Jag såg inte på utfrågningen av statsminister Reinfeldt igår. Men i bladen kan jag se att han fick frågor om sjukförsäkringen. Till min förvåning verkar Reinfeldt vara nöjd med hur de nya hårdare sjukskrivningsreglerna har fungerat. Det är helt otroligt.
Nästan varje gång jag talar om hur vi rödgröna vill förbättra sjukförsäkringen så får jag höra de dystra exemplen på hur verkligheten för många sjuka ser ut. Den införda stupstocken gör att mycket sjuka människor tvingas tillbaks till jobbet innan de är redo. Jag har träffat personer som kan berätta hur de har hamnat på sjukhus efter att ha pressat sig över sin arbetsförmåga när de har känt sig tvingade att börja arbeta igen. Jag har träffat så många som upplever att de bara bollas mellan myndigheterna med helt godtyckliga beslut. Jag har till och med träffat personer som har berättat om hur nära släktingar har avlidit när de har tvingats tillbaks till arbeten som de är för sjuka för att klara av. Det är ett pärlband av tragedier som inte borde få ske i Sverige.
Vi rödgröna lovar att förbättra sjukförsäkringen om vi vinner valet. Den stupstock som gör att sjuka tvingas lämna försäkringen ska bort. Men vi ska inte tillbaks till det gamla, vi ska till något som är bättre än hur det var förut. Insatser för rehabilitering och arbetsträning måste sättas in tidigare och vara mer avpassade till varje persons behov. Men vi ska inte jaga sjuka och utslitna människor som redan är i en mycket otrygg och utsatt situation.
läs mer i DN, SvD, SvD, Aftonbladet och Expressen.
Dagens sifo bekräftar att Alliansen är i ledning, även om det är en ledning som krymper något. Folkpartiet backar rejält i mätningen och det är välförtjänt. Några mer euroutspel och flirtande med antimuslimska strömningar och partiet kan tappa ännu mer.
I mätningen klarar rasisterna i SD spärren. Det är svårt att bedöma deras styrka, inte minst för att de knappt existerar i Västerbotten där jag är aktiv. Kommer de att göra ett bättre val än mätningarna, vilket har hänt förut? Eller protesterar folk i mätningarna för att sedan rösta på ett annat parti på valdagen? Det är omöjligt att veta.
Det är svårt att tro att Alliansen skulle kunna få egen majoritet om SD kommer in. Det är inte osannolikt att SD blir vågmästare i riksdagen. Vad sker då? Jag kan tänka mig två möjligheter:
Alliansen kommer säkerligen att försöka locka över MP till ett samarbetet för att bilda en blågrön majoritetsregering. Det är uppenbart att många inom MP är väldigt sugna på att regera och det kommer säkert att finnas ett yttre tryck på partiet att ”ställa upp” för att hålla SD borta från inflytande. Men jag tror ändå inte på denna modell. Orsaken är enkel. MP skulle slå ihjäl sig själva på kuppen och tappa det mesta av sin trovärdighet. De flesta av partiets medlemmar känner sig mycket hemma i och bekväma med det rödgröna samarbetet. Många står till vänster om sin egen partiledning. Min gissning är att de snart skulle revoltera mot ett blågrönt samarbete. Att en stukad socialdemokrati skulle inordna sig i en Reinfeldtregering tror jag helt enkelt inte på.
Det andra alternativet är att regeringen Reinfeldt helt enkelt sitter kvar eftersom det inte finns en majoritet i riksdagen som kan fälla den. Det är kanske det mest sannolika. Det skulle innebära att SD förr eller senare får inflytande över och förhandlingsläge om regeringens politik. SD kommer inför avgörande voteringar alltid att ställas inför frågan om de ska rädda regeringen eller inte. Det blir knappast en stabil ordning och SD kommer snart att hamna i svåra realpolitiska avvägningar, så mycket svårare än att stå vid sidan om och gasta. SD kan omvandlas till ett borgerligt stödparti. Det avgörande i en sådan situation är att de rödgröna partierna håller ihop och inte en och en börjar rädda regeringen och få borgerlig politik på kuppen. Istället bör vi rödgröna snabbt göra oss redo för nyval och sedan fälla regeringen vid rätt tillfälle.
