Ge Riksbanken ett sysselsättningsmål

Från SvDs debattsida, skrivet av Ulla Andersson och mig:

Beskedet att Riksbanken sänker räntan kom efter ovanligt mycket debatt om behovet av en räntesänkning. Vad beslutet skulle bli var in i det sista svårt att förutsäga eftersom Riksbanken har ett så ensidigt inflationsmål och effekten på sysselsättningen är underordnad. Det är hög tid att ge Riksbanken ett sysselsättningsmål. Det skriver Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt och ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson.

Även inom Riksbanken finns kritik mot att man länge har hållit en onödigt låg inflation på sysselsättningens bekostnad. Vice riksbankschefen Lars E O Svensson menar att inflationen har varit för låg de senaste femton åren och arbetslösheten i snitt 0,8 procentenheter för hög. Under dessa år har enligt honom i genomsnitt nästan 40 000 personer varit arbetslösa i onödan.Både konsumentprisindex och den underliggande inflationen har under de senaste femton åren trendmässigt klart understigit inflationsmålet på 2 procent. En penningpolitik som trendmässigt ligger under inflationsmålet påverkar sysselsättningen negativt, eftersom realräntorna blir högre än vad som motiveras av konjunkturläget.

Detta visar att riksbankslagen behöver kompletteras med ett uttalat mål för den reala ekonomin. Det mest lämpliga sådana vore att sätta ett mål för sysselsättningen. Vänsterpartiet vill att penningpolitiken ska understödja ett medelfristigt sysselsättningsmål om en sysselsättningsgrad på 80 procent. Detta mål ska inte vara underordnat målet om prisstabilitet.

Att Riksbanken har hållit inflationen lägre än sitt eget mål har gjort stor skada. Men även om inflationen hade legat på 2 procent så är det väl lågt att ha som mål – det finns ett tydligt behov av att höja inflationsmålet.

Debatten om att man bör höja inflationsmålet pågår runt om i världen, men här hemma har det varit förhållandevis tyst. En höjning av inflationsmålet till 3 procent kan bidra till lägre arbetslöshet och en mer stabil ekonomisk utveckling. Inte minst har den senaste finanskrisen visat att det behövs en högre fallhöjd för räntan för att därigenom kunna stimulera ekonomin. När konjunkturnedgången blir för djup kan inte centralbankerna gasa i tillräcklig utsträckning, som IMF:s chefsekonom uttrycker det.

Sedan inflationsmålet infördes för nästan tjugo år sedan, har arbetslösheten i genomsnitt legat på över 8 procent. Bara under en enda månad har arbetslösheten understigit 4 procent. Vad gäller sysselsättningsgraden så är den idag fortfarande 8 procentenheter lägre jämfört med vad den var under 1990-talets början. Det är hög tid att låta den ekonomiska politiken fokusera på full sysselsättning.

En realistisk politik mot eurokrisen

I dagens DN skriver Ulla Andersson och jag om en möjlig politik mot eurokrisen;

Inget tyder på att eurokrisen ljusnar, snarare tvärtom. Grekland är statsbankrutt, den sociala krisen i landet är desperat. Spaniens ekonomi är i snabb utförsbacke med stora förluster i banksektorn och ohållbara kostnader för upplåning. Fler länder står sannolikt på tur för nödlån från eurogruppen där viljan och förmågan att betala minskar. Krisen är bortom kontroll trots alla försäkringar från EU:s makthavare om motsatsen. Miljoner européer betalar ett högt pris med fattigdom och arbetslöshet för drömmen om en politisk stormakt byggd med en valuta­union som verktyg.

För att kunna bekämpa krisen rätt krävs att man förstår dess orsaker. EU och den svenska regeringen har hävdat att krisens främst orsakas av hög skuldsättning i medlemsländerna vilket ska åtgärdas med åtstramning av utgifterna. Med undantag för Grekland är höga budgetunderskott knappast krisens orsak, däremot stiger skulderna snabbt som ett resultat av krisen. Inte minst beror det på att kostnaderna för bankernas förluster vältras över på skattebetalarna som i Irland och Spanien.

