I dagens New York Times rapporteras att 4 300 unika bilder från det spanska inbördeskriget tagna av Robert Capa, Gerda Taro och David Seymour har återfunnits och renoverats. Negativen fanns i Mexico i det som kallas ”the Mexican suitcase” och har varit försvunna i 70 år. Nu finns negativen på ICP, International Center of Photography i New York. En utställning av bilderna som nu renoveras planeras till 2010. Att döma av de bilder som New York Times visar idag så handlar det om en helt unik bildskatt och inblick i republikens Spanien under inbördeskriget.
Robert Capa blev en av 1900-talets mest välkända fotografer. Inte minst blev hans bilder från olika krig berömda. Han dog när han klev på en mina på ett fotouppdrag under Vietnamkriget. Gerda Taro är mer okänd. Hon var Capas partner i Spanien men dog under reträtten från Teruel tidigt 1938. Hon var den första kvinnliga pressfotograf som dog under ett krig. ICP hade en fantastisk utställning med hennes tidigare kända bilder förra året. David Seymour har inte minst tagit unika bilder av livet bakom fronten i Spanien under kriget. Seymour dog under Suezkriget 1956.
För oss som är intresserade av fotografi och av det spanska inbördeskriget så är detta en helt unik bildskatt. Här kan du få en försmak i dagens New York Times.
Dagens Nyheter har publicerat en opinionsmätning inför valet till EU-parlamentet. Så här en dryg månad innan EU-valet bör varje mätning om hur det ska gå den 7e juni tas med stora skyfflar salt. Det visar erfarenheterna inför de tidigare valen till EUs parlament.
Inför de valen har mätningarna blivit allt mer olika de mätningar som görs om vanliga nationella partisympatier ju närmare valdagen har kommit och ju mer som väljarnas inställning till EU slår igenom. Stämmer det även denna gång så lär både moderater och socialdemokrater tappa i opinionen innan det blir dags för val. Dessutom vågar jag sätta en peng på att Junilistan kommer på slutet och tar ett eller ett par mandat i EU-parlamentet även denna gång. Sören Wibe ska inte underskattas, fråga partiledningen i socialdemokratin om det.
Sensationen i DNs mätning är Piratpartiet. Deras goda siffra så här långt innan valet ger dem en jättechans att ta mandat i EUs parlament. Redan för någon vecka sedan gissade jag att de är det enda nya parti som kan ta mandat, och den spekulationen står fast. Däremot lär både Sverigedemokraterna, som inte har något att komma med i EU-politiken och Feministiskt Initiativ, som allt mer framstår som Gudrun Schymans egen personliga plattform, vara utan chans att ta mandat.
Jag tror att även mitt eget parti, Vänsterpartiet, lyfter på slutet. Det brukar vi göra när det väl är dags för EU-val. Vi är det enda alternativet för de som vill ha EU-kritik och vänsterpolitik, och de är många. Dessutom har Vänsterpartiet ett trumfkort nu när frågor om internet och integritet lär hamna i debattens centrum tack vara Piratpartiets lyft. Vänsterns trumfkort heter Erik Josefsson och finns en bit ner på partiets valsedel. För den som värnar friheten på nätet så är han valets starkaste kandidat i något parti. Jag tror att det kommer att synas när valsedlarna så småningom räknas samman.
Idag presenterade vår rödgröna opposition sin alternativa budgetpolitik i Svenska Dagbladet. Jag tycker att anslaget är bra, här föreslås en offensiv politik för kloka investeringar mot lågkonjunkturen och en politik för att hålla nere arbetslöshet och växande klassklyftor. ”Genom offentliga investeringar i utbildning, infrastruktur och klimat- och energieffektivisering skapar vi nya jobb, jämnar ut resursutnyttjandet och minskar arbetslösheten.” skriver de ekonomiska talespersonerna bland annat.
Ännu tydligare formuleras denna politik i Vänsterpartiets budgetalternativ med mycket tydliga satsningar som snabbt skulle få fler i arbete och samtidigt gör Sverige till ett rättvisare, miljövänligare och modernare land. Särskilt intressant är att Vänsterpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på vad förslaget skulle innebära för samhällsekonomin. Deras slutsats är:
Antalet arbetslösa minskar med cirka 40 000 personer redan i år. 2011 är siffran cirka 50 000.
