Jag såg inte gårdagens utfrågning av Jan Björklund i SVT men jag läser i kommentarerna att frågorna var ganska beskedliga och att Folkpartiets egna profilfrågor var i fokus. Vi får se om det fortsätter så med de andra partierna.
I utfrågningen sällade sig Björklund till raden av borgerliga politiker som vill se svensk uranbrytning. Det finns en sorts logik i det. Vill man bygga tio nya kärnkraftsreaktorer så är det rimligt att man också tar de miljörisker som uranbrytningen innebär. Vid brytningen sprids radioaktivt damm och gas och det radioaktiva avfallet blir kvar i generationer efter att brytningen är avslutad. Främst är det Jämtland och Västerbottens län som har fyndigheter som är brytvärda.
Vi behöver inte både en storsatsning på de förnyelsebara alternativen och ny kärnkraft. Tio nya reaktorer skulle tränga ut de stora satsningar på vind, bioenergi och moderniserad vattenkraft som är alternativet. För Västerbottens län är valet tydligt. Ny kärnkraft och ett litet antal jobb i miljöfarlig uranbrytning eller många jobb med förnyelsebar energi när vi blir ett grönt föregångslän. Valet sker den 19e september.
Skriv på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten här.
läs mer i DN, SvD, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen och GP.
I dagens VK intervjuas statsminister Reinfeldt av Bertholof Brännström. Den fullständiga intervjun finns bara i papperstidningen. Tyvärr har Reinfeldt svarat på de flesta frågorna per mejl. Det gör att man nog kan misstänka att det är någon medarbetare som har skrivit utkast till svaren. Trots att den som har svarat har haft tid på sig är flera av svaren minst sagt vaga. Det stämmer väl in på det som ser ut att vara moderaternas strategi. Reinfeldt ska flyta lite ovanpå och verka statsmannamässig, inte i onödan ge sig in i sakpolitiken.
Man kan konstatera att Reinfeldt inte har mycket att erbjuda Västerbotten. Här finns inget löfte om att bygga Norrbotniabanan, inga åtgärder för att vindkraftens vinster ska hamna i länet eller att reglerna för vindkraftskooperativ ska bli bättre. Inte heller ges det något besked i regionfrågan. Han glider på frågan om uranbrytning och i praktiken håller han dörren öppen för att bryta uran i Sverige och Västerbotten.
Några märkligheter finns också bland de svar som garanterat kommer från Reinfeldt själv. När statsministern ska förklara att moderaterna har så lite stöd i Västerbotten verkar det som om han tror att folk flyr länet av politiska skäl.”Den som har känt sig obekväm med detta har sökt sig därifrån. Massor av människor har flyttat hit till Stockholm och blivit moderater.” Vår tids politiska internflyktingar?
Hur ska då stödet för moderaterna öka i norr? Reinfeldts svar är att: ”Den gamla strukturen på många håll i Norrland av stor offentlig sektor och stora industrier, ersätts nu av allt fler småföretagare. I den miljön kan jag vinna större förtroende”. Hopps. När den offentliga sektorn slås sönder med privatiseringar och den norrländska industrin utarmas med moderat styre så får var och en klara sig själv och bli småföretagare. Då ska vi bli moderater. Jag är inte säker på att det budskapet lyfter moderaterna i norr.
Som helhet bekräftar intervjun bilden av att moderaterna är ett parti som struntar i Norrland.
Frågan om uranbrytning i Västerbotten är känslig. Ganska få politiker i länet går öppet ut och försvarar tankarna om urangruvor, kanske är de medvetna om miljöriskerna. Detta trots att den borgerliga alliansen på riksnivå och regeringen inte alls är emot uranbrytningen.
När KDs partiledare Göran Hägglund nyligen intervjuades av VK så uttalade han sig för uranbrytning. Nu följer Anders Sellström, förstanamn på partiets riksdagsvalsedeln och Mats Odell upp med ett debattinlägg i VK. Där slår de ett slag för att Vattenfalls miljarder ska användas till, inte förnyelsebara alternativ, utan ny svensk kärnkraft. För Västerbottens del skulle det innebära att trycket för att öppna urangruvor ökar medan arbetstillfällena med ny förnyelsebar energi blir färra. Det är inte mycket till framtidsvision för länet.
