Idag har jag bytt ut flyttbestyren mot två möten av olika slag. Först en lunch med Aron Etzler, redaktör för Flamman. Det är alltidlika intressant att prata med Aron. Det blev förstås en del talat om det politiska läget och det rödgröna samarbetet. Vi var nog ganska eniga om en del saker som att Vänsterpartiet faktiskt börjar bli mer intressant i media som parti tack vare det inflytande över sakpolitiken som utformningen av det rödgröna samarbetet ger. Det är också uppenbart att det är en borgerlig strategi att försökas ”skrämmas” med att Vänsterpartiet och Ohly har stort inflytande i det rödgröna samarbetet vilket tyvärr inte riktigt alltid är sant. Men intressant nog stärker den borgerliga kritiken Vänsterpartiet och bidrar till att de interna kritikerna mot samarbetet tystnar allt mer. En annan, ännu viktigare, iaktagelse är att det rödgröna samarbetet får allt större konsekvenser på basplanet där murarna mellan partierna rivs som aldrig förr. Istället för konkurrens mellan partierna blir det mer utrymme för möten och att man tar intryck av och lyfter fram varandras argument. Det märks inte minst bland bloggarna. En av de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet kan bli den socialdemokratiska vänstern som plötsligt har nya möjligheter till framgångar och allianser.
Efter lunch med Aron for jag till TV8 och en inspelning av Lars Adaktussons program. EU-kommissonären Cecilia Malmström var huvudgäst medan jag och Cecilia Stegö Chilò var någon sorts utfrågare och sidekicks. Debatten berörde främst frontex och EUs flyktingpolitik, krisen för EMU och euron samt de demokratiska problemen med EU-kommissionen. Trots våra olika åsikter i sakfrågorna så blev det ett ganska vänligt samtal. För den som vill se programmet så sänds det klockan 22 i TV8 imorgon tisdag. Roligt att få vara med på ett hörn även om jag kände mig lätt ringrostig.
Innan Folkpartiets Cecilia Malmström fick erbjudandet om att bli Sveriges kommissionär i EU så gick budet till Centerpartiet. Men Maud Olofsson tackade nej i stort sett omgående. Uppgiften är smått sensationell, men källan, Herman Melzer på ekot, är mycket trovärdig. Varför tackar Maud Olofsson nej till att ge någon från sitt parti ett av de tyngsta uppdrag som en svensk politiker kan få? Orsaken kan bara vara att hon inte unnar sin gamla rival om partiledarposten, Lena Ek, att få bli EU-kommissionär. Det är, om det stämmer, en mycket trist och småaktigt förklaring. Maud Olofsson har en del att förklara, vi får se om någon journalist kommer att ställa frågorna.
Centerpartiet framstår allt mer som ett mysterium. Partiet har gått kraftigt år höger och idag måste man nog säga att moderaterna framstår som mer sansade i många frågor. Partiet ser ut att styras av ett litet gäng övermodiga nyliberaler, och de styr sitt parti allt närmare fyraprocentsspärren. Men ännu finns det kvar centerpartister som inte har följt med på vandringen högerut och som har djup lokal och regional förankring. Personer som Håkan Larsson och Sven Bergström har kvar en sund skepsis mot EU, ett bra miljötänkande och förmåga att se över blockgränsen. Partilojaliteten inom centern är berömd, men någon gång måste personer som dessa börja höja sina röster offentligt mot hur partiet styrs.
I sakfrågan om EU-kommissionären finns inte så mycket att beklaga. Varken Lena Ek eller Cecilia Malmström tillhör mina politiska favoriter. Centerpartiet har idag inga invändingar mot EUs omvandling till federal statsbildning. Men av de två är Cecilia Malmström helt klart den mer kompetenta.
Läs mer i NT, ÖC och VK samt hos bloggarna Alliansfritt Sverige, Jinge och Germund
Idag var min text om att vara skriven i Västerbotten införd i VK.
Cecilia Malmström, fp, blir ny svensk kommissionär i EU. Jag var kollega med Cecilia i EU-parlamentet i sju år. Hon var en trevlig och kompetent person som jag var djupt oenig med i synen på EU-politiken men som jag respekterade som politiker. Till hennes fördel måste sägas att hon tillhörde de borgerliga ledamöter som utan problem kunde vara god vän med en socialist och EU-motståndare.
Många tror att vi har en svensk representant i EU-kommissionen, dessa EUs superbyråkrater. Så är det inte riktigt. EU-kommissionen är ett genuint odemokratiskt organ där kommissionärerna uttryckligen är förbjudna att ta instruktioner från sin folkvalda i hemländerna när de sitter på sina slutna möten. De ska bara representera EU och EUs centralistiska och markandsliberala fördrag och de har enorm politisk makt. Där tror jag att Cecilia Malmström, kompetent och duktig, kommer att trivas väl som övertygad federalist och just marknadsliberal. Som Lena Hennel uttrycker det i SvD: Mer tjänsteman än politiker, mer europé än svensk. Folkpartisten Cecilia Malmström var ett naturligt val som ny svensk EU-kommissionär.
I många värderingsfrågor som jämställdhet, mänskliga rättigheter och syn på homosexuella är Malmström dock en bra liberal i ordets mer positiva betydelse. Det kunde ha varit betydligt värre och det är kul att vi får en yngre kvinna på den svenska posten. Det var onekligen de borgerliga partiernas tur den här gången, så att få någon som man delar politiska syn med var inte i korten. Carl Bildt som var något av huvudkandidat till posten hade varit ett betydligt sämre val. Han är mer okänslig i sociala frågor och mer direkt insyltad med det europeiska storkapitalet. Kopplingen till storföretagen är EU-kommissionens stora problem.