Sveriges BNP blir 40 miljarder högre år 2011.
Sparandet i de offentliga finanserna ökar med sammanlagt 20 miljarder under åren 2009 till 2010.
Men föga förvånande är kommentarerna från borgerligt håll avvisande utan att det förs någon djupare debatt om hur krisen faktiskt kan motverkas. För högern ligger politiken med nedskärningar för de mest utsatta och skattesänkningar för de med trygga välavlönade jobb fast. Det är en politik som skapades för ett helt annat konjunkturläge, men det verkar inte spela någon roll. I alliansens Sverige passar samma kläder till alla väder. Tydligare kan det knappast bli att de har en ideologisk blockering mot att bedriva ekonomisk politik och satsa på dem som drabbas av krisen.
Här lär den stora konfliktlinjen gå inför valet 2010. Aktiv politik mot krisen eller borgarnas låtgå-politik. Den striden ska det bli ett nöje att få ta i valdebatten.
Krisen i vårt grannland Lettland djupnar snabbt. BNP beräknas falla med 15% i år. Arbetslösheten dubbleras på kort tid. Statsbudgeten ska skäras ned med katastrofala 40%. Priset för krisen får betalas av alla dem som nu behöver samhällets stöd. Ändå är den internationella valutafonden, IMF, inte nöjd. Lettland ska tvingas skära mer och landet får inte devalvera.
Just en kraftigt övervärderad valuta kombinerat med frikostiga lån tagna i euro påminner starkt om Argentinas ekonomiska katastrof för omkring tio år sedan. Då kopplades landets valuta till dollarn och krisen blev total när lågkonjunkturen slog till. Till sist tvingades Argentina släppa den fasta veäxelkursen. Mycket tyder på att Lettland snart kommer att tvingas göra det samma. Priset blir helt enkelt för högt annars när landet går rakt in i väggen.
Orsakerna till krisen är flera och Sverige är en huvudbov i dramat. Ekonomin tilläts gå in i absolut överhettning påeldad av allt för låg euroränta. Svenska banker öste ut billiga lån. Nu vill den svenska staten och bankerna inte låta Lettland devalvera för att skydda våra egna banker från kreditförluster. Vi förvägrar ett betydligt fattigare grannland den väg ur krisen som vi själva tvingades använda i början på 90-talet. Cynism är bara förnamnet på den hållningen.
Levnadsvillkoren för Lettlands befolkning måste vara viktigare äv svenska bankers kreditförluster. Om Lettland efter en devalvering återgår till fast växelkurs eller inför euron är deras sak. Men en devalvering som en del av vägen ur krisen är nog ofrånkomlig. Det är dags för Anders Borg och de svenska bankerna att inse det.
Argentinas folk fick betala ett högt pris för landets hårdvalutaäventyr. Idag är situationen för landet något bättre. Tyvärr verkar Lettland vara på god väg att göra samma resa.
Denna dag började med en rolig nyhet. Mitt förlag i Umeå, H-ströms, meddelade att de vill ge ut en uppföljare till min kriminalroman ”Sammanflöden”.
Ett utkast till den nya boken ligger klart i min byrålåda, i eftermiddag ska jag sätta mig och börja bearbeta texten. Det blir en fristående fortsättning på ”Sammanflöden” med samma huvudpersoner. Men den här gången är Västsaharakonflikten historiens bakgrund. Den nya boken beräknas komma ut i början på 2010.
Valresultatet på Island är en historisk seger för vänstern på ön. Socialdemokraterna och Vänsterpartiets motsvarighet, den gröna vänstern, får egen majoritet. Den gröna vänstern är valets verkligt stora vinnare med 21.7% av rösterna, en ökning med 7.4%. Den stora förloraren är de gamla makthavarna i konservativa Självständighetspartiet som tappar nästan 13%.
Den kommande vänsterregeringen får nu den nödvändiga men tuffa uppgiften att städa upp i det kaos och bland de skulder som den nyliberala politiken och högern har lämnat efter sig. Sannolikt får den gröna vänsterns ordförande Steingrímur J. Sigfússon fortsätta som finansminister, en mycket tuff uppgift. Han har lovat att Island ska återvända till den nordiska välfärdsmodellen. Men Island har trots bankkrisen en sund ekonomisk bas med fiske, aluminiumindustri och turism. Dessutom tyder mycket på att det finns betydande olje- och gasfyndigheter i havet utanför ön. Om Steingrímur blir finansminister igen har vänsterpartierna både i Norge och på Island hand om den posten. Säkert kan det bli en del av den svenska valdebatten när moderater och andra försöker skrämmas med att vänstern även i Sverige kan få ta hand om samma post efter nästa val.
