Mer pengar till kvinnojourerna

Igår hade jag och Eva Olofsson en interpellationsdebatt med vår nya jämställdhetsminister Maria Arnholm. Ämnet var stödet till landets kvinnojourer. Kvinno och brottsofferjourerna gör ett avgörande arbete för att stödja och hjälpa de tiotusentals kvinnor och barn som misshandlas i sina hem varje år. Mäns våld mot kvinnor är ett av våra stora samhällsproblem, i genomsnitt mördas 17 kvinnor per år av sin partner i Sverige.

Kvinno- och brottsofferjourerna är avgörande för att bekämpa våldet. Ofta arbetar ideella krafter med denna praktiska solidaritet. Men många kvinnojourer har knappa resurser och får ägna mycket tid och möda för att söka bidrag för att fortsätta verksamheten. Många jourer får avvisa kvinnor för att de inte har plats och resurser. Det ser olika ut i olika kommuner. I många kommuner har Vänsterpartiet tagit initiativ tll att starta jourer eller till att ge dem mer stöd.

2011 lovade Fredrik Reinfeldt i sitt jultal att jourerna skulle få ökat stöd. Sedan dess har inget hänt. Jag tog upp frågan i partiledardebatten i januari och igår med den nya ministern. Igår kom åter löften om mer stöd och det är bra. Men det behövs mer än tillfälliga lösningar. Det behövs ett permanent stöd fördelat över hela landet. Vänsterpartiet har satt av ytterligare 200 miljoner kronor per år framöver i vårt budgetförslag för att klara uppgiften. Vi får hoppas att även regeringen kommer med något mer rejält när det konkreta förslaget väl kommer. Under tiden får många misshandlade kvinnor inte den hjälp de behöver –  det är inte acceptabelt.

läs mer i SvD, Aftonbladet och hos Vänsterpartiet

I måndags var jag i Värmland. Bra besök i Grums och Karlstad. Läs mer i VF och NWT.

Ulla och jag har skrivit en text i Dagens Arena om finanskrisen och EU.

Smutsiga affärer ger smutsiga händer

Så har ekot gjort nya avslöjanden om den svenska vapenexporten till Saudiarabien. Mejl med graverande uppgifter för regeringen har plockats ur diariet – i strid med svensk offentlighetsprincip och grundlag. Samma mejl har undanhållits riksdagens konstitutionsutskott som ska granska regeringen. Det är en allvarlig sak – och ytterst faller ansvaret på Fredrik Reinfeldt som borde se till att regeringen en gång för alla lägger korten på bordet i denna ruttna affär med diktaturen på den arabiska halvön.

Ett av de mest krystade argumenten för svensk vapenexport till diktaturer är att den skulle vara lite bättre än om andra länder exporterade. Exporten skulle enligt resonemanget kunna göra att vi påverkar länderna positivt i demokratisk riktning. Det är ett högst tvivelaktigt resonemang.

Istället visas det gång på gång hur det motsatta sker. Exporten av vapen till diktaturer påverar oss negativt. Varför skulle annars Sveriges försvarsminister ha så svårt att få fram att Saudiarabien är en diktatur? Förklaringen är förstås de kommersiella intressen och hyckleriet runt vapenaffärerna. Nu kan vi se hur viljan att dölja sanningen har gjort att regeringen rensar inboxen från obekväma mejl i strid med grundlagen. En direkt effekt av affärer som de inte vill försvara.

Vapenexporten till diktaturer bör stoppas för att den beväpnar förtryckare och gör oss medansvariga. Men det bör också stoppas för att den påverkar svensk utrikespolitik och öppenhet till det sämre.

Jag mötte Göran Persson i Trelleborg

Igår besökte vi TT-line i Trelleborg och färjan Peter Pan. Ombord talade vi arbetsvillkor och framtiden för svensk sjöfart med besättningen, bland dem vi mötte fanns kocken Göran Persson

Tisdag morgon, i Malmö är det gråmulet och regnigt. Igår startade vi vår kampanj Prata om jobbet. Jag var i Trelleborg och talade med anställda på TT-line tillsammans med klubbordförande John. Många kunde berätta om tuffare arbetsvillkor, men också om oro för framtiden för svensk sjöfart och hotet om utflaggning. På bilden är jag tillsammans med den trevlige kocken Göran Persson.

