Veckans nummer av Flamman innehåller två mycket läsvärda texter om eurokrisen och Greklands ekonomi. Ali Esbati avlivar flera av de myter och stereotypa bilder som har varit så vanliga i medias rapportering om Grekland.
Aron Etzler använder veckans ledare till att skissa på en alternativ progressiv politik som skulle kunna vara en väg ur krisen. Bland förslagen ingår att EUs valutaunion ska brytas upp så att ett land som Grekland ska kunna återgå till en nationell valuta, att skuldsaneringen ska betalas främst av de rikaste och att valutaspekulationen måste klämmas åt. I det är jag helt enig.
Aron skriver också att det vore fel av Sverige att bidra till räddningspaketen för Greklands ekonomi. Bra, det måste sägas rent ut. Idag får euroländer låna pengar för att låna ut till Grekland. Det är knappast en hållbar politik. Vad som riskerar att ske är att skattebetalarna i olika länder nu tar allt större risker för att rädda den grekiska ekonomi som knappast kan räddas. Grekland kan använda de pengarna för att betala sina skulder till de storbanker som sitter på grekiska statspapper och som tar rejält betalt för att låna ut pengar till landet. Risken överförs från bankerna till skattebetalarna ännu en gång. Till sist lär det ändå sluta med att Grekland får ställa in betalningarna och det enda som har uppnåtts är att hela smällen får tas av skattebetalarna i olika länder medan bankerna kan räkna in vinsten. Så därför – inte en krona till Grekland.
Man kan förstås säga att Greklandskrisen ger oss EMU-kritiker rätt. Vi kan tacka oss själva för att vi var med och ordnade ett nej i folkomröstningen 2003. Krisen visar också hur utsatta skuldsatta länder kan bli i tider av ekonomisk oro. En annan slutsats för vänstern bör därför vara att det var bra att vi så kraftfullt bidrog till att amortera ner statsskulden när vi gjorde upp om budgeten med S och MP förr om åren. Det var inte alltid så populärt till vänster när det skedde, men idag kan vi se att det var rätt. Det är också en lärdom för framtiden. En vänsterregering bör spendera mer och ta in mer skatt för att få en kraftfullare och rättvisare politik. Den bör också bedriva en mer aktiv konjunkturpolitik. Men den kan inte långsiktigt öka statens upplåning.
Jag hoppas att ni har trevliga planer för fredagskvällen. Men om ni mot förmodan inte tänder grillen eller träffar goda vänner så kan ni se på Kunskapskanalen klockan 19.00 då jag medverkar i ett entimmes program om Carl Bildt som statsminister. Jag och statsvetaren Tommy Möller samtalar om hans bok om Bildt.
Idag har jag bytt ut flyttbestyren mot två möten av olika slag. Först en lunch med Aron Etzler, redaktör för Flamman. Det är alltidlika intressant att prata med Aron. Det blev förstås en del talat om det politiska läget och det rödgröna samarbetet. Vi var nog ganska eniga om en del saker som att Vänsterpartiet faktiskt börjar bli mer intressant i media som parti tack vare det inflytande över sakpolitiken som utformningen av det rödgröna samarbetet ger. Det är också uppenbart att det är en borgerlig strategi att försökas ”skrämmas” med att Vänsterpartiet och Ohly har stort inflytande i det rödgröna samarbetet vilket tyvärr inte riktigt alltid är sant. Men intressant nog stärker den borgerliga kritiken Vänsterpartiet och bidrar till att de interna kritikerna mot samarbetet tystnar allt mer. En annan, ännu viktigare, iaktagelse är att det rödgröna samarbetet får allt större konsekvenser på basplanet där murarna mellan partierna rivs som aldrig förr. Istället för konkurrens mellan partierna blir det mer utrymme för möten och att man tar intryck av och lyfter fram varandras argument. Det märks inte minst bland bloggarna. En av de stora vinnarna i det rödgröna samarbetet kan bli den socialdemokratiska vänstern som plötsligt har nya möjligheter till framgångar och allianser.
