Sören Wibe är borta

Igår kväll kom beskedet. Sören Wibe har somnat in på Umeås lasarett. Visst visste jag att han har varit mycket dålig under hösten, ändå kommer det som en chock.

Jag hade glädjen att få arbeta med Sören under flera år. Vi arbetade tillsammans på nej-sidan inför folkomröstningarna om EU 1994 och EMU 2003. Vi var kollegor i EU-parlamentet under flera år.Våra vägar korsades ofta. Sören blev min vän och en person som jag kom att uppskatta och respektera djupt.  Sören kom från Jämtland men bodde senare i Västerbotten. Sören var socialdemokrat. Han började sin politiska bana i SSU, var med i Vpk under flera år men återvände till socialdemokratin. Han blev den ledande socialdemokratiska EU-kritikern. Så småningom hamnade han hos Junilistan, men jag tror att han även då såg sig som socialdemokrat. 

Sören Wibe var så långt ifrån en partimegafon man kan tänka sig. Han var alltid självständig, alltid kritiskt tänkande och alltid oberoende. Han var nog lite av en partilednings mardröm. Han vågade kritisera och gå på tvärs mot gängse uppfattningar, han hade goda argument, var helt respektlös inför makten och djupt uppskattad av många ute i stugorna. Han var en ovanlig politiker av en sort som vi skulle behöva fler av. När Bildtregeringen försvarade den fasta kronkursen i det största ekonomiskpolitiska magplasket i modern tid var Sören en av de få som vågade säga ifrån. I folkomröstningen om EMU gjorde Sören helt avgörande insatser för nej-sidan både som debattör och som en strateg som breddade motståndet till nya grupper. Han tänkte längre än partiegoisterna och skapade nya nätverk som gjorde att omröstningen kunde vinnas. Själv minns jag med värme hur vi gemensamt reste hem till Umeå dagen efter EMU-omröstningen och togs emot på flygplatsen i Umeå av jublande glada aktivister på den lokala nejsidan som hade vunnit folkomröstningen i Västerbotten med 3 av 4 röster.  Ja-sidan hade hela den politiska eliten och obegränsade ekonomiska resurser på sin sida. Vi hade goda argument och folkligt stöd. Sören Wibe var en av huvudarkitekterna bakom segern. Även i den frågan har Sören i efterhand fått mer än rätt.

Sören Wibe var ekonom och professor med djupa kunskaper, men han sätt att tala var enkelt och tydligt. Han utstrålade värme, humor och engagemang. Hans lojalitet med vanligt folk, med arbetare och låginkomsttagare, var djup. Allra bäst verkade han trivas med familjen i stugan i Dikanäs. Mot EU-projektet behöll han en hälsosam distans och kritik, han lät sig aldrig tjusas som så många andra. Han var inte typen som anpassade sig för att smälta in och få en klapp på axeln.  Sören var lika misstrodd och fruktad av en del i den ekonomiska/politiska eliten som älskad av många vanliga väljare, inte minst i norra Sverige. De kryssade in honom såväl i EU-parlamentet som till riksdagen utan att han bedrev någon personvalskampanj.

Vi är många som kommer att sakna honom.

VF, DN, VK,  VK, Norran , TV4, Sydsvenskan, SVT och Aftonbladet

Bloggar: Håkan Larsson, Alejandro Caviedes och Andreas Lundgren 

EU går åt höger

Ett blått EU-parlament blev ännu blåare och socialisterna tappade medan de gröna gick fram. Så ser det sammantagna resultatet ut efter valet till EU-parlamentet. Ett val som präglades av sjunkande valdeltagande. Men resultatet varierar stort mellan olika länder.

