Vinst i välfärden blir valfråga

Skriver i Aftonbladet om vinster i välfärden efter S-kongressen.

Efter lång debatt enade sig Socialdemokraternas kongress om hur de ser på vinster i välfärden. Tyvärr löser deras förslag inte problemen. För att få en välfärd man kan lita behöver få vi bort vinstintresset.

Socialdemokraterna är en naturlig samarbetspartner för oss i Vänsterpartiet. Vi hör båda till arbetarrörelsen och samarbete mellan oss har under åren byggt upp den svenska välfärden.

Men i frågan om vinster i välfärden har Socialdemokraterna gått vilse.

Debatten har varit lång och stundtals het, men nu har Socialdemokraterna satt ner foten. Processen visar att det finns många socialdemokrater som ser problemen och beslutet innebär vissa steg i rätt riktning. Det nya förslaget innehåller större inflytande från det offentliga när verksamheter startar, vilket skulle mildra vissa av dagens problem. Men det löser inte problemen.

Så länge man tillåter bolag vars syfte och mål är att göra vinst, så kommer nya problem att uppstå. Pengar kommer att läcka till vinster istället för till välfärd. I jakten på vinster kommer företag att pressa verksamheterna och prioritera annat än kvalitet. Välfärden styrs fel.

Att försöka komma åt dessa problem genom omfattande regleringar kan leda till en kostsam kontrollapparat och hämmande detaljstyrning.

Det är svårt att mäta kvaliteten i välfärden på ett bra sätt. Oavsett vilka kvalitetsregler och insynskrav man sätter upp kommer vinstsyftande bolag att försöka gå runt dem. Reglerar man det ena, så pressar de fram vinster genom att trixa med det andra. Erfarenheten visar att vi har att göra med företag som är experter på att gömma undan vinster och se till att de inte behöver betala skatt.

Vi behöver gå till roten med problemet. Istället för att försöka mildra konsekvenserna av vinstslöseriet, så ska vi inte längre tillåta det i välfärden. Vänsterpartiet vill därför lagstifta om att inga skattepengar ska gå till vinstsyftande bolag i skola, förskola, vård och omsorg. Det är vad som krävs för att komma åt vinstintresset, men det saknas tyvärr i det socialdemokratiska förslaget.

Vi vill även se till att demokratiska beslut alltid ska vara en förutsättning när nya gemensamt finansierade verksamheter öppnas. Kommuner ska ha vetorätt när nya privata skolor vill starta för skattepengar.

Genom våra förslag ges valmöjligheter för den enskilde och många olika typer av utförare i välfärden, samtidigt som resurserna går dit där de behövs. Det skulle ge fler undersköterskor, lärare och läkare. Välfärden skulle fokusera på kvalitet istället för på vinster åt ägarna.

Det finns många bra tankar i den text Socialdemokraterna nu har beslutat om. Bland annat skriver de att ”vinstintresset inte ska vara styrande i välfärden”. Det är en utmärkt princip, men tyvärr föreslår de inget som skulle förverkliga detta. Därför behövs Vänsterpartiet. Vi vet att vi har stöd av en majoritet av svenska folket och vi ska driva frågan om privata vinster i välfärden ännu hårdare framöver.

Vinster i välfärden kommer att vara en av de stora valfrågorna 2014. Om valet ger en rödgrön majoritet kommer frågan att vara en knäckfråga för oss.

Vi anser helt enkelt att vinstintresset passar mycket dåligt när det gäller att ge omsorg åt äldre eller vårda sjuka. Inte heller passar det bra när det gäller att ge elever utbildning. Därför finns det ingen anledning att låta vinstintresset styra. När andra inte vågar gå hela vägen är vi garanten för att välfärden ska befrias från vinstintresset.

Bara vänstersamverkan kan skapa ett rättvisare Sverige

Skriver i dagens DN:

I nästa vecka samlas Socialdemokraterna till kongress i Göteborg. Som vänster­partist hoppas jag att kongressen blir framgångsrik. Vi ser socialdemokratin som en naturlig samarbetspartner. För att vinna valet 2014 och få en rödgrön majoritet behöver vi både en stark socialdemokrati och en stark vänster.