Efter lunch med Aron for jag till TV8 och en inspelning av Lars Adaktussons program. EU-kommissonären Cecilia Malmström var huvudgäst medan jag och Cecilia Stegö Chilò var någon sorts utfrågare och sidekicks. Debatten berörde främst frontex och EUs flyktingpolitik, krisen för EMU och euron samt de demokratiska problemen med EU-kommissionen. Trots våra olika åsikter i sakfrågorna så blev det ett ganska vänligt samtal. För den som vill se programmet så sänds det klockan 22 i TV8 imorgon tisdag. Roligt att få vara med på ett hörn även om jag kände mig lätt ringrostig.
Jag är en vän av det rödgröna samarbetet. Jag tror att det är bra och nödvändigt för att skapa ett rättvisare och bättre Sverige och för att vinna valet 2010. Självklart måste även Vänsterpartiet – om politiken kan drivas åt rätt håll – vara berett att ta regeringsansvar. Efter dryga 90 år i opposition kan det vara dags att ta det steget. Jag har däremot aldrig trott att det är enkelt att sitta i regering, en massa svåra beslut och kompromisser väntar. Partiet kommer att ställas inför många nya svårigheter.
I dagens Flamman skriver Anders Wiklund en mycket tänkvärd artikel om Vänsterpartiets läge och det rödgröna samarbetet. Jag har alltid gillat den tidigare riksdagsledamoten och pappersarbetaren från Dalarna, fötterna på jorden, realistisk och radikal. Han pekar ut några saker som det nog talas för lite om i Vänsterpartiet, de usla opionionssiffrorna, hur heliga kor slaktas för samarbetets skull, bristen på intern debatt och det faktum att de som idag driver på det rödgröna samarbetet till viss del är samma krafter som förut gärna kritiserade oss som då ville samarbeta med s och mp. Tonen är bitsk, men det ligger en hel del i det Anders skriver. Ska man vara lite kritiskt mot texten, och det ska man kanske också vara, så bygger den delvis på passerade konflikter och den ger få egna konstruktiva förslag.
”Vi behöver inte två socialdemokratiska partier” brukade vi mer pragmatiska få veta i den interna debatten förr om åren. Nu bidrar några av de personer som sa just det till att partiets vänsterprofil suddas ut i det rödgröna samarbetet, och fort går det. Vänsterpartiet framstår som den lydigaste eleven i den rödgröna klassen. Om det fortsätter så riskerar partiet sin givna roll, som obekväm vänsterytter, i svensk politik. Jag tycker att det är ett sundhetstecken att politiker kan ändra uppfattning. Men det känns lite ovant att tycka att partiet måste våga vara mer kritiskt mot s och mps samling i mitten och ha en tydligare vänsterprofil i avgörande frågor som EU, fördelningspolitik, skatter och kriget i Afghanistan. Att delta i det rödgröna samarbetet är en balansgång mellan den egna profilen och lojalitet mot samarbetet, jag tycker att partiledningen inte riktigt har funnit den rätta balansen än.
När långtgående kompromisser ska göras och när rödgrön politik ska mejslas ut i gemensamma arbetsgrupper så blir den interna demokratin viktigare än någonsin. Risken är annars att medlemmarna körs över av partiledningen för samarbetets skull, det finns gott om exempel på detta i andra partier. För att undvika det bör man aktivt stimulera den interna debatten och demokratin. Där tycker jag att mer kunde göras. Ett exempel är EU-frågan där partiledningen vill ompröva partiets politik – vilket de självklart har full rätt att tycka – men där den börjar i fel ände – i markeringar i media istället för med en öppen debatt riktad till medlemmarna.