I Sverige var vänstern och EU-kritikerna valets stora förlorare. Junilistan med tidigare socialdemokraten Sören Wibe i topp gick från tre till noll mandat. Vänsterpartiet mer än halverades och fick nöja sig med 5,6 % och ett mandat. Vinnare blev istället Piratpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. För Vänsterpartiet väntar nu förhoppningsvis en självkritisk valanalys, något som partiet inte riktigt orkade med efter förlusten i det förra riksdagsvalet. Orsaken till förlusten kan inte bara förklaras med dålig mobilisering av EU-kritiska väljare och mindre kända kandidater. Partiet har ett större politiskt problem än så när många väljare inte längre ser det som ett alternativ. Det vore nog också nyttigt för Vänsterpartiet med en ny förutsättningslös diskussion om hur EU-politiken ska utformas. Men det är långt ifrån givet att partiet hade gjort ett bättre val om det liksom Miljöpartiet hade övergett den tuffa kritiken av EU. Trots att Piratpartiet fångade upp mycket missnöjesröster och fick över 7 % av rösterna såg det ett tag under valnatten ut som om även de rasistiska Sverigedemokraterna skulle kunna ta mandat. Det är ett mycket dåligt tecken inför riksdagsvalet 2010.

I Finland förlorade Vänsterförbundet sitt enda mandat och nådde bara 5,9 % av rösterna. Orsaken är sannolikt att den tidigare röstmagneten och fräne EU-kritikern Esko Seppänen inte längre kandiderade. Med nästan bara EU-positiva kandidater kunde inte partiet mobilisera sin mer EU-kritiska väljarbas. Istället blev ett EU-kritiskt högerpopulistiskt parti, liksom de gröna, vinnare i valet. Det är något för det svenska Vänsterpartiet att fundera på.

Danmark är ljuspunkten för den nordiska vänstern. Socialistisk Folkeparti var nära att ta tre mandat med drygt 16 % av rösterna. Men det blir bara två mandat som partiet tar med sig till den gröna gruppen. Till mångas förvåning fick vänsterpolitikern och medlemmen i Enhetslistan Sören Söndergaard mer än 7 % av rösterna och klarade sitt mandat. Han kandiderade för Folkrörelsen mot EU men sitter i vänstergruppen i EU-parlamentet. Den andra EU-kritiska rörelsen, Junirörelsen, åkte ur EU-parlamentet. Den en gång så starka rörelsen kunde aldrig fylla tomrummet efter Jens-Peter Bonde som inte längre kandiderade.

Det tyska Vänsterpartiet Die linke gick fram lite mindre än väntat. Drygt 7 % och åtta mandat är inte den framgång som partiet hade hoppats på. Inte heller det holländska vänsterpartiet SP gick fram som väntat, partiet behåller sina två mandat. I Holland var istället den rasistiska högern vinnare. På Irland tappade Sinn Fein ett mandat i Dublin, men istället kom en annan och tydligare vänsterkandidat, Joe Higgins, in. Vänstern på Cypern är stabil och den starkaste i EU, landet är det enda i EU med en vänsterpresident. Akel behåller sina två mandat från ön. Den spanska vänsterns kräftgång fortsätter. IU behåller sitt enda mandat med mindre än 4 % av rösterna.

Ett av vänsterns få glädjeämnen detta EU-val är Frankrike.  Kommunistpartiets valallians fick drygt 6 % medan det nya antikapitalistiska partiet NPA nådde 4,8 % av väljarna. Valsystemet missgynnar dock små partier, kommunistalliansen tar fyra mandat medan NPA blir utan. Hade partierna lyckats enas om en lista hade utfallet blivit mycket bättre. Medan den franska vänstern verkar vara på väg tillbaks blev valet ett nytt stort nederlag för landets splittrade socialistparti. Även i Portugal växer vänstern. Kommunistpartiet håller sina två mandat medan vänsterblocket BE ökar rejält från ett mandat till och tre.

I Grekland har protesterna varit omfattande mot landets högerpolitik. Trots detta tappar kommunistpartiet ett mandat och får två medan vänsteralliansen behåller sitt enda mandat.

Vänsterns stora EU-katastrof inträffade i Italien. Två olika vänsterallianser tog drygt 3 % av rösterna var, men vänstern tog inte ett enda mandat. I det land som en gång hade Europas starkaste och mest välorganiserade kommunistparti är vänstern nu helt utraderad i både det nationella parlamentet och i EU-parlamentet. Frågan är nu hur vänstern ska komma tillbaks, det ser inte enkelt ut. PCI:s sammanbrott var en politisk jordbävning och efterskalven fortsätter fortfarande.

