Idag har Dror Feiler, en av Ship to Gazas talespersoner och en av Vänsterpartiets riksdagskandidater i Stockholm, besökt Umeå. Han började dagen med en längre intervju med Västerbottens Folkblad, jag länkar imorgon om den läggs ut på nätet. Därefter blev det lunch med vänsterpartister på partilokalen innan det var dags för offentligt möte.
Trots vackert väder och en rätt blygsam annonsering kom fler än 80 personer för att lyssna på Dror. Själv tycker jag att det blev ett mycket fint möte. Dror berättade lugnt men ändå med stor inlevelse om Ship to Gaza och vad han och andra som var med på konvojen utsattes för när de kapades och kidnappades av Israels militär. Det kom många bra frågor, inte minst om hur arbetet med Ship to Gaza ska drivas vidare. För det kommer att skickas fler båtar för att bryta blockaden, det kunde Dror berätta som en av Ship to Gazas organisatörer.
En av de saker som jag tycker så bra om med Dror är att han hela tiden talar även om situationen i Israel där han själv växte upp. Han gör det utan illusioner, men samtidigt påminner han hela tiden om de progressiva krafter som finns i landet och att vi måste söka samarbete och utbyte med fredsrörelsen i Israel. Dror och jag talade lite innan mötet om att den svenska vänstern måste bli mycket bättre på att stärka banden med vänstern och fredsrörelsen i Israel. I en tid då regeringen i Israel är extrem och farlig för landet är det viktigare än någonsin.
Det har varit en intensiv dag, inte med valrörelsen utan med två pigga tvillingar som har hållt mig igång från tidig morgon till kväll. Nu efter de har somnat sätter jag mig och kikar igenom nyheterna för dagen.
Som väntat har Israel kapat även nästa båt, Rachel Corrie, som kom med hjälp till det inneslutna Gaza. Även denna kapning skedde på internationellt vatten. Den israeliska presstaleskvinna som talade på Rapport fick det att låta som om aktivisterna hade gått med på att båten skulle åka in till israelisk hamn – ja säkert. Som vanligt kan aktivisternas version inte ges och oberoende media kan inte granska det som sker. Israel insisterar på att hålla Gazas folk i sitt strypgrepp, de får bara hjälp nog för att kunna överleva. Det är en politik som föder hat och motstånd hos palestinierna.
Desto mer hoppfullt att läsa om alla de solidaritetsmanifestationer som har hållits runt om i Sverige idag. De går från demonstrationståg med tusentals deltagare till stillsamma torgmöten.
läs mer i HD, DN, SvD, Aftonbladet och GP.
I SvD skriver Willy Silberstein och varnar för antisemitism. Det är en varning som är berättigad. I debatten om Israel/Palestina rör sig många extremister i undervegetationen, det gäller både dem som sprider hat mot judar och mot muslimer. Rasister av olika slag är aktiva på ”bägge sidor”. Det är viktigt att hålla tanken och rågången klar. Kritik av Israel får aldrig bli hat eller fördomar mot judar. Däremot tycket jag nog att Silberstein i sitt viktiga ärende skjuter över och förbi målet. Jag har svårt att se varken Veronica Palm eller Torbjörn Tännsjö som antisemiter, en och annan olycklig formulering till trots. Skjut istället på de verkliga antisemiter som faktiskt finns och förtjänar kritiken.
Det mesta tyder nu på att Dror Feiler som var med på Ship to Gazas stora konvoj och som misshandlades av israelerna kommer till Umeå på ett offentligt möte söndag den 13e juni. Tid och plats meddelas här senare.
De första aktivisterna från Ship to Gazas båtar har lämnat Israel. Nu kan vi ta del av deras berättelser, själv har jag mest läst om vad svenskar och tyskar har upplevt. De berättar om att de överfölls av israeliska soldater utanför Israels territorialvatten. De berättar om hur de israeliska soldaterna misshandlade folk som inte inte gjorde motstånd och om kränkande behandling. Vänsterpartiets riksdagskandidat Dror Feiler blev brutalt misshandlad för att han inte ville lämna ifrån sig sitt pass, något han hade all rätt att neka. På den båt där några gjorde motstånd blev många dödade. Sedan blev de överlevande förda till Israel utan rättslig grund, i praktiken kidnappade, fängslade, förhörda och fråntagna sina ägodelar. Nu deporteras de av Israel samtidigt som landets regering förtalar och ljuger om dem i media.
