Imorgon ska det svenska ordförandeskapet i EUs ministerråd börja. Under min tid i EU-parlamentet kunde jag följa och förhandla med drygt 20 olika ordförandeskap. Det ena brukar vara det andra ganska likt. Ibland händer något oförutsett som när den tjeckiska regeringen avgick under sitt ordförandeskap i våras. Något sådant lär inte ske under Sveriges ordförandeskap. Få utanför Sverige lär ens lägga märke till att vi har varit ordförande. Det står i kontrast till den enorma betydelse ordförandeskapet ges av en del politiker och journalister på hemmaplan. Men det är till stor del eget beröm för hemmapubliken.
Ett av de viktigaste besluten som det svenska ordförandeskapet kommer att få hantera är ratificeringen av Lissabonfördraget. Idag kom det väntade beskedet att den tyska författningsdomstolen accepterar fördraget om viss nationell lagstiftning ändras vilket kommer att ske i raketfart. Sedan ska den enda befolkning som fick folkomrösta i frågan, irländarna, tvingas rösta igen eftersom de röstade nej första gången.
Samtidigt medger Irlands kommissionär McCreevy att det sannolikt hade blivit nej till fördraget i de flesta av EUs medlemsländer om man hade brytt sig om vad befolkningarna hade tyckt. Det är nog en helt riktig bedömning. Men när makten ska centraliseras i EU, unionen ska militariseras och marknadsliberalismen slås fast i vår nya grundlag så är folkens åsikter bara ett hinder och ett rundningsmärke. Efter att invånarna i Frankrike och Nederländerna sa nej till EU-konstitutionen som hade samma innehåll som Lissabonfördraget så döptes texten bara om och antogs utan folkomröstningar.
Nu ska Sverige se till att detta usla fördrag ska trixas igenom i EU. Det är kanske det viktigaste och det sorgligaste beslut som kommer att tas under ordförandeskapet. Med det beslutet begravs, för lång tid framöver, tanken på ett mer progressivt EU som faktiskt lyssnar på sina egna medborgare.
Idag skriver ekonomen Paul Krugman ännu en lysande text i New York Times. Det är en hård uppgörelse med de politiker som inte tar klimatfrågan på allvar och som röstade nej till de åtgärder som antogs i kongressen i fredags. I en nyckelformulering beskriver Krugman mekanismen hos de som inte vill se att vi håller på att förändra klimatet: They don’t like the political and policy implications of climate change, so they’ve decided not to believe in it — and they’ll grab any argument, no matter how disreputable, that feeds their denial.
Kom just tillbaks från Manhattan och en ny turistattraktion. En park har byggts på gamla upphöjda järnvägsspår i Chelsea, vackert. Kul att se hur det gamla industrilandskapets möjligheter tas tillvara. Ännu är bara en del av parken klar, men den kommer att förlängas i etapper.
Arbetslösheten bland ungdomar är katastrofalt hög och den ökar. För det bär vår regering ett tungt ansvar, de har gjort mycket lite för att skapa arbete åt unga i den ekonomiska krisen. De har gjort lite för att öka sysselsättningen överhuvudtaget.
Nu vill Folkpartiet och Jan Björklund skapa en speciell anställningsform, med lägre lön och sämre anställningstrygghet, för unga upp till 21 år. Jag tycker att det är ett mycket tveksamt förslag. Unga har redan avsevärt lägre lön än äldre på arbetsmarknaden, det är bara att läsa statistiken och dessutom har många ungdomar redan tillfälliga arbeten med sämre trygghet. Det är ett problem, inte motsatsen.
Jag är inte emot alla former av lärlingssystem. Inom vissa yrken kan de vara en bra ingång på arbetsmarknaden och de fungerar ju också väl på många håll. Men att generellt försämra villkoren för unga på arbetsmarknaden är knappast så klokt. Tänk om man föreslog samma åtgärder för en annan grupp med hög arbetslöshet, exempelvis invandrare från ett visst land eller boende i vissa kommuner? Ropen om diskriminering skulle höjas direkt, men med unga går det fint. Om man förväntas göra samma jobb som andra på en arbetsplats bör man rimligen också ha någorlunda lika lön.
