Ekot rapporterar idag om att en av Sverigedemokraternas kandidater inför valet på söndag vägrar ta tillbaka grovt rasistiska uttalanden. Plötsligt visar alltså en av partiets företrädare vad de egentligen står för, brutal rasism. Annars brukar ju partiets företrädare låtsas att de inte är rasister och spela indignerade när deras rasism tydliggörs.
Det är ett i raden av självmål i Sverigedemokraternas minst sagt mediokra valrörelse. Till listan kan läggas nyheten om att listans toppnamn och en rad andra kandidater inte ens orkade rösta på sitt eget parti i det förra EU-valet. En annan nyhet var att en av kandidaterna med kriminellt förflutet har vägrat betala skadestånd till sitt brottsoffer. Inte så snyggt.
Allt pekar på ett präktigt fiakso för SD på söndag. Det kan vara viktigt att komma ihåg att många på allvar spekulerade i att partiet skulle kunna ta mandat i EU-parlamentet som en del av vägen in i riksdagen 2010. Nu verkar det mindre sannolikt. Partiet är inte så ostoppbart som det ibland kan verka. Det är en viktig lärdom inför valet 2010.
Men en trist del i denna valrörelse är att se hur journalister legitimerar SD genom att jämföra dem med seriös EU-kritik. Till och med i ekots utfrågning av Eva-Britt Svensson blev Vänsterpartiet jämfört med Sverigedemokraterna, helt otroligt och en direkt legitimering av rasisterna. Nu väntar vi på att ekot ska jämföra Folkpartiet och SD på grund av skolpolitiken eller Mp och SD på grund av djurrättsfrågor. Ska vi gissa att det inte kommer att ske? När det gäller att smutskasta EU-kritiker verkar det finnas en egen farlig regelbok för vad man kan säga.
Idag kom en ny opinionsmätning inför valet till EU-parlamentet nästa söndag. Så här en vecka innan valet borde man kunna se åt vilket håll valvinden blåser. Som väntat är trenden att socialdemokrater och moderater tappar till partier med en mer tydlig EU-politik: Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Det liknar i så fall utvecklingen inför andra EU-val.
Piratpartiet verkar ha stabiliserats runt sex procent i mätningarna. Men det är nog ändå en osäker siffra. Deras väljare består till stor del av ungdomar som är den åldersgrupp som brukar ha lägst valdeltagande. Det kan finnas en hel del luft i PPs siffror. Dessutom har de av deras väljare som inte är borgerliga goda alternativ i Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är starka i frågor som har med Internet och integritet att göra. Kanske vill de rösta på partier som är bra i mer än en fråga när det väl är valdag.
Junilistan sladdar betänkligt i mätningarna. Mitt grundtips är ändå att de kniper ett mandat med Sören Wibe i slutdebatterna. Även KD hänger på gärsgårn. Om de inte kommer in så kan mandaten bli billigare än vanligt.
I kommentarerna till tidigare blogginlägg har det utbrutit en intressant debatt om man ska bojkotta valet som protest mot EU. Det är en strategi som jag inte tror på. Ingen vet vad soffliggaren tycker. Men en röst på Vänsterpartiet är både en EU-kritisk röst och en röst för att faktiskt påverka EU i rätt riktning i beslut som direkt rör oss. Det behövs verkligen i dagens EU och EU-parlamentet får allt mer makt. I Slovakien och Polen var valdeltagandet extremt lågt i förra EU-valet. Det tolkades inte som någon protest utan som politisk apati. Politisk apati förändrar ingenting i EU, tvärtom ger det makteliten fria händer. Det är också lite politiskt naivt att tro att makten i EU är så bekymrade över sin legitimitet. Tror någon på allvar att de skulle besinna sig och sluta vandringen mot superstaten för att valdeltagandet i EU-valen sjunker?
På DN-debatt idag skriver Carl Tham om EU och valet. Jag tycker att det är det viktigaste och mest intressanta inlägget i valdebatten hittills. Carl Tham berör det som borde vara huvudfrågan i valdebatten, vad ska EU bli? Med Lissabonfördraget blir EU allt mäktigare, allt mer centralstyrt, militariserat och fortsatt styrt av den fria marknaden. Det borde vara en absolut huvudfråga i valrörelsen. Men eftersom samtliga borgerliga partier och socialdemokraterna är överens om denna utveckling så undviker de helt den debatten.