En annan huvud­orsak till krisen är euron i sig. Genom den låga euroräntan underblåstes skuldsättning och prisökningar i flera länder. Euron gör det dyrare för krisländer att låna pengar. Eurons gemensamma växelkurs låser flera krisländer i en hopplöst dålig konkurrenskraft gentemot Nordeuropa och omvärlden. Mot dessa strukturella problem har EU:s påbjudna åtstramningar, privatiseringar och attacker mot arbetsrätt inte hjälpt, ibland har de istället fördjupat krisen.

EU:s krispolitik syftar till att rädda euron och bankerna. Eurokrisens gyllene regel är att bankernas förluster kan göras offentliga medan vinsterna förblir privata. Sedan EU:s toppmöte i juni med dess beslut om direktutlåning till krisbanker kan bankernas förluster föras över på skattebetalarna i hela EU. Det är ett beslut som kan bli mycket kostsamt och som kommer att resa krav på starkt överstatlig reglering av den ekonomiska politiken.

I detta krisläge måste den svenska politiken bidra mer aktivt till verkliga lösningar även om det kräver att en del obehagliga sanningar får sägas i Bryssel. Krispolitiken måste också se till att priset inte blir för högt för svenska skattebetalare. Med låg statsskuld och en egen valuta har vi klarat oss hyggligt än så länge. Dessa styrkor ska vi slå vakt om. Men i takt med att krisen förvärras drabbas delar av vår export och arbetslösheten stiger. En stor riskfaktor är de svenska storbankernas allt för stora omsättning och den höga privata skuldsättningen. Det gör oss mycket känsliga för en europeisk bankkris. Vi vill därför att regeringen bjuder in företrädare för den rödgröna oppositionen till samtal om hur vi kan minska krisens risker för Sverige. Vi ser gärna att följande punkter tas upp för möjliga blocköverskridande överenskommelser:

1. För att minska hushållens höga skuldnivåer bör en amorteringsplikt på banklån införas.

Stora risker finns i den svenska bolånesektorn vid en större nedgång i ekonomin. En amorteringsplikt har fördelen att den inte utestänger unga personer som vill köpa en första bostad vilket bolånetaket gör. Vi ser med intresse på att företrädare för banksektorn har fört fram denna tanke och att regeringen inte har avvisat den.

2. Vi vill snabbutreda och genomföra en bankdelningslag. En sådan lag skulle tvinga fram en delning mellan bankernas finansiella handel och egentliga bankverksamhet i separata företag. I dag subventionerar skattebetalarna bankernas upplåning via garantier värda 30 miljarder årligen. Dessa pengar används till stor del för finansiell spekulation – inte bankverksamhet. Samhället kan behöva garantera bankverksamhet som sparande, bolån och krediter till småföretag. Men vi har inte någon anledning att underblåsa finansiell handel eller ta dess risker vid förluster. Tvärtom bör vissa former av finansiell spekulation förbjudas. Vi vill förbättra villkoren för alternativa gemensamt ägda banker som lokala sparbanker.

3. För att möta krisens negativa ekonomiska ­effekter bör de samhälleliga investeringarna öka. Det är dessutom i praktiken gratis för staten att låna pengar i dagsläget. Genom samhällsnyttiga investeringar i infrastruktur som järnväg, bostadsbyggande/bostadsrenovering och förnybar energiproduktion kan vi öka sysselsättningen samtidigt som flaskhalsar i ekonomin byggs bort och utsläppen av växthusgaser minskar. I Europa bör länder med bättre ekonomisk utveckling och överskott i bytesbalansen öka efterfrågan i ekonomin för att underlätta vägen ur krisen. Detta bör samordnas och Sverige bör ta initiativ till detta.

