Under mina elva år i EU-parlamentet hörde jag många mediokra tal, en del riktigt bra tal hörde man också förstås. Bland de värsta sömnpiller som jag upplevde fanns EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso. Utan undantag pratade han alldeles för länge, använde för många klyschor, var alldeles för okonkret och allt för pompös. Nu ska denne EUs ”president” hålla ett ”state of the union” tal som amerikanska presidenter. Men att jämföra Barrosa som talare med Obama är som att ställa Stöckes fotbollslag mot Real Madrid. Det är rätt olika divisioner.
När jag satt och hörde på Barrosos tal i kammaren brukade mina tankar ofelbart vandra iväg till vad man skulle äta till lunch eller att jag inte fick glömma att boka om någon flygbiljett. Liksom andra ledamöter i parlamentet vandrade jag dessutom ofta upp till mitt kontor för att få något vettigt gjort istället för att höra massa förutsägbara och långrandiga hyllningar av EU. Kammaren var oftast mer än halvtom när Barroso talade. Nu rapporterar ekot att ledamöter som inte närvarar vid Barrosos stora tal ska straffas genom avdrag på traktamentet med 800 kronor. Det svider inte så hårt för en EU-parlamentariker. Jag skulle nog glatt ha betalat det för att sitta slippa höra ännu ett uppblåst tal av Barroso.
se även SvD
Har nyss varit och diskuterat EU på P1. Det blev 42 minuters intensiv debatt mellan de sju partierna. Än finns det glöd i EU-frågan. Inte minst tände det till när vi diskuterad arbetsrätt och Lavaldomen i slutet på sändningen. Borgarna försvarade EUs klassdom medan vi rödgröna vill göra om Lavallagen och kräva undantag i EUs fördrag som skyddar våra kollektivavtal.
Mest förvånande var det borgerliga beskeden om Euron och EMU. Folkpartiet var som väntat kristallklart för en ny folkomröstning och att införa Euron under nästa mandatperiod. Moderaterna och KD höll öppet för samma sak. Bara Centerpartiet avböjde en ny folkomröstning men ville ”utreda frågan”, en formulering som tyder på att deras EMU-motstånd är lika fast som ett gelehallon.
Dagens besked innebär att en röst på alliansen sannolikt röst på en regering som kommer att försöka baxa in Sverige i Euron och EMUs tredje steg under nästa mandatperiod. Det vore en dumdristig politik som skulle äventyra vår ekonomiska återhämtning och riskera att pressa upp arbetslösheten förutom att det också är ett ja till att lämna mycket ny makt till EU. Man skulle kunna tro att de skulle vara lite försiktiga när Euron är i så djup kris, men icke.
Vänsterpartiet var också det enda parti i debatten som inte vill låna utt pengar till Euroländer i kris. De lånen handlar i praktiken om att ta över bankernas risker så att de kunde tjäna pengar på krisen medan skattebetalarna får ta smällen om Grekland får ställa in betalningarna.
LO-tidningen rapporterar om en ny dom i EUs domstol som inskränker den fria förhandlingsrätten och kollektivavtalsrätten. Den här gången är det tyska kommuner och deras anställda som inte får avgöra i kollektivavtal hur de anställdas pensionspengar ska förvaltas. Domen är helt i linje med Lavaldomen, den fria rörligheten och företagens rättigheter bedöms vara viktigare än kollektivavtal och förhandlingsrätt.
Det är EU-kommissionen, det europeiska storkapitalets mest trogne vän, som har tagit de tyska kommunerna inför domarna i Luxemburg. Ingen reaktion på domen har kommit från vår borgerliga regering vad jag har sett. De låter EU riva ner vårt kollektivavtalssystem samtidigt som de i teorin försvarar den svenska arbetsrättsliga modellen.
För de rödgröna partierna är domen ännu en utmaning och en påminnelse om att en rödgrön regering måste ta strid för kollektivavtalen i EU eften en valseger.