Detta som vi nu kan läsa om i stora artiklar om svenskar och tyskar är palestinsk vardag, det är ockupationens ansikte. Så här behandlas palestinier på ockuperat område. Jag har själv sett det upprepade gånger med egna ögon. Till det kan man lägga att Israel stjäl palestinskt land, förstör deras ekonomi och river familjers hus.
Det är en oförsvarlig politik. Ockupationen är konfliktens grund och orsak. Så länge den fortsätter kommer motståndet och solidariteten att fortsätta. Ockupationen förstör också Israel och israelerna. Vi har fått oss en dos palestinsk vardag rakt in i vardagsrummet.
Läs mer i DN, SvD, SvD, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan och Expressen, Expressen
Igår kväll var jag i Skellefteå på debatt om EU, euron och valet med Håkan Lindh (FP). Det var välbesökt, runt 60 personer, och många frågor. Jag tycker att det blev en bra tillställning. Men jag begriper fortfarande inte varför Folkpartiet vill ha med oss i en valutaunion på fallrepet. Det är som att vi ska gå med för att vi ska gå med för att vi ska gå med. Mer argument än så behövs nog och jag undrar om det är så klokt av Folkpartiet att tokdriva frågan som splittrar alliansen djupt. Något besked om alliansens politik i eurofrågan efter valet gick inte heller att få i debatten.
Det är dagen efter. Dagen efter dödandet på Medelhavet. Dagen efter protesterna mot Israels övergrepp. Dagen efter demonstrationer runt om i världen. Som väntat tar nu propagandakriget vid. Israel styr ännu helt vilken information och vilka bilder som släpps ut från kapningen av Ship to Gazas fartyg. Det är viktigt att komma ihåg det. De bilder på människor som misshandlas, skjuts och dör som sannolikt finns får vi inte se. Aktivisterna själva får inte tala med omvärlden och berätta vad de har upplevt.
Det är beklämmande att höra den israeliska regeringens retorik, det totala förnekandet av ansvar för att de tar andras liv. Den trista bullrande propagandan där varje person som i handling försöker bryta blockaden mot det plågade Gaza utmålas som en anhängare av Hamas och Al-Qaida. Lögnaktigt förstås, men påståenden upprepas tappert av de få som fösvarar Israels övergrepp i Sverige inklusive en riksdagsledamot från KD och ordföranden i ungmoderaterna. Med det tonläget blir varje seriös debatt i frågan omöjlig. Samtidigt är stora delar av borgerligheten sansad i sina kommentarer, det är viktigt. Jag tycker att Carl Bildt var ganska tydlig på Aktuellt igår. Han går förstås inte tillräckligt långt i att sätta press på Israel, men där fanns ändå ett klart ställningstagande mot Israels kapning.
Ship to Gaza är på väg att sända en ny båt till den lilla inringade enklaven. Båten är uppkallad efter Rachel Corrie, den modiga unga amerikanska som dödades av israeler när hon försökte hindra demoleringen av ett palestinskt hem. Jag hoppas att Ship to Gaza håller ut och att båt efter båt skickas för att bryta blockaden.
Läs mer i DN, DN, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet och GP.
Debatten om CUFs kampanj för att ”knulla facket” går vidare, idag har jag ett nytt inlägg i ÖP. Ikväll blir det en annan debatt, med folkpartisten Håkan Lind i Skellefteå, om EU, euron och valet. Alla är välkomna till Campus klockan 19.00.
Solen sken och Rådhustorget i Umeå fylldes med folk. Trots att mötet organiserades med bara ett par timmars varsel och trots att budet om att komma mest gick via Facebook och SMS så var runt 500 personer på plats för att visa sin sympati för Ship to Gaza och sin avsky mot Israels övergrepp mot konvojen. Stämningen var allvarlig men god och talarna avlöste varandra. Själv fick jag förtroendet att tala först. Jag tog inte bara upp dödandet av aktivisterna på Ship to Gaza utan även Israels långvariga förtryck och ockupation av folket i Gaza.
läs mer om mötet i Umeå i VK och VF.
Det verkar som om solidaritetsmötena för Ship to Gaza har dragit många deltagare runt om i Sverige och världen. Det är ett gott tecken. Nu gäller det att öka trycket på Israel för att blockaden mot Gaza hävs och de ansvariga för dödandet ställs inför rätta. Som ett första steg borde Svergiges regering agera för att EUs handelsavtal med Israel sägs upp.
läs mer i: DN, SvD, SvD, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan.