Den ena kammaren i USAs kongress, representanthuset, tog i fredags ett viktigt beslut för att försöka begränsa landets katastrofalt höga utsläpp av växthusgaser. Ett tak ska sättas för utsläppen och ett system för handel med utsläppsrätter ska inrättas. Det är ett litet men betydelsefull steg i rätt riktning. Taket är alldeles för högt med tanke på hur stor andel av utsläppen som USA står för och behandlingen i senaten av förslaget kommer att bli svår. Men faktum återstår, äntligen finns det en politisk majoritet i USAs kongress som tar klimathotet på allvar. Inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn senare i år är det ett viktigt besked.
Igår var jag på en träff för aktivister som mitt parti, Socialistpartiet, i New York anordnade. Det blev en fullmatad eftermiddag där det gavs en helt annan bild av staden än den som många besökare får.
Ett stort tema var arbetet för att bevara levande stadsdelar. Lower east side var det första exempel som diskuterades. Där har många av de tidigare invånarna trängts ut när hyrorna höjs. I bakgrunden finns fastighetsspekulanter som får god hjälp av stadens regler för byggnation som tar mer hänsyn till byggherrarna än de boende som inte kan betala de höga hyrorna. Även andra stadsdelar som Harlem togs upp av aktivister som arbetar för en annan utveckling.
Från en av New Yorks fattigaste delar, south Bronx, kom en ung kille som arbetar med att skapa odlingar och trädgårdar på öde tomter. Istället för skräpiga ödetomter lever stadsdelarna upp och samhörigheten ökar när det bli grönsaksodlingar och lekplatser där barn kan leka.
Aktivister från picture the homeless berättade om villkoren för New Yorks omkring 100 000 hemlösa. Många av dem bor på gatorna och man kan tydligt se hur antalet hemlösa har ökat med den ekonomiska krisen. Organisationen jobbar direkt med att ordna boenden men också med politiska aktioner för att kommunen ska bygga bostäder och för att hus som står tomma ska användas.
En aktivist för stödkampanjen för de strejkande vid det stora bageriet Stella d’Oro kom direkt från en aktion utanför en stormarkad. De anställda på bageriet som ligger i the Bronx har strejkat i mer än nio månader mot att företagets ägare har försökt sänka deras lön med 25 %, minska antalet lediga dagar och försämra deras sjukersättning. Nu pågår en bojkottkampanj mot företagets produkter.
Ett annat tema vara kampanjen för single payer health care. Obama har lovat att ändra USAs orättvisa och dyra system för sjukförsäkring där uppåt 50 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och många andra är underförsäkrade. Men Obamas förslag bygger på att de privata aktörerna även i fortsättningen ska dominera men att staten ska finansiera deras verksamhet i större utsträckning. Det är ett recept för fortsatt höga kostnader och dålig sjukvård för många amerikaner. Istället drivs en kampanj för ett enda skattefinansierat system som täcker alla amerikaner. Ett sådant förslag är lagt i kongressen men verkar ha svårt att få tillräckligt stöd.
Här i USA har South Carolinas guvernör Mark Sanfords otrohetsaffär varit ett stort samtalsämne. Det som ger historien sin laddning är förstås republikanernas och Sanfords egen moralism i frågor som har med familjen att göra i kombination med att Sanford har setts som ett framtidsnamn inom republikanerna. Ett ovanligt praktfullt fall på eget grepp. Han är dessutom inte den första republikan som går den vägen. Annars verkar det mest vara en vanlig otrohetsaffär med de lögner och den tragedi för familjen som så ofta hör till. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande när människor blir så förälskade att de riskerar allt i sina liv.
Debatten om växthuseffekten, mänsklighetens påverkan på denna och hur allvarlig situationen är går vidare. Här är några källor som jag tycker är intressanta för den som vill läsa mer. Jag håller inte med om allt som dessa källor kommer med, men här finns mycket intressant:
Uppsalainitiativet bemöter många av de myter som framförs om att växthuseffekten inte är något större problem.