Vi hann med ett öppet möte med partiföreningen i Trelleborg som redan nu satsar på comeback i kommunfullmäktige i valet 2014. Inte minst lyfter föreningen att man vill ha slut på privata vinster i välfärden i kommunen och bättre hyresvillkor i det kommunala bostadsbolaget. Läs mer i TA.

Igår kväll besökte vi Malmö Ban, postens stora sorteringsanlägging i Malmö. Vi fick tala med den lokala fackklubben och en del arbetare i terminalen.

Läs gärna Anna Berglunds brev till Fredrik Reinfeldt på SVT Debatt. Ett starkt brev om bristen på lägenheter och en otrygg arbetsmarknad.

Så fel jag hade

Igår trodde jag inte att EU:s toppmöte i Bryssel skulle kunna samla sig till några mer avgörande beslut. Idag måste jag inse att jag hade helt fel. De beslut som eurogruppens länder har tagit under morgontimmarna kommer att få mycket stor betydelse framöver.

Eurogruppens stödfond EFSF som snart ska bli ESM kommer både att börja gå in och köpa statsobligationer från krisländer och ge direkt stöd till krisande banker. De tar på sig en enorm uppgift. Såväl statsskulder som underskott från bankförluster kan nu göras gemensamma för hela euroområdet löpande genom beslut i ESM. Till en början lär det lugna marknaderna, på sikt kommer det sannolikt att kräva enorma kapitaltillskott till ESM som kan kräva in mer pengar utan att de ingående länderna har vetorätt. Denna process lär i sig leda till snabba krav på mer styre på EU-nivå av såväl banksektorn som hela den ekonomiska politiken. Därmed tas ett avgörande kliv i att omvandla åtminstone euroområdet till en form av Europas förenta stater. Redan nu ska ansvaret för banktillsynen föras över till eurogruppsnivå. Med tanke på EU:s mediokra stresstester på bankerna så är inte det så övertygande.

Den så kallade marknaden har all anledning att jubla idag. Skulderna socialiseras och i dokumentet från eurogruppen sägs inget om att bankernas ägare och fordringsägare ska vara med och betala eller ta ansvar. Blir det så är det bingo för finanskapitalet som kan vältra över  kostnaderna för sina misstag på skattebetalarna.

Med storskaliga direkta uppköp av statsobligationer är EU kanske på väg bort från modellen med ”stödpaket” där man i detalj tvingar krisländer till åtstramningar och privatiseringar. Möjligen var det för känsligt att köra med Italien och Spanien på samma vis som med Grekland och Portugal. Men spänningarna inom EU om hur de bedriver sin ekonomiska politik lär fortsätta. Anmärkningsvärt är också att de nya lånen till Spanien inte får ”senior status”, de är alltså inte prioriterade vid en nedskrivning. Återigen en vinst för ”marknaden” och bankerna, men dåligt för skattebetalarna.

Löser då detta eurokrisen? På kort sikt kan krisen nog bli mindre akut. På längre sikt ökar insatserna och riskerna även för de euroländer som ännu har klarat sig hyggligt. Men avgörande är att inget görs åt de grundläggande problemen med dålig konkurrenskraft och en skenande finanssektor. Så krisen kommer att återvända med nya faser.

För Sveriges del kan gårdagens möte vara en skiljeväg. Nu höjs riskerna för att vara med i euron och argumenten mot ett svenskt inträde har aldrig varit så starka som nu. Tvärtom är det viktigt att vi står fria från alla delar av det nya centralstyret när euroländerna går vidare mot en gemensam statsbildning. Det var välgörande att höra Reinfeldts skepsis i kommentarerna igår. Kanske är en ny mer realistisk och sunt skeptisk svensk EU-politik på väg att mejslas ut?

läs mer i SvD, DN, ekot och ett intressant inlägg på Europaportalen.

Ska vi pensioneras vid 75?