Skriv på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten här.
I Australien har elektrikernas fackförening varnat sina medlemmar för att ta arbete i landets urangruvor. Orsaken är de skador på hälsan som de arbetande får i gruvorna. Fackföreningen jämför arbetsmiljön i urangruvorna med dem som tidigare arbetade med asbest. Asbesten ledde och leder till sjukdom och död för tusentals arbetare som utsattes för den.
Nyheten från Australien har fått lite utrymme i svenska media. Ett undantag är Arbetaren som har skrivt om saken, men artikeln finns tyvärr bara i papperstidningen. I dessa tider av diskussion om ny kärnkraft vore det annars en viktig nyhet kan man tycka. Om vi bygger fler reaktorer i Sverige så kommer trycket på att bryta uran i län som Västerbotten och Jämtland att öka starkt. De borgerliga partierna utesluter inte, som oss rödgröna, svensk uranbrytning. Det finns ju också en logik i att man ska ta de miljörisker som kärnkraften innebär om man ska fortsätta med den. Det är ännu ett argument för att avveckla kärnkraften. Dessutom kontrollerar inte Sverige det uran som bryts här, det gör EU via Euratomfördraget.
Miljökritiken mot uranbrytning avfärdas ibland med att Sverige skulle kunna hantera miljö- och arbetsmiljöproblem bättre än de nationer som idag bryter uran. Men varför skulle Sverige vara bättre på att hantera riskerna än framstående moderna gruvnationer som Australien och Kanada?
Läs även Gunilla A Olsson och Tom Böhlers läsvärda text i GP.
Skriv på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten här.
Vänsterns nya miljöblogg finns här.
Denna vecka röstar riksdagen om tillåta bygget av tio nya kärnkraftsreaktorer, detta trots att de förnyelsebara alternativen finns och är såväl tekniskt som ekonomiskt realistiska. Om kärnkraften i Sverige byggs ut så kommer vi att låsa fast oss för många årtionden framöver för denna osäkra, miljöfarliga och dyrbara energikälla.
Läs om protesterna mot beslutet: DN, SvD och GP.
Med mer kärnkraft kommer också kraven på att bryta uran i Sverige att växa sig starka. Det finns omfattande urantillgångar i såväl Jämtland som Västerbotten. Uranbrytning medför stora miljörisker och stora mängder miljöfarligt avfall blir över efter brytningen. Det är en av kärnkraftens många nackdelar. Det uran som tas upp kontrolleras sedan av EU, inte av Sverige, så vi kan inte själva avgöra hur det kommer att användas.
I Västerbotten har vi länge bedrivit en kampanj med namninsamling mot uranbrytning i länet. Tusentals namn har samlats in. Som en positiv effekt av det arbetet har flera kommuner i länet beslutat om att använda sin vetorätt mot utanbrytning på deras område. Nu ska namninsamlingen snart avslutas och redovisas inför valet. Vi i gruppen bakom insamlingen vill göra uranbrytningen till en valfråga.
Du kan skriva på namninsamlingen genom att klicka här.
Vi behöver också hjälp med att sprida insamlingen. Sprid gärna länken till vänner och bekanta. Genom att klicka på facebookikonen under denna sida så kommer en länk till detta blogginlägg upp på din sida på facebook.
I riksdagen pågår ett taktiskt tjuv och rackarspel om kärnkraften. Regeringen vill ta ett beslut som öppnar för att bygga tio nya reaktorer för att ersätta dagens kärnkraftverk. Den rödgröna oppositionen vill istället ersätta kärnkraften med förnyelsebar energi. Det är något som aldrig har varit lika ekonomisk och praktiskt realistiskt som nu. Centern våndas med frågan, att bygga fast oss med ny kärnkraft för lång tid framöver är ett svek mot deras egen politik. Kraven på svensk uranbrytning kommer dessutom att komma som ett brev på posten när det ska satsas på den dyra och driftsosäkra kärnkraften.