Svenska naturskyddsföreningen har mycket bra information både om själva problemet och hur det kan lösas.
Arbetaren är en av de tidningar som skriver bäst inte bara om klimatfrågan i sig utan också om den politiska rörelsen för att göra något åt problemet.
Vill man läsa en faktarik, aktuell och lättläst bok i ämnet rekommenderas Makten över klimatet av Christian Azar.
I min alltid lika intressanta lokaltidning, New York Times, skrivs det idag om världsekonomin och oljepriset. I texten konstateras att oljepriset, trots en extremt stark nedgång i konjunkturen, närmar sig 70 dollar per fat. Då kan man fundera på vad oljepriset blir när efterfrågan stiger vid en ekonomisk återhämtning. Lägg där till till ständiga risken för politisk osäkerhet i oljeproducerande länder, exempelvis Iran. Det är ingen vild gissning att tro att de skyhöga oljepriser som vi hade för något år sedan snart är tillbaks.
Vad ska man göra åt det? Jo, självklart ska vi så snart vi kan bygga bort vårt oljeberoende. Det sker lämpligen genom massiva satsningar på ny och upprustad järnväg för att erbjuda bra alternativ till transporter på väg och med flyg. Kollektivtrafiken i våra storstäder behöver byggas ut så att fler får ett alternativ till bilen. Vi måste fortsätta satsningar på alternativa bränslen. De satsningarna borde ske nu för att få effekt när det verkligen behövs. Självklart är behovet av att minska utsläppen av växthusgaser huvudorsak till att en sådan politik behövs. Men även de ekonomiska argumenten är starka sett över en längre tid.
Jag har i dagarna läst ut P-O Enquists Ett annat liv,en bok att rekommendera. Fantastiskt språk och en spännande berättelse om hans livs resa. Det enda jag beklagar är att boken i praktiken slutar med den mycket starka berättelsen om Enquists kamp mot sin alkoholism. Jag hade gärna sett att den sträckte sig ända fram till idag.
Piratpartiet har valt att ansluta sig till den gröna gruppen i EU-parlament. Det var ingen riktig högoddsare. Hellre de gröna än liberalerna som verkar ha varit piraternas huvudalternativ. De gröna i EU är inte speciellt vänster längre, men de är i alla fall betydligt bättre än marknadsfundamentalisterna i den liberala gruppen. Dessutom kommer Piratpartiet att rösta för en vettig miljöpolitik med den gröna gruppen, det är inte oviktigt.
En del kommentarer till bloggen om växthuseffekten vill få det till att jag inte tycker att man får debattera om detta vetenskapliga faktum existerar eller inte. Så är det förstås inte, diskutera saken för fullt den som vill. Men jag tycker att debatten är ointressant och frågan avgjord. De intressanta frågorna idag är hur klimatet ändras och vad vi kan göra för att hejda den utvecklingen.
Efter att jag igår kommenterade och angrep Lundgren/Radetzki för att de inte verkar tro varken på mänsklig påverkan på klimatet eller att växthuseffekten måste motverkas så har jag fått många kommentarer. Flera av de arga inläggen verkar ha hittat till min sida via denna blogg som driver tesen av växthuseffekten är en bluff.
Jag tänker inte lägga ner så mycket energi på att bevisa att det är fel. Det känns ganska bortkastat att diskutera en vetenskaplig självklarhet. Alla kan naturligtvis tycka vad de vill, men för mig är frågan avgjord rent vetenskapligt. Växthuseffekten finns och skapar redan idag allvarliga problem för mänskligheten. Frågan nu måste vara vad vi ska göra för att anpassa oss till denna verklighet och framför allt vad vi gör för att minska utsläppen av de gaser som driver på temperaturökningen. Det är min slutsats efter att ha jobbat intensivt med frågan under åtta år som ledamot i EU-parlamentets miljöutskott. Där fick jag ta del av både ett brett vetenskapligt material och kunde delta i möten både med IPCC och Kyotoprotokollet. Att fastna i en debatt om växthuseffekten finns känns inte speciellt meningsfullt.
