matta av svulstig retorik.
Ministrarna var väl skilda från allmänheten av ett massivt uppbåd poliser. De såg nog aldrig de protester mor uranbrytning i Jämtland och andra delar av norra Sverige som hölls samtidigt. I lokaltidningen ÖP har en rad jämtländska kommunalråd skrivit och lovat använda det kommunala veto som finns mot att bryta uran. Uranbrytning är mer miljöfarlig än annan gruvbrytning, det skapas stora mängder radioaktivt avfall med risk för läckage i vattensystemen. Intressant nog har även flera centerpartister skrivit under uppropet i Jämtland. Det är ju just Maud Olofsson som har öppnat för att regeringen kan godta uranbrytning i Sverige något som de rödgröna partierna motsätter sig. Men det är i alla fall konsekvent med hennes svek i kärnkraftsfrågan. Om vi skulle bryta uranet är det dessutom EU som kontrollerar det radioaktiva materialet när det väl är uppe ur backen. Så någon nationell demokratisk kontroll över den naturresursen finns det inte.
Skriv gärna på uppropet mot uranbrytning i Västerbotten genom att klicka här.
Idag har DN en intressant ledare – bara en sån sak – om Carl Bildts sätt att hantera Sveriges utrikespolitik. Jag tycker att mycket av den kritik som framförs är berättigad. Det är inte så bra att vi har en utrikesminister som bedriver en sorts halvprivat utrikespolitik med sin blogg som främsta verktyg. Carl Bildts ointresse för villkoren för de som arbetar på UD är omvittnat svagt. Ändå förväntas just de medarbetarna att slita hårt med obegränsad övertid nu under Sveriges ordförandeskap i EU.
DN tar också upp Carl Bildt omdömeslösa uttalande där han jämförde Rysslands krig mot Georgien med Nazitysklands ockupation av Tjeckoslovakien. Ett sällsynt oklokt uttalande för den som vill ha en hygglig relation till Ryssland. Men här tycker jag att kritiken kan gå ett steg längre. Carl Bildt har gjort Georgien till något av en huvudfråga i svensk utrikespolitik. Landet förtjänar självklart intresse, men vad är det egentligen som styr Sveriges Georgienpolitik? Ibland får jag ett intryck av att Carl Bildt helt enkelt snöar in på någonting, ett litet pojkaktigt drag som vi är många som har, i Bildts fall kan det vara flygplanstyper eller Georgien. Men den typen av personligt intresse kan knappast få spela in när Sverige väljer prioriteringar inom utrikespolitiken. Sedan ligger det ju också nära till hands att Bildt gillar Georgiens president Saakasjvili. Liksom Bildt är han ju helt USA-lojal och stödde Irakkriget utan protester. Georgien har bidragit med mycket trupp till USA:s ockupation av Irak. Som tur var hade vi inte en borgerlig regering när den frågan avgjordes i Sverige – vem vet hur det hade gått då? Även Jan Björklund tillhörde ju krigshetsarna (någon förvånad?) inför Irakkriget.
Bildts många resor har kritiserats flitigt. Det hör ju till jobbet att resa mycket för en utrikesminister. Men problemet är att utrikespolitiken också måste förankras och förklaras i Sverige. Här sker inte mycket. Vi har nu deltagit som krigförande part i Afghanistan i flera år utan att det ges någon rimlig förklaring till varför vi är där eller vilken strategi vi har med vår militära närvaro. Det vore väl en lämplig uppgift för vår utrikesminister att förklara det?
Såväl DN som SvD rapporterar om att regeringen nu har tagit det förväntade beslutet om neddragningar i utrikesförvaltningen. Ambassaden i Colombo ska läggas ner liksom Sveriges konsulat i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton. Däremot blir det svenska kulturhuset i Paris kvar. Vad ska man tycka om det? Delvis är jag part i målet eftersom min fru arbetar för UD och för att jag har bekanta som arbetar för konsulatet i New York. Ändå tycker jag inte att beslutet är fel. Självklart måste även UD hålla budget och det är inte orimligt att det sparas även där med tanke på vilka nedskärningar som sker i viktig service i våra kommuner och landsting.
I tidigare nedläggningar har svenska ambassader i bland annat södra afrika och centralamerika drabbats hårt, jag är glad att det inte är så denna gång. Det är allt för enkelt att dra ner i utvecklingsländer. Samtidigt har nya eller nygamla ambassader öppnats i bland annat Minsk, Kabul och Bagdad. Det tycker jag verkar ganska vettigt. Vitryssland är ett näraliggande land i stort behov av både mer demokrati och mer relationer med omvärlden. Vi har massor med svenskar med irakiskt ursprung. Sverige har en god tradition, inte minst genom SAK, av samarbete med Afghanistan. Men tyvärr motiveras väl ambassaden i Kabul till stor del av Sveriges ogenomtänkta militära äventyr i landet.
Det man kanske borde ifrågasätta är varför Sverige måste ha ambassader i alla EUs länder. Är det verkligen nödvändigt i länder som Luxemburg och Malta?
I Flamman går debatten om Vänsterpartiets EU-politik vidare. Idag skriver Johan Lönnroth. Som vanligt är jag inte riktigt överens med honom när det gäller EU. Men hans ståndpunkter är nyttiga och behövs i debatten.
