Värmen på Pride

Idag har jag gått i mitt första pridetåg i Stockholm. Det var en fin och varm upplevelse. Tiotusentals gick i tåget, hundratusentals stod vid sidan om, solen sken. Jag tror att jag sällan har sett så många vänliga ansikten och fått så många vinkningar, tummar upp och hälsningar. Hela manifestationen genomsyrades av glädje, tolerans och insikten om att all kärlek är bra kärlek. Det var mäktigare än jag trodde att det skulle vara där jag traskade fram tillsammans med HBTQ-vänstern. Jag har också varit med på utfrågningar i vänsterns tält i Prideparken, anordnade av RFSL på kulturhuset och på en pridefrukost med vänstern i morse. Så mycket tolerans och vänlighet, och vilken skillnad mot uppvisningen i hat som högerextremisterna gjorde i Stockholm idag.

Jag skrev lite om Pride på Facebook innan jag reste ner. Bland kommentarerna bjöds det på någon syrlig om ”politisk mainstream”. Den fick mig att fundera lite. Å ena sidan är jag glad att Prideparaden är politiskt mainstream och att partierna tävlar om att synas där och delta. Det betyder att frågorna om rättigheter för hbt-personer har kommit en bra bit på väg. Det är inte många år sedan ett parti som moderaterna öppet argumenterade och röstade emot de flesta hbt-vänliga förslagen i riksdagen. Om man går lite längre tillbaks så var det mycket kontroversiellt när vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson som pionjär tågade och talade för homosexuellas rättigheter i slutet på 70-talet. I rörelsen fanns vänsterprofiler som Jan Hammarlund. Då gav det inga mediala pluspoäng att stå upp för homosexuellas rättigheter. Så vi har kommit en bit.

Vänstern är en självklar del av hbt-rörelsen och vi har vår givna plats i pridetåget. Redan 1973 motionerade CH Hermansson i riksdagen om könsneutrala äktenskap. Alla andra partier röstade emot förslaget. Idag är det verklighet. Så även om Pride må ha blivit ”mainstream” så hör vi hemma där. Det märktes också när jag frågades ut av RFSL. Vi delar syn i så mycket även när det gäller viktiga hbt-frågor idag som synen på sterilisering av transpersoner, smittskyddslagen, ett tredje kön, asylrätt och frågan om fler vårdnadshavare. Bara  i synen på surrogatmödraskap krockar det mer rejält. Det är en del av vänsterns progressiva tradition att vi stod upp  tidigt för homosexuellas rättigheter. Det är något att vara stolt över.

Samtidigt har vi kanske inte nått så långt som vi tror. Hur svårt kan det inte vara för dagens tonåringar att komma ut på högstadieskolor och gymnasier? Även om politiska beslut och politiskt klimat ändras så lever homofobin. Därför är en manifestation som idag så viktig. Därför behövs det politiska profiler som höjer rösten som Hans Linde i den lilla pärlan till film, det blir bättre.

läs mer i DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och ekot.

Utvik argumenterar ohederligt

I dagens Aftonblad går Magnus Utvik till kraftfullt personangrepp på mig för att jag, liksom han själv, var medlem i VPK:s ungdomsförbund KU när vi var unga. Själv gick Utvik snart vidare från KU till den betydligt mer extrema sekten KPS som hyllade Albanien. Tyvärr verkar Utvik i sitt angrepp vara helt ointresserad av vad jag faktiskt tyckte då eller vad jag tycker idag. Utvik påstår att jag har varit en försvarare av diktaturerna i Östeuropa utan att försöka belägga det med fakta eller ett enda citat. Det tycker jag är ohederligt. Kommer man med den typen av påståenden så bör man försöka leda dem i bevis.

Det fanns förvisso många naiva och oförsvarbara föreställningar om diktaturerna i öst bland KU:s medlemmar. Men frågan var omstridd och jag tillhörde dem som var och sågs som tydliga kritiker av systemet i öst. De svenska kommunisterna i VPK utvecklades under CH Hermanssons ledning till att eftersträva en demokratisk socialism och partiet kritiserade sådant som Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien och ockupationen av Afghanistan. Det borde ha skett tidigare och tydligare men för mig var det avgörande. Vi ville ha en demokratisk socialism till skillnad från systemet i öst. Kritiken mot systemet i öst ledde till att såväl parti som ungdomsförbund sprängdes när de sovjetlojala lämnade skutan 1977 och bildade APK respektive SKU. I flera länder utvecklades eurokommunistiska partier som ville förena det socialistiska synsättet med fullständig politisk demokrati.