Själv har jag svårt att tänka mig något värre straff än att sitta i EU-kommissionen, för Cecilia Malmström är det nog precis tvärt om. Så grattis Cecilia!
Läs mer i DN, SvD, VK, GP och Aftonbladet.
Den här dagen är en svart dag för alla som vill se ett mer demokratiskt och progressivt EU. Idag ska irländarna rösta igen om Lissabonfördraget trots att de redan har avvisat det en gång. Nu har makten vridit om armen på väljarna och övermakten i propaganda för ja-sidan är överväldigande. Så avslutas en möjlighet att skapa ett bättre EU.
När förslaget till EU-konstitutionen togs fram för några år sedan gjordes ett försök att öppna förhandlingarna och skapa folklig debatt och anordna folkomröstningarna. Men det visade sig att varken de franska eller holländska väljarna ville ha förslaget som ger EU betydligt mer makt, militariserar unionen, ökar de stora EU-staternas makt och slår fast unionen marknadsliberala karaktär. Entydiga opinionsmätningar visar att de som röstade nej gjorde för att de ville ha mer demokrati, mindre centralstyre och för att de avvisade grundlagsfäst högerpolitik. Efter omröstningen har nejsidan fått rätt bland annat genom Lavaldomen som visar hur ett fördrag med marknadsliberal inriktning redan idag är ett verktyg för att slå direkt mot löntagarnas rättigheter.
Efter folkens nej i Nederländerna och Frankrike hade EU en unik chans att ta till sig kritiken och göra något bättre. Alla i EU var medvetna om att konstitutionen hade avvisats i flera länder bara folk hade fått debattera och rösta. Men istället för öppenhet och omprövning skedde motsatsen. Konstitutionen hamnade i de slutna mötesrummen och döptes om till Lissabonfördraget. Den här gången skulle inga folkomröstningar hållas. Bara irländarna fick rösta, men de sa nej.
Nu när irländarna tvingas rösta en gång till så är det ett grundskott mot tanken på ett demokratiskt EU som lyssnar på folk och mot tanken på ett socialt Europa. Istället för seriös debatt bjuds vi på propaganda av bland andra Cecilia Malmström och på ytliga och osakliga påståenden om att detta är den enda vägen, trist nog av Katrine Kielos på Aftonbladet.
Tystnaden sänker sig och tanken på ett folkens EU försvinner som en fis i rymden.
Läs mer i DN, SvD och Expressen.
Bra bloggar: Eva-Britt Svensson och Helena Duroj.
Spekulationen om vem som ska bli nästa svenska ledamot i EU-kommissionen är i full gång. På köpet blir personen inte bara kommissionär utan även miljonär. Själv är jag inte speciellt förtjust i EU-kommissionen som fenomen. Mäktiga tjänstemän, förbjudna att ta instruktioner från folkvalda, som styr över oss i stort och smått. Storföretagen har öppna dörrar i kommissionen medan insynen för oss andra är ofta minimal. Trots att kommissionen knappast kan sägas vara ett demokratiskt organ så har den ensamrätt på att lägga lagförslag i EU, den deltar som lagstiftare, övervakar att EU-rätten följs och dömmer i konkurrensärenden. En salig mäktig röra. EUs mäktiga superbyråkrater har inte mycket med folkstyre att göra.
Nu när det är sagt så har jag förstås hellre en någorlunda kompetent person på denna mäktiga post. Denna gång ska vi få en borgerlig kommissionär. Det är vår borgerliga regering som föreslår namn och fram till nu har bara socialdemokrater utsätts. Med bara borgare möjliga finns det ingen som jag skulle vilja se vald för att jag delar deras politiska värderingar. De namn jag har sett nämnas i spekulationerna är Carl Bildt, Lena Ek, Cecilia Malmström och Gunilla Carlsson.
Av dem fyra slipper jag helst Carld Bildt och Lena Ek. Lena Ek kan helt enkelt inte mäta sig med de andra i kompetens. Ofta brukar jag knappt förstå vad hon säger fast jag behärskar ämnet hon pratar om, inget bra tecken. De andra tre, alla ministrar, spelar helt enkelt i en liten högre politisk division än Ek. Carl Bildt har självklart kompetensen, men han är olämplig av politiska skäl. Hans politiska tänkande framstår som allt för präglat av det kalla kriget och han var allt för mycket knähund år Bush. Om han får inflytande över utrikesrelationerna på någon post så är han inte rätt man för att tänka alleuropeiskt och skapa fungerande relationer med Ryssland. Det bevisade han senast i samband med kriget i Georgien. Jag har inte heller speciellt stor tilltro till Bildts empatiska förmåga med utsatta i samhället.
Både Cecilia Malmström och Gunilla Carlsson har varit mina kollegor i EU-parlamentet. Bägge har helt klart kompetensen som krävs och det vore kul med en kvinnlig kommissionär från Sverige. Till Cecilia Malmströms nackdel talar att hon är ideologisk federalist som inte verkar vilja se några gränser för EUs makt över medlemsländerna. Gunilla Carlsson kan nog ha aningen mer känsla för att alla beslut inte ska tas i Bryssel. Carlsson däremot är ju moderat och borde ligga till höger om Malmström, men i dessa tider när Folkpartiet går åt höger kanske man inte kan vara helt säker på det. Å andra sidan har Malmström aldrig tillhört den värsta högerfalangen i Fp.
Posten då? Jag skulle gärna se något där man kan göra lite nytta som miljö, bistånd eller jämställdhet. Helt klart är ju att Margot Wallström var mer lyckad som ansvarig för miljön än för propa… förlåt informationen i EU-kommissionen arbete.
Även Mats Engström spekularar över detta.