Idag har statsminister Reinfeldt varit ute och talat om att vi kan behöva skjuta fram pensionen tills att vi blir 75. Det känns lite lätt overkligt. Idag har jag också varit och besökt äldreboenden i Sandviken och Söderhamn. Där arbetar personalen med ett tungt jobb med mycket måttlig lön. De flesta av dem som jag talade med tvivlade på att de skulle orka arbeta ända till de blir 65 och uppnår ordinarie pensionsålder. Många får gå ner till deltid eller sluta helt långt innan dess. Som pensionärer väntar en låg pension får dessa kvinnor som bär upp den svenska välfärden med sitt arbete. När de hörde talas om Reinfeldts uttalande så ruskade de på sina huvuden.

Många LO-medlemmar klarar inte att arbeta fram till pension idag. Trots det är vår regering väldigt måttligt intresserad av att förbättra deras villkor och deras arbetsmiljö så att de inte ska slita ut sig. Med en åldrande befolkning kan man gott förstå att man behöver öka mängden arbetade timmar i samhället. Men det finns stora möjligheter att göra det utan att pressa upp pensionsåldern. Vi har en mycket hög arbetslöshet och en sysselsättningsnivå i samhället som fortfarande är betydligt lägre än vad den var på 80-talet. Men här har regeringen misslyckats med att få fler i arbete. Allt för många orkar inte arbete fram till pension därför att de slits ut av sina arbeten. Med fler i arbete och bättre arbetsvillkor behövs ingen höjd pensionålder. Visst kan en och annan vilja fortsätta arbeta efter 65 och det måste man förstås kunna om man vill. Men för de flesta måste det vara möjligt att pensionera sig vid 65 med en hygglig pension. Livet består ju trots allt av mer än arbete.

Det känns som om Reinfeldt har ganska begränsad inblick i villkoren på arbetsmarknaden. När jag häromveckan frågade honom om varför det är så svårt för kvinnor att få ersättning från försäkringen för sina arbetsskador så talade han om att de borde söka nya mindre tunga jobb. Istället för att omfattas av arbetsskadeförsäkringen så ska de utslitna 55-åringarna skola om sig eller få nya arbeten. Intresset för att förstå varför människor slits ut på jobbet var inte så stort.

läs mer i ekot, DN, SvD, Aftonbladet och Expressen

Europakten och demokratin

Tisdag morgon och i svensk media rapporteras det unisont om en nöjd statsminister Reinfeldt som säger att Sverige nu kan gå med i EU:s finanspakt. De krav som regeringen och socialdemokraterna har ställt på pakten är nu uppfyllda enligt honom. Stämmer det verkligen? Faktum är att jag inte vet. Trots att jag är partiledare och ledamot i riksdagens EU-nämnd så har jag inte fått möjlighet att läsa den beslutade texten. Jag har läst ett femte utkast till finanspakt som kom i helgen, enligt det så stämmer Reinfeldts uttalanden knappast. Det svenska inflytandet i pakten blir minimalt och ”garantierna” för arbetsrätten är långt ifrån pålitliga som de är utformade i texten. Däremot klargörs det i texten att vi som icke euroland inte måste följa dess regelverk.

Utkasten till pakten har kommit sent, varit hemliga för allmänheten och inte funnits på svenska. Då blir det enkelt för regeringen att undgå granskning och debatt för att istället få sin egen tillrättalagda bild av pakten förmedlad. Riksdagens inflytande blir litet. Det är knappast en bra form för att ta svåra beslut för framtiden. Tyvärr passar det in i en större bild av att demokratin får svårt att hävda sig i eurokrisen. Tyskland vill ställa Greklands budgetbeslut under förmyndarskap från EU. I Grekland och Italien har teknokrater tagit över regerandet efter de folkvalda. I finanspakten ges EU:s kommission och domstol betydande makt över hur den ekonomiska politiken utformas. I skuggan av krisen tar teknokrater och regelverk över uppgifterna från folkvalda och inflytandet från väljarna.

Fattigdomen, vanmakten och arbetslösheten sprider sig snabbt runt ett EU där allt fler länder hamnar i recession. Misstron mot politiken och mot EU ökar i samma takt som diktaten från Bryssel delas ut. Vart kommer det att sluta? Som euromotståndare har jag en obehaglig känsla av att det blev ännu värre an jag befarade. Men det förvånar mig att inte fler av EU:s vänner bekymrar sig över vad som nu sker med EU och demokratin.