När diskussionen om att byta namn på partiet dök upp var min första reaktion skepsis. Det vore ju indirekt att medge att den socialism som vi ville ha var av samma typ som den i öst när den i själva verket var i grunden annorlunda och demokratisk. Men snart insåg jag att just för att vår vision av socialismen var i grunden annorlunda så borde även namnet på rörelsen har bytts långt tidigare. Detta diskuterades ju också redan under 60-talet men då klarades det inte av. Om mitt parti redan då hade kastat av den kommunistiska barlasten och utvecklats till ett vänstersocialistiskt parti så hade mycket varit vunnet.

Utvecklingen i Stalins Sovjet och Maos Kina var några av 1900-talets stora katastrofer med miljoner döda som följd.  Även om det har funnits, och finns, många kommunister som också har varit goda demokrater så menar jag att det kommunistiska begreppet är förbrukat och omöjligt att använda. Den leninism som genomsyrade den klassiska kommunismen har haft flera auktoritära och elitistiska drag. Med detta krävdes en tydlig uppgörelse. Jag var med och bytte namn på VPK som kongressombud. Jag var pådrivande i att byta namn på KU. För mig är det en del av uppgörelsen med det kommunistiska arvet. Jag har också skrivit en bok ”Masthugget, Moskva, Madrid” som behandlar just de svenska kommunisternas historia. Det är knappast att förtiga den som Utvik försöker påskina.

Sören Wibe är borta

Igår kväll kom beskedet. Sören Wibe har somnat in på Umeås lasarett. Visst visste jag att han har varit mycket dålig under hösten, ändå kommer det som en chock.

Jag hade glädjen att få arbeta med Sören under flera år. Vi arbetade tillsammans på nej-sidan inför folkomröstningarna om EU 1994 och EMU 2003. Vi var kollegor i EU-parlamentet under flera år.Våra vägar korsades ofta. Sören blev min vän och en person som jag kom att uppskatta och respektera djupt.  Sören kom från Jämtland men bodde senare i Västerbotten. Sören var socialdemokrat. Han började sin politiska bana i SSU, var med i Vpk under flera år men återvände till socialdemokratin. Han blev den ledande socialdemokratiska EU-kritikern. Så småningom hamnade han hos Junilistan, men jag tror att han även då såg sig som socialdemokrat. 

Sören Wibe var så långt ifrån en partimegafon man kan tänka sig. Han var alltid självständig, alltid kritiskt tänkande och alltid oberoende. Han var nog lite av en partilednings mardröm. Han vågade kritisera och gå på tvärs mot gängse uppfattningar, han hade goda argument, var helt respektlös inför makten och djupt uppskattad av många ute i stugorna. Han var en ovanlig politiker av en sort som vi skulle behöva fler av. När Bildtregeringen försvarade den fasta kronkursen i det största ekonomiskpolitiska magplasket i modern tid var Sören en av de få som vågade säga ifrån. I folkomröstningen om EMU gjorde Sören helt avgörande insatser för nej-sidan både som debattör och som en strateg som breddade motståndet till nya grupper. Han tänkte längre än partiegoisterna och skapade nya nätverk som gjorde att omröstningen kunde vinnas. Själv minns jag med värme hur vi gemensamt reste hem till Umeå dagen efter EMU-omröstningen och togs emot på flygplatsen i Umeå av jublande glada aktivister på den lokala nejsidan som hade vunnit folkomröstningen i Västerbotten med 3 av 4 röster.  Ja-sidan hade hela den politiska eliten och obegränsade ekonomiska resurser på sin sida. Vi hade goda argument och folkligt stöd. Sören Wibe var en av huvudarkitekterna bakom segern. Även i den frågan har Sören i efterhand fått mer än rätt.

Sören Wibe var ekonom och professor med djupa kunskaper, men han sätt att tala var enkelt och tydligt. Han utstrålade värme, humor och engagemang. Hans lojalitet med vanligt folk, med arbetare och låginkomsttagare, var djup. Allra bäst verkade han trivas med familjen i stugan i Dikanäs. Mot EU-projektet behöll han en hälsosam distans och kritik, han lät sig aldrig tjusas som så många andra. Han var inte typen som anpassade sig för att smälta in och få en klapp på axeln.  Sören var lika misstrodd och fruktad av en del i den ekonomiska/politiska eliten som älskad av många vanliga väljare, inte minst i norra Sverige. De kryssade in honom såväl i EU-parlamentet som till riksdagen utan att han bedrev någon personvalskampanj.