Så, ångrar jag det rödgröna samarbetet? Inte ett ögonblick, men det finns utrymme för förbättringar i hur det hanteras.
se även Jinge i samma ämne
Det har varit mycket Berlinmuren i några dagar. Med 20 år efter murens fredliga fall så är det inte så konstigt, det är en händelse värd både att minnas och att fira. Det är redan historia. Det slog mig när jag för något år sedan var i Berlin med min dotter och hennes vänner, alla födda 1989. För dem är muren avlägsen som Kubakrisen eller Algerietkriget var för mig när jag växte upp, något som man inte riktigt var en del av. Själv har jag så tydliga minnen av muren och resor till den ”andra sidan”. Det var lärorika turer inte minst därför att man fick se med egna ögon och möta vänliga nyfikna människor som var som man själv och som längtade efter samma saker. Det bröt ner något av demonbilderna av öst som vi växte upp med under kalla kriget. Men det var också en effektiv kur mot illusioner om att systemet där var något som var värt att försvara.
I Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om hur hennes världsbild skakades av Berlinmurens fall. Det är en mycket läsvärd och ärlig text, en sådan där text som det på ett vis vore enklast att inte skriva om man vill ta den enkla vägen ut, men som det är så viktig att sätta på pränt. Jag minns Åsa väl från den tiden, vi var bägge aktiva i KU, Vpks ungdomsförbund, och visst tillhörde hon förbundets absoluta hardliners vilket inte jag gjorde. I Vpk och KU var synen på länderna i öst en mycket känslig fråga och åsikterna skiljde sig åt mycket mellan olika medlemmar. Få försvarade bristen på demokrati och det öppna förtrycket, men många ville ändå på något vis försvara ”socialismen”. Problemet var ju bara att den form av socialism som fanns i länderna saknade det viktigaste – demokrati – och därmed inte var värd att försvara. När muren föll reagerade KUare väldigt olika, en del med förvirring, andra bara med glädje. Vi var många som trodde att dörren nu skulle öppnas för demokratisk socialism, i efterhand framstår det förstås som en naiv förhoppning. Istället blev det kapitalism, ofta av det mer brutala slaget.
I kölvattnet av firandet av murens fall kommer de sedvanliga anklagelserna om medlöperi mot vänstern. Ibland är de korrekta, det fanns de som försvarade modellen i öst och ursäktade förtrycket, men i den samlade vänstern var de en liten minoritet. Vpk hade faktiskt splittrats just eftersom partiet inte följde den sovjetiska linjen. Trots det finns det all anledning att var självkritisk på många håll. Ofta tycker jag att denna både viktiga och intressanta debatt förenklas till politisk retorik av det enklaste slaget, allt i syfta att klämma åt vänstern i allmänhet, den förtjänar ett bättre öde än så. 80-talet var också en tid då det var betydligt farligare att vara oppositionell i det av USA uppbackade El Salvador än i Budapest eller Östberlin. Det var en tid när vi hade en borgerlig regering som gav serafimerorden till Ceausescu därför att han, en av de värsta i gänget, då och då kaksade upp sig mot Moskva. Varje del av historien har sitt sammanhang.
Så här 20 år efter så framstår illusionerna om öst i delar av vänstern som obegripliga och pinsamma. Samtidigt visar envisa opinionsmätningar i samma länder att många tycker att livet var bättre då. Hur ska man förklara det? Bästa förklaringen hittills tycker jag ges av Jonas Thunberg i Flamman.
Andra i samma ämne: Esbati, Homo politicus och Jinge
Det är inte ovanligt att de mest intressanta debatterna och nyheterna finns i lokalpressen. I VK rasar debatten – igen, om Umeås kommunalråd Lennart Holmlund. Nu är han i blåsväder – igen, denna gång för att ha tillämpat klassisk manlig härskarteknik mot SSUs ordförande Jytte Guteland, dessutom sänt i aktuellt. Mina känslor inför Lennart Holmlund är blandade. Det är inget tvivel om att hans engagemang för Umeås bästa är brinnande och genuint och ingen slår honom på fingrarna när det gäller att kunna kommunens budget eller kommunallagen. Det är viktiga egenskaper hos ett bra kommunalråd. Men han är ett kommunalråd av den gamla stammen, på gott och ont, och ibland gör han bara så okloka saker, som nu.