Sverige har inget intresse av kaos och sammanbrott i eurozonen. Därför måste Sverige höja rösten för en mer realistisk krispolitik utan EU:s marknadsliberala och federalistiska skygglappar. En sådan politik måste innebära ett större ansvar för bankernas ägare och fordringsägare vid förluster. För de länder som sitter fast i eurons skruvstäd av usel konkurrenskraft och felaktig penningpolitik måste en ordnad väg ut ur euron skapas.

På EU-nivå behövs en politik med socialt ansvar som fördelar bördorna rättvist och som bidrar till ökade investeringar för jobb. Nedskrivningar av delar av den grekiska statsskulden kommer att bli nödvändiga. På EU-nivå måste den svenska regeringen vara tydligare med att den respekterar folkomröstningen från 2003 och svenskarnas nej till euron. Det innebär att vår ekonomiska politik inte ska underordnas en framväxande överstatlig ekonomisk politik på EU-nivå. Inte heller kan vi acceptera att svenska skattemiljarder öses ner i EU:s svarta hål av bankförluster. Vi avvisar att Sverige deltar i varje sådan socialisering av förlusterna i EU:s banksystem. Däremot kan vi från fall till fall ge bilaterala lån till grannländer som behöver stöd som vi har gjort till Island och Lettland.

Vägen ur eurokrisen kommer att bli lång och svår, till att börja med kräver den att vi börjar färdas åt rätt håll.

Så tar vi tillbaka välfärden

Idag skriver jag och Ulla Andersson i DN om hur vi ska ta bort vinstintresset ur välfärden;

Skattepengar avsedda för skola, vård och omsorg ska inte försvinna som vinster i privata företag. Vi vill ha en jämlik välfärd där man fokuserar på kvalitet, skriver Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson som i dag presenterar Vänsterpartiets nya förslag i Almedalen.

När vi möter välfärden ska kvaliteten komma först och det ska vara våra behov som avgör vilket stöd vi får. Det är en trygghet som ska finnas för elever i alla skolor och för alla äldre oavsett äldreboende. De gånger vi tvingas uppsöka vården ska vi vara trygga i att resurserna där fördelas så att den i störst behov av vård prioriteras, inte den som är lönsammast att behandla.

Men i dagens välfärd kommer företagens mål – att maximera vinsten – gång på gång i konflikt med de mål alla vi andra har, vi som använder och betalar för välfärden. Även om personalen gör vad de kan för elevens eller den äldres bästa, är själva verksamheten styrd med vinsten som övergripande mål. Det är alltifrån att äldre på äldreboendet får mindre hjälp på grund av färre anställda, till att skolmarknaden har gett upphov till betygsinflation. En vanlig effekt är att man prioriterar de lönsammaste grupperna, vilket ofta är de som har minst behov.

Ofta slår vinstintresset mot personaltäthet och utbildningsnivå. Till exempel har kommunala äldreboenden mer än 10 procent fler anställda per äldre jämfört med privata och lärartätheten är 20 procent högre i kommunala gymnasieskolor än i de fristående. När det gäller förskolan pekar statistiken på att de privata väljer en annan metod – de anställer personal utan utbildning i mer än dubbelt så hög grad som de kommunala.

En välfärd fri från vinstintressen gör det möjligt att istället fokusera på kvaliteten. De pengar som i dag försvinner som vinst till bolagens ägare innebär ett enormt slöseri med skattemedel. Om de istället användes till att anställa mer personal i välfärden skulle de räcka till cirka 20.000 nya anställda. Det är lika många som enligt Arbetsförmedlingens prognos skapas totalt i Sverige i år och nästa år.

Vänsterpartiet är det enda partiet i svensk politik som tydligt står för att välfärdens resurser ska gå till just välfärd. I dag presenterar vi en modell för hur detta kan göras.