Vi är många som kommer att sakna honom.

VF, DN, VK,  VK, Norran , TV4, Sydsvenskan, SVT och Aftonbladet

Bloggar: Håkan Larsson, Alejandro Caviedes och Andreas Lundgren 

Vänstern växer – rödgrönt i Göteborg

Ännu en intensiv dag i valrörelsen. Talade med elever på Medlefors folkhögskola på morgonen. Har sedan varit i valstugan i både Skellefteå och Umeå under dagen. I Skellefteå hann jag med att rösta också, det får man inte glömma.

Min allra första valrörelse gjorde jag 1979, i Vänersborg. Det var lite nervöst det valet, det Moskvatrogna hade brutit sig ur partiet 1977 och nu trodde många att Vpk skulle åka ur riksdagen. Det gjorde vi nu inte, vi gick fram istället. Men jag minns att en av stadens partiveteraner, Stig Gyllensvan, slet som en häst i hela valrörelsen. När vi träffades för valvaka på partilokalen strax efter att vallokalerna hade stängt kom han på att han hade glömt att rösta. Han blev alldeles förtvivlad. Så glöm inte att rösta.

Det saknas inte goda tecken för Vänsterpartiet. I de flesta mätningar ökar vi och det mesta pekar på att vi gör ett bättre val än 2006. Vänsterns tydlighet lönar sig. Det ser värre ut för Socialdemokraterna. Men idag kom en mycket intressant Sifomätning från Göteborg som visar att vi rödgröna mycket väl kan vinna Sveriges andra stad. Detta trots att det sägs att det är i storstäderna som vi rödgröna ska ha problem. Vänsterpartiet får dessutom en fin siffra i Götet, 9,9%.

Visst kan det finnas lokala orsaker till att de rödgröna går bra i Göteborg. Den ledande socialdemokraten Anneli Hulthén är en kunnig och respekterad politiker och de borgerliga profilerna i staden är ganska traditonella och inte så vassa i jämförelse med Hulthén. Kan vi rödgröna vinna Göteborg – ja då kan vi vinna i hela Sverige.

Det var stökigt vid SDs möte i Göteborg idag. Samtidigt tog Lars Ohly avstånd från allt våld som riktas mot SD. Visst är det en självklarhet, men det tål ändå att upprepas.

läs mer i GP, GP, GP, GT och GT

Muren och reaktionen

Gårdagens inlägg om Åsa Linderborgs text i Aftonbladet har fått flera kommentarer på denna blogg. Jag försöker ge mina reflektioner på dem genom dagens inlägg.

Under Israels krig mot Hamas i Gaza tidigare i år dödade Israel under några veckor många gånger fler palestinier än det antal personer som dog vid flyktförsök över Berlinmuren under hela murens existens. Samma ”liberala” ledarsidor och debattörer som idag med brösttoner försöker skuldbelägga Vänsterpartiet för Berlinmuren ursäktade eller försvarade Israels terror mot folket i Gaza. Detta är alldeles sant, men är det också ett bra argument? Nej, det är det inte. Visst visar det på hyckleriet i debatten. Men ett brott kan aldrig ursäkta ett annat.

I debatten efter Åsa Linderborgs viktiga text i Aftonbladet igår återkommer ändå den här typen av argumentation, så typisk för det kalla krigets ställningskrig. Som Åsa Linderborg så riktigt skriver så har det faktum att delar av vänstern blundande för förtryck i öst på den tiden sin direkta spegelbild i borgerlighetens oförmåga att kritisera sin egen historia och förtryck under kapitalismen. Debatten urartar ibland till en makaber likräkning om vem som är värst. Men en miljon dödade kommunister i Indonesien 1965 kan inte vägas mot Pol Pots massmord. Hundratusentals dödade vänsteranhängare i Francos Spanien kan inte hamna i en vågskål för att väga upp  stalinismens offer i Ukraina. Därför att bägge sakerna är oförsvarbara.

