Igår var jag ute och åt lite kubansk mat med min vän Billy Wharton. Billy är en av drivande krafterna i Socialistpartiets lokala avdelning här i New York där jag är partimedlem.
Vårt samtal handlade snart om den anklagelse som allt oftare slungas mot Obama från republikaner och konservativa i USA – han är en socialist! Tyvärr stämmer det ju inte. På en svensk politisk karta skulle Obama helt klart hamna i det borgerliga lägret. Han vägrar nationalisera bankerna, han vill bara betala deras förluster medan de vinstgivande delarna förblir i privata händer. Han vill ha ett sjukförsäkringssystem som garanterar de privata profitörernas vinster på området. En garanti för att det förblir dyrt och orättvist även i framtiden. Anklageslerna om socialism handlar snarare om republikanernas förvirring och brist på egen politik mitt i den kris som de själva har skapat.
Intressant nog ökar intresset för oss som faktiskt är socialister i USA av den här debatten. Allt fler söker sig till våra webbsidor och allt för få lokala organisationer. Många verkar tänka att det måste finnas något där om tokhögern hetsar upp sig så över oss. Billy har skrivit en utmärkt och uppmärksammad text om saken i Washington Post.
I DN skriver Åsa Torstensson (c), minister för våra kommunikationer, att trafiken på våra järnvägar ska utsättas för privat konkurrens. Det är ett mycket dåligt förslag. Uppenbarligen är den marknadsliberala ideologin viktigare än att lära av de katastrofala effekterna av motsvarande avreglering i exemplvis Storbrittanien. Förslaget kommer att få flera effekter:
Privata aktörer kommer att kunna plocka russinen ur kakan på de mest lönsamma linjerna medan SJ får stå för servicen på mindre lönsamma sträckor. Priset för det får på sikt betalas av alla SJs resenärer. Redan idag råder brist på kapacitet på flera av våra spår.
Det kommer att bli krångligare och mer svåröverblickbart att åka tåg när olika pris och biljettsystem kommer att gälla på olika sträckor.
Istället för att ta ansvar för att bygga nya spår och låta SJ och banverket genomföra nödvändiga investeringar så ska vi utsättas för ännu ett marknadsliberalt experiment.
Dessutom passar Torstensson på att skryta med att regeringen har tagit beslut om att bygga nya bansträckor. Men faktum är att de bara genomför en del av de investeringar som den tidigare vänstermajorieten redan hade beslutat om. En avgörande investering för framtiden som Norrbottniabanan mellan Umeå och Haparanda är i praktiken lagd på is. Dessutom borde projekteringen för helt nya höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Skåne/Köpenhamn prioriteras. Genom nya snabba banor och tåg skulle en stor del av inrikesflyget kunna ersättas.
Annars är det intressant att se hur våra stora medier speglar regeringens avgång i Tjeckien. Det framställs som en objektiv nackdel för oss alla att Lissabonfördraget kan vara i fara. Tydligare kan det knappast bli att normen i media är att det alltid är bra att EU får mer makt och att man inte behöver respektera folkviljan i länder som Frankrike, Holland och Irland som faktisk har sagt nej till fördragets innehåll.
I dagens Norra Västerbotten har jag och Liselotte Olsson en liten text om hur den ekonomiska krisen kan bekämpas.
Så fick den Tjeckiska högerregeringen gå efter att inte ha klarat en misstroendeomröstning – mitt under sitt ordförandeskap i EU. Fin timing!
Högerregeringar som faller är något att fira, så även i detta fall. Dessutom kan den nya politiska situationen i Tjeckien kanske leda till en intressant uteckling när det gäller Lissabonfördraget som ännu inte har godkänts av den ena av det tjeckiska parlamentets två kamrar. Ett extra plus.
I Israel ser det dystrare ut. Landets höger, tokhöger och rasister verkat nu ha krokat fast Baraks Labourparti för en gemensam regering. Det är bara att hoppas att Labours medlemmar revolterar mot denna huvudlösa uppgörelse. Labourpartiet är redan en blek skugga av sitt forna jag. Om det ingår i en regering ledd av Netanyahu med hans Likudparti så begår det sannolikt ett plågsamt politiskt självmord. Man undrar vad de tänker på SAP:s högkvarter på Sveavägen om de framtida relationerna med sitt Israeliska systerparti?