I Australien har elektrikernas fackförening varnat sina medlemmar för att ta arbete i landets urangruvor. Orsaken är de skador på hälsan som de arbetande får i gruvorna. Fackföreningen jämför arbetsmiljön i urangruvorna med dem som tidigare arbetade med asbest. Asbesten ledde och leder till sjukdom och död för tusentals arbetare som utsattes för den.
Nyheten från Australien har fått lite utrymme i svenska media. Ett undantag är Arbetaren som har skrivt om saken, men artikeln finns tyvärr bara i papperstidningen. I dessa tider av diskussion om ny kärnkraft vore det annars en viktig nyhet kan man tycka. Om vi bygger fler reaktorer i Sverige så kommer trycket på att bryta uran i län som Västerbotten och Jämtland att öka starkt. De borgerliga partierna utesluter inte, som oss rödgröna, svensk uranbrytning. Det finns ju också en logik i att man ska ta de miljörisker som kärnkraften innebär om man ska fortsätta med den. Det är ännu ett argument för att avveckla kärnkraften. Dessutom kontrollerar inte Sverige det uran som bryts här, det gör EU via Euratomfördraget.
Miljökritiken mot uranbrytning avfärdas ibland med att Sverige skulle kunna hantera miljö- och arbetsmiljöproblem bättre än de nationer som idag bryter uran. Men varför skulle Sverige vara bättre på att hantera riskerna än framstående moderna gruvnationer som Australien och Kanada?
Läs även Gunilla A Olsson och Tom Böhlers läsvärda text i GP.
Skriv på namninsamlingen mot uranbrytning i Västerbotten här.
Vänsterns nya miljöblogg finns här.
Det är som ett avlägset eko från debatten inför EMU-omröstningen 2003. På DN-debatt skriver en grupp vänsterdebattörer och pläderar för euron och EU. De flesta namnen känns igen från den lilla grupp som hade samma ståndpunkt i samband med folkomröstningen.
Jag läste texten med intresse och fann – ingenting. Faktiskt finns där inte ett enda sakargument för euron som valuta, bara luftiga skrivningar och allmän tro på EU och euron. 2003 hade samma grupp fört fram argumentet att euron hade stoppat valutaspekulationen. Nu har verkligheten bevisat att det var fel. Tvärtom sprider sig spekulationen snabbare och hela euroområdets stabilitet hotas av krisen i några länder. Samtidigt har vi i den EU-kritiska vänstern fått rätt i att euron är ett vapen för dem som vill skära ner välfärden och sänka lönerna. I Sverige hade vi haft högre arbetslöshet på grund av högre räntor och en sämre växelkurs för exporten om vi hade haft euron.
Men de tappra vänsterdebattörerna har inget lärt av krisen för EUs valuta. Däremot har de en del andra poänger som att klasskillnaderna och spekulationen är en viktig del av krisens grund och att det krävs investeringar, skatter och reglering av finansmarknaden för att bekämpa krisen. Men det har ju inget med euron att göra.
Det är uppenbart att euron förvärrar krisen när länder med helt olika förutsättningar ska bedriva samma valutapolitik. Dessutom sprider euron krisen snabbare och mer okontrollerat och krisbekämpningen inriktas nästan helt på att skära i välfärden och försöka svälta sig ur krisen. Men det är inte säkert att det lyckas. Jag tycker att en rödgrön regering ska ha modet att resa frågan i EU om en ordnad utträdesväg ur euron. De länder som nu fastnar i eurokrisen måste ha en möjlighet att lämna valutan under ordnade former. Det har även vi i Sverige ett intresse av, annars kan krisen bli ännu djupare. De rödgröna borde också lyfta fram sitt nej till euron ännu tydligare mot alliansens otydlighet i frågan, det är en valvinnare.