Den tid då socialdemokratin kunde styra ensam är över. Därför är det viktigt att Vänsterpartiet tar ansvar för att lägga grunden för ett vänstersamarbete efter valet 2014. Vi är beredda att regera ihop om politikens innehåll är det rätta.


Mycket av det som är bäst i Sverige har skapats av arbetarrörelsen och våra två partier. Många gånger har vi bildat gemensamma majoriteter för sociala reformer som barnbidrag, semester, inflytande för löntagarna och utbyggd barnomsorg.

När socialdemokratin har samarbetat väns­terut har resultatet blivit mer rättvisa. När den har arbetat med borgerligheten har resultatet blivit sämre. Pensionssystemet är ett utmärkt exempel på det.

Vi styr många kommuner tillsammans i dag. Där finns Sveriges mest progressiva kommunpolitik. I Umeå, Norrköping, Arboga och Gotland har vi återtagit äldreomsorg till kommunal drift från privata vinstintressen. Vi genomför rätt till heltid i bland annat Göteborg, Borås och Malmö.

I Kiruna, Avesta och Hallstahammar har vi genomfört avgiftsfri kollektivtrafik. I Umeå, Malmö och Göteborg storsatsar vi på jämställdhet och höjer kvinnors löner. När vi samarbetar skapar vi större rättvisa och god service.

Vi vill göra samma sak på nationell nivå. Men för att det ska bli möjligt krävs en politik som för Sverige åt rätt håll. Vi vill öka jämlikheten, bekämpa arbetslösheten och minska utsläppen av växthusgaser. Det här vill vi göra tillsammans efter 2014: Vi vill ta bort det privata vinstintresset från skolan, förskolan, vården och äldreomsorgen. Behoven och kvaliteten ska stå i centrum, inte vinstintresset hos riskkapitalbolag som i dag tjänar miljarder på våra skattepengar.

Vi vill ha mångfald och valmöjligheter utan privata vinster.

Vi vill satsa mer resurser och utveckla demokratin i den offentliga sektorn. Vänsterpartiets och LO:s förslag på området är goda utgångspunkter. Företag ska inte tillåtas plocka ut vinster i dessa sektorer. Demokratin ska avgöra var våra skattepengar ska satsas på skolor, äldreboenden och vårdcentraler.

Övergångsregler kan behövas för vissa kommuner och landsting, men permanenta undantag från dessa principer ska inte vara möjliga. Offentlig upphandling ska inte göras från företag som utnyttjar skatteparadis.

Jämställdheten mellan kvinnor och män kräver vänstersamverkan. I dag ökar inkomstklyftan mellan kvinnor och män. Vi vill driva en ekonomisk politik med starka socialförsäkringar och mer rättvisa skatter som i stället utjämnar denna inkomstklyfta.

Vi vill ta beslut om och inleda en reformering som leder till delad föräldraförsäkring. Det är en nyckel till mer jämställda löner och pensioner och större jämställdhet i hemmen.

Vi vill lagstifta om rätten att arbeta heltid, med deltid som en möjlighet. De ofrivilliga deltiderna är ett stort jämställdhetsproblem eftersom det främst är kvinnor som drabbas.

Vi vill sätta jobben främst. Det måste prägla hela den ekonomiska politiken. Vi behöver stimulera privata investeringar och öka offentliga investeringar. Målet att få ner arbetslösheten måste få styra den ekonomiska politiken, även de ekonomiska ramverken och penningpolitiken. Vi vill satsa mer på utbildning för de arbetslösa.

Alla unga ska garanteras utbildning, praktik eller arbete med avtalsenlig lön senast efter 90 dagars arbetslöshet.

Sverige ska bli en föregångare på klimatområdet. Därför måste en investeringspolitik för fler jobb också vara grön. Vi vill bygga energisnåla hyreslägenheter och satsa på att renovera och energieffektivisera slitna bostadsområden, skolor och äldreboenden. Vi vill satsa på järnväg och kollektivtrafik för att minska utsläppen från trafiken. Vi vill stimulera investeringar i grön energi i biogas, solenergi och vindkraft. Vi vill höja klimatmålen och ta på oss en pådrivande roll internationellt.

