Jonas Sjöstedt

Idag gick den av stapeln, den årliga kanotetappen på vår resa från Viskans källsjö Tolken till havet. Det var åttonde året/dagen vi var ute och idag satte jag, brorsan och brorsonen kanoten i Viskan i Horred. När vi startade i Tolken utanför Ulricehamn av en tillfällighet för åtta år sedan var Viskan en bäck, ibland bara som ett större dike. Vi åkte genom vägtrummor och under taggtråd förbi förvånade kossor. Ibland var vattnet helt blockerat av omkullfallna träd och vi släpade kanoten på en massa ställen. Det tog oss fyra dagar på lika många år att nå Borås.

Idag blev det bara två lyft förbi mindre forsar, ingen vidare ansträngning eller spänning. Viskan flyter fram bred och sävlig förbi kohagar och skog. Vi passerade gränsen till Halland utan större dramatik. Nästa år når vi havet norr om Varberg och resan tar slut. Då har brorsonen hunnit fylla 18 och han har utlovats en öl till pizzan när vi ska runda av vår tur.

Man hinner tänka mycket när man paddlar. Det går inte att hjälpa att tankarna drar iväg till valrörelsen. Jag satt och funderade lite på det här med ekonomisk tillväxt. Det är lite synd att Miljöpartiet har blivit så mycket som andra partier, ingen startar längre en kritisk diskussion om tillväxten i sig. Det är lite synd.

De flesta politiker älskar ekonomisk tillväxt. Det är inte så konstigt, tillväxten brukar ses som själva kvittot på framgångsrik politik. När tillväxten är hög brukar fler väljare vara nöjda. Dessutom ger tillväxten utrymme för reformer, höjd sysselsättning eller kanske sänkta skatter. Det är mycket roligare att besluta om det än om neddragningar om man har politiskt ansvar. Så det är inte konstigt att Anders Borgs röst vibrerar av stolthet när han läser upp statistik över Sveriges tillväxt jämfört med andra EU-länders.

Att vara lyckad i vårt samhälle är dessutom nära förknippat med materiell konsumtion. Det är kanske därför en del blir så provocerade av krav på att vi istället skulle få arbeta mindre och få mer ledig tid.

Samtidigt inser nog de flesta att en ökad tillväxt som är nära förbunden med konsumtion av begränsade naturresurser inte är hållbar på sikt. Många inser också att vi inte blir så mycket lyckligare av ökad materiell konsumtion. Forskningen visar också att när folk väl har fått sina mer grundläggande materiella behov tillgodosedda så är jämlikhet viktigare än ökad konsumtion för människors lycka. Så tillväxten är ett mycket trubbigt verktyg för att mäta framgångsrik politik.

Samtidigt är det inte så enkelt. Om tillväxten sker genom ökad konsumtion av sådant som inte förstör miljön så har jag inget problem med att ekonomin växer. Det är väl tvärtom bra om folk kan konsumera mer kultur, bättre sjukvård och mer energisnåla moderna produkter som ersätter gamla och sämre. Problemet är att sambandet mellan tillväxt och miljöpåverkan verkar vara så svårt att bryta. Men det går. I det lilla är Sverige ett exempel. Vi har minskat utsläppen av växthusgaser samtidigt som vår ekonomi har vuxit rejält. Men det krävs styrning, politisk styrning, om sambandet mellan tillväxt och dålig miljöpåverkan ska brytas. Tillväxtens innehåll och fördelning, det måste ändå vara det avgörande. Men hur mäter man den? Ett tillväxtbegrepp som inte samtidigt väger in miljöpåverkan och graden av jämlikhet i samhället är ganska värdelöst som vägledning. Ett begrepp som förmår väga in även dessa två variabler vore lysande. Sådant tänkte jag på i värmen medan vi paddlade vår kanot in i Halland.