SvD rapporterar att de rödgröna har starkt stöd bland de unga väljarna. Det märks när man är ute på skolorna även om många unga också framstår som ganska yrvakna inför politiken. De unga tillhör de absoluta förlorarna med alliansens politik. Bland unga råder massarbetslöshet och ökande fattigdom. Samtidigt tävlar de borgerliga om att vilja försämra villkoren för unga ytterligare med sänkta löner och rättslöshet på arbetsmarknaden.
Som jag har skrivit tidigare så tycker jag att den rödgröna uppgörelsen om EU har sina svagheter, inte minst på försvarsområdet. Det finns andra delar av den rödgröna EU-politiken, inte minst EMU, arbetsrätt och miljö, där det är tydligt att den rödgröna politiken verkligen innebär en förbättring jämför med dagens läge. Ändå är jag förvånad över del av argumenten i debatten om uppgörelsen. Kanske beror det på att jag har varit EU-parlamentariker i elva år för Vänsterpartiet.
En del, inte minst borgerliga kommentatorer, verkar tro att det är en nyhet att Vänsterpartiet aktivt arbetar för att påverka EU. Men det har vi gjort sedan Sverige blev medlem 1995. Ofta har vi varit mer aktiva i det arbetet än många EU-vänner. Jag tycker att det är självklart och nödvändigt, varför ska vi lämna makten till våra politiska motståndare? Att vara aktiv för att påverka EU går utmärkt att kombinera med tydlig EU-kritik.
Överenskommelsen innebär inte att vi kräver någon mer makt till EU. Däremot speglar den det EU som faktiskt finns efter Lissabonfördraget. Vänsterpartiet röstade konsekvent emot Lissabonfördraget och krävde folkomröstning i frågan genom hela processen. Men idag gäller fördraget. Jag ser inget alternativ till att påverka politiken på de områden som EU faktiskt redan bestämmer över. Om vi inte gjorde det skulle vi snart förhålla oss till ett EU som inte längre finns och den typen av låtsaspolitik tror jag inte på. På några områden där det är möjligt sätter dock uppgörelsen gränser för EUs makt. Till exempel klargörs att vi inte ska gå med i EMU, att vi kräver FN-mandat för militära operationer och att vi vill komplettera fördraget med ett socialt protokoll för att skydda arbetsrätten. Det här följer den linje som vi har haft länge, vi motsätter oss konsekvent att EU får mer makt, men vi påverkar EU på de områden där unionen faktiskt redan bestämmer. Jag kan inte se att överenskommelsen kräver mer överstatlig beslutanderätt åt EU på något område. Men i debatten verkar det som om många, även av EUs vänner, inte inser hur mycket makt unionen faktiskt redan har över oss.
Några verkar också tro att man är för att ge EU beskattningsrätt för att vi är för CO2 skatt på EU-nivå, Tobinskatt eller kilometerskatt. Så är det inte. EU har sedan länge regler om skatter, men det handlar då om samordnade miniminivåer för nationell beskattning.
Jag gillar inte dagens EU. Men unionen är idag en del av vår politiska verklighet som varje regering måste förhålla sig till. Det är inte mycket att förvånas eller uppröras över. Däremot skulle jag gärna se att formuleringarna i uppgörelsen var vassare, radikalare och mer systemkritiska.
Diverse röster i debatten: GP, Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet
Idag har det presenterats en rödgrön uppgörelse om EU-politiken. Jag har lite svårt att förstå att bland andra DN lyfter fram uppgörelsen som en större omprövningen av EU-politiken för Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men EU-vänner som Henrik Brors på DN verkar aldrig ha velat ta in i sin världsbild att Vänsterpartiet, och även Miljöpartiet, har arbetat aktivt och konsktruktivt inom EU under många år för att förändra unionen. Själv gjorde jag det under elva år som EU-parlamentariker främst på miljöområdet. Ofta tyckte jag att det var slående hur det var vi EU-kritiker som var mest aktiva och framåt i det konkreta arbetet för att försöka göra EU bättre. EU-kritiken var en stor tillgång i det jobbet, de helfrälsta tenderar också att vara helnöjda, och då blir det inte så mycket arbete för förändring.