Otryggheten växer på svensk arbetsmarknad. Majoriteten av de unga som har ett jobb har en otrygg anställning. Arbetskraftsinvandrare utnyttjas hänsynslöst. Bemanningsföretag missbrukas. Denna politik skapar stress och otrygghet, men inte fler arbetstillfällen. Det är bara våra två partier som kan göra något åt detta.

Omotiverade visstider ska bli fasta anställningar. Reglerna för bemanningsföretagen måste stramas upp rejält. Reglerna för arbetskraftsinvandring ska göras om så att dagens exploatering inte längre är möjlig.

Skattefusk och oseriöst företagande ska inte gynnas. En politik för bra villkor på arbetsmarknaden gynnar såväl dem som arbetar som seriösa företag.

Socialdemokraterna har ett val. Utan samarbete med andra partier kan de inte styra. Om partiet väljer att regera med borgerliga partier kommer politiken inte att kunna skapa större rättvisa. En sådan majoritet skulle inte stoppa vinstslöseriet i välfärden, den skulle knappast kunna förnya klimatpolitiken eller lägga om till en ekonomisk politik som sätter jobben främst.

Det är bara möjligt om vi får en rödgrön majoritet i valet 2014. En sådan majoritet ska användas på bästa vis. Vi är beredde att regera tillsammans för en bättre politik.

En bild kan säga så mycket, statistik också

bild (3)

En bild kan säga så mycket, även om den visar statistisk. Bilden ovan är från tidningen Riksdag & Departement och visar hur ofta partierna röstar likadant i riksdagen. Den säger självklart inte vad man i sak är överens eller oeniga om, men den ger ändå en ganska tydlig bild.

Vänsterpartiet har mest gemensamt med MP, i 66 % av voteringarna röstar vi lika. Men också mycket gemensamt med S, 57 % av omröstningarna. Lika ofta röstar MP och S lika.

SD röstar mest som Alliansen, i hela 60 % av voteringarna, och minst som V, 13 %. Det är den i särklass minsta samstämmigheten mellan några partier och det finns ingen fråga där V och SD är så oeniga som i den avgörande flyktingpolitiken. Men kan med fog säga att SD och V är de partier som står längst ifrån varandra i riksdagen. 21 % är samstämmigheten mellan V och Alliansen.

 

 

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser

Det brukar heta att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Möjligen är den också kantad av välmenta EU-direktiv. Under mina elva år i EU-parlamentet ställdes jag många gånger inför valet att rösta ja eller nej till förslag som jag var för, men som jag inte ville att EU skulle bestämma om. Hur röstar man då? Röstar man ja överför man mer makt till EU – vilket jag inte vill. Röstar man däremot nej så röstar man emot något man egentligen är för.  Som EU-kritiker och vänsterpartist brukade jag så konsekvent jag kunde rösta emot att ge EU makt över nya områden oavsett vad jag tyckte i sakfrågan. Frågor som kan regleras nationellt hör inte hemma på den mer odemokratiska EU-nivån. Däremot brukade jag inte tveka att försöka förbättra direktiv och förordningar på områden där EU redan bestämde, där den nationella självbestämmanderätten redan var borta. Gränsdragningarna är dock inte alltid så solklara.

Detta klassiska dilemma i EU-politiken har i dagarna blivit aktuellt med förslaget om att reglera könskvotering i bolagsstyrelsen på EU-nivå. Den borgliga regeringen och vissa ledarsidor gör ett stort nummer av att detta beslut inte ska tas i Bryssel. Å andra sidan vill de inte ta det i Stockholm heller. Socialdemokraterna och en del debattörer tycker att beslutet är bra och att det därför bör stödjas. Vänsterpartiet är för att anta en lag på området i Sverige, men inte för att reglera frågan på EU-nivå.

Själva sakfrågan är inte så betydelsefull tycker jag. Visst är det bra om det blir fler kvinnor i bolagens styrelser. Men jag är betydligt mer bekymrad över att inkomstklyftan växer mellan kvinnor och män i Sverige, att aborträtten inskränks i flera EU-länder eller att det förekommer en omfattande slavhandel, trafficking, med prostituerade i Europa. Men som principfråga har frågan om representation i bolagstyrelser ett intresse.