Jag nåddes precis av ett SMS som kallar till solidaritetsdemonstration i Umeå för Gaza och för att protestera mot Israels våld mot hjälpkonvojen Ship to Gaza. Samling 18.00 på Rådhustorget. Vi möts där!
Alliansfritt Sverige rapporterar att MUFs ordförande Niklas Wykman, även ledamot i moderaternas partistyrelse, uttalar sitt stöd för Israels dödande av aktivister på Ship to Gaza. Otroligt. I senare uttalanden tonar han ner sina kategoriska uttalanden en aning utan att ta tillbaka vad han sagt.
Läs mer i Sydsvenskan, SvD och Expressen.
Uppgifterna är ännu knappa, men minst tio personer kan ha dödats och många fler skadats när israelisk militär nu i morse bordade Ship to Gazas solidaritetskonvoj på väg till det inringade Gaza. Ännu är det oklart vad som hände och det lär vara oklart ett tag till. Min gissning är att propagandakriget vidtar nu och att Israel kommer att lägga all skuld på de fängslade aktivisterna utan att de kommer att få uttala sig. Censuren i Israel verkar redan ha slagit till. Sanningen om vad som har skett vid dödandet lär vi få veta först när överlevande aktivister släpps av Israel så att de själva kan berätta.
Israel uppträder allt mer inhumant och brutalt. Det är som om landets långvariga ockupation av de palestinska områdena har trubbat av nationens hela känsla för rätt och fel, för normal anständighet. Israel präglas av en belägringsmentalitet där landet ser sig självt som offer fast det är förtryckare, där alla brott mot andra kan ursäktas och där den som inte är med dem är emot dem. Det är sorgligt att se.
Israel är en brutal ockupationsmakt som inte drar sig för att förnedra och döda oskyldiga människor. Kan man bomba ihjäl barn, genomföra utomrättsliga avrättningar och fängsla människor utan grund så kan man också döda folk som kommer med hjälp till ett nödlidande ockuperat folk.
Ockupationen av Gaza och det strypgrepp som Israel håller Gazas folk i är en katastrof. Först ockuperas folket i den lilla enklaven i årtionden, sedan bekrigas de med fosforbomber därefter stryps deras ekonomi och värdighet genom blockad. Ship to Gazas konvoj var ett ljus i mörkret. Den visade att omvärlden bryr sig om det som sker och vill hjälpa de nödlidande. Nu har Israel gett sitt svar, det är vidrigt.
Jag har bara varit i Gaza vid ett tillfälle. Jag minns vänliga nyfikna människor som längtade efter ett normalt liv. Tydligen är Israel berett att göra allt för att förneka dem det.
Läs mer i DN, DN, GP, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan och SvD.
Samt bloggarna Mats Engström och Jinge och ett ljus i det israeliska mörkret, Gideon Levy i Haaretz
Det går alltid att missförstå sin politiska motståndare och, medvetet eller ej, angripa nidbilden istället för de verkliga åsikterna. I politiken är det ett lika vanligt som trist knep att undgå svåra frågor genom att förvanska frågeställarens budskap. Ibland är det bara mänskligt – den som i grunden har en annan syn har ofta svårt att förstå vad den andre egentligen menar.
Ibland sätts missförstånden i system. Motargumenten blir medveten svartmålning och lögner. Det som skulle bli ett samtal, eller åtminstone en debatt, blir brölande megafoner och stängda öron. En av de debatter där det allt som oftast sker är den om Israel, ockupationen av Palestina och antisemitism. Den som kritiserar Israels ockupation eller övergrepp riskerar att omedelbart buntas ihop med Hamas och utmålas som antisemit/judehatare. Sällan har detta varit tydligare än i diskussionen om hot och våld mot judar i Malmö. Nästan ingen beskriver själva det allvarliga grundproblemet, än mindre vad vi behöver göra åt det. Istället kidnappas hela frågan för att skälla på socialdemokrater, vänsterpartister, muslimer eller den som kritiserar Israel. Det hela blir en smutsig och medveten politisk kampanj, läs bara Mats Odells dumheter i Svenska Dagbladet igår. Desto mer befriande att läsa Jan Guillou och Håkan Hermansson som reder ut begreppen.
Trots all min kritik mot Israel, jag önskar att landet hade bättre och klokare svenska vänner.