Det mesta som står i överenskommelsen är tämligen okontroversiellt, att arbeta inom EU är inget nytt för Vänsterpartiet och att kompromissa med andra partier är inte samma sak som att ändra den egna uppfattningen i olika frågor.
Men visst finns det skrivningar i överenskommelsen som jag hellre hade varit utan. Dit hör det okritiska stödet för EUs militära samarbete. Det speglar tyvärr den utveckling som EU redan har genomgått när Lissabonfördraget trumfades igenom mot folkviljan i flera medlemsländer. Tyvärr är det detta EU-fördrag som gäller även om vi får en rödgrön regering. Dessutom kan man inte godta EUs utveckling mot att bli en militär allians samtidigt som man är för alliansfrihet. På det viset är dokumentet mycket oklart. Lika oklar är dagens regering på samma punkt.
Självklart saknas också mycket i dokumentet som jag hade velat se där som Vänsterpartist. Det handlar om EUs nyliberala karaktär, murarna mot 3e världen, hur EMU-politiken leder till fördjupad ekonomisk kris och välfärdsslakt och de enorma bristerna på demokrati i EU. Men inget hindrar oss vänsterpartister från att fortsätta framföra de åsikterna.
Men det finns också riktigt bra delar i den nya rödgröna EU-politiken. Dit hör det solklara nejet till euron under kommande mandatperiod, det skiljer oss från alliansen som slirar i frågan. En annan god sak är kraven på ett socialt protokoll, i praktiken en fördragsändring, för att motverka att domar som Lavalfallet ska få slita sönder vår arbetsrätt. Det är ett mycket viktigt krav att driva under de kommande åren. Det är ännu en avgörande skillnad från dagens regering som använder EU som en murbräcka mot löntagarnas rättigheter.
Så, vad ska man säga som helhet? Inte den bästa överenskommelsen som de rödgröna har gjort men inte heller så dramatiskt som många vill framställa det. Men även det var ganska väntat.
Läs mer i DN och SvD
Idag har Jens Holm och jag ett litet debattinlägg på DN-Debatt. Texten handlar om behovet av en radikal klimatpolitik och en speciell klimatminister som får ansvar för att driva den i en ny rödgrön regering. Idag är det uppenbart att många bra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser inte blir av för att de ska ske i fel ”revir”. Mycket av dagens klimatpolitik handlar ju om förändringar av energi, trafik eller jordbrukspolitik. Dessutom kan vi se idag hur regeringen alltmer verkar tappa intresse för klimatet när frågan inte är lika aktuell. Ett tecken på detta är att Reinfeldt nu går emot att EU skärper sitt helt otillräckliga klimatmål i de internationella förhandlingarna. Det kan behövas en särskild minister som driver på och tar ansvar för frågan.
se Europaportalen
Klimatfrågan kommer att kräva mycket tanke och arbete framöver. Det finns ett tydligt samband mellan klimatfrågan och andra miljöproblem. Exempelvis ökar algblomningen i Östersjön när temperaturen stiger och biodiversiteten förändras när klimatet blir varmare. Samtidigt får andra delar av miljöpolitiken inte glömmas bort, vi behöver också en särskild miljöminister. Kanske ska den ha ett mer uttalat ansvar för miljö- och konsumentskydd?
Behöver vi då en minister till? Är de inte tillräckligt många? Javisst, regeringen är nog tillräckligt stor. Är det inte dags att ta bort EU-ministern istället? Att bedriva dagspolitiken i EU är rimligen att ansvar för alla ministrar i en ny rödgrön regering.
Vi får se om vår lilla text kan ge några reaktioner. För inte händer det väl något annat idag som gör att den kan hamna i medieskugga?
Idag kom andra delen av SCBs stora mätning, den som handlar om svenskarnas syn på EU och EMU. Tillförlitligare siffror än dessa finns inte om vår syn på EU-politiken.