I östra Europa är vänstern fortsatt svag. I många länder, som Polen och Ungern, dominerar olika högerpartier stort. Det tjeckiska kommunistpartiet tappade två mandat och fick fyra. I övrigt ser det osannolikt ut att det har tagits några vänstermandat. Möjligen kan någon ryskspråkig gammelkommunist från Lettland ha blivit vald, det är oklart när detta skrivs. Men det är knappast det sällskap som den mer moderna vänstern längtar efter.

EU-parlamentet har nu en stabil högermajoritet och ett starkt inslag av rasistisk höger. Detta samtidigt som Lissabonfördraget ska ge parlamentet mer makt över politiken i EU.

Jonas Sjöstedt

Skellefteå vs nazisterna 5-0

I Skellefteå har idag den nazistiska gruppen svenska motståndsrörelsen försökt anordna en manifestation. Sannolikt försöker de spinna på de trista händelserna med attacker på flyktingar i Vännäs för ett par veckor sedan. Men försöket att mobilisera i Skellefteå slutade i totalt fiasko för nazisterna. På morgonen demonstrerade 840 Skelleftebor, och det är en stoooor demonstration i Skellefteå. Tåget var fullt med ungdomar som gick under banderollen ”Norrland mot rasism”. Efter mötet på torget stannade folk kvar på torget och nazisterna kunde aldrig hålla sitt möte utan fick eskorteras därifrån av polis. Det blev ett skolexempel på en massiv, folklig och i allt väsentligt fredlig manifestation mot nazism och rasism. Vi får hoppas att nazisterna inte tar ut sin frustration genom våld senare under dagen. Enligt radio Västerbotten fortsätter firandet av nationaldagen med att nyanlända svenskar traditionsenligt hälsas välkomna i bonnstan. Ibland blir man som stolt över sitt hemlän.

Inför valet imorgon har det kommit lite olika opinionsmätningar. De pekar åt olika håll. Dessutom brukar resultatet i slutändan ändå bli ett annat än vad mätningarna visar. Intressant nog verkar Junilistan och Sören Wibe ha hugg på ett mandat. Piratpartiet ligger fortfarande bra till, möjligen kan en del vänsterväljare skrämmas bort av att partiets ordförande Falkvinge i en intervju i Fokus kommer ut som en person som står till höger om moderaterna. För Vänsterpartiet går det trögare än väntat, men med en bra spurt borde två mandat kunna bärgas.

Om att legitimera EU

Idag kom en ny opinionsmätning inför valet till EU-parlamentet nästa söndag. Så här en vecka innan valet borde man kunna se åt vilket håll valvinden blåser. Som väntat är trenden att socialdemokrater och moderater tappar till partier med en mer tydlig EU-politik: Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Det liknar i så fall utvecklingen inför andra EU-val.

Piratpartiet verkar ha stabiliserats runt sex procent i mätningarna. Men det är nog ändå en osäker siffra. Deras väljare består till stor del av ungdomar som är den åldersgrupp som brukar ha lägst valdeltagande. Det kan finnas en hel del luft i PPs siffror. Dessutom har de av deras väljare som inte är borgerliga goda alternativ i Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är starka i frågor som har med Internet och integritet att göra. Kanske vill de rösta på partier som är bra i mer än en fråga när det väl är valdag.

Junilistan sladdar betänkligt i mätningarna. Mitt grundtips är ändå att de kniper ett mandat med Sören Wibe i slutdebatterna. Även KD hänger på gärsgårn. Om de inte kommer in så kan mandaten bli billigare än vanligt.

I kommentarerna till tidigare blogginlägg har det utbrutit en intressant debatt om man ska bojkotta valet som protest mot EU. Det är en strategi som jag inte tror på. Ingen vet vad soffliggaren tycker. Men en röst på Vänsterpartiet är både en EU-kritisk röst och en röst för att faktiskt påverka EU i rätt riktning i beslut som direkt rör oss. Det behövs verkligen i dagens EU och EU-parlamentet får allt mer makt. I Slovakien och Polen var valdeltagandet extremt lågt i förra EU-valet. Det tolkades inte som någon protest utan som politisk apati. Politisk apati förändrar ingenting i EU, tvärtom ger det makteliten fria händer. Det är också lite politiskt naivt att tro att makten i EU är så bekymrade över sin legitimitet. Tror någon på allvar att de skulle besinna sig och sluta vandringen mot superstaten för att valdeltagandet i EU-valen sjunker?