Jag har dock inte godkänt alla kommentarer. De som är rena personangrepp, hatiska eller rasistiska nobbar jag. Det får vara lite stil på debatten.
Frågan är alltså vad som bör göras åt utsläppen av växthusgaser. Det är med glädje som jag ser att den rödgröna alliansen idag pekar på hur den vill investera i miljövänlig energi och kommunikationer för att minska utsläppen. Det är en politik för framtiden.
I DN kan man också läsa att Gunnar Hökmark har kickats som vice ordförande i den konservativa/kristdemokratiska gruppen i EUs parlament. Det är lite anmärkningsvärt med tanke på att moderaterna i valrörelsen gjorde ett stor nummer av hur inflytelserik Hökmark var i EU-högern. Istället har Marita Ulvskog blivit vald till vice ordförande i socialistgruppen. En del trodde att det skulle bli svårare eftersom hon har varit EU-kritisk. Men min erfarenhet är att det går utmärkt att vinna respekt som EU-kritiker i EU-parlamentet om man är duktig i sakpolitiken och kan samarbeta med andra. Så grattis till Marita. Grattis även till Eva-Britt Svensson som omvaldes till vice ordförande i vänstergruppen.
Igår var Inga-Lill och polarn Per över på middag. Per berättade att han faktiskt var på den klassiska festivalen i Woodstock 1968 och bland annat såg Janis Joplin, Dylan och Jimmie Hendrix. Otroligt. Men mest pratade han om hur jäkla lerigt det var.
I DN kan man läsa att ekonomerna Nils Lundgren och Marian Radetzki ifrågasätter klimatförändringarna och resultaten i FNs klimatpanel IPCC. De hoppas också att det globala arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser ska misslyckas.
Varför skulle två ekonomer vara mer lämpade än oss andra att bedöma klimatförändingar? Det är ungefär lika relevant som om forskare i oceanografi och meteorologi skulle såga Lundgren och Radetzkis ekonomiska teorier. Men det är ganska typiskt för klimatskeptiker som gärna använder akademiska titlar från helt irrelevanta fält för att försöka vinna pondus i debatten. Men Lundgren och Radetzki har helt enkelt fel. De samlade vetenskapliga bevisen för att klimatförändringarna är verklighet är överväldigande. Den debatten är i sig ungefär lika relevant som att diskutera om jorden är rund eller platt. Däremot måste mannaturligtvis diskutera hur snabba och omfattande förändringar växthuseffekten leder till. Problemet här är dock snarast att mycket tyder på att IPCC är alldeles för försiktiga i sina bedömningar.
I SvDskriver partiledarna för de rödgröna en intressant artikel om EU-politiken. Det är en bra och klargörande text. Till skillnad från alliansens EU-politik som mest verkar gå ut på att EU ska ta beslut överhuvudtaget finns här tydliga politiska prioriteringar om arbete, klimat och arbetsrätt. Många trodde att de rödgröna skulle få svårt att enas i EU-politiken, men det är uppenbarligen fel. Jag har själv arbetat mycket med s och mp i EU-parlamentet i olika sakfrågor och det har för det mesta gått riktigt bra. Problemet i EU harvarit att socialdemokraterna där är alldeles för federalistiska, men det är de inte på samma vis på nationell nivå. Texten i SvD innebär två tydliga segrar för Vänsterpartiet. Det blir ingen folkomröstning om EMU om de rödgröna vinner, den gamla omröstningen ska respekteras. Den andra segern är att de rödgröna kräver ett bindande socialt protokoll för att skydda arbetsrätten, i praktiken en fördragsändring i EU. Dt är ett viktigt besked för oss som värnar arbetsrätten.
