Jonas Sjöstedt

Sista semesterdagarna innan valet. Vi började med ett besök på Muminlandet utanför Nådendal. Det var bättre än väntat. Där rådde en lugn stämning trots att det var många besökare. Muminlandet är bra för små barn som inte behöver så mycket action. En förutsättning är nog också att man är bekant med Muminfigurerna och historierna om dem. För våra barn var det en fullträff, inte minst att få träffa muminfigurerna ”på riktigt” som barnen upplevde det. För dem är Muminlandet utan tvekan platsen där Mumin faktisk bor. Extra plus för att det finns en badplats inne på parken där man kan hämta nya krafter. Enda problemet är att sonen verkade bli kär i snorkfröken som han hade svårt att lämna. Nådendal har en charmig äldre stadsdel med trähus och havet med skärgården runtomkring.

Det var många år sedan jag var i Åbo senast. Staden har sin charm med en hel del äldre bebyggelse, ån tvärs igenom staden, saluhall och torghandel full med lokala produkter. På kvällen åt vi på restaurangen Mami. Det var mycket bra, det är längesedan jag blev så positivt överraskad av en restaurang. Mami har en ganska kort matsedel, men allt känns uttänkt och vällagat. Inte minst var de duktiga på grönsaker. Klassiskt finskt blandas med internationella influenser. En egen öl hade de också.

Sedan har vi korsat södra Finland och är nu i Eskos stuga vid Saimaas strand. Här är mycket vackert och som jag trodde ligger bastun precis vid sjön. För säkerhets skull har Esko en bastu till, ”för vintern” uppe i huset. Till kvällens ”fiskbröd” blev det förstås en del politiska diskussioner om skandalerna med partibidrag och finansiering av kandidater i finsk politik och om att de gröna sitter kvar i en regering som bygger ny kärnkraft. Lite historia blev det också. Jag frågade om de ”skogsfinnar” som vägrade delta i fortsättningskriget mot Sovjet 1941 då Finland gick med i Hitlers fälttåg österut. De flydde till skogs och avrättades om de hittades. Esko berättade att även många soldater vägrade slåss efter att Finland hade återtagit de områden som Sovjet hade tilltvingat sig i samband med vinterkriget. De ville inte delta i ett anfallskrig med Tyskland som allierade. Hundratals av dem avrättades för det. Det handlade inte om de kända organiserade kommunisterna, de satt i fångläger under kriget. Jag kände inte till den historien. Finlands 1900-tal är så mycket brutalare än Sveriges.

Inne i Puumala ligger, som i alla orter, gravarna från dem som stupade under vinter- och fortsättningskrigen bredvid kyrkan. Där fanns också ett monument över stupade vita i inbördeskriget 1918. De röda som dödades under, eller de omkring 20 000 röda som mördades efter, det kriget fick inga sådana monument eller gravar. Inte heller fick de som 1941 vägrade gå över den finska gränsen vidare in i Sovjet någon ”hjältegrav”. Man kan förstå att Finland fortfarande brottas med sin historia.

Det blir inte så mycket mer bloggande härifrån. En storm slog ut det mesta av internetkommunikationen i området för någon dag sedan.

Vilken är valrörelsens viktigaste bok? Det är lite svårt att svara på och böcker brukar väl sällan avgöra svenska val om nu inte Börje Hörnlunds väntade memoarer lyckas peta ut centern ur riksdagen. Jag vet i alla fall vilken bok som jag tycker borde stå i centrum för den svenska valdebatten. Den heter Jämlikhetsanden, är skriven av Wilkinson/Pickett (2009) och är en av de viktigaste politiska böcker som har skrivits under senare år.