Vi föreslår lagstiftning om att skattemedel för kärnverksamheterna inom vård, skola, förskola och äldreomsorg inte ska kunna gå till vinstsyftande eller vinstutdelande företag. Överskott ska där i allt väsentligt stanna i verksamheten och antingen sparas eller direkt återinvesteras. Ett liknande regelverk gäller i dag för till exempel fristående skolor i Norge.

Genom förslaget försvinner vinstintresset som drivkraft i välfärden, samtidigt som vi kan ha flera olika utförare att välja mellan. Privata och ideella aktörer kan ges skattefinansiering om de i fortsättningen bedriver sin verksamhet utan vinstsyfte och vinstutdelning. De som däremot endast är ute efter att göra en vinst på skattepengar förlorar i och med våra förslag intresset för att verka i välfärden. Våra förslag gäller de skattefinansierade verksamheterna. Om någon vill starta verksamheter som finansieras privat står det dem fritt att göra så.

De som vill driva välfärdsverksamhet som aktiebolag kan i vår modell använda en särskild form för detta. Aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning är en form som redan finns men som sällan används. Dessa kan inte dela ut mer vinst än motsvarande en procent över statslåneräntan på det insatta kapitalet. Det tillåts eftersom kapital man satsar på verksamheten inte ska behöva minska i värde. Utdelningen motsvarar ungefär räntan på ett vanligt bankkonto vilket gör att resurserna i allt väsentligt stannar i verksamheten och vinstintresset effektivt avlägsnas från välfärden.

Vinst kan inte plockas ut genom att omvandla sådant bolag till annan form av bolag och det finns även bestämmelser som reglerar fusion, likvidation och interna överföringar inom koncernen. Det innebär ett slut för riskkapitalbolagens metoder att utan vanligt vinstuttag ändå slussa ut skattemedel från verksamheten. Om så behövs för att säkra att överskottet verkligen stannar i verksamheten kan aktiebolagslagens krav också skärpas för de aktuella verksamheterna.

Ändringarna kombineras med ny lagstiftning om att huvudmannen för välfärdsverksamheterna, det vill säga kommunen, landstinget eller staten, ska besluta när och var icke-offentliga aktörer får etableras. När det finns ett behov av alternativ pedagogik, behandling eller motsvarande kan icke-offentliga aktörer ges tillstånd att driva detta. Men de ska inte själva kunna bestämma var de startar en skattefinansierad verksamhet. Vid till exempel överetablering eller bristande pedagogisk mångfald ska befintliga tillstånd kunna omprövas.

Detta innebär att demokratiska beslut och noggranna bedömningar av behoven blir en förutsättning för att ge skattepengar till nya välfärdsverksamheter. Därmed upphävs LOV (lagen om valfrihetssystem) samt berörda avsnitt i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen. Det är viktigt eftersom de på många områden ger alla som uppfyller vissa kriterier rätt att fritt starta välfärdsverksamheter finansierade av skattemedel. Resultatet har blivit en ojämlik välfärd. Det skapas överetablering i rika områden, på bekostnad av resurssvaga områden som anses mindre lönsamma och som drabbas av underetablering.

Lagstiftningen vi föreslår skulle innebära en bättre fördelning av välfärdsutövare. Den skulle även göra det möjligt att lösa de problem som på vissa håll har uppstått med uppsplittrade vårdkedjor och att verksamheter inte samarbetar med varandra.

Idag skriver jag och Ulla Andersson på DN-Debatt om hur vi skapar en välfärd fri från vinstintressen;

I dag anser mer än 8 av 10 svenskar att den som driver skattefinansierad välfärd inte ska plocka ut vinst därifrån. Men de borgerliga partierna står fast vid sina privatiseringar och andra partier famlar efter lösningar. De som är för splittrade för att ta ställning har hanterat det genom svårtolkade förslag med oklara konsekvenser. Men för att lösa välfärdens problem krävs det glasklara och konkreta förslag. Väns­terpartiets svar är tydligt: kvalitet och jämlikhet före vinstintresse.