Istället får vi ibland en sorts låtsasdebatt där partierna för fram en rad synpunkter som de faktiskt egentligen är emot eftersom de stöder Lissabonfördraget. Socialdemokraterna påstår att de inte vill att marknaden ska styra, men de är för ett fördrag, en grundlag, för EU där det slår fast att det är så. Moderaterna uttalar sig mot för mycket detaljstyre och överstatlighet i EU. Men Lissabonfördraget ger EU just mer överstatlighet och mer möjlighet att detaljstyra oss. Andra uttalar sig mot att EU-parlamentets möte i Strasbourg samtidigt som Lissabonfördraget slår fast att de måste fortsätta.
Värst blir hyckleriet när vi får långa predikningar om demokratin i EU. Det är ju just vårt demokratiska val av politik som begränsas med Lissabonfördraget som slår fast att en enda politik – markandsliberalism och monetarism – får råda. Detta fördrag får vi inte rösta om. När fransmän, holländare och irländare röstar nej till det ska de köras över och debatten tystas. Samma personer som står för denna politik ger oss nu predikningar om demokrati, det är ganska magstarkt.
Så var då valet till EU-parlamentet avklarat, i alla fall för min egen del. Idag åkte jag in till Manhattan och den 45e våningen i det stora huset på 2a avenyn och 47e gatan för att besöka Sveriges konsulat i New York och rösta. För övrigt ska konsulatet snart läggas ner, då får man åka till Washington DC för att rösta istället.
Självklart röstade jag på mitt eget parti, Vänsterpartiet. Men sedan blev det lurigare, kryssa ville jag göra, men vem? Först hade jag tänkt kryssa Eva-Britt Svensson som står överst på listan. Henne har jag ett enormt förtroende för. Men så tänkte jag att Eva-Britt vinner säkert personvalet i alla fall. Så jag tänkte lägga mitt kryss på den jag vill ska följa med henne till Bryssel på det andra mandat som Vänsterpartiet bör ta. Inte enkelt, det finns många bra att välja mellan. Hanna Löfqvist är en framåt person på många vis. Mikael Gustavsson och Jöran Fagerlund skulle bli utmärkta miljöpolitiker i EU, detsamma gäller Erik Berg. Erik Josefsson är en klippa på allt som har med Internet och integritet att göra. Mussie Ephrem är fantastiskt duktig. Men till slut bestämde jag mig, det blev Berivan Öngörur som fick mitt kryss. Till det finns flera skäl. Berivan är en klippa i fackliga frågor, det kommer att behövas nu när effekterna av EU-domstolens attacker på arbetsrätten måste bemötas. Hon har stora kunskaper om Turkiet vars ansökan om medlemskap kommer att bli en stor fråga framöver. Berivan kommer att stå upp för kurders, armeniers och assyriers rättigheter i den processen. Dessutom är det hög tid att vi får en ledamot i parlamentet med invandrarbakgrund.
Igår kom domen i Kaliforniens högsta domstol om äktenskap för homosexuella. Bakgrunden är folkomröstningen i samma fråga som hölls på valdagen i november förra året. Omröstningen handlade om ett förslag, kallat proposition 8, att äktenskap bara kunde ske mellan man och kvinna i delstaten. Till mångas förvåning och bestörtning vann förslaget i liberala Kalifornien. En avgörande faktor var olika konservativa kyrkors massiva insatser för förslaget och det höga valdeltagande i presidentvalet som höjde deltagandet i folkomröstningen hos mer socialt konservativa grupper. I efterhand utmanades folkomröstningens resultat av aktivister för homosexuellas rättigheter och igår kom alltså domen. Den är förstås ett bakslag för homosexuellas rätt. Samtidigt så underkänns inte de 18 000 homoäktenskap som hann ingås och möjligheten att ingå partnerskap finns kvar.
Vinsten för proposition 8 i Kalifornien blir kanske ändå inte det bakslag för homorättigheter som man först befarade. Sedan beslutet togs har en rad delstater faktiskt infört äktenskap för homosexuella både genom beslut i valda församlingar och i domstol. Dessutom har gayrörelsen i Kalifornien redan börjat samla in pengar för en ny folkomröstning i frågan. I USA liksom i Sverige så arbetar inte tiden för homofoberna, sakta men säkert avdramatiseras frågan om äktenskap för homosexuella och det är nog bara en tidsfråga innan det återinförs i Kalifornien.
