Verkligheten tränger sig på

affisdcher2Frågan om privata vinster i välfärden är på väg att bli en stor valfråga. Även om vi i Vänsterpartiet har drivit frågan hårt och länge så kan vi inte ta åt oss det mesta av äran för det. Det är verkligheten som tränger sig på.

Häromveckan var det Attendo i Helsingborg som skämde ut sig med nya avslöjanden om misskötta vårdtagare samtidigt som företaget gör enorma vinster. Igår gick fyra privata vårdcentraler i Småland i konkurs. ETC rapporterar om att risken för nedlagda och konkursade skolor är akut i samband med årets skolstart. Bland de som arbetar i skolan är stödet för att ta bort vinsterna mycket kraftigt rapportera DN.

Vänsterpartiet kommer att göra frågan om privata vinster i välfärden till vår stora valfråga. DN och SvD skriver om upplägget på vår kampanj på ledarplats. Andra partier verkar göra det bästa för att undvika frågan, högerpartierna flyr både debatten och sitt eget ansvar. Socialdemokraterna lägger försiktiga förslag som inte löser det grundläggande problemet. Det hänger på oss i Vänsterpartiet om det ska bli en verklig förändring.

 

 

Uselt SJ

Jag åker massor med tåg. När jag kan väljer jag tåget före flyget, främst av miljöskäl, men också för att jag gillar tåget i sig. Personalen på nattågen till/från Norrland brukar känna igen mig och prata en stund.

Men SJ och järnvägen är i kris i Sverige. Ofta är tågen försenade. Ofta är banorna eller ledningarna trasiga. Nattågen till norr är slitna. Om jag är ensam gör det inte så mycket, men att stå med små barn och vänta på sena tåg sent på kvällarna är inget nöje.

Resandet har ökat, men järnvägen hänger inte med. Allt för lite pengar läggs på underhåll och nya banor. Det är trångt på spåren. Men istället för att satsa privatiserar regeringen. Underhållet är uppdelat i småbitar. Byråkrati och brist på helhetsansvar är resultatet. Stationer, spår och tåg tillhör olika företag. De privata operatörerna ska få plocka russinen ur kakan och ta trafik på de mest lönsamma sträckorna. SJ har, tyvärr med rätta, dåligt rykte. Företagets mål är att göra vinst, inte att köra tåg, trafikera hela landet och öka resandet – som det borde vara. Ofta är det billigare att flyga än att ta tåget. Framgångsrika järnvägsländer som Schweiz gör precis tvärtom. Allt detta kan och ska vi ändra på om vi vinner valet i höst.

Klimatkrisen är uppenbar och akut. Att öka resandet och godset på järnvägen är helt nödvändigt för att minska utsäppen. Det kräver långsiktighet och politiskt ansvar. SJ måste vara en del av en sådan strategi. Företaget ska trafikera hela landet och ha förtur till de bra tiderna på spåret. Finland har gett sin statliga järnväg ensamrätt på fjärrtågen.

Det tar emot att kritisera SJ, för jag vill ju så gärna att företaget ska fungera bra och att folk ska välja tåget. Jag vet hur personalen kämpar. Men det måste ändå sägas. Det senaste beslutet är katastrofalt uselt, att sluta sälja utrikes biljetter. SJ vill inte längre sälja tågbiljetter till andra länder till oss. Det borde vara precis tvärtom. Vi borde uppmuntras att ta tåget om vi ska till Hamburg, Oslo eller Berlin. Förbindelserna behöver bli bättre och snabbare, samarbetet mellan länderna borde öka. Men SJ väljer istället att ge upp och att inte ta ansvar. SJ gör det svårt för den som vill ta miljöansvar. Det är uselt och oansvarigt. Efter valet är det dags att ändra målen i SJs bolagsordning, självklart ska företaget sälja utandsbiljetter. Så svårt är det inte, den tyska järnvägen DB gör det utmärkt. Lär av dem!

Skärp er SJ!

 

 

Ung Vänster laddar i Åmål

Länk

Tåget lämnar Karlstad. Jag har varit och hälsat på hos Ung Vänster som håller sitt årliga sommarläger utanför Åmål. Det är ett nöje att få diskutera med så skarpa socialister och feminister.

Åmål 1

Några av deltagarna tog en bild med mig efter att jag hade talat en stund. Jag fick många frågor om otrygga jobb, feminism och våra möjligheter att får en rödgrön regering.

Åmål 2

Jag tror att Ung Vänster kommer att göra en mycket bra valrörelse. Hos dem finns mycket glöd, kunskap och beslutsamhet.

