På Sydsvenskans debattsida skriver Johan Lönnroth (V) och Karin Svensson Smith (MP) en välskriven och tänkvärd text om nobelpristagarens Paul Krugmans rekommendationer för att bekämpa den ekonomiska krisen. Receptet för att ta sig ur krisen är, enligt Krugman, offentliga investeringar. Investeringar som dessutom kan göra Sverige till ett modernare, effektivare och miljövänligare land. Egentligen är det inget märkvärdigt. Det säger något om debattklimatet i Sverige att denna typ av grundläggande nationalekonomiska resonemang, och överhuvudtaget tanken på att bedriva makroekonomisk politik, framstår som radikala.
Vår regering har gjort det motsatta. De har sänkt skatten för de rikaste, minskat den offentliga konsumtionen och gjort fler fattiga genom sin politik. Arbetslösheten har stigit mycket mer än vad den kunde ha gjort med Krugmans recept för att bekämpa krisen.
Trots misslyckandet för normpolitiken på alla plan, både vad gäller sysselsättning, välfärd och statsfinanser, så är det fortfarande nästan tabu att ifrågasätta den i Sverige. Då kan det behövas en Paul Krugman som förmår att lyfta blicken lite.
Vänsterpartiet gjorde upp om statsbudgeten med socialdemokraterna i många år i sträck. Det var år som präglades av överskott i budgeten och amorterande på statsskulden. Trots det får vi vänsterpartister alltid kastat i ansiktet att vi är oansvariga i den ekonomiska politiken. De som kastar den typen av argument är de borgerliga partier som nu lånar miljarder för ofinansierade skattesänkningar. Det säger också något om debattklimatet i Sverige.
Jag tycker att det är bra att vi sparade i goda tider. En av orsakerna till det är att jag vill kunna satsa när det är kris, som nu. Nu skulle de gröna investeringarna vara igång och ekonomin stimuleras. Det är betydligt bättre att låna pengar för arbete och investeringar än för arbetslöshet och skattesänkningar för de rikaste. Det vore en ansvarsfull politik både för välfärden och för ekonomin.
Ibland får jag frågan om hur jag kan bo i ett så reaktionärt land som USA. Men saker är inte alltid som man tror. I min lokaltidning kan jag läsa Paul Krugman på New York Times ledarsida, i Stockholm får man läsa Malin Siwe i DN. Det känns inte som något riktigt lyft.