Ett annat viktigt politiskt avgörande igår var Obamas utnämning av Sonia Sotomayor till domare i USAs högsta domstol. Bara det faktum att hon är kvinna, latino och kommer från en fattig bakgrund är unikt. Den högsta domstolen i USA har stor politisk makt inte minst i känsliga frågor som abort, gayrättigheter och tillgången till vapen. Domstolen är hårt uppdelad mellan liberala och konservativa domare. Sotomayor framstår som mer liberal men är ändå inte en utpräglat politisk nominering. Snarare är den en del av Obamas strävan att minska den politiska polariseringen i domstolen och istället fokusera på juridisk kompetens.
Valrörelsen inför valet till EU-parlamentet har närmast utvecklats till en tävling där alla partier försöker framstå som att just de är bäst på att värna friheten på internet och användarnas integritet. Partierna kan låta intill förväxling lika när de försöker mota hotet från Piratpartiet.
Just därför är en oberoende och saklig granskning i frågan, som den SvD har gjort, så viktig. Granskningen visar att både socialdemokrater och borgerliga ledamöter har röstat ganska inkonsekvent i frågorna. Det blir än mer tydligt när man även tar med beslut i riksdagen i granskningen. Enligt SvD ”visar SvD:s genomgång att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet ständigt röstat för ökad integritet på internet och nej till inskränkningar. Också Junilistan, Folkpartiet och Centern följer oftast den linjen.” Det är alltså betydande skillnader mellan partierna på området. Till det kommer att Vänster- och Miljöpartister är klart före borgare och socialdemokrater i voteringar som handlar om öppenhet i EU, detta enligt Open Europes undersökning.
För den som överväger att rösta på Pratpartiet finns det alltså goda alternativ, de är Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Därmed borde argumenten för att rösta på Piraterna var störst för borgerliga sympatisörer. Det verkar ju också som om Piratpartiet kan hamna i den liberala gruppen i EU-parlamentet. De för en tydlig högerpolitik i ekonomiska frågor och bejakar EUs utveckling till superstat. Piratpartiet har ju sagt att de ska följa partgruppens linje i de 99 % av voteringarna som inte handlar om deras hjärtefrågor.
Den som inte vill ha mer borgerlig politik men en bra skydd för integriteten på Internet har därför alla anledning att rösta på Vänsterpartiet inte på piraterna. På Vänsterpartiets lista finns dessutom Erik Josefsson som har en bra chans att kryssas in trots sin placering på listan. Ingen har gjort mer för de här frågorna i EU än vad han har gjort.
Visst är det kul. Expressen hänger ut fel kvinna på förstasidan med bild och allt när de vill attackera LO-basen Wanja Lunby-Wedin. Expressen går så gärna först i drevet mot LO, men känner inte ens igen kvinnan de hetsar emot. Ändå måste deras ”nyhet” på förstasidan ha passerat många granskande ögon på väg till tryck. Expressen blir en parodi på sig själv. Det är inte konstigt att alla andra tidningar som DN och SvD har svårt att inte driva med tidningen.
Expressen beskriver det som att den falska Wanjan fick ”ett utbrott”. Nu ska man inte lita så mycket på Expressen som källa, men kanske har Wanja lite att lära av sin falska kopia. Det skulle behövas lite mer krut i LO-ledningen i kampen för medlemmarnas intressen.
Kampanjen mot Wanja Lundby-Wedin och LO har många ganska otäcka och reaktionära undertoner. Tänk om näringslivet hade granskats på samma vis? Trots det så finns det också många korn av sanning i kritiken. Det vore nog bra om LO bytte ordförande och gav den nya lite mer strikta regler om sidouppdrag och deklarationer. Alla dåliga nyheter om Wanja gör henne till en defensiv och otydlig ordförande för LO. Det är inte vad vi behöver nu när vi har en regering som försämrar löntagarnas villkor, öppnar för social dumping och låter arbetslösheten skena.
Folkpartiets förfall fortsätter. Tidigare var partiet ett intressant idé-parti i den svenska EU-debatten. Jag har själv haft många bra debatter med folkpartister som Cecilia Malmström om hur EU bör utvecklas. Som ett tydligt federalistiskt parti har Folkpartiet varit en tydlig motpol till Vänsterpartiets EU-kritik. Det är just den debatten, om vart EU är på väg, om Lissabonfördraget och om EU ska bli en superstat som saknas i denna valrörelse.