Åmål 3

På lördag blir det en ny Gazademonstration i Stockholm, jag blir en av talarna. 14.00 på Sergels Torg.

Valrörelsens första dag

Idag kändes som den första riktiga dagen av valrörelse. Visst har jag och Vänsterpartiet varit aktiva tidigare under sommaren, bland annat har vi lagt nya förslag om tandvård, mobiltäckning och järnvägen i norra Sverige. Vi har firat pride och jag och många andra har också varit aktiva i protester mot Israels krig mot Gaza. Men idag var första dagen med valmöten och känsla av valkampanj.

Skeå1

Första stopp idag blev Skellefteå där den lokala partiföreningen hade ordnat torgmöte. Det hade de gjort bra, kanske var det 150 Skelleftebor som hade mött upp, någon trodde att det var 200. Jag talade om vinster i välfärden, arbetsrätt, feminism och våra förslag om järnvägen i norr. Skellefteå skulle verkligen ha nytta av en Norrbotniabana.

Skeå2

Från Skellefteå reste jag vidare till Piteå och den årliga Noliamässan. Där blev det debatt om just Norrbotniabanan på stora scenen. Alla partier var med, på bilden syns jag tillsammans med Peter Eriksson (MP) och Helena Lindahl (C). Det borgerliga partiernas företrädarna har ett dilemma i norr. De vill gärna säga att de är för att bygga Norrbotniabanan trots att deras partier på riksnivå i regering och riksdag har valt bort den genom att inte lägga in den i trafikplanen och inte finansiera bygget. Därmed är frågan direkt beroende av valutgången, vid en rödgrön valseger byggs banan, vid en ny högerseger får vi ytterligare fyra förlorade år för järnvägen i norr. En missad möjlighet för moderna transporter, jobben och klimatet.

Nolia

Efter debatten talade jag i Vänsterpartiets monter. Där rådde god stämning och många nyfikna kom och lyssnade. Intrycket från både Skellefteå och Piteå är att valarbetet redan börjar komma igång.

Sedan blev det en tur runt Noliamässan, jag köpte lite bröd och finsk kaffeost innan jag for söderut.

SD ökar otryggheten och gynnar rika

Skriver i Aftonbladet om hur SD sänker skatten och skyller på invandrare.

 

Jimmie Åkesson har uttalat tydligt att hans mål är att SD ska blir ett borgerligt stödparti. I utbyte mot att borgerligheten låter SD:s främlingsfientlighet och rasism få genomslag ska Sverigedemokraterna kunna garantera en borgerlig majoritet i riksdagen. Den senaste mandatperioden har Åkesson redan genomfört den senare delen av ekvationen.

När det väl gäller kan borgerligheten nästan alltid lita på att SD röstar för högerregeringens förslag och mot den rödgröna politiken.

Samtidigt verkar många av SD:s väljare tro att partiet står för ett tryggare samhälle, för rättvisa och bättre villkor för dem med låga inkomster. Inget kan vara mer fel.

I riksdagen är SD med och sänker skatten för banker och för rika. Sedan skyller de på flyktingar när pengarna inte räcker till välfärden och det byggs för få bostäder.

För att bemöta det krävs antirasism men också en vänsterpolitik som tar SD:s väljare och deras bekymmer på allvar.

SD får många röster på landsbygden och i mindre orter. Det är väljare som är långt från maktens och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där storstaden är norm. Ett Sverige där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar måste flytta för att få jobb. SD ställer medvetet landsbygd mot förort. Men i själva verket är problemen ofta gemensamma i förorten och på landsbygden med försämrad service, låga inkomster och för få investeringar för framtiden. De har ingen landsbygdspolitik värd namnet, det har vänstern. Men SD lyckas trots det kanalisera en frustration över ett Sverige som håller på att kantra.

Vänsterpartiet kommer i valrörelsen att lyfta fram våra lösningar för landsbygden.

Vi kommer att visa att SD faktiskt gynnar de allra rikaste genom jobbskatteavdrag och sänkt skatt för banker. Deras stöd för privatiseringar och vinster i välfärden utarmar servicen i både förorter och på landsbygd. De röstar för jobbskatteavdrag som ökar skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare, sedan låtsas de vara emot att pensionärer har högre skatt. När det gäller sjuka och arbetslösa låtsas de inte ens – SD vill att de ska betala högre skatt än andra.

Många har det bra i Sverige, men det finns också många vars liv domineras av otrygghet. Sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och socialt utsatt. De otrygga jobben är vardag för många. Det är en bra jordmån för rasism och jakt på syndabockar, det är enkelt att sparka neråt.