Den senaste tiden har jag betat av några filmer gjorda i eller om Israel. Flera av dem berör konflikten i området på något sätt. Men utgångspunkterna är mycket olika.
Lemon tree, på svenska Citronlunden, är en mycket sevärd film som ger en intressant och trovärdig bild av både israeliskt och palestinskt samhälle. Det är realistiskt och starkt, men också vackert. I fokus står en palestinsk änka, spelad av fantastiska Hiam Abbass, som lever av sin citronodling som ligger alldeles på gränsen till israeliskt område. En dag flyttar den israeliske försvarsministern in med sin fru på andra sidan gränsen och snart höjs kraven på att änkans träd ska huggas ner av säkerhetsskäl. Konflikten skildras genom människorna med deras svagheter och tvivel vilket bara gör historien starkare.
Waltz with Bashir är något så ovanligt som en animerad film i dokumentärform. Trots att filmen är tecknad så är bilderna extremt realistiska. En medelålders israel inser att han har förträngt vad som skedde när han som ung soldat tjänstgjorde vid Israels ockupation av Libanon 1975. Med hjälp av en terapeut och samtal med gamla stridskamrater kommer bilderna av det förflutna tillbaks. Det hela kulminerar med massakern i Sabra och Shatila, två palestinska flyktingläger utanför Beirut. Tusentals värnlösa palestinier dödas av falangister men allt sker under israels beskydd och indirekta medgivande. Visst är perspektivet israeliskt, men filmen behandlar ändå den avgörande frågan om israels skuld och förträngning av landets aggression mot arabiska grannfolk.
Don’t mess with Zohan, Jiddra inte med Zohan på svenska, är något helt annat. Filmen kan närmast beskrivas som en sexfixerad actionkomedi som till stor del utspelar sig på frisersalonger i New York där en tidigare hemlig israelisk agent ska omskola sig till frisör. Låter det skruvat? Det är det också. Jag var klart tveksam när jag började se filmen men fick kapitulera. Filmen är en hejdlös och respektlös men också varmhjärtad drift med det israeliska samhället och i viss mån även med palestinierna. Det var längesedan jag skrattade så mycket när jag såg en film. Men humorn bygger mycket på igenkänning och därmed på viss kännedom om Israel.
Annars är min favoritfilm från Israel några år gammal. Den heter Kadosh och utspelar sig i det slutna samhälle som tillhör de ultraortodoxa judarna i Mea Shearim i Jerusalem. Ett ortodoxt par förblir barnlöst vilket är en katastrof i deras värld. Omgivningen tvingar paret, som verkligen älskar varandra, att skiljas. Samtidigt tvingas kvinnans syster in i ett äktenskap som hon inte vill ha. Det är vackert, starkt och sorgligt och en mycket ovanlig inblick i de ortodoxas verklighet.
I ett Israel där det politiska klimatet allt mer domineras av extremism och intolerans framstår filmproduktionen som en frisk fläkt av sans och eftertanke.
Inga poänger verkar för simpla, inga insinuationer för grova, för en desperat kristdemokrat. Det verkar inte heller spela någon roll att de i debattens undervegetation hejas på av de brutalaste rasisterna.
I Svenska Dagbladet försöker Mats Odell göra Lars Ohly (V) och Ilmar Reepalu (S) till medansvariga när judar hotas och angrips i Malmö. I ett skolboksexempel på ”guilt by association” kopplas de samman även med Hamas och kristallnatten. Det är en ynklig argumentation. Ohlys ”brott” är att han kritiserat Israels ockupation av Palestina i starka ordalag. Genom sin argumentation blir det Odell som kopplar ihop Israels brott mot folkrätten med judar och judendom. Det är en sammanblandning som Ohly själv aldrig skulle göra just för att det blir oändligt fel och dessutom antisemitiskt. Men för Odell verkar ingen pöl vara för gyttjig för röstfiske av enklaste slag.
De rödgröna har en tydlig gemensam politik när det gäller konflikten Israel-Palestina. Denna berör inte Odell med ett ord. Det är väl enklast att inte kolla några fakta om man inte vill förstöra sin egen ”argumentation”. Attacker mot judar och antisemitism är vidrigt som det är. Den som använder dessa attacker som tillhygge för att försöka smeta ner politiker som är absolut emot sådana övergrepp missbrukar en allvarlig fråga för egna syften. Det är ynkligt.