Brist på självkritik är en vanlig åkomma både till höger och vänster. Men jag tillhör så mycket  hellre en självkritisk vänster än en distanslös självgod höger. Men frågan är också vem som ska vara självkritisk. Ingen kan lastas för åsikter som man aldrig har haft. Därför blir det absurt och ohederligt när unga demokratiska socialister jagas för stalinismens brott. Däremot måste ett parti som Vänsterpartiet inta en öppen och självkritisk hållning till sin egen historia. Ansvaret för Vpks misstag som att partiet höll en sorts ”diplomatiska förbindelser” med några av de statsbärande partierna i öst måste främst bäras av den tidens partiledning. Samtidigt som partiet förespråkade en allt igenom demokratisk socialism och verkade för ökad demokrati i Sverige så upprätthölls dess ”broderliga” kontakter österut. Denna politiska inkonsekvens förtjänar kritik. Den positiva utveckling mot ett självständigt parti som CH Hermansson inledde fullföljdes aldrig under Lars Werners tid som partiledare. Istället blev det stagnation, telegram till partikongresser och bastubad på DDRs ambassad.

Vem skadades av att Vpk höll denna ”dubbla bokföring”? För utvecklingen i öst hade det nog minimal praktisk  betydelse även om det på ett plan var att legitimera förtryckarna. För Vpk självt var det, och är än idag, en tydlig belastning och inkonsekvens för ett parti som eftersträvar demokratisk socialism.

Inget har skadat socialismen mer än stalinismen. Socialism utan demokrati är inte värd att försvara. Den insikten måste få efterverkningar även idag exempelvis när vi bedömer situationen på Kuba. Som Göran Greider skriver i DD så är ”den dystra tragiska återvändsgränden” i öst än idag ett mentalt hinder för nödvändiga lösningar på de problem som kapitalismens skapar. Det sovjetiska experimentet gjorde oändlig skada, främst mot de miljoner som direkt blev dess offer, men också därför att det gör det svårare för oss att skapa det enda riktigt civiliserade samhället, den demokratiska socialismen.

Ärligt om muren

Det har varit mycket Berlinmuren i några dagar. Med 20 år efter murens fredliga fall så är det inte så konstigt, det är en händelse värd både att minnas och att fira. Det är redan historia. Det slog mig när jag för något år sedan var i Berlin med min dotter och hennes vänner, alla födda 1989. För dem är muren avlägsen som Kubakrisen eller Algerietkriget var för mig när jag växte upp, något som man inte riktigt var en del av. Själv har jag så tydliga minnen av muren och resor till den ”andra sidan”. Det var lärorika turer inte minst därför att man fick se med egna ögon och möta vänliga nyfikna människor som var som man själv och som längtade efter samma saker. Det bröt ner något av demonbilderna av öst som vi växte upp med under kalla kriget. Men det var också en effektiv kur mot illusioner om att systemet där var något som var värt att försvara.

I Aftonbladet skriver Åsa Linderborg om hur hennes världsbild skakades av Berlinmurens fall. Det är en mycket läsvärd och ärlig text, en sådan där text som det på ett vis vore enklast att inte skriva om man vill ta den enkla vägen ut, men som det är så viktig att sätta på pränt. Jag minns Åsa väl från den tiden, vi var bägge aktiva i KU, Vpks ungdomsförbund, och visst tillhörde hon förbundets absoluta hardliners vilket inte jag gjorde. I Vpk och KU var synen på länderna i öst en mycket känslig fråga och åsikterna skiljde sig åt mycket mellan olika medlemmar. Få försvarade bristen på demokrati och det öppna förtrycket, men många ville ändå på något vis försvara ”socialismen”. Problemet var ju bara att den form av socialism som fanns i länderna saknade det viktigaste – demokrati – och därmed inte var värd att försvara. När muren föll reagerade KUare väldigt olika, en del med förvirring, andra bara med glädje. Vi var många som trodde att dörren nu skulle öppnas för demokratisk socialism, i efterhand framstår det förstås som en naiv förhoppning. Istället blev det kapitalism, ofta av det mer brutala slaget.