Våra pensionspengar flyttar jobben på Läkerol från Sverige

Skriver med Ulla Andersson i dagens Aftonblad;

Riskkapitalbolagens jakt på att göra stora pengar, gärna utan att skatta för vinsterna, är vardagsmat i dagens Sverige. I vård, skola och omsorg plockar riskkapitalisterna ut miljarder av skattemedel som borde ha gått till att utveckla verksamheterna i stället. De tar heller inget socialt ansvar när de från en dag till en annan bestämmer sig för att lägga ned lönsamma verksamheter. Här är ett i raden av exempel på hur riskkapitalbolagens kortsiktiga vinstintressen leder till förlorade arbetstillfällen i Sverige.

Ahlgrens bilar och Läkerol är två av Sveriges mest kända varumärken för godis och halstabletter. Tillverkningen av dessa svenska favoriter sker i Gävle i en fabrik som har hundraåriga anor. Fabriken har fler än 100 anställda. Produktionen har effektiviserats över åren och färre tillverkar i dag mer än förut. Trots den effektiva produktionen och att tillverkningen går med rejäl vinst har fabrikens nya ägare, Cloetta, föreslagit att Gävlefabriken ska läggas ner och produktionen flyttas. Sannolikt hamnar en del av den då i låglönelandet Slovakien. Så enkelt tar nya anonyma ägare ett beslut som gör att de anställda och deras familjer står utan försörjning. Många av dem som nu kan få sparken har arbetet lojalt och ställt upp för företaget i flera årtionden.

Varför vill Cloetta lägga ner en lönsam fabrik? Cloettas ägare hoppas helt enkelt kunna pressa ut ännu lite högre vinst ur sina anställda om produktionen flyttas. Cloetta har riskkapitalbolagen CVC Capital Partners och Nordic Capital som storägare. De är bara intresserade av maximal vinst och tar inget socialt ansvar för de anställda i Gävle. Det är en lektion i kapitalismens råhet.

När vi besökte fackklubben vid fabriken kunde företrädarna Wellington Ikuobase och Mario Izquierdo berätta att de arroganta ägarna gav dem budet om nedläggningen per telefon. De fackliga företrädarna berättade om hur många av deras arbetskamrater chockades av beskedet och nu mår dåligt. Innan de nya ägarna tog över hade de lovat att behålla produktionen i Gävle, ett löfte som visade sig vara luft värt.

Men arbetarna har inte tänkt ge sig utan strid. Stödet för fabriken är kompakt i Gävle vilket har visats i flera manifestationer och en namninsamling. Kanske var det på grund av den högljudda kritiken mot nedläggningen som företaget försökte stänga av klubbordföranden Wellington Ikuobase från arbetsplatsen.

Exemplet visar vilka oansvariga och känslokalla ägare dessa riskkapitalbolag är. Nordic Capital har också gjort sig kända genom att håva in stora summor av svenska skattemedel genom sin verksamhet i privatiserad svensk sjukvård via företaget Capio. Bland ägarna Nordic Capitals finns sjätte AP-fonden – alltså våra egna pensionspengar. Det innebär att pengar som arbetarna sparar till sina pensioner används för att lägga ner deras egen arbetsplats. Vi kräver att AP-fonderna slutar investera i företag som flyttar lönsamma industrier från Sverige och som sysslar med skatteflykt som många riskkapitalbolag gör.

Vi tänker ta upp Cloettas nedläggningsplaner i riksdagen och undersöka om den fabrik i Slovakien dit en del av produktionen ska flyttas har fått EU-stöd. I så fall kan svenska skattepengar ha använts till att flytta jobb från Sverige.  Själva lovar vi att aldrig mer köpa Läkerol eller Ahlgrens bilar om produktionen flyttas från Sverige på det här viset.