Wilkinson/Picket använder vetenskap och statistik för att bevisa något som många av oss bara tycker, känner eller tror. Deras bok är en grundlig vetenskaplig bevisföring, sprängfylld med statistik, för att jämlika samhällen är bättre samhällen. När samhällen har lyfts ur ren fattigdom så är det graden av jämlikhet, inte ökad total konsumtion, som är avgörande för hur gott samhället är för sina medborgare. Ojämlika samhällen ger större fysisk och psykisk ohälsa, kortare livslängd, större otrygghet, kriminalitet och andra samhällsproblem. Det är en mycket övertygande plädering för jämlikhet. Rimligen borde den få konsekvenser för hur man utformar skattesystem, socialförsäkringar och offentliga investeringar.

I jämlika samhällen är också människor lyckligare än i samhällen med stora klasskillnader. Allra olyckligast uppger sig människor vara i länder som Bulgarien, Rumänien, Ryssland och Moldavien. De tidigare ”socialistländerna” utmärker sig genomgående för att ha olyckliga medborgare och betydande klasskillnader. Wilkinson/Pickett beskriver bland annat hur Sovjets fall ledde till dramatiskt fallande jämlikhet och samtidigt snabbt fallande medellivslängd. Tjeckien utgör ett undantag, men Tjeckien har också den kanske starkaste välfärdsstaten i det forna öst.

Borde inte medborgarna bli lyckliga av att ha gått från diktatur till demokrati och politisk frihet? Uppenbarligen är det inte så enkelt. När man frågar folk i det forna DDR så är det mycket stora delar av befolkningen, inte minst de äldre som verkligen vet, som tycker att det var bättre förr. De saknar den gamla tiden. Det är inte Stasi och muren de saknar, det är något annat som de ofta vagt brukar uttrycka i termer av gemenskap och sammanhållning. Hur kan det komma sig?

Är de bara otacksamma eller indoktrinerade som inte uppskattar demokrati, konsumtionsvaror och rätten att resa fritt? Eller är det den materiella otrygghet som kom med kapitalismen med arbetslöshet och nedmonterad social trygghet som är orsaken? På den gamla tiden fanns i alla fall arbete, billig hyra och barnomsorg. Eller är det så enkelt som att äldre människor ofta brukar tycka att det var bättre förr och att de egentligen saknar sin egen ungdom?

Jag har själv funderat på frågan ibland. För mig har det varit obegripligt att så många saknar ett system som präglades av diktatur, ofrihet, propaganda och varubrist. Nu tror jag att jag har funnit ett viktigt svar på frågan.

Visst fanns det stora klasskillnader även när kommunisterna styrde. Men för alla dem som inte tillhörde den lilla styrande eliten så var samhället ganska jämlikt. Dessutom var konsumtion av varor inte något som var avgörande för människor status. Det fanns ju inte heller så mycket bra varor att konsumera.

Så trots de enorma brister som landet hade så saknar många i tidigare DDR sitt gamla hemland. Det säger mycket lite om DDRs förtjänster, för de var inte stora. Men det säger oss kanske något om att folk som har levt i mer jämlika samhällen saknar just det till och med när det mer jämlika samhället var en diktatur. Det kanske vi borde fundera på innan vi ökar klassklyftorna ytterligare i Sverige.

Det kommer knappast som en blixt från klar himmel. I skuggan av eurokrisen har stödet för att byta ut kronan mot euron kollapsat. Idag skulle bara 25 % av svenskarna rösta för att byta valuta, andelen som skulle rösta nej är 61 %. Aldrig förut, vad jag vet, har stödet för euron varit så lågt som idag. Ändå är det närmast förvånande att var fjärde svensk fortfarande är för EMU.

Gunnar Örn skriver en bra analys i frågan i dagens DI. Som han påpekar så är det idag mycket oklart vilken sorts valutaunion som ja-sidan vill att vi ska gå med i. I praktiken har EMU tvingats bryta mot sina mest grundläggande regler, oberoende centralbank och att inte backa upp länder i ekonomisk nöd, för att undvika en kollaps. Det är just de principer som euroanhängarna brukar framhålla som några av eurons stora fördelar.