Men SD ökar otryggheten. SD tycker att det är okej att fast anställda får sparken för att ersättas av bemanningsföretag och de vill försämra lagen om anställningsskydd. Åkesson låtsas stå på arbetarnas sida, men han är chefens bäste vän.

När de som arbetar tar strid för fasta jobb på Öresundstågen i Skåne eller Lagenas lager i Jordbro håller sig Åkesson långt borta. När personer med olika bakgrund gemensamt arbetar för trygga jobb så är det en konflikt som helt enkelt inte passar in i SD:s murkna världsbild. SD bygger sin politik på att arbetare med olika bakgrund ska misstro varandra och ställas emot varandra.

I EU-valet kunde vi se att vänstern i många länder kanaliserade kritiken mot EU. Men på andra håll har EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. De exploaterar en berättigad kritik mot Bryssel. EU har bidragit till en social kris och angriper löntagarnas rättigheter.

Men SD är inte intresserade av att angripa den högerpolitik eller finansmarknad som har orsakat krisen. De angriper de fattiga, krisens offer. Samma sak gäller i höstens val till riksdagen. Låt oss då inte glömma att Åkesson både bedriver en rasistisk politik och är en högerman.

När vänster blir höger i EU

Efter valet till EU-parlamentet vidtar en period av förhandlingar, eller mygel om man ska vara lite hård. Partier ska välja partigrupper, ny talman ska utses i EU-parlamentet och, mest prestigefyllt av allt, en ny ordförande i EU-kommissionen ska utses.

Det som före valet såg ut som en hård strid mellan vänster och höger blir efter valet vanligen förhandlingar mellan socialdemokraternas (med S och Fi från Sverige) och högerns (med M och KD) partigrupper i Bryssel. De brukar dela på makten utan större problem. Så även denna gång. Skillnaden mellan grupperna är inte så stor som man kan tro. I 92 % av voteringarna röstar de likadant. Tillsammans med den liberala gruppen driver de på för att EU, och EU-parlamentet, ska få mer makt. Den federalistiska överideologin är en viktig förklaring till att de agerar så lika i EU-parlamentet. Tillsammans tar de steg efter steg mot en EU-stat.

Snabbt har de två stora grupperna enats om att dela på uppdraget som talman i parlamentet. Första halvan av perioden till socialdemokraterna, andra halvan till högern. Men bägge gruppernas ledamöter ska rösta på varandras kandidater, så ser dealen ut. Men de blir inte outmanade. Denna gång ställer vänstergruppen upp Pablo Iglesias från det spanska vänsterpartiet Podemos som motkandidat. Podemos är bildat ur rörelsen mot Eurpolitikens katastrofala nedskärningar i Spanien. Så mot de stora grupeprnas konsensus om en politik som river ner välfärden och centraliserar mer makt till EU står en kandidat som verkligen symboliserar motståndet mot samma politik. Iglesias kommer förstås inte att bli vald, men det är en politiskt viktig makering av motståndet mot den EU-politik som räddar banker men river välfärden.

Allt tyder på att Jean-Claude Juncker, kristdemokrat från Luxemburg, blir nästa ordförande för EU-kommissionen. Han är högerman, EU-federalist och en av arkitekterna bakom europolitiken. Han är Merkels man för posten. Sannolikt kommer såväl socialdemokrater som högern att rösta för Juncker när EU-parlamentet ska rösta om posten om någon vecka. I EU-nämnden vek de svenska socialdemokraterna ner sig och lät den svenska regeringen stödja Juncker trots att S hade kunnat stoppa det.

Det finns en dragkamp mellan medlemsländerna och EU-parlamentet om makten att tillsätta EU-kommissionens ordförande. Kommissionens ordförande är en mäktig superbyråkrat, formellt förbjuden att ta instruktioner från folkvalda. EU-federalisterna vill omvandla posten till en sorts president för EU. Därför har det gjort ett stort nummer av att de olika partigrupperna nominerade kandidater för posten inför valet till EU-parlamentet. Något som merparten av EUs väljare var lyckligt ovetande om. Nu används det som argument för att Juncker ska väljas eftersom högern som vanligt blev största grupp i EU-parlamentet.

Det finns till och med de som hävdar att ledamöter på vänsterkanten borde rösta för Juncker eftersom högern blev störst i EU-valet. Det visar på de helt bisarra effekterna av ett politiskt system där det är så viktigt att omvandla EU till en stat att konflikten mellan höger och vänster suddas ut.