Apropå Jytte Guteland så skriver hon ett bra debattinlägg i Värmlands Folkblad. Hon vill att Sverige ska erkänna Västsahara diplomatiskt. Jag håller med till 100 %. Större delen av Västsahara ockuperas sedan årtionden av Marocko. Det är en olaglig och brutal ockupation där Marocko plundrar landet på dess råvaror. Men stora delar av omvärlden erkänner den legitima sahariska regeringen som leds av befrielserörelsen Polisario. Bland dem som har erkänt Västsahara finns Sydafrika och flera länder i Latinamerika. Sverige borde vara först i EU med ett erkännande för att öka den politiska pressen mot ockupationen. Vi behöver inte vänta på EU, det var flera länder som inte gjorde det då Kosovo erkändes. Ytterligare en sak som de rödgröna kan ta itu med.
Apropå de rödgröna så skriver Johan Lönnroth intressant om det rödgröna samarbetet i Flamman. I Svenska Dagbladet skriver företrädare för alla tre partierna om den avgörande klimatfrågan. De pekar på behovet av en mer rättvis fördelning av bördorna för att komma till rätta med problemen. Inte minst för att få med utvecklingsländerna, som släpper ut mindre växthusgaser per person än oss per person, på ett bindande avtal för framtiden.
Apropå miljöfrågor så har det blivit mycket debatt om riskerna med uranbrytning den senaste tiden. Ibland glömmer man bort att samtidigt lyfta fram de stora möjligheter som gruvnäringen ger för Norrland. Vi har råvaror som världen kommer att efterfråga under lång tid. Med bästa möjliga miljöteknik och ett förnuftigt nyttjande av resurserna kan det bygga upp välståndet och skapa arbete under många årtionden framöver. Men för att det ska lyckas krävs både samhällelig kontroll av verksamheten och att vi förmår att utveckla vårt miljökunnande så att även det kan exporteras. Vi har massor med brytvärd metall, vi kan därför lugnt låta bli att ägna oss den allra mest miljöfarliga brytningen som uranet. Om gruvnäringens framtid skriver Lennart Gustavsson i dagens Norra Västerbotten. En viktig fråga i sammanhanget är hur avkastningen till samhället kan öka på de vinster som görs i gruvnäringen. Till min förvåning lyfte moderaten Edward Riedl nyligen denna viktiga fråga. Men att de borgerliga skulle kunna ändra reglerna på detta område tror jag på först när jag ser det, för det krävs det nog vänsterpolitik.
Ännu en lång flygresa. Planet flyger ut över Maine, Kanada och Grönland på sin väg över atlanten. Jag har flugit alldeles för mycket. Om det finns en domens dag när man får stå till svars för sina utsläpp av växthusgaser så ligger jag illa till. Under elva år pendlade jag till Bryssel och Strasbourg. Jag satt alltid vid fönstret och somnade ofta in när planet lyfte. När jag vaknade upp räckte det med att kika ut för att se var jag var. Jag kände igen landskapen i Jylland eller Nederländerna efter alla överflygningar. Nu flyger jag som tur är mer sällan. Alla guldkorten på flygbolagen har gått ut, det är ett bra tecken.
Jag följer alltid samma rutin när jag flyger ensam. Jag fyller väntan på flygplatser och i planet med läsning. Jag har en stor bunt med olästa tidningar med mig. Där finns Arbetaren, Flamman och denna gång även något nummer av ETC, jag har med finska Ny Tid, norska Klassekampen och amerikanska the Nation. I vardagen hinner jag inte läsa dem. Att läsa vänsterpressen är en bra och nödvändig motvikt till det vanliga mediebruset och den borgerligt dominerade dagspressen. Många nyheter, inhemska och internationella, hittar jag bara i vänstertidningarna. Det kan handla om strejker i Sverige eller val i Nepal.