Alla dessa dåliga alternativ kan dock undvikas med en rödgrön valseger den 19e september.
läs mer i DN, SvD, SvD, GP, Skånskan, Aftonbladet och Expressen.
I dagens VK intervjuas statsminister Reinfeldt av Bertholof Brännström. Den fullständiga intervjun finns bara i papperstidningen. Tyvärr har Reinfeldt svarat på de flesta frågorna per mejl. Det gör att man nog kan misstänka att det är någon medarbetare som har skrivit utkast till svaren. Trots att den som har svarat har haft tid på sig är flera av svaren minst sagt vaga. Det stämmer väl in på det som ser ut att vara moderaternas strategi. Reinfeldt ska flyta lite ovanpå och verka statsmannamässig, inte i onödan ge sig in i sakpolitiken.
Man kan konstatera att Reinfeldt inte har mycket att erbjuda Västerbotten. Här finns inget löfte om att bygga Norrbotniabanan, inga åtgärder för att vindkraftens vinster ska hamna i länet eller att reglerna för vindkraftskooperativ ska bli bättre. Inte heller ges det något besked i regionfrågan. Han glider på frågan om uranbrytning och i praktiken håller han dörren öppen för att bryta uran i Sverige och Västerbotten.
Några märkligheter finns också bland de svar som garanterat kommer från Reinfeldt själv. När statsministern ska förklara att moderaterna har så lite stöd i Västerbotten verkar det som om han tror att folk flyr länet av politiska skäl.”Den som har känt sig obekväm med detta har sökt sig därifrån. Massor av människor har flyttat hit till Stockholm och blivit moderater.” Vår tids politiska internflyktingar?
Hur ska då stödet för moderaterna öka i norr? Reinfeldts svar är att: ”Den gamla strukturen på många håll i Norrland av stor offentlig sektor och stora industrier, ersätts nu av allt fler småföretagare. I den miljön kan jag vinna större förtroende”. Hopps. När den offentliga sektorn slås sönder med privatiseringar och den norrländska industrin utarmas med moderat styre så får var och en klara sig själv och bli småföretagare. Då ska vi bli moderater. Jag är inte säker på att det budskapet lyfter moderaterna i norr.
Som helhet bekräftar intervjun bilden av att moderaterna är ett parti som struntar i Norrland.
Dagens Nyheter är idag en övertydlig uppvisning i den moderata valstrategin. Valet ska göras till ett presidentval mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Allt fokus ska sättas på personerna, inte på politiken. Reinfeldt ska spela statsmannens roll och inte ta politiska risker eller ta sakdiskussionen mer än nödvändigt. Hans DN-artikel idag är ett övertydligt exempel på det. Allra minst ska det talas om alla de hundratusentals arbetslösa, den raserade välfärden och alla de unga som nu både blir fattiga och berövas sitt framtidshopp när de hamnar utanför arbetsmarknaden.
Reinfeldt ska förstås inte mosa Mona. Det jobbet ska andra sköta. Hans ministrar gör smutsiga Tobleroneattacker för att debatten ska hamna där, inte handla om sakpolitiken. Media ska mäta personernas förtroende, helst varje dag. Medierna spelar tacksamt med. Se DN, GP och Aftonbladet. I debattens undervegetation sker den rena smutskastningen med lögner och hatmejl. Även där är organiserade moderater direkt inblandade. Se DN och Expressen.
Mona Sahlin har fått betala många gånger om för sitt Tobleroneköp. Det mest bisarra är att hon ännu jagas för denna gamla skandal samtidigt som Carl Bildt i praktiken är under utredning för brott mot folkrätten. Som styrelseledamot i Lundin Oil var han direkt ansvarig för en verksamhet som granskas av polisen, en verksamhet nära kopplad till mord och fördrivningar av fattiga sudaneser. Ändå ska fokus läggas på Monas Toblerone. Det är otroligt att de har mage att göra det.