Ska man då inte bara rösta för alla förslag som man tycker är bra oavsett om man överför mer makt till EU? Så verkar socialdemokraterna resonera. Det finns flera argument mot att tänka så. För det första innebär det att den nationella och lokala demokratin urholkas när makten över besluten flyttas till Bryssel. Demokratin har ett värde i sig. När makten förs över till EU gör vi det svårt eller omöjligt att ändra politiken  framtiden, det är fel oavsett beslutens innehåll. För det andra så kan man försöka rösta för bra lagar i EU, men när lagarna väl antas så påtvingas vi istället något vi inte vill ha. Man kan vara för aborträtt på EU-nivå, men med dagens reaktionära regeringar och parlament i EU skulle en sådan lagstiftning kunna innebära att aborträtten inskränks hos oss. Här finns dilemmat i socialdemokraternas EU-politik. De har varit för att ge EU mer makt för att skapa ett s-märkt Europa och det har i allt väsentligt slutat med att vi påtvingas en massa borgerlig politik av EU.

Det stora hyckleriet i denna debatt tycker jag dock att borgerliga EU-vänner står för. När det passar framställer de sig som att de värnar nationell beslutanderätt och demokrati. Men det sker nästan utan undantag för att de egentligen ogillar regler som är bra för jämställdhet, löntagarnas rättigheter eller miljö. De döljer högeråsikter bakom för tillfället hävdade principer om EU och var besluten ska tas. När det handlar om att tvinga igenom rättigheter för företagen eller högerpolitik brukar de aldrig tveka att reglera saker via EU. Det är den totala principlösheten. Dessutom har de borgerliga partierna, liksom socialdemokraterna, konsekvent röstat för alla fördagsändringar i EU som har överfört stora mängder makt från Sverige till EU. Det är ändringar som har gett EU makt att lagstifta på nya områden och som har gjort unionen mer överstatlig. Det har enorm betydelse, att sedan motsätta sig enskilda förslag har liten betydelse i jämförelse. De partier som var/är för euron och nya fördrag som Lissabonfördraget är de som driver på EU:s utveckling till superstat. När de sedan försöker framställa det tvärtom i en debatt om ett direktiv om könskvotering i bolagsstyrelser så blir det rejält oärligt.

En ny beskrivning av den ekonomiska krisen

Det har hänt något i beskrivningen av den ekonomiska krisen. Plötsligt börjar personer som ofta brukade argumentera likt den ekonomiska och politiska makten låta lite som vänsterpartister när de beskriver eurokrisen. De nya tongångarna råder inte bara ute i Europa utan börjar också tränga in i Sverige. När Wolodarski i DN helt riktigt påpekar att bankernas förluster och eurons konstruktion är krisens viktigaste orsaker har något hänt. Fortfarande tar han inte steget fullt ut och säger att euron bör överges av flera länder för att den ger dem fel penningpolitik och usel konkurrenskraft, men det vore ett logiskt nästa steg i den tidigare eurokramarens resonemang. I DN skriver Calmfors om att skuldnedskrivningar kan bli nödvändiga i fler länder än Grekland, även det något som vi vänsterpartister brukar vara rätt ensamma om att påpeka. Även skribenter i SvD drar sina strån till stacken. Cervenka skriver en mycket pedagogisk artikel om spekulation och klassklyftor när han återkommer som skribent och häromdagen överraskade Per Lindwall med att såga överskottsmålet som absurt.

Om man är lite krånglig av sig skulle man kunna kalla det ett pågående paradigmskifte i den ekonomiska debatten. Regeringen framstår som allt mer udda som bara försöker förklara krisen som en skuldkris och hävdar att lösningen är fortsatt åtstramning, fler avregleringar och att rädda euron. Enligt dem ska vägen ner i dyn ta oss upp ur diket. Men det verkar vara allt färre som tror på det. Det sorgliga i pjäsen är att socialdemokraterna verkar sluta upp bakom regeringens förenklade analys med stöd för EU:s finanspakt och allt. Vi ska strama åt i konjunkturnedgången och medan Tyskland verkar ta konsekvensen av krisen i den ekonomiska debatten i en ny diskussion om löner och inflation så duckar svenska politiker.

Själv känner jag mig lite förvånad över att tycka samma sak som för ett år sedan men att nu få allt mer sällskap i analysen. Men intressant är det. Samtidigt accelererar eurokrisen med bankförluster och kapitalflykt i Spanien och tydliga tecken på att Cypern, där det göms många osäkra grekiska tillgångar, kan bli nästa land som behöver ett stödpaket från EU.

