En väg ut ur euron?

Idag har det varit storstrejk i Grekland. Nya hårda besparingar ska röstas igenom i landets parlament, ett villkor för att få ut mer stödpengar från EU. Men stödet för regeringen sviktar. Ledamöterna från det demokratiska vänsterpartiet tänker rösta nej. Det tänker också några ledamöter från PASOK att göra. De nya nedskärningarna verkar antas med minsta möjliga majoritet. På gatorna demonstrerar tiotusentals och vänsterpartiet Syriza vill ha nyval. Nyvalet kanske inte kommer nu, men det är bara en tidsfråga om när det tvingas fram.

Helt uppenbart är att EU:s svältkur inte löser Greklands problem och landet knappast kan betala sin statsskuld som närmar sig 190% av BNP. Även Anders Borg har låtit undslippa sig att det nog vore rimligt att Grekland lämnade euron. Idag diskuterade jag frågan med honom i riksdagen. Här kan du se debatten.

Det har kommit flera intressanta böcker om eurokrisen den senaste tiden. Stefan de Vylders Eurokrisen landade på mitt skrivbord idag. Jag började läsa lite i den och det verkar vara en välskriven bok. Det är precis som väntat, de Vylder är en av våra skarpaste ekonomer som tidigt insåg riskerna med Euron. Läs mer i SvD.

Visst hoppas jag att Obama besegrar Romney i USA:s presidentval. Inte för att jag har så stort hopp om att Obama ska förändra saker till det bättre, men jag vet att Romney skulle vara dålig för både USA och för världen. Men allra helst skulle jag vilja att Jill Stein, Rocky Anderson eller Stewart Alexander vann valet.

En märklig dag

Det var en ovanlig dag igår. I politiken var den ovanligt händelserik. Den tyska författningsdomstolen gav grönt ljus till konstruktionen av euroländernas räddningsfond ESM – så kan eurons vänner pusta ut ett tag. Men krisen tar snart nya vändningar.

I Nederländerna var det val. Högerliberalerna vann knappt över socialdemokraterna som gjorde en otrolig upphämtning i valrörelsen. De holländska väljarna måste vara bland Europas mest lättrörliga. Frågan är nu om de två partierna kan bilda en gemensam regering. Wilders rasistiska parti blev blev valets stora förlorare – det är något att glädjas åt. Vänsterpartiet SP stod still. Men med tanke på hur högt partiet låg i mätningarna bara för några veckor sedan så är det en besvikelse.

I Strasbourg höll EU-kommissionens ordförande ett av sina ”state of the unionen” tal där han krävde att EU ska få mer makt och centralstyre och omvandlas till en federation. Jag är glad att jag slapp höra det talet, jag minns Barroso som en pompös pratkvarn från min tid i EU-parlamentet. Om det det blir ett nytt EU-fördrag som Barroso vill så drar det nog ihop sig till en rejäl politisk strid om EU i flera medlemsländer – kanske även här i Sverige.

Själv höll jag högt tempo hela dagen med morgon-TV, träff med kommunpolitiker från hela landet, intervjuer och möten. Men så plötsligt var det som om dagen stannade upp. Från Libyen kom beskedet att Chris Stevens, USA:s ambassadör i landet, hade blivit dödad. Jag träffade Chris första gången i Jerusalem för snart tio år sedan, vi umgicks en del. Sedan har vi setts då och då, inte minst i New York när jag bodde där. För en dryg vecka sedan var han i Sverige, han var hemma hos oss, åt middag och busade med barnen. Nu är han död – det var helt overkligt att få det beskedet. Chris var en varm och prestigelös människa. Han var en kännare och vän av arabvärlden, pratade flytande arabiska och han var en mycket progressiv amerikan. Jag och  många andra kommer att sakna honom.

Borgerlig oärlighet om vänstern och Kuba

Det har inte varit någon riktigt bra höst för de borgerliga ledarsidor som älskar att klanka på Vänsterpartiet. Vi har haft den mest öppna processen för att välja partiordförande som något parti har haft, det har även ledarsidorna fått medge. Vi har fått rätt om Euron och om de privata vinsterna i välfärden. Opinionssiffrorna har börjat vända uppåt.

