SD är riskkapitalisternas bästa vän

Skriver i Norran och annan lokalpress om hur SD vill rädda visntjägarna i välfärden.

 

Vänsterpartiet och regeringen har gjort en överenskommelse om att vinstjakten i välfärden ska stoppas.

Våra skattepengar ska gå till undersköterskor och lärare, inte till riskkapitalbolag som är ute efter snabba vinster. Vi vill ha en bra välfärd som fördelas efter behov, inte en kortsiktig marknad med skolkonkurser och personal som pressas för vinstens skull.

Som väntat vill de borgerliga partierna ha kvar vinstslöseriet i välfärden. Nu har även Sverigedemokraterna bekänt färg. För dem är det viktigare att någon kan bli rik på vårdcentraler än att vi får en bra sjukvård. Vänsterpartiet och regeringen vill att landstingen inte längre ska påtvingas privata vårdcentraler. Det tänker Sverigedemokraterna nu rösta emot tillsammans med högeralliansen.

Det innebär att Sverigedemokraterna vill att företag ska ha rätt att starta verksamhet för skattemedel där företagen själva vill, oavsett om resurserna behövs bättre till vård på annat håll. Vi kan se konsekvenserna av den politiken. De privata etablerar sig där vinsterna är störst, oftast i större städer. Skattebetalarna får förstås betala och resultatet blir att vården utarmas i förorter och på landsbygden.

Oseriösa aktörer och överetablering leder till att vårdcentraler går i konkurs. Patienter som byggt upp en relation med vårdpersonal får se sin vårdcentral stängd över en natt. Förra året gick flera vårdcentraler hos vårdföretaget Sensias i konkurs. Det gällde vårdcentraler i Boden, Luleå och Piteå. Bolaget avvecklade även vårdcentralerna i Sundsvall, Kalmar och Hultsfred samt mottagningen i Skellefteå. Sammanlagt berördes cirka 20 000 listade patienter.

Hälsoteamet i Småland AB gick i konkurs i augusti. Fyra vårdcentraler och över 6 000 patienter berördes. Klockan kvart över tio på kvällen meddelade företaget på facebook att alla besök omedelbart ställdes in.

Sverigedemokraterna vill att någon ska tjäna pengar på att vi är sjuka och att vården ska styras av kortsiktigt vinsttänkande. SD och de borgerliga partierna vet att deras politik är impopulär. Därför bluffar de och påstår att patienters rätt att välja vilken vårdcentral man ska gå till är hotad. Men det är fel, inget parti vill ta bort rätten att välja vårdcentral. Det är vinstjakten vi vill åt. Vård ska fördelas efter behov.

Sverigedemokraterna är ett högerparti. Trots det låtsades de i valrörelsen att de var emot vinstslöseriet i välfärden. De talade om begränsningar och att personal ska ha bra arbetsvillkor.

Men det är ett faktum att villkoren är sämre för de som arbetar i exempelvis privat äldreomsorg. Deltiderna är fler, de otrygga jobben är vanligare och var tionde arbetskamrat saknas. De pengarna går i stället till vinster. Sverigedemokraternas politik drabbar inte minst alla de kvinnor som arbetar i välfärden.

Många väljare har trott att SD försvarar vanliga löntagare och pensionärer. I stället försvarar de riskkapitalister som blir miljardärer på våra skattepengar, men som själva gör allt för att undvika att betala skatt.

SD ökar otryggheten och gynnar rika

Skriver i Aftonbladet om hur SD sänker skatten och skyller på invandrare.

 

Jimmie Åkesson har uttalat tydligt att hans mål är att SD ska blir ett borgerligt stödparti. I utbyte mot att borgerligheten låter SD:s främlingsfientlighet och rasism få genomslag ska Sverigedemokraterna kunna garantera en borgerlig majoritet i riksdagen. Den senaste mandatperioden har Åkesson redan genomfört den senare delen av ekvationen.

När det väl gäller kan borgerligheten nästan alltid lita på att SD röstar för högerregeringens förslag och mot den rödgröna politiken.