I dagens Sydsvenskan skriver jag och Hanna Gedin om behovet av större stöd till kvinnojourerna och häromdagen fick jag grönt ljus i SvD:s faktakoll när det gäller att regeringens politik har ökat inkomstklyftan mellan kvinnor och män med 40 procent.

Om vinster i välfärden

Från dagens Aftonblad:

På sin kongress beslutade LO att arbeta mot privata vinster i välfärden. Det är ett välkommet besked. Vi ser fram emot att arbeta tillsammans med LO för att skattepengar ska gå till välfärd istället för till riskkapitalister.

LO:s beslut är glädjande men borde också vara helt naturligt. Det vanligaste sättet att göra vinst för privata företag i välfärden är att ha så få anställda som bara är möjligt. Vi vet till exempel att privat drivna äldreboenden har i snitt 10 procent färre anställda än de offentligt drivna. Förutom att det drabbar de äldre så leder det till hård press på de anställda.

Det är också vanligare med visstidsanställningar hos privata utförare och enligt en undersökning som Kommunalarbetaren har gjort bland hemtjänstföretag saknade 4 av 10 kollektivavtal. Det är tydligt att privatiseringarna har ett högt pris för LO:s medlemmar.

Vänsterpartiet tycker att de miljarder som i dag försvinner till välfärdsföretagens ägare skulle kunna användas bättre. Om vi avskaffade vinstdriften och istället la pengarna på att anställa fler i välfärden skulle de räcka till 20 000 nya jobb. Att driva välfärden offentligt garanterar även personalen meddelarfrihet. Det är något som både anställda och de som använder verksamheten tjänar på.

Att driva välfärden utan vinstsyfte är i sig inte någon garanti för att allt blir bra. Även offentligt driven välfärd har brister. Men det gör det lättare att skapa en bra verksamhet med stort inflytande från både brukare och personal. Vänsterpartiet gynnar gärna personalkooperativ och intrapenader och vi har inget emot andra utförare än de offentliga så länge de inte är vinstdrivna.

Vi vill ändra lagstiftningen så att vinstdrivna bolag utesluts från den skattefinansierade välfärden. Men redan idag finns det intressanta exempel på kommuner där utvecklingen går åt rätt håll. I Norrköping där Vänsterpartiet har ansvar för äldreomsorgen tog man nyligen tillbaka ett äldreboende efter att avtalet med Attendo gått ut, och i Umeå har man tagit tillbaka ett från Carema.

Förutom att välfärden ska drivas utan vinst, beslutade LO även att den så kallade lagen om valfrihetssystem (LOV) ska rivas upp. LOV ställer till med stora problem eftersom den ger privata företag rätt att fritt etablera sig som de vill och ta del av skattepengar. Vi vill i stället att det ska vara de folkvalda som avgör när och var det ska starta nya hälsocentraler eller äldreboenden. För att värna varje skattekrona måste sådana beslut fattas utifrån hur behoven ser ut.

Frågan om LOV är inte minst aktuell eftersom regeringen planerar att göra systemet obligatoriskt för äldreomsorgen i landets alla kommuner. Att LO nu är på vår sida mot tvångsprivatiseringarna och vill riva upp lagen är mycket välkommet.

Frågan om privatiseringar handlar om ifall drivkraften i välfärden ska vara att ha en så bra verksamhet som möjligt eller att maximera ägarnas vinst. Det är en avgörande fråga för Sverige i dag och kommer att bli en av de tunga frågorna i valet 2014. Att LO nu har en så tydlig linje är ett viktigt steg för att påverka hela arbetarrörelsen. Socialdemokraterna har på ett olyckligt sätt vacklat fram och tillbaka i frågan, men förhoppningsvis lyssnar de nu och sätter ned foten. Istället för att låta skattepengar försvinna i vinst till bolagsägarna borde de användas till att anställa fler i välfärden.