Ibland får jag lite dubbla känslor av vänsterpressen. Den kan vara väl förutsägbar och inte minst Flamman kan emellanåt gå på gränsen till en kampjournalistik som jag tycker är lite onödig. Jag vill gärna dra slutsatserna själv av det jag läser. Tidningar som Proletären eller Offensiv har jag inte läst på många år. Hyllningar till Nordkorea eller sekteristisk omskrivning av verkligheten för att lyfta fram den egna rörelsen har jag inte mycket till övers för.
Finlandssvenska Ny Tid är ofta en spännande läsning, om än ibland något akademisk i sin framtoning. Den innehåller väl så mycket kultur som politik. Det är imponerande att den finlandssvenska vänstern, som inte är så stor i sin numerär, kan bära upp en sådan tidning. Min favoritskribent är Peter Lodenius. Ingen kan Europa som honom. Han skriver om rutener i Ukraina, den politiska situationen i Moldavien eller Istanbuls historia med samma enorma nyfikenhet och kunskap.
Nordens särklassiga vänstertidning är norska Klassekampen, det vågar jag hävda utan att kunna läsa finska tidningar som Kansan Uutiset. Dagstidningen Klassekampen kommer sex dagar i veckan. Den är fullmatad med nyheter och kultur. Jag prenumererar bara på lördagstidningen som har en mycket bra bokbilaga. Den svenska vänsterpressen framstår som ganska blek i jämförelse. Klassekampen läses över hela Norge, den finns på fackklubbar och i lärarrum. Den spelar en verklig roll i den nationella debatten. Den är oberoende vänster och en kritisk granskare även av det norska vänsterpartiet SV. Min favorit bland skribenterna är Dag Seierstad som varje vecka levererar en träffsäker och tung analys av sådant som IMF:s politik, Islands ekonomiska kris eller EU:s direktiv på arbetsmarknaden. Han har enorm kunskap och osviklig klasskänsla.
Varför har inte Sverige en dagstidning till vänster? Varför har vi istället ett helt gäng veckotidningar av skiftande kvalité som ofta skriver om samma sak? Hur kan de i Norge klara det som är en utopi för den svenska vänstern? Kan inte redaktörerna för Flamman, Arbetaren, Internationalen och ETC göra en gemensam studieresa till Oslo och sedan lägga prestigen åt sidan och lägga grunden för en svensk dagstidning till vänster?
Såväl DN som SvD rapporterar om att regeringen nu har tagit det förväntade beslutet om neddragningar i utrikesförvaltningen. Ambassaden i Colombo ska läggas ner liksom Sveriges konsulat i New York, Los Angeles, Kaliningrad och Kanton. Däremot blir det svenska kulturhuset i Paris kvar. Vad ska man tycka om det? Delvis är jag part i målet eftersom min fru arbetar för UD och för att jag har bekanta som arbetar för konsulatet i New York. Ändå tycker jag inte att beslutet är fel. Självklart måste även UD hålla budget och det är inte orimligt att det sparas även där med tanke på vilka nedskärningar som sker i viktig service i våra kommuner och landsting.
I tidigare nedläggningar har svenska ambassader i bland annat södra afrika och centralamerika drabbats hårt, jag är glad att det inte är så denna gång. Det är allt för enkelt att dra ner i utvecklingsländer. Samtidigt har nya eller nygamla ambassader öppnats i bland annat Minsk, Kabul och Bagdad. Det tycker jag verkar ganska vettigt. Vitryssland är ett näraliggande land i stort behov av både mer demokrati och mer relationer med omvärlden. Vi har massor med svenskar med irakiskt ursprung. Sverige har en god tradition, inte minst genom SAK, av samarbete med Afghanistan. Men tyvärr motiveras väl ambassaden i Kabul till stor del av Sveriges ogenomtänkta militära äventyr i landet.