För mig väcker inte politikern Mona Sahlin speciellt starka känslor. Det gör ärligt talat inte Fredrik Reinfeldt heller. Men jag tycker mig kunna se hur ”presidentspelet” gynnar Reinfeldt för att han är man. Mannen som norm passar bättre in på våra traditionella bilder av makt och ansvar. Just därför tycker jag att det äntligen vore bra om vi fick en kvinna som statsminister i Sverige.
Hur ska då den moderatat strategin bemötas. Mitt förslag är:
1) Synliggör vad de sysslar med och slå tillbaks personangreppen. Dagens andra DN-debatt inlägg är ett välkommet första steg
2) Möt varje attack mot Mona med att upplysa om vad Carl Bildt utreds för
3) För alltid, alltid tillbaks debatten till sakfrågorna och regeringens fullständiga misslyckande med det som de sa var deras huvuduppgift, att få människor i arbete
Idag har Jens Holm och jag ett litet debattinlägg på DN-Debatt. Texten handlar om behovet av en radikal klimatpolitik och en speciell klimatminister som får ansvar för att driva den i en ny rödgrön regering. Idag är det uppenbart att många bra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser inte blir av för att de ska ske i fel ”revir”. Mycket av dagens klimatpolitik handlar ju om förändringar av energi, trafik eller jordbrukspolitik. Dessutom kan vi se idag hur regeringen alltmer verkar tappa intresse för klimatet när frågan inte är lika aktuell. Ett tecken på detta är att Reinfeldt nu går emot att EU skärper sitt helt otillräckliga klimatmål i de internationella förhandlingarna. Det kan behövas en särskild minister som driver på och tar ansvar för frågan.
se Europaportalen
Klimatfrågan kommer att kräva mycket tanke och arbete framöver. Det finns ett tydligt samband mellan klimatfrågan och andra miljöproblem. Exempelvis ökar algblomningen i Östersjön när temperaturen stiger och biodiversiteten förändras när klimatet blir varmare. Samtidigt får andra delar av miljöpolitiken inte glömmas bort, vi behöver också en särskild miljöminister. Kanske ska den ha ett mer uttalat ansvar för miljö- och konsumentskydd?
Behöver vi då en minister till? Är de inte tillräckligt många? Javisst, regeringen är nog tillräckligt stor. Är det inte dags att ta bort EU-ministern istället? Att bedriva dagspolitiken i EU är rimligen att ansvar för alla ministrar i en ny rödgrön regering.
Vi får se om vår lilla text kan ge några reaktioner. För inte händer det väl något annat idag som gör att den kan hamna i medieskugga?
Säg den glädje som varar. Efter SCBs besked om rödgrön ledning kom idag en Sifomätning som visar att de borgerliga skulle bli större än de rödgröna och att rasisterna i Sverigedemokraterna klarar spärren och blir vågmästare. Det är något av en politisk mardröm.
Trots det mindre urvalet av tillfrågade ska man nog ta Sifo på största allvar. Det har genomfört sin mätning efter SCB och den bekräftar det som andra har visat, opinionen har svängt till de borgerligas fördel de senaste veckorna. Frågan är varför?
Mätningen lär aktualisera frågan om vad som händer om SD blir vågmästare. Om moderaterna blir största parti och alliansen blir större än de rödgröna så lär Reinfeldt få uppdraget att bilda regering eller så sitter han bara kvar som statsminister. Den chansen lär han inte missa även om det innebär att han i praktiken gör sig beroende av rasisternas välvilja. Det är ett önskeläge för SD och en mardröm för Sverige.
För Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går det dåligt i mätningen. Trots alliansens klasspolitik så lyckas partierna inte mobilisera. Tyvärr slår Göran Eriksson huvudet på spiken i SvD: ”Vänsterpartiet är det minst entusiastiska partiet i den rödgröna samarbetet, och väljarna håller med. Ett vänsterparti som inte lyckas mobilisera under borgerlig regering och skyhög arbetslöshet gör inget bra jobb. Och nu hotar ett mardrömscenario: alla plågsamma kompromisser belönas med fortsatt opposition.”