LO säger nej till privata vinster i välfärden

Tåget rullar genom Dalarna med kurs mot Mora. Där ska jag träffa vänsterpartister från länet och diskutera upplägget inför valet 2014. Det har blivit många resor den senaste veckan. Snart tar sommarens lugnare politiska tempo över helt och det blir färre politiska möten. Jöran Fagerlund rapporterar på sin blogg om några av besöken i Göteborg i fredags.

Det kommer goda och mindre goda politiska nyheter från helgens kongresser. Miljöpartiet lyckades inte samla sig till att tacka nej till privata vinster i skolor framöver. Trist att de inte vill stoppa riskkapitalbolagens härjningar i välfärden. Deras vinstpengar som hamnar i privata fickor motsvarar 20 000 arbeten i välfärden som vi skulle behöva. Från LO-kongressen kommer däremot bättre besked. Kongressen har sagt ett mycket klart nej till privata vinster i välfärden. Linjen verkar vara mycket lik Vänsterpartiets där vi gärna ser non-profit utövare men inte privata vinster i välfärden. LO vill riva upp LOV, lagen om valfrihet som innebär att skattebetalarna måste betala för privata hälsocentraler som ofta utarmar den gemensamma vården på resurser och koncentrerar vården till storstädernas mer centrala områden.

LO:s tydliga position är mycket välkommen. Tillsammans kan Vänsterpartiet och LO driva debatten och kanske också förmå socialdemokrater och miljöpartister att hamna rätt i frågan. Läs mer i Aftonbladet, Vänsterpartiet och Lena Sommestad

På vilken planet ligger Bryssel?

När jag satt i EU-parlamentet slog det mig ibland att
ledamöter bytte lojalitet. Istället för att vara sina väljares företrädare i EU
så blev de EU:s företrädare mot sina väljare. De såg som sin uppgift att alltid
försvara och förklara varför det EU gjorde var klokt eller varför ännu mer makt
skulle överföras till unionen.

Detta slog mig när jag läste den svenske socialdemokraten
Göran Färm uttala sig på Europaportalen. Han rasar mot regeringen för att den
inte vill ge EU-kommissionen ansvarsfrihet. Han kritiserar regeringen för att
den inte vill ösa in mer pengar i EU:s budget. Men i de frågorna håller jag som
vänsterpartist mer med vår borgerliga regering än med socialdemokraten Färm.

EU är notoriskt dåligt på att ta hand om skattebetalarnas
pengar. Miljarder hamnar fel och rinner mellan fingrarna på byråkratin i
Bryssel. Varje år påpekas en hel katalog med direkta felaktigheter av EU:s
revisionsrätt. Hade EU varit en normal idrottsförening så är frågan om
styrelsen hade fått ansvarsfrihet. Nu har felen blivit ännu fler och Sverige
tänker därför motsätta sig att EU-kommissionen ges ansvarsfrihet. Mycket
rimligt tycker jag.

Färm (S) har gjort sig känd som en parlamentariker som gärna
ökar kostnaderna i EU trots att unionen slösar med sina medel och ofta har
svårt att använda upp dem. Det samtidigt som nedskärningarna slår stenhårt i
medlemsländerna, ofta på direkt diktat från Bryssel. EU borde föregå med gott
exempel och skära rejält i utgifterna för att på så vis lätta på börderna för
tyngda medlemsländer som behöver satsa på hemmaplan. Man kan undra om Bryssel
befinner sig på samma politiska planet som de hårt pressade medborgarna ute i
länderna.

Den pågående eurokrisen grundar sig inte minst på EU:s egna
misstag. Euron fungerar inte och förstärker krisen. EU:s krav på avregleringar
och fri rörlighet för kapitalet har varit en del av grunden för den ökande
finansiella spekulationen. Men självkritiken lyser med sin frånvaro i Bryssel.
Istället ska euron räddas och mer makt centraliseras till EU, elden ska släckas
med bensin.

EU använder krisen som ett verktyg för att sätta sig över
demokratiska beslut. Ungern ska nu bestraffas med indraget regionalstöd för att
landet har ekonomiska underskott. Vad blir bättre av det? Det finns många goda
anledningar att kritisera dagens ungerska högerregering som landets nya
grundlag, inskränkningar i medias frihet eller de fackliga rättigheterna. Att
EU kritiserar Ungern på de områdena tycker jag är i sin ordning. Men att EU
straffar länder med ekonomiska problem med indraget stöd är något annat.