Vänstern vill gå före på klimatområdet

Idag skriver jag, Ulla Andersson och Jens Holm på DN om hur Sverige ska bli en föregångare på klimatområdet;

År 2020 ska Sverige vara landet där vi har lyckats med utmaningen att både radikalt minska våra koldioxidutsläpp och skapa ett bättre samhälle med utbyggd välfärd och fler jobb. Från hela världen kommer politiker, forskare och företagare att besöka oss för att se hur vi gjorde det möjligt.

Att få ned våra egna utsläpp till en hållbar nivå innebär att vi tar vår del av ansvaret, men det är också det bästa sättet att påverka andra länder. Inte minst efter misslyckandet på FN:s klimatmöte i Durban krävs det nu länder som går före.

Men det är inte åt det håller Sverige rör sig i dag. Bara under 2010 ökade de svenska utsläppen av växthusgaser med hela 11 procent. Trots detta föreslår inte regeringen någon ny politik på klimatområdet, utan planerar tvärtom nedskärningar av miljö- och klimatbudgeten de närmaste åren. I den internationella miljörörelsens jämförelse av länders klimatpolitik har Sverige på några få år rasat från tionde till 34:e plats.

Denna handfallenhet inför klimatutmaningarna är nödvändig att bryta. Sverige behöver byggas om och klimatmålen höjas. Vänsterpartiet har förslagen för hur Sverige skyndsamt kan få ned utsläppen och samtidigt vara både en industrination och ett välfärdsland i framkant. Precis som på så många andra viktiga områden kan inte marknaden lösa problemen, utan det krävs politiska förslag och gemensamma lösningar för att gå framåt.

Vi vill att Sverige tar ansvar för situationen och skärper det svenska utsläppsmålet för 2020 till minst 45 procent, något som ska ske helt och hållet inom landet. Det är en nödvändig minskning som ska jämföras med regeringens målsättning att minska utsläppen i Sverige med 29 procent samt att köpa utsläppsrätter motsvarande 10 procentenheter. Vidare måste Sverige verka för att EU:s utsläppsmål skärps. På global nivå vill vi att Sverige ansluter sig till den progressiva rörelse av länder som vill begränsa temperaturhöjningen till max 1,5 grader.

De utsläppsrätter som Sverige i dag köper av andra länder har en mycket tveksam miljöeffekt, något som bland andra Riksrevisionen har kritiserat. Vi vill i stället se verkliga klimatinvesteringar i utvecklingsländerna. Det ska vara investeringar som bidrar till nya minskningar av utsläppen, inte sådant som skulle ha gjorts ändå. De ska inte heller användas för att nå vårt eget nationella klimatmål. För de kommande tre åren avsätter vi 4,5 miljarder kronor till detta nya klimatbistånd.

För minskade utsläpp i Sverige vill vi inrätta ett nytt investeringsprogram för klimatet riktat till kommuner, landsting och företag – Klimatprogrammet. Mellan 2012 och 2014 satsar vi tre miljarder kronor på detta, vilket kraftigt minskar utsläppen samtidigt som jobb skapas och ny teknik för export till utlandet främjas. Stödet ska bland annat kunna användas till utbyggnad av biogas, installation av fjärrvärme, övergång till biobränslen och energi­effektivisering.

En nödvändig del i klimatomställningen är att flytta över fler godstransporter från väg till järnväg. Även tågets persontransporter måste fungera bättre så att fler känner att tåget är det pålitliga och snabba transportmedel det ska vara. Järnvägskapaciteten behöver därför ut­ökas radikalt över hela landet. Det gör vi genom att de närmsta tre åren satsa drygt 17 miljarder kronor mer än regeringen på nyinvestering i järnväg, en investering som skapar i storleksordningen 17.000 jobb.

Vi föreslår ett klimatupprustningsprogram för hyresrätter där minst 40.000 lägenheter rustas per år. Det ger både en bättre boendemiljö för hundratusentals människor och minskade utsläpp. Även småhusen behöver anpassas vilket vi stödjer genom att rikta rotavdraget till energianpassning.