Är loppet kört? Inte på något vis. Med en lättrörlig väljarkår, allt fler som bestämmer sig sent och C, KD och SD nära spärren så kan valet gå hursomhelst.
läs mer i SvD, DN, GP, Sydsvenskan och Aftonbladet
Söndag morgon och det är gråa moln över havet. Igår var jag uppe i Vilhelmina på marknad. Jag körde upp med Kreti och Pleti som underhöll från scenen i ishallen. Där delade Vänsterpartiet och Socialdemokraterna broderligt på ett stort bord med information, lotter, ballonger och godis. Det blev många bra pratstunder med folk som strosade förbi.
Jag hann också med en liten debatt. Alliansen hade valt att skicka upp en centerpartist från Stockholm, Jonas Pettersson, och vi hade en ganska rapp duell på scenen. Det är långt från Stureplan till Vilhelmina och publiken lutade nog helt klart mer åt vänster. Idag blir det en ny marknadsdag, denna gång i Sävar. Valrörelsen har gått in i en ny fas. Nu blir det mest att åka ut och finnas där folk är över sommaren.
Häromdagen var jag med i Kunskapskanalen och diskuterade den nya biografin om Bildt. Programmet kan ses här. Boken recenseras i Aftonbladet av Kjell Östberg. Jag delar Östbergs bedömning. Bildts period som statsminister var verkligen katastrofal både för välfärden i Sverige och statsfinanserna. Därför är det så intressant med den starka politiska kontinuiteten mellan Bildts politik och Reinfeldts. Det märkliga är Bildts monumentala självförtroende samtidigt som hans väg kantas av så många politiska felbedömningar.
Apropå böcker. Igår kväll började jag äntligen läsa Jämlikhets anden av Wilkinson/Pickett. Det verkar mycket lovande.
Jag kikade en del på Sahlin och Reinfeldt på Agenda igår. Av det jag såg tycker jag nog Sahlin var starkare, men det är klart att man färgas av sina egna värderingar i bedömningen. I debatten klargjorde Sahlin åter att de rödgröna kommer att respektera EMU-omröstningen från 2003 vid en valvinst och efter debatten medgav hon att det är en fördel för Sverige att vi står fria från EUs valutaunion nu när euron krisar. Det är bra och viktiga besked.
Var det någon som begrep av Reinfeldt vad en alliansregering kommer att göra i eurofrågan om de vinner valet? Högst oklart var det. Desto klarare hade det varit under en debatt på Stockholms kulturhuset igår. Där hade Jens Holm pressat alliansen i frågan. Tydligen hade alla de fyra allianspartierna öppnat för en ny folkomröstning i frågan under nästa mandatperiod. Bland dem som gjorde det fanns EU-nämndens ordförande Anna Kindberg Batra (M). Klara besked med andra ord, en röst på borgarna är en röst för att avskaffa kronan och för att ansluta oss till en valuta på fallrepet.
Jag har haft det lite svårt med engagemanget för det brittiska valet trots all dramatik. Labours politik är ju inte mycket att glädjas över och tories och libdems är ju än värre. Men det vore i alla fall intressant om libdems lyckas ändra landets bisarra valsystem. Det skulle kunna öppna för nya progressiva krafter i brittisk politik. Samtidigt så är den brittiska vänstern ofta en parodi över sekterism och splittring, inte konstigt att Monte Python drev med dem. Däremot är de brittiska gröna ett alternativ som kan bryta igenom. I detta val fick de sin första ledamot i underhuset, Caroline Lucas, som vann en tät strid mot tories och labour i en valkrets i Brighton. Jag har arbetat med Lucas i EU-parlamentet. Hon är en lysande politiker, radikal och EU-kritisk dessutom.