Ännu värre är den grekiska utvecklingen. Grekland påtvingas
drakoniska nedskärningar. Dessutom vill Euroländerna tvinga Grekland att skriva
in i landets grundlag att framtida inkomster först ska gå till att betala lånen
till EU och först därefter kunna användas för det grekiska folkets behov. På så
vis vill man förhindra en ny majoritet i det grekiska parlamentet att föra en
annan ekonomisk politik än den EU har bestämt. Det är en solklar inskränkning
av den demokratiska valfriheten som EU påtvingar ett medlemsland. Jag undrar om
Göran Färm tycker att även det är bra?

Erkänn Palestina

Gemensam text med S och MP i dagens SvD;

I dag debatteras Sveriges utrikespolitik i riksdagen. I en av de mest aktuella frågorna står den borgerliga regeringen djupt splittrad.

Vi är tydliga – det är hög tid att Sverige erkänner Palestina. I dag har utrikesminister Carl Bildt möjlighet att ge besked om regeringens position.

Konflikten mellan Israel och Palestina är nu inne på sitt åttonde decennium. Gång på gång krossas drömmen om två fria, livskraftiga och demokratiska stater som lever sida vid sida inom säkra och erkända gränser. Både Israels och Palestinas befolkning har rätt till frihet och ett tryggt liv. Stridigheterna och fattigdomen har drabbat befolkningen hårt. Alla har ett ansvar att avstå från våld och inleda förhandlingar. Israel som den starkaste parten har ett särskilt stort ansvar. Ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem samt ockupationen och blockaden av Gaza måste upphöra för att en varaktig fred ska uppnås.
Den palestinske presidenten Abbas betonade under 2011 att han ville se fredsförhandlingar med Israel. Länge fanns ett palestinskt krav på att bosättningspolitiken skulle upphöra innan förhandlingar kunde inledas. Israel vägrade och godkände i stället fler illegala bosättningar. Så sent som i oktober godkändes 1100 nya bostäder i Gilo som ligger i östra Jerusalem. Det var bara ett i raden av beslut som riskerar att för alltid omöjliggöra en tvåstadslösning och ett fredsavtal.

President Abbas accepterade trots allt förhandlingar om en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. För detta har den palestinske presidenten starkt stöd i FN:s resolutioner, av EU och av den amerikanske presidenten Barack Obama.

En lösning och ett fredsavtal kommer i slutändan bygga på att alla berörda parter respekterar folkrätten, FN:s resolutioner och rätten till en fredlig samexistens.

Krigen i Gaza och Libanon har visat att militärt våld inte är en lösning. Endast diplomatiska fredsförhandlingar där alla relevanta parter deltar kan leda till en hållbar lösning som både ger fred och säkerhet. Det är därför viktigare än någonsin att det internationella samfundet agerar.

Sverige ska bidra till en öppen dialog och vi ska använda vår röst i FN. I dag är regeringen splittrad och Sveriges röst för fred har tystnat. Sverige ska vara en stark röst för fred, frihet och försoning i Europa och i världen. Demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna ska utgöra vår utrikespolitik. Dessa hörnstenar har tyvärr hittills vägt lätt när regeringen gör sin bedömning om man ska godkänna Palestinas rätt till sin mark.

Frågan om ett palestinskt medlemskap i FN är aktuell och kommer att avgöras i närtid. Folkrättsligt finns tre huvudsakliga kriterier som ska vara uppfyllda för att ett erkännande ska kunna göras. I stora drag handlar dessa kriterier om att det ska finnas ett territorium, en befolkning och en regering som har kontroll. De två första kriterierna är uppfyllda och trots den långvariga israeliska ockupationen anser nu FN:s koordinator att palestinierna har möjligheter att uppfylla kontrollkriteriet. Dessutom anser internationella valutafonden IMF att den palestinska myndigheten är fullt kapabel att hantera ekonomin som en oberoende stat. Att neka palestinierna stöd för ett erkännande innebär att beslutsrätten om ett fritt Palestina ges till ockupationsmakten, vilket vore ett orimligt förhållningssätt från svensk sida.

Trots att konflikten i Mellanöstern är en av de viktigaste som FN har att hantera, saknar den svenska regeringen ett klart besked om hur Sverige kommer att rösta i FN:s generalförsamling.