Ett viktigt sätt att få ned utsläppen är att främja klimatsmart konsumtion av livsmedel. Den svenska animaliekonsumtionen står för nästan lika stora utsläpp som utsläppen från Sveriges 4,4 miljoner personbilar och är därmed något man måste förhålla sig till. Vi vill därför att EU:s subventioner till köttproduktion avskaffas och vi vill satsa på mer vegetarisk mat i skolor och annan offentlig verksamhet.

Alla våra förslag är finansierade fullt ut. För att möjliggöra ytterligare viktiga steg i att bygga om Sverige vill vi jobba vidare med att se hur miljö- och klimatskatter ska utvecklas för att minska våra utsläpp. Intäkter därifrån ska gå till att finansiera investeringar i klimatomställningen. Principen är lika enkel som nödvändig – priset höjs på det som hotar klimatet och intäkterna investeras i det som är hållbart. Det blir en dubbel vinst för klimatet.

Ett av klimat- och miljöpolitikens största problem är att den har behandlats separat från den ekonomiska politiken. Regeringens skattepolitik är ett exempel på detta. Den prioriterar ökad privat konsumtion för dem som redan har det gott ställt, på bekostnad av den gemensamma välfärden. Samtidigt är det ett faktum att satsningar på offentlig konsumtion leder till mindre utsläpp än motsvarande satsningar på privat konsumtion.

Vänsterpartiets jämlikhetspolitik skulle göra att stora grupper fick det bättre ställt ekonomiskt medan däremot höginkomsttagare, den grupp som orsakar de största utsläppen, får stå tillbaka. Våra förslag om ökade resurser till vården, skolan, äldreomsorgen och övriga välfärden innebär därför att vi skapar ett samhälle som är bättre att leva i samtidigt som det också är bättre för klimatet.

Klimatomställningen kräver strategi och stor politisk handlingskraft. För att få ett målstyrt, effektivt och transparent klimatarbete bör det införas en statlig klimatbudget där alla klimatpolitiska satsningar och styrmedel samlas. En liknande modell har införts i Storbritannien med en bindande koldioxidbudget som bestämmer hur landets utsläpp av växthusgaser ska minska.

Vidare måste frågan få större tyngd på rege­ringsnivå. I dag ligger ansvaret för klimatpolitiken hos miljöministern som inte ansvarar för de områden där störst förändring behöver ske för att utsläppen ska minska, energisektorn och transporterna. Vi vill införa ett klimatdepartement som samlar alla de klimatpolitiska frågorna och möjliggör därigenom ett helhetsgrepp och effektivare åtgärder.

Situationen för vår planet är allvarlig men den går att göra något åt. För att det ska vara möjligt att bedriva en kraftfull klimatpolitik krävs det att den samtidigt är en politik för jämlikhet och fler jobb. Vänsterpartiet är det parti som har förslagen för detta. Vi är det nya klimatpartiet.

Vi tackar nej till fördragsändringen om ESM

SvD skriver jag och Ulla Andersson om ESM;

Riksdagen kommer snart att ta ställning till frågan om EU:s fördrag ska ändras för att göra det möjligt att inrätta Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), en fond för euroländerna. ESM har inte debatterats särskilt mycket i Sverige trots att det kommer att få stor påverkan på unionens och eurons framtid. Det beklagar vi som vänsterpartister. Även om vi som står fria från euron inte omfattas av ESM så påverkas vi starkt av EU:s hantering av eurokrisen.

En fördragsändring innebär en unik möjlighet att påverka EU:s inriktning eftersom den kräver enhällighet bland EU:s medlemsländer och en kvalificerad majoritet i riksdagen. Vi uppmanar socialdemokrater och miljöpartister att tillsammans med oss kräva att EU inrättar ett socialt protokoll i fördraget som skyddar arbetsrätt och kollektivavtal och därmed upphäver den lönedumpning som Lavaldomen öppnade för. Detta bör göras till ett absolut villkor för att ens behandla en fördragsändring i riksdagen.