Två centerpartister i riksdagen har lovat att rösta nej till att bygga ny kärnkraft. Två till behövs för att förslaget ska falla. Jag trodde att Sven Bergström (C) skulle bli den tredje som sa nej. Så verkar det inte bli om man ska tro media, men det kanske man inte alltid ska göra. Beslutet om att tillåta nya reaktorer ska tas, men det ska inte träda i kraft förrän nästa år. Det ändrar inget i sak. Jag är förvånad över att Sven Bergström verkar tycka att det är en rimlig lösning. En andra stridsfråga är den om att staten inte ska subventionera nya kärnkraft, även skrivningarna om detta ska skärpas. Men det lär finnas massor med kreativa metoder för att gå runt den principen i praktiken när det väl gäller. Dessutom kommer den enorma kostnad som nya reaktorer medför att tränga ut satsningar på de förnyelsebara alternativen. En tredje, som det ser ut olöst, stridsfråga är den om kärnkraftsindustrins ansvar vid olyckor. Det säger sig självt att inget bolag kan ta det fulla ansvaret för kostnaderna av en härdsmälta, men även här väntas nog politiskt kreativa lösningar.
Jag hade hoppats att Sven Bergström, som gör sin sista period i riksdagen, skulle vara rak nog att helt enkelt rösta nej till att tillåta bygget av tio nya reaktorer. Så ser det inte ut att bli. I så fall blir hans eftermäle att han blev centerpartisten som slutgiltigt begravde partiets trovärdighet i kärnkraftsfrågan. Kanske är det läge för Sven att ta en promenad i hälsingeskogarna och fundera på om det verkligen är vad han vill. Svekdebatten för partiet kommer att bli tung.
Läs mer i SvD, HD, Arbetarbladet, VF, DN och DN.
För övrigt går dagens pris i retorisk gyttjebrottning till folkpartisten Hans Jansson som skriver i VK.
Omröstningen i riksdagen om kommunalt veto mot uranprospektering klarades hem av regeringen. De flesta centerpartister rättade in sig i ledet och röstade emot såväl partiets egen politik som egna motioner som ville ge kommunerna vetorätt i frågan. Centerpartiets riksdagsledamot från Jämtland, Per Åsling, passade på att kvitta ut sig och fara på turistmässa för att slippa votera i fråga. Av allt att döma så valde ledamoten från Västerbotten, Åke Sandström, att rösta emot det kommunala vetot.
Det kan tyckas vara en seger för regeringen. Men segern kan bli dyrköpt inte minst för Centerpartiet. Hur ska vi kunna lita på centern när partiet framöver påstår sig vara emot uranbrytning? Trovärdigheten är körd i botten. Det verkar finnas en politik för hemmapubliken och en annan i riksdagen. Att rösta på Centerpartiet är i praktiken att rösta för att tillåta uranbrytning i Sverige.
Skriv gärna på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten, en länk till insamlingen finns i högerspalten på denna sida.
läs även Dagbok mot atomkraft, SvD, LT och ÖP.
I slutet på mandatperioden ser det ut som om Centerpartiet knakar i fogarna. För många centerpartister har medverkan i alliansregeringen och nyorienteringen av partiets politik varit en prövning. Nu väntar avgöranden i riksdagen i frågor som många centerpartister känner starkt för, uranbrytning och att tillåta bygge av nya kärnkraftsreaktorer. Regeringen riskerar förudmjukande nederlag om fyra borgerliga ledamöter byter sida och, liksom i frågan om folkmordet mot armenier, röstar med den rödgröna oppositionen. Centerpartiet sitter i en rävsax. Om de rättar in sig i ledet och röstar med regeringen kommer svekdebatten att följa dem i hela valrörelsen, inte minst i län som Jämtland och Västerbotten där uranbrytning planeras. Om flera ledamöter revolterar och röstar efter sin övertygelse så är det öppen splittring i riksdagsgruppen, något mycket ovanligt.