Sverige har än så länge klarat sig hyggligt i den europeiska krisen. Det kan regeringen tacka svenska folket för som röstade nej till euron 2003. Men regeringens svar till väljarna blir att föra in oss i en pakt vars syfte är att genomföra just den centralstyrda ekonomiska politik som vi avvisade i folkomröstningen 2003. Det är som att ja-sidan inte kan acceptera att de faktiskt förlorade omröstningen. Steg för steg ska vi baxas närmare en valutaunion som vi inte vill ha. Så växer den demokratiska klyftan även i Sverige.

För en vecka sedan avvisade socialdemokraterna Juholt och Waidelich finanspakten med hänvisning till att väljarnas nej till euron skulle respekteras. Nu har en ny s-ledning böjt sig för regeringens propåer om att få vara med vid eurobordet. Det var en dålig start för den nya S-ledningen.

lä mer i DN, ekot och SvD.

och vinnaren är… bankerna!

Ulla Andersson och jag skriver om euopakten i dagens Sydsvenskan;

Vad blev egentligen resultatet av det uppmärksammade toppmötet i Bryssel förra helgen då euron skulle räddas?

Det hela slutade med en mellanstatlig europakt med hårdare krav på budgetdi­sciplin för EU-länderna och med att mer makt över den ekonomiska politiken ska tas från länderna och ges till EU.

Sverige kan, men måste inte, ansluta sig till pakten. Riksdagen ska avgöra frågan. Att ansluta sig vore ett direkt hån mot de svenska väljarnas beslut att tacka nej till EMU i folkomröstningen 2003. Det var just en sådan EU-styrd ekonomisk politik som vi då tackade nej till.

Toppmötet beslöt också att skjuta till nya enorma belopp, denna gång via IMF , till de krisande euroländerna. Reinfeldt vill att vi ska vara med och betala trots att varken villkor eller summa var klarlagda när beslutet togs.

Så vem vann och vem förlorade?

Enkelt uttryckt så är demokratin och välfärden förlorare. Beslut om den ekonomiska politiken ska överlämnas till de icke folkvalda i EU. De ska diktera politiken.

Stenhård nedskärningspolitik och privatiseringar är den enda medicin som EU kan skriva ut mot en kris som euron i sig och bankernas risktagande är huvudorsak till.

Men vilka var då vinnarna på toppmötet? Svaret är bankerna. De är dubbla vinnare.

I europakten slås fast att det ska vara riskfritt för bankerna att låna ut pengar till krisande euroländer. Om skulderna behöver skrivas ner, och det lär bli nödvändigt i några fall framöver, så ska bankerna hållas skadeslösa.

Att bankerna fick ta en förlust i det grekiska fallet var en engångshändelse. Alla förluster ska i framtiden tas av skattebetalarna när värdet på obligationerna skrivs ner.

Än en gång slås finanskrisens gyllene regel fast: bankernas vinster är privata medan deras förluster socialiseras.

När kommer bankerna att sluta ta samhällsfarliga risker med den principen i ryggen? Aldrig. Marknadsekonomin gäller inte bankerna.

Samtidigt lovar ECB , eurons centralbank, att bankerna ska få låna obegränsat med pengar till 1 procents ränta under tre år. Dagen efter kan samma banker låna ut samma pengar till Italien eller Portugal till en ränta på sex eller sju procent.

På så vis håller ECB krisländerna under armarna samtidigt som de göder de krisbanker som har varit med och orsakat krisen. De ges nya miljarder till kassakistan, eller till bonusar eller utdelningar. Räkningen sänds till skattebetalarna som kommer att få betala av skulderna i årtionden framöver.

Det finns många goda skäl för riksdagen att avvisa den föreslagna europakten. Stödet till bankerna är ett. Demokratin är ett annat.

Istället krävs det verkliga lösningar på krisen. Vi behöver reglera finanssektorn mycket hårdare. Bankerna måste ta sina egna förluster. Euron måste avvecklas så att krisländer får en penningpolitik som gör det möjligt att komma ur den tvångströja som de nu sitter fast i.

För att komma ur krisen räcker det inte heller med att skära ner, vi måste också börja investera för framtiden.