Under hösten röstade regeringen dessutom oväntat och som enda nordiskt land nej till ett palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. Av de stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. Sveriges nej sände mycket förvirrande signaler, inte minst i Mellanöstern. Ytterligare ett nej i FN:s generalförsamling skulle skada Sveriges anseende än mer, och minska vår möjlighet att bidra till fred och utveckling i Mellanöstern.

Att som regeringen hänvisa till de avstannade fredsförhandlingarna är i detta läge tämligen poänglöst eftersom Israel ensidigt avvisar dessa. Ett erkännande av Palestina och medlemskap i FN är inget alternativ till fredsförhandlingar. Tvärtom kan fredsförhandlingar efter ett erkännande ske mellan två erkända stater.

Regeringens hållning innebär i praktiken att Israel ges beslutsrätt över när Palestina ska bli en fri och självständig stat. Detta är en orimlig politik som inte leder till fred eller trygghet, varken för israeler eller för palestinier. Vi kräver att regeringen klargör att Sverige kommer att rösta för ett medlemskap för Palestina i FN och att den därefter skyndsamt förbereder ett svenskt erkännande av staten Palestina.

Europakten och demokratin

Tisdag morgon och i svensk media rapporteras det unisont om en nöjd statsminister Reinfeldt som säger att Sverige nu kan gå med i EU:s finanspakt. De krav som regeringen och socialdemokraterna har ställt på pakten är nu uppfyllda enligt honom. Stämmer det verkligen? Faktum är att jag inte vet. Trots att jag är partiledare och ledamot i riksdagens EU-nämnd så har jag inte fått möjlighet att läsa den beslutade texten. Jag har läst ett femte utkast till finanspakt som kom i helgen, enligt det så stämmer Reinfeldts uttalanden knappast. Det svenska inflytandet i pakten blir minimalt och ”garantierna” för arbetsrätten är långt ifrån pålitliga som de är utformade i texten. Däremot klargörs det i texten att vi som icke euroland inte måste följa dess regelverk.

Utkasten till pakten har kommit sent, varit hemliga för allmänheten och inte funnits på svenska. Då blir det enkelt för regeringen att undgå granskning och debatt för att istället få sin egen tillrättalagda bild av pakten förmedlad. Riksdagens inflytande blir litet. Det är knappast en bra form för att ta svåra beslut för framtiden. Tyvärr passar det in i en större bild av att demokratin får svårt att hävda sig i eurokrisen. Tyskland vill ställa Greklands budgetbeslut under förmyndarskap från EU. I Grekland och Italien har teknokrater tagit över regerandet efter de folkvalda. I finanspakten ges EU:s kommission och domstol betydande makt över hur den ekonomiska politiken utformas. I skuggan av krisen tar teknokrater och regelverk över uppgifterna från folkvalda och inflytandet från väljarna.

Fattigdomen, vanmakten och arbetslösheten sprider sig snabbt runt ett EU där allt fler länder hamnar i recession. Misstron mot politiken och mot EU ökar i samma takt som diktaten från Bryssel delas ut. Vart kommer det att sluta? Som euromotståndare har jag en obehaglig känsla av att det blev ännu värre an jag befarade. Men det förvånar mig att inte fler av EU:s vänner bekymrar sig över vad som nu sker med EU och demokratin.

Sverige har än så länge klarat sig hyggligt i den europeiska krisen. Det kan regeringen tacka svenska folket för som röstade nej till euron 2003. Men regeringens svar till väljarna blir att föra in oss i en pakt vars syfte är att genomföra just den centralstyrda ekonomiska politik som vi avvisade i folkomröstningen 2003. Det är som att ja-sidan inte kan acceptera att de faktiskt förlorade omröstningen. Steg för steg ska vi baxas närmare en valutaunion som vi inte vill ha. Så växer den demokratiska klyftan även i Sverige.

För en vecka sedan avvisade socialdemokraterna Juholt och Waidelich finanspakten med hänvisning till att väljarnas nej till euron skulle respekteras. Nu har en ny s-ledning böjt sig för regeringens propåer om att få vara med vid eurobordet. Det var en dålig start för den nya S-ledningen.

lä mer i DN, ekot och SvD.