Det man kanske borde ifrågasätta är varför Sverige måste ha ambassader i alla EUs länder. Är det verkligen nödvändigt i länder som Luxemburg och Malta?
I Flamman går debatten om Vänsterpartiets EU-politik vidare. Idag skriver Johan Lönnroth. Som vanligt är jag inte riktigt överens med honom när det gäller EU. Men hans ståndpunkter är nyttiga och behövs i debatten.
I det isländska Alltinget har debatten om landets eventuella ansökan till EU rasat i flera dagar. Striden står inte bara om ifall Island ska förhandla om villkoren för medlemskap och sedan ha folkomröstning som landets regering har föreslagit. Striden gäller också om det ska anordnas två folkomröstningar, en som avgör om ansökan ska sändas in och en efter förhandlingarnas slut. Flera partier är splittrade i frågan.
I Alltinget finns drygt 60 ledamöter, stort som ett kommunfullmäktige i en större svensk stad. Men byggnaden och ordningen under debatten är minst lika formell som i andra parlament. När jag var där berättades att ledamöterna har obegränsad talartid, och den har de använt i debatten om EU. Rekordet i talartid sägs innehas av Hjörleifur Guttormsson från den gröna vänstern som talade i sex timmar i en av landets stora miljöstrider, den om att byggandet av en nytt stort aluminiumsmältverk som har stor negativ miljöpåverkan.
Den isländska gröna vänstern är emot EU-medlemskapet. Men som en del av villkoren för samregerandet med koalitonspartnern socialdemokraterna har partiet gått med på att en ansökan ska sändas in och att en en folkomröstning ska hållas när resultatet av förhandlingarna är klart. Detta verkar skapa betydande spänningar i partiets Alltingsgrupp och flera ledamöter bröt partilinjen.
I Islands Allting har man tagit sig god tid på sig för att diskutera frågan. Även nu under voteringen tar många ledamöter chansen att gå upp och förklara sina ståndpunkter. NU är voteringen klar, 33 Ja och 28 Nej. En EU-ansökan ska sändas in. Men resultatet visar hur starkt kritiken är. Om inte Island får undantag från EUs fiskeripolitik så lär det blir ett tydligt nej i folkomröstningen.
I många svenska medier så verkar man ha utgått från att det mer eller mindre är klart att Island ska bli EU-medlem. Det har nog varit en förhastad slutsats, det är nu striden om saken börjar. Faktum är att om inte flera övertygade EU-motståndare i Alltinget hade röstat för EU-ansökan så hade det inte blivit någon.
I denna veckas Flamman skriver jag och Jens Holm ännu ett inlägg om Vänsterpartiets EU-politik.
I dagens Flamman finns flera texter som jag tycker är intressanta. Jörn Svensson skriver ett läsvärt inlägg om Vänsterpartiets EU-politik efter förlusten i valet till EU-parlamentet. Tidigare har Torbjörn Tännsjö svarat på det inlägg som Jens Holm och jag skrev i samma ämne. Debatten lär fortsätta.
I Flamman skriver även America Vera Zavala och sågar det rödgröna samarbetet för att bilda ny regering inför nästa val. Jag är inte överens med America, men hon har några viktiga poänger som förtjänar att diskuteras.
Det finns en uppenbar risk att vi går mot ett sorts tvåpartisystem där vänsterkritiken och alternativen allt mer suddas ut och kommer i skymundan av en dominerande socialdemokrati. Det är ett bekymmer att denna risk verkar diskuteras så lite inom Vänsterpartiet. I alla fall når inte den diskussionen en medlem i periferin som mig. Det är viktigt att Vänsterpartiet har en egen tydlig profil samtidigt som vi utformar gemensam politik med s och mp på avgörande områden. Det är ingen omöjlig ekvation.