Samtidigt verkar många av SD:s väljare tro att partiet står för ett tryggare samhälle, för rättvisa och bättre villkor för dem med låga inkomster. Inget kan vara mer fel.

I riksdagen är SD med och sänker skatten för banker och för rika. Sedan skyller de på flyktingar när pengarna inte räcker till välfärden och det byggs för få bostäder.

För att bemöta det krävs antirasism men också en vänsterpolitik som tar SD:s väljare och deras bekymmer på allvar.

SD får många röster på landsbygden och i mindre orter. Det är väljare som är långt från maktens och medias utsiktspunkter. Det är en spegelbild av ett land där storstaden är norm. Ett Sverige där service och möjligheter utarmas på landsbygden och där ungdomar måste flytta för att få jobb. SD ställer medvetet landsbygd mot förort. Men i själva verket är problemen ofta gemensamma i förorten och på landsbygden med försämrad service, låga inkomster och för få investeringar för framtiden. De har ingen landsbygdspolitik värd namnet, det har vänstern. Men SD lyckas trots det kanalisera en frustration över ett Sverige som håller på att kantra.

Vänsterpartiet kommer i valrörelsen att lyfta fram våra lösningar för landsbygden.

Vi kommer att visa att SD faktiskt gynnar de allra rikaste genom jobbskatteavdrag och sänkt skatt för banker. Deras stöd för privatiseringar och vinster i välfärden utarmar servicen i både förorter och på landsbygd. De röstar för jobbskatteavdrag som ökar skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare, sedan låtsas de vara emot att pensionärer har högre skatt. När det gäller sjuka och arbetslösa låtsas de inte ens – SD vill att de ska betala högre skatt än andra.

Många har det bra i Sverige, men det finns också många vars liv domineras av otrygghet. Sjukdom eller arbetslöshet kan på kort tid göra dig både fattig och socialt utsatt. De otrygga jobben är vardag för många. Det är en bra jordmån för rasism och jakt på syndabockar, det är enkelt att sparka neråt.

Men SD ökar otryggheten. SD tycker att det är okej att fast anställda får sparken för att ersättas av bemanningsföretag och de vill försämra lagen om anställningsskydd. Åkesson låtsas stå på arbetarnas sida, men han är chefens bäste vän.

När de som arbetar tar strid för fasta jobb på Öresundstågen i Skåne eller Lagenas lager i Jordbro håller sig Åkesson långt borta. När personer med olika bakgrund gemensamt arbetar för trygga jobb så är det en konflikt som helt enkelt inte passar in i SD:s murkna världsbild. SD bygger sin politik på att arbetare med olika bakgrund ska misstro varandra och ställas emot varandra.

I EU-valet kunde vi se att vänstern i många länder kanaliserade kritiken mot EU. Men på andra håll har EU-kritiska väljare knappast något annat att rösta på än rasister. De exploaterar en berättigad kritik mot Bryssel. EU har bidragit till en social kris och angriper löntagarnas rättigheter.

Men SD är inte intresserade av att angripa den högerpolitik eller finansmarknad som har orsakat krisen. De angriper de fattiga, krisens offer. Samma sak gäller i höstens val till riksdagen. Låt oss då inte glömma att Åkesson både bedriver en rasistisk politik och är en högerman.

SDs politik drabbar LOs medlemmar

Skriver i dagens Expressen om hur SDs politik drabbar välfärden och vanliga löntagare.

När Sverigedemokraterna nyligen höll sina lands- dagar talade Jimmie Åkesson om att SD ska försöka ta röster bland LO:s medlemmar. Men man måste granska vad SD egentligen tycker och gör. Samtidigt som de ger miljarder till bankernas ägare missgynnar de vanliga löntagare.

SD vill att arbetsgivare ska få större möjlighet att fritt välja vem de ska sparka vid neddragningar. I stället för dagens två undantag från turordningsreglerna vill de ha hela fem undantag. Om det gick igenom skulle det vara ett slag mot de anställdas ställning. Det blir då viktigare att man håller sig väl med chefen för att få behålla sitt jobb om det blir neddragningar. Färre vågar säga ifrån och höja sin röst mot en arbetsgivare som godtyckligt själv får välja vem som ska gå.