Men självklart måste även utformningen av fonden diskuteras. Det land som i framtiden ansluter sig till euron kommer även att omfattas av de mycket långtgående förpliktelserna i ESM. Det vore därför rimligt att de partier och politiker som är för svensk anslutning till euron åtminstone försöker förklara varför ESM är en rimlig konstruktion. Inrättandet av fonden innebär stora ekonomiska åtaganden för tveksamma ändamål och en kraftig begränsning av inflytande. Därför är argumenten för att stå fria från euron starkare än någonsin.

ESM ska ha en utlåningskapacitet på 500 miljarder euro men den volymen kan utökas i framtiden. Detsamma gäller kapitalet i fonden på 700 miljarder euro som medlemsländerna tillsammans ska garantera och kan tvingas att betala in. Om Sverige hade varit ett euroland skulle skulle vi behöva skjuta till omkring 200 miljarder kronor. Och den summan kan senare stiga.

När beslut om utbetalningar från ESM ska tas saknas vetorätt. Istället tas besluten med 85 procent av rösterna som tilldelas efter kapitalinsats. Röststyrkan avgörs alltså av ländernas ekonomiska styrka. Det innebär att Tyskland och Frankrike har vetorätt, men inte mindre länder. I EU är alla lika, men några är mer lika än andra. Mindre länder kan röstas ner även om de anser att villkoren för utbetalningarna är orimliga. Men de kan inte neka att skjuta till mer kapital. Artikel 9.3 i fördraget slår fast; ESM-medlemmarna förpliktar sig oåterkalleligen och ovillkorligen att på begäran betala allt kapital som den verkställande direktören infordrar av dem enligt denna punkt, varvid betalning ska ske inom sju dagar efter mottagandet av begäran.”

ESM ska inte bara kunna ge lån till krisande länder utan även kunna rekapitalisera krisande banker. Fonden kan därmed kräva in skattepengar för att stödja de banker som genom sin spekulation och sina förluster har varit med och skapat krisen. Så förstärks eurokrisens gyllene regel om att bankerna kan vältra över riskerna och förlusterna på skattebetalarna. Förlusterna kan bli betydande, de ingående staterna kan inte säga nej och skattebetalarna betalar notan.

ESM och dess mäktiga ledning har enligt regelverket en total immunitet mot brottsundersökningar och dokumenten ska inte vara offentliga. Artikel 32.3 slår fast; ”ESM, dess egendom, medel och tillgångar, var de än finns och vem som än innehar dem, ska åtnjuta immunitet från varje form av rättsligt förfarande utom då ESM uttryckligen avstår från sin immunitet för eventuella åtgärder eller till följd av avtalsvillkor, inbegripet dokumentationen om finansieringsinstrumenten.”

Vi menar att ESM är en ekonomiskt oansvarig och odemokratisk konstruktion som bör avvisas för EU:s skull. Kostnaderna kan bli enorma och omöjliga att kontrollera för folkvalda och väljare. Villkoren för de lån som ska utbetalas blir sannolikt socialt oacceptabla. Den nya fonden åtgärdar inte eurokrisens grundläggande orsaker. ESM inrättas istället för att göra något åt att euron i sig låser länder vid usel konkurrenskraft, fel penningpolitik och en urholkad demokrati.

Till sist lär euroländerna ändå bli tvungna att slå fast att Europeiska centralbanken görs till ”lender of last resort”. På vägen dit kan skattebetalarna förlora mycket pengar, många arbetstillfällen och mycket välfärd som ett pris för eurokrisen. Det berör även oss, inte minst eftersom vi har en regering som vill att Sverige ska anslutas till euron.

Riksdagen bör därför avvisa fördragsändringen om ESM.