En annan viktig poäng som America har är att formen för det rödgröna samarbetet allt för mycket liknar hur den borgerliga alliansen formerades. Det förhandlas i slutna rum, men var finns den öppna debatten, folkrörelserna och rådslagen dit alla är välkomna? Men initiativ på detta område kan ju tas lokalt, det är fritt fram att samla de rödgröna till olika former av initiativ på egen hand.
Däremot är jag inte så övertygad om att erfarenheterna från Frankrike och Italien är så entydiga eller överförbara till vår situation. Man ska inte glömma att RC i Italien fick betala ett högt politiskt pris när de tvingade en center/vänster regering att avgå och öppnade dörren för Berlusconi. På ett liknande sätt tror jag att besvikelsen skulle bli stor bland de rödgröna väljarna om Vänsterpartiet nu hoppade av det rödgröna alternativet och på så vis bjöd in regeringen Reinfeldt till fyra nya år vid makten. Men det är svårt att inte tolka America som att Vänsterpartiet borde kliva av det rödgröna samarbetet. Om vi ska se på erfarenheter i andra länder så är det nog norska SV som är mest relevant som jämförelse.
Jag tror att det är nödvändigt och bra med ett rödgrönt alternativ inför nästa val. Om vi lyckas bedriva verklig vänsterpolitik efter valet hänger till stor del på oss själva, på vår politik och vår strategi. Vänsterpartiet har viktiga allierade i en rad frågor inom facket och socialdemokratins vänster. Vilka frågor ska vi driva? Hur ska det rödgröna samarbetet kunna växa fram underifrån? Hur behåller vi en socialistisk profil och politik samtidigt som vi kompromissar? Det tycker jag är de svåra och viktiga frågorna i detta läge.
Att kliva av och ställa sig i opposition kan var lockande. På ett vis är det enkelt, fanan förblir obefläckad av kompromisser. Men det är en allt för enkel väg att gå när vi har chansen att verkligen göra Sverige till ett rödare och grönare land.
Västerbottens Kuriren kommer idag med dystra besked. I det nya förslag till nationell plan för transportsystemet som omfattar perioden 2010-2021 finns i stort sett inga satsningar av betydelse i norra Sverige. Istället ska pengarna satsas på storstadsområdena söderut. Skulle detta bli verklighet så skjuts bygget av Norrbotniabanan mellan Umeå och Haparanda på en mycket avlägsen och osäker framtid. Det vore riktigt illa.
Norrbotniabanan är en klok investering för att utveckla Sveriges norra halva där det idag saknas moderna tågkommunikationer mellan tätorter och städer längs kusten. Störst betydelse skulle banan få för den tunga industrin som idag använder stambanan till bristningsgränsen. I denna lågkonjunktur vore det helt rätt att sätta igång en sådan miljöriktig framtidsinvestering. Det är dags att den rödgröna oppositionen kliver fram och gör bygget av Norrbotniabanan till ett vallöfte.
Den andra Umeåtidningen, Västerbottens Folkblad, publicerar ett debattinlägg från mig och Eva-Britt Svensson inför EU-valet. Kritiken mot socialdemokratin blev tydligen lite för mycket för ledarredaktionen som svarar direkt. De påstår att Vänsterpartiets ledamöter i EU-parlamentet inte påverkar besluten i EU-parlamentet. Det är lite märkligt. Jens Holm har precis utnämnts av SNF till en av de bästa svenskarna i miljöfrågor i EUs parlament. Eva-Britt Svensson är vice ordförande i EU-parlamentets kvinnoutskott och i särklass den svensk i Bryssel som är mest framåt i kvinnofrågorna. Men något måste väl VF svara.
För den som är intresserad av Pete Seeger vars 90-årskalas jag skrev om häromdagen. Här är en fin artikel om Seeger i Flamman skriven av ingen mindre än Enn Kock.