Än så länge har SD inte fått igenom det, däremot har de varit med och försämrat reglerna för övertid. Därför finns det i dag sämre begränsningar för övertidsarbete än förut. Samtidigt som många människor pressas att arbeta alldeles för mycket övertid, tyckte SD det var viktigt att låta arbets- givaren få bestämma mer över detta. Om uttaget av övertid minskade skulle fler arbetslösa få arbete.

Ändringen av övertidsreglerna gällde arbetsgivare som inte har kollektivavtal och innebar att dessa gynnades. På så sätt försämrade SD fackens möjlighet att få till kollektivavtal med arbetsgivare och försvagade den svenska modellen.

SD pratar gärna om en bra a-kassa, men när de väl är i riksdagen och ska rösta har de sett till att förslag om det stoppas. Förlorare är den som blir av med sitt jobb och får sin ekonomi förstörd. Många arbetslösa, exempelvis byggnadsarbetare, får bara ut omkring hälften av sin gamla lön i a-kassa. Den dåliga a-kassan drabbar även den som har ett jobb eftersom det påverkar maktbalansen på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna får helt enkelt mer att säga till om när löntagarna vet att arbetslöshet innebär ekonomisk katastrof.

Men det är inte bara på arbetsplatserna som SD:s politik är orättvis. De stödjer även det femte jobbskatteavdraget. Det är 12 miljarder kronor som bättre hade behövts i vård och äldreomsorg, för att inte tala om skolan. De svenska skolresultaten rasar jämfört med andra länder. Men SD, precis som Reinfeldt, röstar för de stora skattesänkningarna samtidigt som välfärden behöver mer resurser.

Jobbskatteavdraget får också olika konsekvenser för olika personer. Jimmie Åkesson har en månadslön på cirka 100 000 kronor i månaden. Ändå ska han nu få dubbelt så mycket i sänkt skatt som en barnskötare med 21 000 kronor i månaden. Och ännu orättvisare blir det av att den som har oturen att vara sjuk eller arbetslös inte får en enda krona i jobbskatteavdrag. Men det är SD:s politik.

SD röstade även ja till den sänkta bolagsskatten. Den kostade ännu mer, hela 16 miljarder kronor. Av det gick tre miljarder bara till de fyra storbankerna. När pengarna sen inte räcker till välfärden så skyller Åkesson på flyktingar och invandrare. Det är en feg politik som sparkar nedåt.

Andra storföretag som tjänar på SD:s politik är riskkapitalisterna i äldreomsorgen. I dag efter alla vårdskandaler talar SD ogärna om sin privatiseringspolitik. Men de står fortfarande fast vid förslaget att alla kommuner ska tvingas privatisera äldreomsorgen. I stället för omtanke vill de låta jakten på vinster styra omsorgen om oss när vi blir äldre.

Alla vi som varit fackligt aktiva på en arbetsplats vet att de anställda bara är starka när de håller ihop. För att lyckas med det måste man kunna snacka ihop sig och samarbeta, oavsett hudfärg, efternamn eller var man kommer ifrån. Men SD gör sitt bästa för att skapa motsättningar mellan oss. Det är ju det de lever på. Den som gynnas av det är arbetsgivaren som vill ha mer makt över sina anställda.

För den som vill få bort dagens högerpolitik är SD inget alternativ. En röst på SD blir i praktiken en röst på Reinfeldt. Det ger ökad otrygghet på jobbet och sämre resurser till välfärden. Vill man ha alternativ till politiken som styr Sverige i dag får man vända sig till partier som vill något annat.

Sverigedemokraternas hyckleri

Från Aftonbladet.

I år har det blivit tydligare än någonsin. Vi har ett val mellan sänkta skatter för dem som tjänar bäst eller en bättre välfärd. Vi kan välja fler lärare i skolan, en upprustad järnväg, jobb åt unga och nybyggda hyresrätter i stället för att fortsätta att sänka skatten.