Själv hoppas jag naturligtvis på att ett antal Centerpartister ska stå upp för miljön och en modern energipolitik byggd på förnyelsebar energi. Vi har nu en unik möjlighet att bygga ut energikällor som vindkraft och bioenergi och att i god ordning stänga ner gamla reaktorer när alternativen är utbyggda. Alternativet är att satsa på dyr och osäker kärnkraft. Ett energislag som ändå kommer att behöva fasas ut så småningom. Med kärnkraften kommer den miljöfarliga uranbrytningen som ett brev på posten. Jag ser hellre vindsnurrorna resas runt om i Västerbotten än att ta miljörisken med uranbrytning.
I media sägs det att det kan bli avgående riksdagsman Sven Bergström (C) från Hälsingland som i praktiken kan avgöra kärnkraftens framtid i Sverige med sin röst. Jag känner Sven som en principfast och klok person. Bland annat röstade han emot Lissabonfördraget i riksdagen. Att han skulle vilja skriva in sig i Sverigs politiska historia som den som såg till att ny kärnkraft byggdes tvivlar jag starkt på.
Läs analys i SvD och ett rödgrönt inlägg på Brännpunkt eller Aftonbladet med debattsida
samt bloggen Dagbok mot atomkraft.
Det är inte så ofta jag är överens med moderater, men nu har det hänt och då får man passa på att sträcka ut en hand. Denna text är från dagens VK, debattsidan.
Den senaste tiden har debatten om uranbrytning blossat upp igen efter att statsminister Reinfeldt uttalat sig positivt om en eventuell brytning under ett besök i Umeå. I debatten har moderaternas riksdagskandidat i Västerbotten, Edward Riedl, varit en av de mest entusiastiska förespråkarna för uranbrytning i länet.
I denna fråga har jag en helt annan uppfattning. Uranbrytningen medför stora miljörisker. Uran i sig är giftigt, vid brytning frigörs radon och radioaktivt damm med stora arbetsmiljöproblem som följd.
Avfallet som blir liggande i generationer efter brytningen har upphört är radioaktivt och innehåller ofta även andra farliga substanser. Om avfallet läcker ut i naturen kan det skada vattensystemen och spridas. Uranbrytningen skulle också skada bilden av Västerbotten och möjligheterna att marknadsföra vår natur och turism. Denna debatt lär fortsätta inför valet eftersom frågan skiljer oss i de rödgröna partierna som säger nej till uranbrytning från den borgerliga alliansen.
Dessbättre har vi en rad andra näringar som kan utvecklas i länet. På energiområdet har såväl vindkraft, till havs och på land, samt bioenergi stor potential. Västerbotten kan bli en föregångare på och exportör av ren förnyelsebar energi. Även på gruvområdet finns det goda framtidsutsikter. I länet finns en rad mineraler vars brytning medför mindre risker än uranet. I samband med finanskrisen har efterfrågan och metallpriser sjunkit, men det är tillfälligt. Under många år framöver kommer vi att kunna exportera mineral som omvärlden behöver. I detta ligger en stor möjlighet att utveckla vårt län och inte minst dess inland.
I värsta fall innebär gruvbrytning ett begränsat antal arbetstillfällen under några år och efterlämnade miljöproblem. Rätt hanterat kan den innebära långsiktig utveckling, samhällsnyttiga investeringar och utvecklande av nytt kunnande inte minst på miljöområdet. Sverige har hårda miljölagar vid gruvdrift. Det är bra, vi ska inte riskera vår miljö och efter brytningen ska landskapet återställas på bolagens bekostnad. En god miljö är en del av driftskostnaden. Miljökunnandet på området är i sig en bransch med stora exportmöjligheter. Gammalt gruvavfall är en huvudkälla till utsläpp av tungmetaller i naturen. Genom att satsa på forskning och företagande på området kan vi bli en exportör av kunskap och teknik. Detta sker till viss del redan exempelvis inom ramen för Georange.
Ska vi ha nytta av de arbetstillfällen som skapas inom branschen krävs det att vi har de utbildningar som krävs. När malmen fraktas ska vi så långt som möjligt rusta upp och använda vår järnväg för att undgå tunga transporter på väg. Gruvnäringen kan bidra till en bättre infrastruktur och fler arbetstillfällen. Den kan leda till ett lokalt uppsving för andra sektorer i samhället och ökade skatteintäkter.