Valets stora segrare, den gröna vänstern, är också landets mest EU-kritiska parti. De har alltid haft fört ett tydligt och konsekvent motstånd mot medlemskap i EU för Island. Ett sådant medlemskap skulle innebära att ön tappar kontrollen över sin absoluta basnäring – fisket. Opinionen på ön är nu åter mer EU-kritisk efter att ett tag ha svängt över till medlemskapets fördel under finanskrisens värsta dagar.
Trots detta spekulerar politiska journalister och tyckare i Sverige om att Island snart ska gå med i EU. Argumenten haltar dock, om Island hade haft euron hade det varit ännu svårare att bekämpa den överhettning och spekulation som bidrog så starkt till krisen. Frågan om EU kommer dock säkert upp till diskussion och sannolikt till folkomröstning, möjligen kommer en folkomröstning redan innan förhandlingar om medlemskap inleds. Jag har gott hopp om att den välorganiserade nejsidan på ön ska vinna redan då. Det är lite märkligt hur det ofta blir en nyhet när befolkningen i ett land är mer positiv till EU medan det aldrig är en nyhet att befolkningen i Norge i mätning efter mätning tackar nej till medlemskapet.
I Svenska Dagbladet uttalar sig Fredrik Reinfeldt och vill att oppositionen ska sluta vara opposition under Sveriges ordförandeskap EU. Det vore helt orimligt.
Den borgerliga regeringen tar precis noll hänsyn till Vänsterpartiet när den utformar sin EU-politik. Varför skulle vi då vara tysta när de bedriver en politik i EU som vi är emot? De vägrar att ens ta upp frågan om att trygga svenska kollektivavtal i EU och ska under ordförandeskapet driva igenom Lissabonfördraget mot befolkningarnas vilja i flera EU-länder. En sådan politik förtjänar hård opposition.
Ett ordförandeskap i EU är till stor del en politisk pseudohändelse. Sverige kommer som ordförande i rådet att ligga lågt i de allra flesta sakfrågor och inrikta sig på att nå kompromisser och vara duktiga administratörer. Det kommer säkert att gå bra, vi har en duktig statsförvaltning som kommer att göra grovjobbet. Men att spela med i ett spel som blåser upp ordförandeskapets och vår regerings politiska betydelse utan saklig grund vore helt fel. Under Sveriges förra ordförandeskap i EU drevs exempelvis transportöransvaret igenom. Det är regler som tvingar anställda i transportbolag att inte ta flyktingar till EU. Det var katastrofalt att oppositionen var så svag mot det beslutet. Sådant får inte upprepas.
Inte heller ger inrikespolitiken någon som helst anledning till politisk borgfred mindre än ett år innan valet. Tvärtom måste regeringens slappa politik där arbetslöshet och klassklyftor tillåts öka, miljöpolitiken släpar efter och den offentliga sektorn utarmas utmanas ordentligt av den rödgröna oppositionen.
Här i Brooklyn kom sommaren idag. 27 grader i skuggan och fullt med folk i parker och på gräsmattor.
I DN publiceras en i raden av opionionsmätningar som visar att stödet för socialdemokraterna rasar och att det är jämnt mellan blocken. Sannolikt är bonusaffären med Wanja och det vacklande förtroendet för Mona Sahlin viktiga förklaringar till tillbakagången för socialdemokraterna.
Man kan se på läget på flera olika sätt. Nedgången kan vara ett sätt för s-väljare att tillfälligt straffa sitt parti när de är missnöjda. Men jag tror att läget är betydligt allvarligare än så. Med tanke på hur regeringen låter arbetslöshet och klassklyftor skena iväg genom sin passiva hållning till krisen så borde de rödgröna idag leda stort i opinionen. Här finns huvudproblemet. Vänsterns alternativ för att ta oss ur krisen är inte tillräckligt tydligt för väljarna.