Rimligen borde den seriösa eurodebatten nu vara avslutad i Sverige för flera år framöver. Det borde vara Game over för ja-sidan. Märkligt nog är det inte så. Folkpartiet kampanjar aktivt för att vi ska ansluta oss till en valutaunion på fallrepet. Det är som om de försökte kränga biljetter till Titanic just efter att fartyget körde in i isberget. De vekar inte riktigt inse vad som har hänt. Det skulle ju inte kunna hända enligt regelboken och partiprogrammet. Även andra borgerliga partier håller dörren öppen för att byta valuta. Den borgerliga alliansen har fortfarande inte samlat sig ett till besked om att folkomröstningens nej till EMU ska respekteras under kommande mandatperiod. Det blir allt mer anmärkningsvärt. Snacka om att binda ris till egen rygg i den kommande valrörelsen. Frågan är när Borg och Reinfeldt vrider om örat på Folkpartiet för att få dem att sansa sig i frågan. Euron är på väg att bli en rödgrön vinnarfråga i valet.

Läs mer om saken i  DI och DN

Det har också kommit ny statistik från eurostat om arbetslösheten. Sverige ligger med en arbetslöshet på 9.3 % ungefär på snittet i EU. Det allvarliga är att arbetslösheten i Sverige har ökat markant det senaste året medan den har fallit i exempelvis Tyskland. Där förklaras den minskade arbetslösheten med att regeringen har backat upp förkortning av arbetstiden i krisföretag. Det är den typ av åtgärder som vår regering brukar avfärda direkt, men uppenbart fungerar de. Den svenska ungdomsarbetslösheten ligger fortfarande mycket högt med 26.7 %. Vi är på väg att fastna i massarbetslöshet. Det är svårt att förstå varför vår regering verkar vara så nöjd med läget.

Ska Sverige bli ett i raden av länder där många hamnar utanför välfärden? Ett land där massarbetslösheten biter sig fast oavsett konjunktur. Ett land där den generella välfärden i praktiken har ersätts av grundtrygghet för dem med låga inkomster och privata försäkringar för dem som tjänar bättre. Ett land där den offentliga skolan och vården har blivit så dålig att de med medel ser sig om efter privata alternativ för sig och sina familjer. Ett land där klasskillnaderna har dragit iväg och där arbetarbarn nästan aldrig möter överklassbarn. Svaret ges den 19 september när Sverige går till riksdagsval.

Det finns två sidor av Sveriges samhällsutveckling efter snart fyra år med borgerlig regering och politik. Klassklyftorna har ökat, fler är fattiga, köerna till socialkontoren fylls på. Statistiken på området talar sitt entydiga språk. Bland de nya fattiga märks de som står utanför arbetsmarknaden, många av dem unga eller flyktingarna och pensionärerna med låga pensioner. Det är grupper som knappt hörs i den politiska debatt som har den välmående medelklassen i Stockholm som norm och utgångspunkt. Glesbygdsborna, flyktingarna, de unga arbetslösa eller de långtidssjuka är i bästa fall föremål för debatt, men deras egna röster hörs sällan.

Kommuner och landsting drar ner på sin service för att klara ekonomin. Ersättningen vid arbetslöshet är så låg att det är svårt att klara sig på den. Svårt sjuka människor mister sin sjukersättning. Fackföreningsrörelsen är försvagad och på defensiven. Hundratusentals medlemmar lämnade facket och A-kassan när den borgerliga regeringen gjorde det för dyrt att vara med. Nu är fackföreningsrörelsen stukad av medlemsras och EUs Lavaldom. Idag får den föra en defensiv kamp för att inte medlemmar med fasta jobb ska sparkas för att sedan komma tillbaks till sin gamla arbetsplats utan anställningstrygghet via ett bemanningsföretag. I det tomrum som en försvagad fackförening lämnar efter sig växer en ny arbetsmarknad fram med otrygghet, tillfälliga anställningar och löntagare som får ta vad de får utan att våga opponera sig.