Vänsterpartiet är tydligt med att vi sätter jobben och välfärden främst. Högeralliansen prioriterar alltid att sänka skatterna. Men regeringen har inte en majoritet i riksdagen. I praktiken styr de med Sverigedemokraternas passiva stöd. SD talar gärna om välfärd, pensionärers villkor och arbetslöshet. Men de stöder en politik som ökar klasskillnader och utarmar välfärden. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är de partier i riksdagen som står längst ifrån varandra. Vi röstar mer olika än några andra partier. Vänsterpartiet är den tydligaste motpolen till rasistsiska idéer. Vi är också det parti som värnar lågavlönade, som inte vill ha någon straffskatt för sjukskrivna och som vill ha bort de privata vinsterna i välfärden. SD vill inget av det.

 

Vem vinner på SD:s politik? Jimmie Åkesson själv tjänar drygt 96 000 kronor i månaden, nästan 1,2 miljoner kronor om året. Han vinner på det egna partiets politik. I 2014 års budget vill både SD och högeralliansen ha ett femte jobbskatteavdrag. Det innebär en utgift på mer än 12 miljarder kronor för staten. Det är dit de stora pengarna går. Pengar som skulle kunna ha skapat arbete och välfärd för så många. Men Jimmie Åkesson sänker hellre skatten för sig själv. På det femte jobbskatteavdraget vinner Åkesson nästan dubbelt så mycket som den som sitter i kassan på en vanlig mataffär, till exempel den där Åkesson går och handlar. Inkomstskillnaderna ökar, de stora vinnarna är högavlönade män, som Åkesson. Men pengarna till välfärden räcker inte. Vi betalar Åkessons lägre skatt med kaos i sjukvården, fler barn i förskolans grupper och sämre arbetsvillkor för lågavlönade kvinnor.

För den som är sjuk eller arbetslös vill SD inte sänka skatten med en enda krona. Så fungerar jobbskatteavdraget. Klyftorna växer, de mest utsatta får inget. Totalt får Åkesson 27 600 kronor om året i sänkt skatt med alla jobbskatteavdragen, sjuka och arbetslösa får inte en krona av dessa skattesänkningar. Men de är med och betalar genom att deras sjukvård, deras barns skola och de äldres omsorg steg för steg urholkas. Mer än så är det inte värt, SD:s tal om ett bättre Sverige för de som har det tufft. Inte heller föräldralediga får något jobbskatteavdrag. Det är en straffbeskattning på att ta hand om sina barn och vara en bra förälder.

 

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson för en politik som gynnar de allra rikaste i samhället. De sänker skatterna för storbankerna med miljarder, de sänker inkomstskatten för de med högst inkomster, de vill tvinga kommunerna att privatisera äldreomsorgen så att riskkapitalbolagen kan tjäna ännu mer pengar på våra äldre. Samtidigt får vi mindre pengar över till att bekämpa arbetslösheten, till sjukvården eller tåg som går i tid.

När revorna i välfärden blir tydliga skyller Åkesson på flyktingar och invandrare. Han pekar finger mot dem och säger att det är deras fel. Där är varje krona i stöd till den som har flytt krig och förtryck en oöverstiglig utgift. Då ska rätten till sjukvård eller skolgång begränsas. Då oroar sig Åkesson plötsligt för att pengarna inte ska räcka. Men det är hans egen politik som är problemet. Det är den som gör sjuka fattiga, det är den som gör att rika blir rikare medan pengarna inte räcker till sjukvården. Det kan bara sammanfattas i ett ord: hyckleri.

En bild kan säga så mycket, statistik också

bild (3)

En bild kan säga så mycket, även om den visar statistisk. Bilden ovan är från tidningen Riksdag & Departement och visar hur ofta partierna röstar likadant i riksdagen. Den säger självklart inte vad man i sak är överens eller oeniga om, men den ger ändå en ganska tydlig bild.

Vänsterpartiet har mest gemensamt med MP, i 66 % av voteringarna röstar vi lika. Men också mycket gemensamt med S, 57 % av omröstningarna. Lika ofta röstar MP och S lika.