Låt oss hoppa att det inte blir något och att de partier som står för tvåstatslösning och fredsprocess så småningom kan tvinga fram ett nyval i Israel.
Läser att EU har haft toppmöte och att den ekonomiska krisen har varit ett självklart huvudtema. Det blir allt tydligare att unionen sitter fast i en förlegad normpolitik. Nu borde ekonomin stimuleras för att vi ska komma ur krisen. Men mycket lite hjälp kommer från EU. Men den här krisen är så allvarlig att EU måste ompröva sin politik.
Euron en bidragande orsak till att krisen blir så djup i flera EU-länder. I Spanien och Irland kunde överhettningen inte bekämpas tidigare utan egen valuta, nu blir krisen och fallet desto större när bank och bostadsbubblorna spricker. Även länder som Grekland och Italien, och Lettland som knutit sin valuta till euron, plågas av en övervärderad valuta. Utan egen valutapolitik återstår en hårdare väg för dem, sänkta löner och dramatiska nedskärningar i välfärden.
EMU:s regelverk predikar avregleringar och fri valutaspekulation. Just den politik som är en starkt bidragande orsak till den kris vi nu upplever. EMU:s regelverk är skapat för en ekonomi där inflation är det enda problemet av betydelse och där inga djupa ekonomiska kriser inträffar. När skatteintäkterna nu faller och arbetslösheten stiger så kommer EMU:s regelverk med blind automatik att kräva nedskärningar i EU:s medlemsländer. Medan andra delar av världen gasar för att ta sig ur krisen ska EU ställa sig på den ekonomiska bromsen. Det kommer att drabba efterfrågan i ekonomin som redan är katastrofalt låg. Det ger många av EUs medlemsländer ett val, satsa för att bekämpa krisen eller följa valutaunionens regelverk. Sannolikt kommer valutaunionens dogmer att smulas sönder av den bistra ekonomiska verkligheten. Vad drar de svenska anhängarna av euron för slutsats av det?
Just nu verkar förmågan till omprövning av förlegade dogmer i den ekonomiska politiken större på den här sidan atlanten.
Ännu en dag framför datorn. Ska snart gripa mig an dagens huvuduppgift, att skriva en artikel om Matti Mattson som jag intervjuade i tisdags här i Brooklyn. Finskamerikanen Matti är en av de få amerikanska frivilliga för republiken i det spanska inbördeskiget som fortfarande lever och kan berätta. Det var starkt och rörande att tala med honom. Trots sina dryga 90 år har han kristallklara minnen att tala om med värme och bra analysförmåga. Socialist är han fortfarande. Texten ska så småningom publiceras i finska Ny Tid.
För övrigt så var många av de omkring 3 000 amerikanska frivilliga i Spanien judar. De var en del av den stora radikala tradion som fanns, och delvis finns, bland amerikanska judar. Man undrar vad de hade sagt om dagens Israel. Idag har jag förövrigt en text om Israel och debatten om antisemitism publicerad i Flamman. http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=6179
Så är jag tillbaks i Brooklyn efter en vecka i Sverige. Passade på att gå i solen längs promenaden med utsikt över södra Manhattan, Ellis island och frihetsgudinnan. Där var fullt med folk som njöt av våren.
I USA rasar debatten om bonusar till skojarna på försäkringsjätten AIG vidare. Samma personer som har ansvarat för astronomiska förluster använde nu skattbetalarnas stödpengar till att ge sig själva enorma bonusar. Ibland saknar man ord – trots att jag egentligen inte är förvånad. I jämförelse bleknar kalabaliken om SEB i Sverige, men i grunden är det samma mentalitet som speglas.
I Sverige reste jag runt förra veckan och marknadsförde min nya bok ”Masthugget Moskva Madrid”, en intervjubok med Bengt och Greta Segerson. Speciellt roligt var det att komma till Göteborg och Umeå, fullt med folk och bra stämning. Nu väntar jag på fler recensioner.
7e april släpper jag nästa bok, deckaren Sammanflöden. Då är det dags att besöka Sverige igen.