Idag skriver Vänsterpartiets Ulla Andersson och Lars Ohly på DN-debatt om hur regeringens politik ökar klass- och könsklyftorna. Svart på vitt lägger de fram fakta om hur regeringens politik snabbt och dramatiskt gör de rikaste rikare medan låginkomsttagare, främst kvinnor, drabbas hårt av försämrad levnadsstandard. A-kassa och sjukförsäkring har försämrats kraftigt och många av de arbetslösa tvingas till socialen. Vi får fler fattiga ensamma mammor som ska klara av att försörja sina barn med minimala inkomster. Samtidigt har vinnarna, som främst bor i storstäderna, fått lägre inkomstskatt, lägra fastighetskatt och möjlighet att göra avdrag för tjänster i hushållet. Det är en rå och cynisk politik. Artikeln på DN-Debatt är den viktigaste på länge i den svenska inrikespolitiska debatten.
Här finns Vänsterpartiets huvuduppgift inför valet 2010. Vi ska visa vilka klyftor regeringens politik skapar. Vi ska presentera en politik som minskar arbetslösheten, minskar klassklyftorna, bättrar på välfärden och ökar jämställdheten mellan kvinnor och män. Med den politiken ska vi vinna valet och göra Sverige till ett mer rättvist land.
Den borgerliga regeringens politik gör de redan mest välmående till stora vinnare. Det gynnar främst män, boende i storstäder och de med redan höga inkomster. Många av dem röstar redan på folkpartiet eller moderaterna. Det är kanske inte så konstigt att det är kristdemokraterna och centern som sladdar i opinionsmätningarna, de har många väljare utanför storstäderna med lägre inkomster. Kanske har de så sakteliga börjat inse att de tillhör förlorarna på högerpolitiken.
Debatten om Vänsterpartiets EU-politik rullar vidare så smått. Jinge skriver om frågan och på hans blogg har det, som vanligt, utbrutit en rejäl sakdebatt. Dessutom skriver Jacob Johnson, som sitter i riksdagen och dess EU-nämnd, på sin blogg i samma fråga. Jag håller med Jacob i mycket, inte minst i att det vore roligt att se fler partiföreträdera i debatten.
Ekot rapporterar om att den svenska regeringen inte stöder ett förslag om att införa kilometerskatt för lastbilar inom EU. En sådan skatt skulle innebära att lastbilarna får betala mer av den miljökostnad som de orsakar. Den skulle också vara ett viktigt verktyg för att styra över transporter till sjöfart och järnväg. Regeringens ståndpunkt är ytterligare ett i raden av miljösvek.
Ansvarig minister, Åsa Torstensson (C) skyller på att det inte går att flytta över transporter till järnväg. Vilken svag bortförklaring. Regeringen gör ju i stort sett inget för att bygga ny järnväg i Sverige trots att det verkligen behövs. Istället öppnas järnvägen för nyliberala experiment i persontrafiken när vi behöver bygga nya spår och satsa på underhåll. Det är en usel och kortsiktig transportpolitik.
Rimligen borde även en borgerlig miljövän kunna stödja förslaget på kilometerskatt inom EU. Det handlar om ekonomiska styrmedel, något som de säger sig vara för på miljöområdet. Det är dessutom konkurrensneutralt när det införs i hela EU. Förslaget skulle leda till mer effektiva och rationella transporter för de lastbilar som kör. Men tydligen ska lastbilstrafiken med dess omfattande utsläpp av växthusgaser få fortsätta öka. Det är ännu en spik i kistan, väl igenspikad för övrigt, för regeringens trovärdighet i klimatfrågan.
För några veckor sedan åkte de borgerliga partierna land och rike runt i valrörelsen och sa att EU var så viktigt för miljöns skull. Men som så ofta förr så använder de inte EU för en bättre miljö när de väl får chansen.
Ekots rapportering är ett bra exempel på saklig och kritisk journalistisk granskning av politikens innehåll under Sveriges ordförandeskap i EU. Tänk om vi kunde få mer av den varan och mindre av den flåsiga landskampsjournalistiken typ ”Reinfeldt skakar hand med Sarkozy”.
I debatten om Israel och Palestina används ibland uttrycket ”den judiska lobbyn”. Tyvärr används detta begrepp ibland även av Palestinavänner på vänsterkanten. Det tycker jag är olyckligt både för att det är fel och för att det kan leda ännu mer fel. Det som beskrivs som ”den judiska lobbyn” är ju i realiteten en mycket väl organiserad och aggressiv lobby för Israels ockupationspolitik. I USA har den lobbyn, med organisationer som AIPAC, stor politisk makt. Men den består långt ifrån bara av judiska organisationer, inslagen av fundamentalistiska kristna kyrkor och högerpolitiker är också påtagligt. Många judar i USA har helt andra värderingar och de utmärker sig ofta för att vara progressiva och för att inte rösta republikanskt. Detsamma kan sägas om motsvarande lobby i Sverige. Bland de mest enögda försvararna av Israels ockupationspolitik finns såväl många folkpartister som vissa konservativa frikyrkor och Sverigedemokraterna, en skön blandning. Även i Sverige är förstås många judar kritiska till staten Israels politik mot palestinierna. Därför är det fel att tala om en judisk lobby.
Dessutom riskerar resonemanget om den ”judiska lobbyn” att leda ännu mer fel i debatten. De som ursäktar Israels övergrepp anklagar ju rutinmässigt sina kritiker för att vara antisemitiska/antijudiska vilket i stort sett alltid är fel. Men varför bjuda dem på den karamellen i retoriken? Ibland dyker det dessutom upp märkliga rasister som faktiskt är emot judendom och judar i sig och som blandar den med kritik av Israels politik – till de rasisterna ska den seriösa vänstern hålla ett rejält avstånd.