SD röstar mest som Alliansen, i hela 60 % av voteringarna, och minst som V, 13 %. Det är den i särklass minsta samstämmigheten mellan några partier och det finns ingen fråga där V och SD är så oeniga som i den avgörande flyktingpolitiken. Men kan med fog säga att SD och V är de partier som står längst ifrån varandra i riksdagen. 21 % är samstämmigheten mellan V och Alliansen.

 

 

Vänsterpartiet enda oppositionen i EU-nämnden

Idag sammanträdde EU-nämnden. Även om dagordningen var diger så var samrådet om förhandlingarna vid det pågående toppmötet om Eurokrisen höjdpunkten. För Vänsterpartiets räkning klargjorde jag att vi var emot de föreslagna födragsändringarna på på grund av deras innehåll och hur de drivs igenom utan reell möjlighet till debatt. Jag klargjorde också att Vänsterpartiet är emot att vi betalar svenska skattemiljarder till de krisande Euroländerna via IMF som nu föreslås. Bara det faktum att vi skulle godta ett sådant beslut utan att få reda på hur många miljarder det handlar om och till vilka villkor gör det uteslutet. Jag krävde också att Sverige ska arbeta för ett socialt protokoll i EU som skyddar våra kollektivavtal. Regeringen fick majoritet för sin politik över hela linjen. S, SD och MP sa inte nej till att ändra fördraget för att ge EU mer makt över den ekonomiska politiken. S och MP gav sitt stöd till svenska skattemiljader till Euroländerna via IMF. SD ville inte ha något socialt protokoll för att skydda svenska löntagares rättigheter.

Läs mer i DN, DN, SvD, SvD, GP, ekot och Europaportalen

och som bonus min debatt med Birgitta Ohlsson i frågan

Efter EU-nämnden blev det klart att det blev en mellanstatlig överenskommelse, en europakt, som även Sverige kan gå med i vilket Socialdemokraterna dessbättre har avvisat. Det vore att direkt binda oss till Europolitiken i strid med folkomröstningen 2003 då vi röstade nej till EMU. Mer Aftonbladet

En pessimistisk Anders Borg

Det var en ganska pessimistisk finansminister som besökte EU-nämnden idag. Han konstaterade att inga av de bärande delarna av EU:s stora räddningspaket för Euroländerna verkar fungera. Inte minst är frågetecknen runt räddningsfonden EFSF mycket stora, den innehåller helt enkelt för lite riktiga pengar utan mest olika finurliga lånearrangemang som få tror på. Samtidigt fördjupas kriserna i Grekland och Italien. Dessutom verkar Storbritannien tacka nej till att vara med i en bankakut på EU-nivå, något som även Sverige borde göra. Även de sex nya lagstiftningarna om ekonomisk styrning var uppe för diskussion och det står klart att EU-kommissionen nog kommer att hacka på Sverige för att vi har för stark bytesbalans. Inte heller det var Anders Borg särskilt nöjd med. Men han tillhörde  förslagets förespråkare och har nu bundit ris år egen/Sveriges rygg genom att ge mer makt över den ekonomiska politiken till EU. Läs mer i SvD, DN och Europaportalen

Bland besluten på nämnden fanns ett förslag till rådets slutsatser om den grekiska ekonomin med nya massiva krav på privatiseringar, nedskärningar samt sänkta löner och pensioner. Här ingick också en punkt om att upphäva rätten till centrala kollektivavtal för privatanställda. Vänsterpartiet var det enda partiet i EU-nämnden som ifrågasatte detta. Själv blir jag fundersam inte minst över socialdemokraternas tystnad i en sådan fråga liksom ”EU-motståndarna” i SD som inte verkar ha något emot att använda EU:s makt för att plåga arbetare och upphäva fackliga rättigheter i olika EU-länder.

En av de bästa texterna om Eurokrisen har skrivits av SvDs Cervenka, tack för den! Märkligt hur SvDs mer fritänkande bevakning av Eurokrisen slår DNs mer ängsliga och EU-lojala med hästlängder. Vår egen Ulla Andersson har ett alldeles utmärkt inspel om reglering av banksektorn i dagen Eko idag.