Tidig morgon i Brooklyn, än ljuder fågelsången starkare än trafiken, en liten stund till. Familjen sover, barnens lätta snarkningar. Jag kokar kaffe och sätter mig framför datorn, får en alldeles egen stund, det är en bra start på dagen. Man börjar kanske bli gammal…
Det är svårt att inte imponeras av folket i Iran. Att de vågar sig ut på gatorna trots våldet och hoten. De kan ju inte veta hur det ska gå, om det blir fängelse eller mer frihet. Såg att väktarrådet nu medger omfattande fel vid valet. Fler än 100% ska ha röstat i många valkretsar. Inte ens Kim Il Sung kunde toppa det. Det är intressant att se hur splittringen går ändå upp i maktens topp. Inte för att jag tror att de i toppen som är kritiska är så mycket bättre. Men om protesterna segrar kan de tvingas till större förändringar än de ville. I vissa ögonblick kan historien röra sig snabbt.
Irland ska nu får ”garantier” av EU som gör att de ska förmås rösta ja till Lissabonfördraget. Garantier – men inte en enda förändring av det bindande fördraget. Det kommer säkerligen att kombineras med hot om domedagen när omröstningen väl närmar sig. Trixande och hot, så kan man försöka få dem som röstade ”fel” att rätta in sig i ledet.
Jag insåg igår att jag nog lever i Sverigedemokraternas mardröm. I grannkvarteret mötte jag en flod av män efter att fredagsbönen i den lokala moskén var över. När jag kom till min egen gata var det fullt med välklädda människor på väg för att inleda sabbaten i de två synagogor som jag har i grannkvarteret. En av dem är ultraortodox, den andra mer ”vanlig”. I morgon kommer jag att få höra en katolsk högmässa på arabiska från den maronitiska kykan tvärs över gatan, den hör jag varje söndag. I närheten finns dessutom anglikanska kyrkor, andra katolska kyrkor, presbytarianer, en tysk kyrka och en även dansk kyrka. Säkert kan uppräkningen fortsätta. Kanske är det för att den här delen av Brooklyn är gamla hamn- och sjömanskvarter som kyrkorna ligger så tätt.
Lika blandad är befolkningen. Här bor judar, muslimer och kristna. Här finnns tydliga inslag av folk från Karibien, Yemen, Libanon, Spanien, Kina, Mexico och så vidare. På gatan hör jag ofta andra språk än engelska, vanligen spanska, ryska, polska, jiddish, hebreiska, arabiska, mandarin eller som idag portugisiska med brasiliansk accent. Här bor så många ”sorters” folk att ingen kultur längre är norm. Jag tycker att det är skönt att det inte finns en ”normal” kultur eller nationalitet att anpassas till även om de flesta kallar sig amerikaner. Det gör att det är enkelt att vara invandrare och att de flesta människor är vana vid olika kulturer och bakgrunder. För det mesta funkar det bra, det gör min stadsdel färgrik och rik på kulturer. Men det måste vara en Sverigedemokrats mardröm.
Visst finns det problem, det gör det förstås. Det finns segregation, fördomar, fattigdom och rasism. Ibland blir det kulturkrockar. Beklämmande ofta följs klass och etnicitet åt. USA har ju en lång ful historia av slaveri och segregation. Men mitt i denna mix föds också något nytt. Att folk här inte ser varandra som ”invandrare” eller infödda på samma sätt som i Sverige. Att folk faktiskt möts över olika gränser. Jag har aldrig bott någonstans där så många par som lever ihop har olika bakgrund. Mitt i detta föds något nytt där man har kommit över vi och dem berorende på bakgrund och istället ser människor. Det är vackert om än en mardröm för några.
På amerikansk TV är rapporteringen om Iran intensiv. Frågan är om regimen ska lyckas slå ner, den här gången, ropen på demokrati och rättvisa val. Det verkar stå och väga. En intressant bieffekt är att bilden av Iran, som kan vara ganska enkelspårig och negativ i USA, plötsligt blir mycket mer nyanserad och positiv. En massa sympatiska och kunniga exiliranier får sitta på bästa sändningstid och förklara hur deras land fungerar. Det är nog bra för att bryta ner fördomar.