Liten guide till EU-valet

Valrörelsen inför valet till EU-parlamentet försöker ta fart. Många går omkring och funderar på hur, och om, de ska rösta den 7e juni. Här följer en liten, garanterat partisk, guide till partierna som ställer upp. Jag satt själv elva år i EU-parlamentet som ledamot för Vänsterpartiet.

Moderaterna kan nog göra ett hyggligt EU-val. Det beror helt på partiets popularitet och upputsade profil i den nationella politiken. Det är lite ironiskt eftersom Bryssel har fungerat som en förvisningsort för partiets gamla nyliberaler, med Gunnar Hökmark i spetsen, som inte riktigt passar in i de nya moderaterna. Med sömngångaraktig säkerhet använder de sina mandat till att rösta nej till förslag för en bättre miljö, mot friheten på Internet och för vad diverse lobbyister från storföretagen föreslår dem.

Folkpartiet försöker göra om sin tidigare framgång från valet 1999 med Marit Paulsen i spetsen på listan och rosenkindad EU-entusiasm. Den här gången kan det bli lite svårare att sälja in Marit Paulsen som ja-sidans folkliga alibi. Hon verkar helt enkelt inte få samma gratis bjudresa av okritiska journalister som förra gången hon toppade listan. Men två mandat kan det kanske bli.

Kristdemokraterna kämpar för att inte tappa sitt enda mandat. Anders Wijkman var i EU-parlamentet var något så ovanligt som en seriös borgerlig miljövän. Nu ska tomrummet efter honom fyllas av Ella Bohlin som har gjort förvånansvärt bra ifrån sig hittills i valrörelsen, om man nu gillar kristdemokraternas sociala konservatism. Men om partiet tar mandat kan det mycket väl knipas av Alf Svensson som står längre ner på listan. Detta trots att Alf slår nya rekord i eurosvada, få har lyckats tala så mycket och säga så lite i EU-debatten.

Centerpartiet ska nog också vara glada om de behåller sitt mandat. Inget parti har en lista som spretar mer åt olika håll än Centern. Här finns den sympatiske och förhållandevis progressiva EU-kritikern Håkan Larsson på samma lista som skjutglada Abir Al-Sahlani som vill skicka EUs soldater kors och tvärs över jorden på militära uppdrag. Men det lär bli Lena Ek som blir återvald. Hon har profilerat sig lika militant antifackligt som partiet gör på riksnivå. Apropå Lavaldomen har hon sagt att den fria marknaden helt enkelt är viktigare än kollektivavtalen.

Miljöpartiets lista spretar också åt många olika håll i grundläggande frågor nu när partiets EU-politik har lagts om till något ganska oklart. I topp finns Carl Schlyter som både är en erkänt duktig miljöpolitiker och tydlig EU-motståndare. Även Nej-sidan tidigare nestor Per Gahrton finns på listan, efter en politisk dubbel mollbergare med skruv finns han nu bland partiets ja-sägare.

Socialdemokraterna toppar listan med Marita Ulvskog som av någon märklig anledning ofta utnämns till EU-kritiker trots att hon är för Lissabonfördraget med dess centralstyre, marknadstro och militarism. Annars dominerar de lojala, mot EU och partiledning, listan. EU-kritiska Anna Hedh är ett av få undantag. Men hon har det tufft med de andra s-ledmötena som ogärna ger henne utrymme i debatten. Sämre än förra gången kan det väl inte gå, eller kan det?

Vänsterpartiet slåss i praktiken för att behålla sina två mandat. Gamla ordföranden för Nej till EU, Eva-Britt Svensson, toppar listan. Hon är en stabil feminist, socialist och EU-motståndare. Många av de följande kandidaterna är unga, okända men duktiga. Kanske kan internetexperten Erik Josefsson eller fackligt aktiva kurdiskan Berivan Öngörur överraska i personvalet. Partiet är beroende av att  ja-nej dimensionen kommer in i valrörelsen även denna gång.

