Debatten om avdrag för tjänster i hushållet går het. De borgerliga eldar upp sig över ett avdrag som enligt dem skapar arbete. Själv blir jag inte så imponerad över en borgerlighet som, lite brutalt uttryckt, går igång mest på att överklassen ska ha rabatterad städning.
Jag har inget emot hushållsnära tjänster i sig, de får gärna finnas, man får gärna anlita någon som utför dem om man vill det. Men man får betala själv, skattebetalarna ska inte stå för en del av notan genom avdrag på skatten. Argumenten är väl kända:
Skatteavdraget går främst till de rikaste. Statistiken från SCB talar ett entydigt språk: Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skattereduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skattereduktion för hushållsnära tjänster. De rikaste tar inte bara ut reduktionen betydligt oftare, de tar dessutom ut större summor. Det är en direkt omvänd fördelningspolitik.
Det är också en myt att många nya arbeten har skapats. Ungefär lika många arbeten skulle kunna skapas med samma summa pengar som avdraget kostar. Men de arbetena skulle då kunna fördelas efter behov via den offentliga sektorn. De som bäst behöver hjälp i hemmet skulle få det, inte de som tjänat mest. Läs mer om detta hos Ali Esbati. Dessutom skulle de nya arbetena kunna fördelas mer rättvist över landet.
Ekonomiskt är avdraget en dålig åtgärd. Jag kan tänka mig att man stimulerar vissa sektorer genom skatteavdrag. Jag kan tänka mig att man exempelvis stöder utvecklandet av förnyelsebar energi, forskning inom vissa framtidsbranscher eller att renovera skolor. Detta för att jag tror att det lönar sig nationalekonomiskt att satsa på vissa grupper och sektorer. Någon sådan långsiktig positiv effekt på samhällsekonomin av avdraget för hushållsnära tjänster finns dock inte.
Dessa argument är väl kända vid det här laget. Mindre känt är att avdraget för hushållsnära tjänster är en regional omfördelare. Mycket förenklat kan man säga att hela Sverige betalar för de välavlönade i storstäderna. Några exempel (all statistik är från SCB och avser 2008):
I hela Västerbottens län bor 263 639 personer. 1 533 gjorde avdrag för hushållsnära tjänster. I den mycket välmående kommunen Danderyd utanför Stockholm bor bara drygt en tiondel så många invånare, 32077 stycken, men nästan lika många, 1528 stycken, gjorde avdrag. Inte nog med det, medan västerbottningarna i snitt drar av 3 600 kronor drar Danderydsbon av 8 200 kronor. En Danderydsbo kostar alltså i genomsnitt ungefär 20 gånger mer än en västerbottning i avdrag för hushållsnära tjänster.
I statsminister Reinfeldts hemkommun Täby bor 63 315 personer, 1702 gör avdrag på i genomsnitt 6 200 kronor årligen. I Skellefteå bor 73 659 personer varav 476 personer gör avdrag på i genomsnitt 3 200 kronor. Statistiken talar sitt entydiga språk. Avdraget är en omfördelare till de rikaste i de rikaste kommunerna. Jag tittade också på siffrorna för Sorsele där 11 personer gör avdrag för hushållsnära tjänster. Hur många av dem tjänar under 200 000 kronor årligen? Ingen.
Läs även Storstad, SvD och DN.