Som väntat bekräftar SCB att stödet för att byta valuta i det närmaste har kollapsat. Bara 28 % av svenskarna vill ha euron idag medan 60 % skulle rösta nej. Precis som i folkomröstningen 2003 är väljarna klokare och mer realistiska än den politiska makten. Folk drar sina slutsatser av eurokrisen.
Trots att euron är en så central del av EU-projektet så påverkas inte stödet för EU-medlemskapet nämnvärt av den ökande misstron mot EMU. Andelen som uppger att de i huvudsak är för Sveriges medlemskap i EU var i maj 2010 cirka 56 procent. Andelen mot EU-medlemskapet var cirka 20 procent och andelen som saknar åsikt var cirka 24 procent. Stödet för EU-medlemskapet ökar inte som i tidigare mätningar medan motståndet ökar något, men förändringarna är små. Vänsterpartiet väljare är dock fortfarande starkt EU-kritiska, bara 30 % av dem tycker om medlemskapet.
Om man ska hålla ett blött finger i luften kan man konstatera att den rödgröna synen på EU, ingen ny folkomröstning om euron och ingen ny folkomröstning om medlemskapet, stämmer mycket väl med svenska folkets åsikter. Däremot är Folkpartiet och andra delar av alliansen som vill få med oss i euron allt mer på tvärs med svenska folket i frågan. Inte ens en majoritet av folkpartiets och moderaternas väljare vill ha euron. Allra mest eurokritiska är vänsterns väljare.
Jag kan inte låta bli att notera Folkpartiets usla timing. De driver eurofrågan medan stödet för euron kollapsar och de vill ha mer kärnkraft när de förnyelsebara alternativen är starkare och mer realistiska än någonsin.
Läs mer i SvD och Europaportalen
Idag har utgivningsdag spikats för min nästa bok, ”Spanska brev”. Boken släpps i bokhandlar och för recension måndagden 6e september. Kvällen efter, den 7e, blir det släppmingel på bokcafé Pilgatan i Umeå klockan 18.30, alla är välkomna. Lördag den 11e september blir det lite tal om boken och signering på Åkerbloms i Umeå klockan 12.00. Ett liknande arrangemang hålls på Söderbokhandeln på Götgatan i Stockholm klockan 18.30 onsdag den 22e september, några dagar efter valet. Möjligen blir det också en lansering i Göteborg och Bryssel.
”Spanska brev” är sista delen av tre fristående kriminalberättelser i politisk miljö. Första delen hette ”Sammanflöden” och tvåan ”Sahara”. Boken utspelar sig delvis i EU-parlamentet och en del personer kommer igen från de tidigare böckerna. Boken börjar dock i Holmsund utanför Umeå där David Löf är på sin farmors begravning. Han får ärva en låda brev efter henne, brev från hennes okände halvbror Sven som försvann 1938 under det spanska inbördeskriget där han var frivillig. Steg för steg börjar David nysta upp vad som egentligen hände med hans förvunne släkting. Samtidigt mördas en konservativ spanjor i EU-parlamentet. Han torteras till döds under mycket brutala former. Snart faller misstankarna på ETA, de baskiska separatisterna. Det är upprinnelsen på berättelsen som, förutom i historiska tillbakablickar, utspelar sig på försommaren 2006.
Boken utspelar sig inte bara i Sverige och Belgien utan också i Rotterdam, i Spanien, Brooklyn och Strasbourg. Inspiration till boken har jag fått från flera håll. En viktig källa var de eftersforskningar jag gjorde om de spanienfrivilliga från Västerbotten när jag skrev en längre text om dem till länsmuseets tidskrift. En annan källa var de brev från inbördeskriget från Bengt Segerson, spanienfrivillig som jag skrev om i boken Masthugget Moskva Madrid, som återfanns för omkring ett år sedan. Men trots den historiska inspirationen är ”Spanska brev” en påhittad historia, men med mycket verklig bakgrund.