De övriga då? Ja, Junilistans Sören Wibe kan nog greja ett mandat. Piratpartiet har också hugg på att komma in bara inte deras väljare börjar fundera på vad partiet ska göra i de 99 % av voteringarna som inte handlar om deras frågor. Sverigedemokraterna verkar inse att de inte tar mandat, annars hade nog Jimmie Åkesson fått toppa listan för att ges en plattform inför riksdagsvalet. Inte heller lär Gudrun Schyman ta mandat trots, eller kanske på grund av, att Feministiskt initiativ allt mer framstår som hennes personliga valplattform.

Vänstern och Junilistan

I dagens Flamman skriver Sören Wibe och kritiserar Vänsterpartiets arbete i EU-parlamentet. Han får bra svar av Eva-Britt Svensson och Jens Holm.

Jag har stor respekt för Sören Wibe. Han är en principfast politiker med stor integritet. Jag har mindre respekt för han nuvarande parti Junilistan. Sören Wibe tycker att Vänsterpartiet inte röstar tillräckligt ofta mot EUs överstatlighet i EU. Men om man inte har tyngre exempel på det än de som Wibe ger om stöd till Maltas textilindustri och aktiviteter för ungdomar så är jag inte så imponerad.

Både Jens Holm och Eva-Britt Svensson är goda exempel på politiker som både är glasklara EU-kritiker och samtidigt har fått massor gjort när det gäller att påverka EUs politik på områden som miljö, personlig integritet och jämställdhet. Det är mer än man kan säga om Junilistan som har valt en läktarposition i EU där de gärna kritiserar unionen men inte jobbar så mycket med den praktiska politiken. Se bara på den granskning som SNF gjorde om miljöpolitiken. Vänsterpartiet får högt betyg. Junilistan är i botten när det gäller att arbeta för en bättre miljö.

Många trodde i förra valet, och säkert även nu, att Junilistan är ett parti för EU-motståndare. Men faktum är att partiet är för EU-medlemskapet och ofta försvarar EUs inre marknad. Det är just EUs inre markand som ger EU möjlighet att angripa våra kollektivavtal, apoteksmonopol och nationella miljökrav.

Till detta kommer att Junilistan delar partigrupp med diverse tokskaft på högerkanten. Visst har det funnits en och annan politisk stolle även i Vänsterpartiets partigrupp. Men bland Junilistans vänner är de snarare regel än undantag.

Ett par skyfflar salt

Dagens Nyheter har publicerat en opinionsmätning inför valet till EU-parlamentet. Så här en dryg månad innan EU-valet bör varje mätning om hur det ska gå den 7e juni tas med stora skyfflar salt. Det visar erfarenheterna inför de tidigare valen till EUs parlament.

Inför de valen har mätningarna blivit allt mer olika de mätningar som görs om vanliga nationella partisympatier ju närmare valdagen har kommit och ju mer som väljarnas inställning till EU slår igenom. Stämmer det även denna gång så lär både moderater och socialdemokrater tappa i opinionen innan det blir dags för val. Dessutom vågar jag sätta en peng på att Junilistan kommer på slutet och tar ett eller ett par mandat i EU-parlamentet även denna gång. Sören Wibe ska inte underskattas, fråga partiledningen i socialdemokratin om det.

Sensationen i DNs mätning är Piratpartiet. Deras goda siffra så här långt innan valet ger dem en jättechans att ta mandat i EUs parlament.  Redan för någon vecka sedan gissade jag att de är det enda nya parti som kan ta mandat, och den spekulationen står fast. Däremot lär både Sverigedemokraterna, som inte har något att komma med i EU-politiken och Feministiskt Initiativ, som allt mer framstår som Gudrun Schymans egen personliga plattform, vara utan chans att ta mandat.

Jag tror att även mitt eget parti, Vänsterpartiet, lyfter på slutet. Det brukar vi göra när det väl är dags för EU-val. Vi är det enda alternativet för de som vill ha EU-kritik och vänsterpolitik, och de är många. Dessutom har Vänsterpartiet ett trumfkort nu när frågor om internet och integritet lär hamna i debattens centrum tack vara Piratpartiets lyft. Vänsterns trumfkort heter Erik Josefsson och finns en bit ner på partiets valsedel. För den som värnar friheten på nätet så är han valets starkaste kandidat i något parti. Jag tror att det kommer att synas när valsedlarna så småningom räknas samman.