Samtidigt kvarstår det faktum att vinsterna för det mesta hamnar hos ett stort gruvbolag med huvudkontor långt från Västerbotten. Bara två promille av omsättningen återförs till samhället i form av pengar till markägare och forskning. Hur kan samhället får större långsiktig nytta av att våra naturresurser används?
Till min positiva förvåning så har moderaten Edward Riedl funderat på detta och han vill ha ett system som han jämför med återbäringen vid oljeutvinning då stora delar av intäkterna går direkt till värdlandet eller regionen. I denna fråga håller jag med Riedl, återbäringen till regionen bör öka när gruvbolag gör stora vinster här. Det är lovvärt att en moderat på detta vis går emot det egna partiet och regeringen i denna fråga. Jag hoppas att vi kan finna vägar att samarbeta över blockgränserna för att finna lösningar. Den viktiga debatten om hur återbäringen ska kunna öka återstår. Systemet med rätt till kronoandelar vid gruvbrytning är borttaget, men ökat statligt ägande kan vara en väg. En annan väg är beskattning och en speciell fond för regional utveckling kopplad till brytningen. Jag är öppen för alla konstruktiva förslag och jobbar gärna tillsammans med Riedl för att utveckla dem.
Den här dagen är en stor dag för gårdagens lösningar på framtidens problem. Vattenfall och delar av basindustrin slår ett slag för att bygga nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Det är en riktigt dålig idé. Kärnkraften är dyr, avfallsfrågan är inte löst och uranbrytningen skapar miljöproblem. Dessutom finns det idag ekonomiskt konkurrenskraftiga och förnyelsebara alternativ på ett sätt som inte fanns när vi folkomröstade om kärnkraften 1980. Det är ingen slump att få länder i Europa bygger ny kärnkraft. I Finland har den reaktor som byggs både blivit kraftigt försenad och många miljarder dyrare än beräknat. Nya svenska reaktorer blir bara en dyr och miljöfarlig omväg till det som ändå måste komma, ett hållbart och miljövänligt energisystem. Massiva satsningar på de hållbara alternativen måste kombineras med investeringar för att vi ska bli ett mer energieffektivt samhälle. Så skapas ett modernt Sverige.
Vattenfall behöver lite nya strama direktiv från ägarna, staten. Bolagets enorma vinster kommer ur den vattenkraft som har byggts upp som en gemensam tillgång i Sverige. Nu ska de investeras inte bara i miljöfarlig kolkraft i Tyskland utan även i ny kärnkraft. Det är resurser som istället borde satsas på vindkraft, bioenergi och kraftvärme.
Sverige har en unik möjlighet att gå före till ett system för att producera el som är klimatneutralt utan att använda kärnkraft. Andra länder saknar våra förutsättningar för det, där är faktiskt argumenten för kärnkraft mindre svaga än hos oss. Men det är som om direktörerna i industrin inte tror på energislag som inte är miljöfarliga. Sorgligt, läs mer i DN, Aftonbladet, VK och SvD.
Även på s-kongressen kom ett beslut om att fortsätta gårdagens misslyckade politik. Det blev, trots betydande motstånd, ett klartecken för att Sverige ska fortsätta delta i det USA-ledda kriget i Afghanistan. Detta trots att kriget går allt sämre och driver afghaner in i armarna på talibanerna. De miljoner som går till militären borde istället satsas på landets civila uppbyggnad. Det är en illusion att tro på militär seger i Afghanistan. Gårdagens New York Times hade en lysande text i ämnet. De har gått igenom gamla protokoll i från den sovjetiska politbyrån på 80-talet när den diskuterade Sovjets ockupation av landet. Likheterna med dagens situation är nästan kusligt tydliga.
Men även de svenska socialdemokraterna kommer att tvingas ompröva sitt stöd till kriget. Tyvärr skedde det inte nu, förhoppningsvis sker det i samband med att det rödgröna regeringsalternativet mejslas ut. För Vänsterpartiet finns ingen anledning att backa i frågan.
Läs mer i GP och SvD.