Det finns de vänsterpartister som är nöjda över att vi får mer än 7 procent i en mätning och är Sveriges tredje största parti. Det är inte jag. I detta läga borde partiet ha långt över tio procent av väljarna bakom sig. Men något gör att många socialdemokrater inte ser vänstern som ett alternativ längre. Vi borde vara självkritiska och fråga oss varför. Vänsterns oförmåga att fånga upp socialdemokratins förluster var en viktig bidragande orsak till att de borgerliga vann det senaste valet. För några år sedan såg det annorlunda ut. Då rusade Vänsterpartiet upp till 15 procent i opinionen när missnöjet var stort med socialdemokraterna. Vi har ingen anledning att vara nöjda med dagens läge.
Idag har jag vandrat ner till IKEA i Red Hook och handlat lite. Red Hook är en lite småruffig men skön del av Brooklyn med flera bra barer och restauranger plus den suveräna matbutiken fairways i de gamla hamnkvarteren. Passagerarbåten från England lägger fortfarande till här två gånger i månaden.
Nu har Ny Tid publicerat min intervju med finskamerikanen Matti Mattson som var frivillig i det spanska inbördeskriget och fortfarande är en pigg man med mycket humor. De är inte många kvar nu de gamla frivilliga från denna stora strid mot fascismen. Apropå äldre män så ska jag försöka boka biljetter till Pete Seegers 90-årskonsert. Bland de som ska spela finns Joan Baez, Dave Matthews, Emmylou Harris, John Mellencamp, Bruce Springsteen, Tao Rodriguez-Seeger och Eddie Vedder. Förhoppningsvis kommer även Pete själv att spela någon låt. Men på en av hans senaste gig så spelade han bara banjo medan publiken fick sjunga texterna som de kunde väl.
Så har då EU-parlamentet – än en gång – sprungit storföretagens ärenden. Nu röstade majoriteten av ledamöterna för att förlänga upphovsrätten för musik från dagens 50 till hela 70 år. Det är ett beslut som konsumenterna förlorar på, som mycket få musiker själva kommer att vinna så mycket på, men som gör att de de stora bolagen i branschen kan tjäna mer pengar. DN berättar att den svenska ledamöterna röstade emot beslutet, men det räckte inte långt.
Beslutet är ännu ett pinsamt exempel på hur lättlobbat EU-systemet är för storföretagen. EU-kommissionens lagförslag är ofta rena beställningsjobb för storindustrin som går som barn i huset hos kommissionen i Bryssel. I EU-parlamentet finns allt för många ledamöter, främst hos högern – men inte bara där, som gärna är storföretagens springpojkar. De lägger fram deras ändringsförslag utan ändringar och läser högt ur deras briefingar i debatterna.
För den som vill ha en inblick i det hur det egentligen funkar finns det en helt nyutgiven intressant bok i ämnet, EU-inifrån, skriven av min efterträdare Jens Holm. Den kan beställas hos Red Planet.
Den amerikanska politiken gentemot Kuba är på väg att ändras under Obamas styre. Vissa lättnader i sanktionerna har redan skett. Ämnet var hett omdiskuterat när Obama mötte ledare från Latinamerika för några dagar sedan. Alla väntar nu på nästa steg.
En viktig orsak till att Obama kan ompröva den gamla fruktlösa blockaden mot Kuba är att opinionen bland exilkubaner i USA nu svänger snabbt. Läs exempelvis denna intressanta artikel från New York Times i frågan. En ny generation yngre exilkubaner är trötta på den tidigare misslyckade hårda linjen. I USA handlar detta delvis om valmatematik. Florida, den delstat där exilkubanerna har störst inflytande, är en viktig ”swingstate” som demokraterna måste vinna när det är val. Så länge de många exilkubanerna där var för embargot så var det en nackdel för demokraterna att ompröva politiken, nu har detta ändrats.
Sannolikt kommer USA att ta fler små steg för att förbättra relationerna med Kuba, detsamma sker med förbindelserna med Venezuela. Frågan är hur regimen i Havanna kommer att reagera. När det yttre trycket på landet lättar borde rimligen deras argument för alla inskränkningar i demokratin i landet bli mindre värda. Frågan är om makthavarna på Kuba vågar inleda den nödvändiga transformeringen av landet till en politisk demokrati.