Men så äntligen verkade ledarsidorna få något att angripa. I utfrågningen av partiledarkandidaterna i Göteborg i måndags fick vi en fråga om att välja mellan USA och Kuba. Bara Hans Linde och Rossana Dinarmarca gavs möjlighet att svara på frågan. Hans gav ett längre resonerande svar om att han inte ville gradera olika brott mot de mänskliga rättigheter som FN slår fast. Det räckte för att ett antal borgerliga ledarsidor ska slå fast att vi alla fyra inte är emot politisk diktatur på Kuba. En helt orimlig tolkning och ibland också direkt lögnaktig tolkning av debatten som här i gotländska GT.

Vad tycker jag då om Kuba och USA ur demokratisynpunkt? Det är mycket enkelt; Kuba är en politisk diktatur. I landet förekommer inte fria val, yttrandefrihet eller rätten att fritt bilda partier. I de kubanska fängelserna sitter politiska fångar. I USA finns däremot dessa grundläggande demokratiska rättigheter, landet är en politisk demokrati. Visst kan man diskutera bristerna i USAs demokrati och visst finns det progressiva inslag i det kubanska samhället trots diktaturen. Men den grundläggande skillnaden mellan länderna är klar och kan inte bortförklaras. Det är min åsikt, och det är Vänsterpartiets åsikt.

Här och här finns tidigare blogginlägg om Kuba.

 

 

Angripen på DN:s ledarsida

Idag har jag blivit omnämnd och angripen i ett ledarstick på DN:s ledarsida under rubriken ”Sjöstedt är ingen mjukis”. Delvis har ledarskribenten faktiskt rätt. 11 år i Bryssel gjorde mig inte till EU-anhängare och en av alla dem som lät sig tjusas av systemet. Jag skulle rösta nej till EU-medlemskapet igen idag om jag fick chansen, men tyvärr lär jag inte få det. Det är just Vänsterpartiets tydliga och principiella kritik mot EU som har gjort oss så effektiva i vårt arbete för att påverka unionen. Som bekant är det döda fiskar som flyter med strömmen.

Ledaren använder ett citat från Brian Moore, presidentkandidat för Socialist Party i USA där jag var medlem, där Brian uttalar sig för att förstatliga det mest av företag i landet. Det är inte min åsikt, och har aldrig varit det. Jag tror att även ett socialistiskt samhälle måste innehålla olika ägarformer och betydande marknadsmekanismer. Dessutom löser statligt ägande i sig inte problem, se bara på hur Vattenfall missköts idag. När det gäller mindre privata företag så är Vänsterpartiet förespråkare för att förbättra deras villkor, exempelvis genom att lyfta bort deras ekonomiska ansvar för sjuklönen. Däremot bör det finanskapital som nu driver hela stater in i ekonomisk kris tyglas, kontrolleras och demokratiseras.

Så ledarsidan har både rätt och fel i sin kritik. Men javisst, jag är socialist, och jag är stolt över det. Där tar jag kritik från DN:s ledarsida som beröm.

Läs LO-bloggen som skriver om det fatala beslutet att godta EU:s sex lagstiftningsförslag om ekonomisk styrning. Jag tror att Socialdemokraterna kommer att ångra att de inte röstade nej som vi i vänstern gjorde.

Massprotester mot regimen i Marocko

Den arabiska våren har märkts även i Marocko där det sedan protestdagen den 20 februari har förekommit demonstrationer mot regimen och kungahuset under hela våren och över hela landet. Nu verkar de protesterna ha fått massanslutning. Igår ska 60 000 demonstranter ha tågat genom Casablanca med krav om bättre levnadsvillkor och mer demokrati. Även från Rabat och andra städer rapporteras om massiva protester. En utlösande faktor till den stora uppslutningen verkar vara att regimens polis nyligen misshandlade en demonstrant till döds. Repressionen har tidvis varit mycket brutal mot dem som ger sig ut på gatorna för att protestera. Rapporteringen i svenska medier har varit skral menal Jazeera har rapporterat och på en Facebooksida som dennasamlas en rad värdefulla länkar med rapporter. Regimens svar har varierat mellan symboliska reträtter som förslaget till ny författning och ren repression.