I kölvattnet av firandet av murens fall kommer de sedvanliga anklagelserna om medlöperi mot vänstern. Ibland är de korrekta, det fanns de som försvarade modellen i öst och ursäktade förtrycket, men i den samlade vänstern var de en liten minoritet. Vpk hade faktiskt splittrats just eftersom partiet inte följde den sovjetiska linjen. Trots det finns det all anledning att var självkritisk på många håll. Ofta tycker jag att denna både viktiga och intressanta debatt förenklas till politisk retorik av det enklaste slaget, allt i syfta att klämma åt vänstern i allmänhet, den förtjänar ett bättre öde än så. 80-talet var också en tid då det var betydligt farligare att vara oppositionell i det av USA uppbackade El Salvador än i Budapest eller Östberlin. Det var en tid när vi hade en borgerlig regering som gav serafimerorden till Ceausescu därför att han, en av de värsta i gänget, då och då kaksade upp sig mot Moskva. Varje del av historien har sitt sammanhang.

Så här 20 år efter så framstår illusionerna om öst i delar av vänstern som obegripliga och pinsamma. Samtidigt visar envisa opinionsmätningar i samma länder att många tycker att livet var bättre då. Hur ska man förklara det? Bästa förklaringen hittills tycker jag ges av Jonas Thunberg i Flamman.

 

Andra i samma ämne: Esbati, Homo politicus och Jinge

Inte bara Stasi…

Jag håller som bäst på och läser boken ”Inte bara Stasi…” skriven av Birgitta Almgren och nyligen utgiven på Carlsson förlag. Det är en bok som sätter fokus på relationen mellan Sverige och DDR. Boken bygger på gedigna arkivstudier, arkiv var de ju duktiga på i DDR, och intervjuer av författaren. Resultatet är ett mycket intressant och gediget verk som trots den grundliga dokumentationen aldrig blir tungläst. Utan att för ett ögonblick ursäkta politisk diktatur ger Almgren en kunnig och mer mångsidig bild av DDR än vad som ofta är fallet när landet beskrivs idag. Om DDR reduceras till enbart Berlinmur och Stasi så blir det samtidigt obegripligt.

DDR spelade länge en speciell roll för svenska kommunister. Det är därför särskilt intressant att läsa Almgrens väl underbyggda skildring av förhållandet mellan DDR och SKP/VPK. Hennes skildring visar med vilken fientlighet DDR såg på CH Hermansson självständiga linje och kritik mot bristen på demokrati i öst. Det var särskilt tydligt i samband med Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 och Vpks protester mot behandling av oliktänkare som Biermann och Bahro. Det var också CH Hermansson och andra förnyare som såg till att de svenska kommunisternas partiskola i Bad Doberan lades ner på 60-talet.

DDRs ledning och ambassad försökte gång på gång påverka Vpk och det ledde till flera hårda konflikter när partiet och CH Hermansson värnade Vpks oberoende och tanken på demokratisk socialism. Särskilt intressant är det att läsa om hur DDR använde de Moskvatrogna i partiet som sitt lydiga redskap. Urban Karlsson fungerade som en simpel tjallare till Berlin och berättade villigt om interna diskussioner i partiet. Rolf Hagel fick direkta instruktioner från Berlin inför partisprängningen 1977 och sedan finansierades Apk med pengar från Sovjet och allierade. DDR hjälper till och med Apk att begå ekonomiska brott.

Nu i efterhand ser man tydligt vilken nödvändig, avgörande och omfattande omorientering som skedde i Vpk under CHs ledning. Tyvärr bekräftar boken också bilden av att den positiva förnyelsen av partiet stannade upp under Lars Werners ordförandeskap. Werner klarade inte att hålla samma kritiska distans till Sovjet och DDR som Hermansson även om han kraftfullt hade stött den nyorientering av partiet som hade skett under CHs ledning.

En direkt underhållande del av boken är skildringen av hur Stasi utan större framgång försöker analysera och begripa Peter Weiss mångbottnade bok ”Motståndets Estetik”.

För oss kufar som gillar vänsterhistoria är boken ”Inte bara Stasi…” en lite guldgruva och en påminnelse om en annan tid som både är nära och mycket avlägsen.

Jag fick en fråga till bloggen om på vad jag byggde mina uppgifter om kostnaden för svenska soldater på mer än en miljon per år och man. Tydligen hade jag underdrivit. Kostnaden ligger på runt två miljoner per soldat vilket SAK visade på DN-debatt för några dagar sedan. Det är värt att tänka på nu när fler svenska soldater ska sändas. ”Den förstärkning av Isaf-styrkan som nu övervägs motsvarar alltså 6.500 lärarlöner eller 182.000 elever.” citat ur DN.