Jag har precis läst ut Torbjörn Nilssons bok De omänskliga. Det är en viktig bok som jag skulle vilja rekommendera inte minst till dem som låter politiken sluka en stor del av deras liv.
Boken i sig är ett gediget journalistiskt hantverk som skildrar politikens baksida. Avlyssningsskandalen där Folkpartiet gjorde upprepade dataintrång hos Socialdemokraterna, och visar det sig även hos Ung Vänster, har ett kapitel. Omröstningen om FRA-lagen då partiledningarna i Centern och Moderaterna vred om armarna på riksdagsledamöter som ville står uppför integriteten får en intressant granskning. Bilden av Reinfeldt som skäller ut och förnedrar juniora riksdagsledamöter inför riksdagsgruppen är inte vacker. Bokens sista del handlar om de långvariga och bittra striderna mellan höger och vänster inom SSU. För mig som kommer från Västerbotten har boken ett extra intresse eftersom striderna i länet beskrivs och socialdemokrater från Västerbotten som Lena Sandlin, Ibrahim Baylan och Anna Sjödin ges stor plats.
Genom dessa händelser ges en ganska dyster bild av politiken och av hur den kan deformera människor som äter politik till frukost, lunch och middag, tappar perspektiven, vill göra karriär och har hela sitt sociala liv i partiet. Lärdomarna i boken är viktiga inte minst när det gäller behover av distans till det man gör och respekt för politiska motståndare inom eller utom sitt parti. Därför är den här boken en så viktig läsning.
Det är främst Folkpartiet, Centern, Moderaterna och Socialdemokraterna som granskas i De omänskliga. Men de mekanismer och fenomen som beskrivs finns i alla partier, något annat ska man inte inbilla sig.
Bilden som De omänskliga lämnar är ganska desillusionerande, och det kan nog vara bra. Men det finns också andra historier att berätta om politiken som handlar om idealism, solidaritet och arbete för ett bättre samhälle. Min egen erfarenhet är dock att många av politikens bästa sidor framträder tydligare bland ickekarriärister som arbetar lokalt än i de ganska slutna miljöer som är partiernas organisationer på nationell nivå. I mina egna ögonblick av tvivel eller besvikelse på mitt eget partis sätt att fungera är det de fina socialister som arbetar lokalt som jag – tillsammans med partiets idéer – väljer att se som mitt verkliga parti.
Idag går min lilla turné i Norrbotten vidare till möten hos Vänsterpartiet i Jokkmokk och Arjeplog, det kan förhoppningsvis bli en fin motvikt till den dystra verklighet som De omänskliga beskriver.
Har precis läst den lilla behändiga boken Bokslut Reinfeldt. Det är Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen som har skrivit och Ordfront som har gett ut boken. Det är en läsning att rekommendera inför valrörelsen.
Den borgerliga politik som vår regering bedriver kan synas vara irrationell och svår att förklara. Varför ge sig på sjuka och arbetslösa? varför slå sönder a-kassan? varför bedriva en politik som leder till en våg av neddragningar i välfärden? Bokslut Reinfeldt visar att politiken följer en tydlig strategi för att slå sönder den svenska välfärdsstatens själva fundament och förutsättningar och långsiktigt tippa maktbalansen i Sverige till kapitalets fördel. Fackföreningarna ska försvagas, det generella välfärdssystem görs så dåligt att allt fler ser sig om efter privata lösningar. Den offentliga verksamheten ska privatiseras. Alliansens politik är konsekvent och uttänkt. Samtidigt låter deras retorik som om de försvarar välfärd och kollektivavtal. De har lärt sig att göra ett och säga ett annat eftersom stödet för välfärdsstaten är stå starkt i Sverige.
De tre författarna övertygar om sin tes med en grundlig och pedagogisk argumentation. Min enda invändning är egentligen att huvudteserna upprepas lite för många gånger. Istället hade jag gärna sett ännu mer hårdfakta som ska kunna användas i valrörelsen. Trots denna anmärkning så är boken ett lästips inför valrörelsen.