Exemplet Marocko visar på EU:s och USA:s fortsatta hyckleri gentemot demokratirörelsen i Nordafrika och Mellanöstern. Med andra regimer får fördömande från väst behandlas Marocko mycket milt. Landet är en lojal allierad och vapenköpare av länder som Frankrike och USA. EU talar om fördjupade relationer med landet och ökat ekonomiskt samarbetetrots bristen på reformer. Sverige har sagt, via Carl Bildt, att vi kommer att stödja Marockos kandidatur till FN:s säkerhetsråd. Detta trots bristen på demokrati och att Marocko ockuperar grannlandet Västsahara. Det är inget annat än ett indirekt stöd till kungens odemokratiska styre.

se även DN och Aftonbladet

Samarbetar svensk militär med USA:s ”dödspatrull”?

Igår lämnade jag in en interpellation om saken. Idag skriver DN om den (tyvärr ännu inte på nätet). Svensk militär i Afghanistan delar bas, Camp Marmal, med ett amerikanskt specialförband med som beskrivs som en ”dödspatrull”. Förbandet som mest agerar nattetid har uppdraget ”capture or kill”. Det styrs direkt från Pentagon och ingår inte i de ISAF-styrkor som har FN-madat.

I Tyskland har förbandet diskuterats eftersom även tyska styrkor finns på basen. Tyskarna har lämnat ut minst 13 namn till styrkans lista på eftersökta. Minst en av dem har dödats.

Det här väcker flera frågor. Är det rimligt att svenska trupper delar bas med det här förbandet? Har svensk militär lämnat ut uppgifter på eftersökta till amerikanerna som sedan kan har förts upp på förbandets lista? Vad händer om svenska soldater får kännedom om att amerikaner begår utomrättsliga avrättningar i Afghanistan?

läs mer i Arbetaren Zenit och Vänsterpartiets pressmeddelande

Ett bakslag för Obama

Som väntat blev ”mid term elections” i USA ett bakslag för Obama och demokraterna. När siffrorna nu börjar strömma in så vinner republikanerna en tydlig majoritet i representanthuset medan demokraterna möjligen behåller majoriteten i senaten med något mandat. Men det spelar inte så stor roll eftersom det i praktiken krävs 60 av 100 mandat i senaten för att kunna driva igenom beslut på egen hand, och det har inget av partierna.

Bakslaget är väntat. Många av de grupper som gav Obama seger 2008, minoriteter och ungdomar, går inte och röstar i dessa val som har lägre valdeltagande. Den ekonomiska krisen har drabbat folk hårt och Obama möter kritik från två håll. Till höger utmanas han av den reaktionära Tea Party rörelsen medan många vänsterväljare tycker att den utlovade förändringen av USA har uteblivit. Det var bäddat för valförlust. Ser man på valkartan så har demokraterna förlorat mandat som man tidigare har vunnit i syd och staterna mellan kusterna. Längs östkusten och väskusten håller man däremot ställningarna hyggligt.

Med republikansk dominans i kongressen kommer Obama att få det svårt att driva igenom större förändringar. Det kommer att bli blockeringar eller urvattnade kompromisser. För frågor som stärkta fackliga rättigheter och klimatet innebär det att mycket lite gott är att vänta i USA de kommande åren.

En förlust 2010 innebär inte att Obama kommer att förlora presidentvalet 2012. Tvärtom kan det faktum att republikanerna både blir mer extrema och mer splittrade i sin framgång göra att Obama kan vinna igen om två år.

I min gamla hemstat New York hade mitt amerikanska parti, Socialistpartiet, en gemensam kandidat med de gröna i guvernörsvalet, Howie Hawkins. Howie som är en tydlig vänsterprofil är medlem i bägge partierna. Målet med kampanjen var främst att nå mer än 50 000 röster så att de gröna kan få en ”ballot line”, alltså automatiskt stå på valsedeln, i kommande val. Vallagarna i New York gör det extremt svårt för kandidater från små partier att få kandidera om man inte samlar in tiotusentals namn under kort tid. Det ser ut som om Howie lyckades. Med 1.4% av rösterna i delstaten klarade han att ta mer än de nödvändiga 50.000 rösterna. Se där, en liten tröst i bedrövelsen.

läs mer i DN, SvD, Expressen, Aftonbladet och GP