Det är en av orsakerna till att det är så trist att nu höra Jan Björklund inför valet. Hans huvudtema har varit att angripa nuvarande eller tidigare EU-kritiker som Marita Ulvskog för att ”de är emot EU och därför inte bör bli valda till EU-parlamentet”. Det är så infamt att man inte riktigt vet i vilken ände man ska börja. Får bara en åsikt företrädas i EU? Ska även EU-kritiska väljare stanna hemma i konsekvens med att EU-kritiska kandidater inte bör ställa upp? Det vore den rimliga konsekvensen av resonemanget. Hur går det då med demokratin? Folkpartiet följer upp med den löjliga parollen ”skicka inga gnällspikar till Bryssel”, är det därför som Jan Björklund inte själv kandiderar?
Vanliga folkpartistiska argument brukar annars vara att ”nu är ja- och nejdebatten inte relevant längre” och ”de som förlorade folkomröstningen måste acceptera EU-medlemskapet”. Det går inte riktigt ihop. När nu EU-kritiker, ja till och med EU-motståndare, diskuterar sakfrågor och åker till Bryssel för att försöka påverka EU så duger inte det åt folkpartiet.
Det är klart att Folkpartiet skulle vinna på ett lågt valdeltagande där bara de mest troende EU-anhängarna röstar. Kanske är det det som Björklund vill uppnå. För alla som hade tänkt att stanna hemma på valdagen i protest mot EU borde det vara en tankeställare.
Brittiska the Telegraph skriver idag om de 18 ”spökledamöter” som ska utses till EU-parlamentet samtidigt som de 736 som ska väljas om någon vecka. Uppgiften är en nyhet för mig och de flesta andra tror jag. Anledningen är att ytterligare 18 ledamöter ska finnas i EU-parlamentet den dag Lissabonfördraget träder i kraft. Under tiden till dess, och den tiden kan ta två år eller så kanske de aldrig får tillträda, så ska de 18 spökledamöterna kunna ta ut full lön och ersättning från EU utan att ha rösträtt i parlamentet. Däremot ska de kunna glida runt där som ovanligt väl betalda spöken.
Av dessa 18 spökledamöter ska två komma från Sverige, vi har nämligen en ganska snål tilldelning av ledamöter med dagens fördrag, detta kompenseras med Lissabonfördraget.
Vad ska man säga? EU överträffar sig självt. Redan innan Lissabonfördraget är antaget och irländarna har tvingats rösta om fördraget en andra gång så tar EU för givet att det kommer att antas. Sedan denna ordning med EU-parlamentariker som inte får rösta men kan ta ut hundratusentals kronor i ersättningar. En nyhet som i sig kan bidra till sänkt valdeltagande.
På dagens brännpunkt i SvD skriver partisekreterarna i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om det faktum att flera borgerliga partier satsar på reklam i TV 4 inför valet till EU-parlamentet. USA används som ett avskräckande exempel på hur reklamen styr valrörelserna. Pengar blir ännu mer avgörande och det mesta av reklampengarna används på negativ TV-reklam där ens motståndare svartmålas, ofta med hjälp av lögner och halvsanningar.
Som boende i USA kan jag bara hålla med. Mycket av TV-reklamen inför valet i november var vämjelig, ytlig, lögnaktig och negativ. Vid en tidpunkt var 100 % av republikanernas TV-reklam negativ. Det får väljare att känna avsmak för hela politiken. Därför hoppas jag att vi slipper en liknande utveckling i Sverige. TV-reklam i kombination med ytliga personvalskampanjer är en särskilt trist kombination.
Om man vill leta inspiration i USA finns det mycket annat som faktisk är värt att ta efter. Dit hör traditionen med dörrknackning då man faktiskt talar och argumenterar direkt med väljarna. Dit hör också viljan och organisationen för att engagera många frivilliga i valarbetet.
Jag hoppas att de rödgröna kommer att stå på sig och avstå från TV-reklam även inför riksdagsvalet 2010. En svensk valrörelse kan framstå som lite lågmäld för utomstående, men i det finns mycket gott. Livlig debatt på insändarsidorna och politiker som faktiskt är tillgängliga för väljarna på torg och i valstugor är betydligt bättre politiska verktyg än TV-reklam. Då kan ju kommunikationen dessutom gå åt bägge håll, väljarna kan ju också ha lite att säga sina folkvalda.