Men det finns en annan sida. Vinnarnas sida. En värld där man funderar över ny bil, nytt kök eller en ny utlandsresa. Inkomstskatten har sänkts med mer än 70 miljarder. Även andra skatter har sänkts eller tagits bort. Bland dem med trygga jobb, villa och höga inkomster finns vinnarna. De märker inte mycket av krisen, de får betydligt mer kvar i plånboken när skatten är betald. De har inte bara fått lägre skatt, av de andra skattebetalarna bjuds de på subventionerad hemhjälp via skatteavdrag om de så önskar. De behöver knappt möta förlorarna i ett land där segregationen i boende och utbildning är större än på mycket länge. Sannolikt är vinnarna, om man bara räknar i kronor och ören, i majoritet. Men bland dem med vanliga inkomster är vinsten mycket måttlig, det är de riktigt rika som drar ifrån.

Valet kommer att stå om vinnarna. Det är de som är flest, de som måste övertygas, de som avgör hur det går. Är de beredda att bidra till en bättre A-kassa, stöd till kommuner, en sjukförsäkring som inte överger svårt sjuka och kraftfulla gröna investeringar i järnväg, nya energisnåla bostäder och ren energi för att få folk i arbete? Svaret är inte givet. Även om den rödgröna oppositionen har varit mycket försiktig med att föreslå höjd inkomstskatt så kommer många i den riktigt välmående medelklassen att få betala lite mer i skatt för huset, bilåkandet och förmögenheten med en ny regering. Det kan bli några tusenlappar per år. Kanske en inställd weekendresa till Barcelona. Är välfärdsstaten värd det? Det kan bli den fråga som avgör valet. Svaret är långt ifrån givet, det är lätt att sänka skatterna men impopulärt att höja dem igen. I den borgerliga argumentationen beskrivs ”de som inte arbetar” närmast som parasiter som medelklassen tvingas släpa på. Genom demagogin där förlorarna blir ”de andra” och ”de tärande” speglas människosynen.

Vad avgör frågans svar? Till en del är det förstås den välmående medelklassens egna liv och erfarenheter. När deras egna ungdomar om några veckor sjunger ”den blomstertid nu kommer” och går ut gymnasiet så går även många av dem rakt ut i arbetslöshet. Medelklassens egna föräldrar kan ha svårt att klara sig på sänkta pensioner och med högre skatt än arbetande. Många känner någon vän eller granne som fick mattan undandragen under fötterna vid arbetslöshet eller sjukdom. Kanske inser tillräckligt många av vinnarna att vi alla vinner på ett tryggare och mer jämlikt samhälle med generell välfärd som omfattar alla. Kanske vill vi ändå ha ett solidariskt samhälle eftersom vi tycker att solidaritet och jämlikhet trots allt är något bra. Kanske, men det är långt ifrån säkert. Kanske är weekendresan till Barcelona viktigare. Kanske har avståndet till ”de andra” redan blivit för stort.

När en viss punkt passeras är det svårt att hitta tillbaks igen. När utbildning handlar om att hitta en bra privat skola för sina egna barn, inte kräva bra utbildning för alla, så har egenintresset tagit över allmänintresset. När socialförsäkringar har blivit så dåliga att de inte skyddar längre, då tar man en egen försäkring för att få trygghet. Men varför ska man då betala till det allmänna? När det vanliga pensionssystemet ger så lite i pension att man bara måste ha ett dyrt privat pensionssparande för att få ett bra liv som äldre så vill man inte ha höjd skatt, inte ens för att förbättra för pensionärerna.

Är vi där redan? Jag vet inte. Men jag vet helt säkert att vi kommer att vara där om vi får fyra ytterligare år med en borgerlig regering. Då kommer vi definitivt att ha lämnat en nordisk samhällsmodell med mindre klyftor, starka fackföreningar, generell välfärd och en väl utbyggd offentlig sektor bakom oss. Då kommer det att vara mycket svårt att vända utvecklingen oavsett vilken regering vi får.

Men ännu har vi chansen, ännu kan utvecklingen vändas. Men det är vinnarna, medelklassen med sitt på det torra, som har avgörandet i sin hand. Välfärdsstat eller weekendresa till Barcelona? det är frågan.