Det moderna slaveriet

lastbil

-Det är ett modernt slaveri. Fattiga människor utnyttjas hänsynslöst och seriösa företag slås ut.

Ulf Jönsson är stolt över sitt företag, men som andra åkare är han hårt pressad av konkurrensen från företag som utnyttjar utländska chaufförer med usla villkor. Ulf är en av många företagare som har fått nog av att den som sköter sig och behandlar sina anställda väl ska konkurreras ut av de som fuskar och utnyttjar sina chaufförer. Den här kvällen ska jag få åka från Helsingborg till Stockholm med en av hans bilar.

Han visar runt på åkeriet i Helsingborg som startades av hans far, Börje Jönsson. På företaget arbetar även de två sönerna och dottern. Han pratar om vikten av riktiga anställningar och kollektivavtal. Han visar måleriet och verkstan, det är viktigt att bilarna håller och ser snygga ut. Man ska kunna lita på Börje Jönssons åkeri. På datorernas skärmar ser man via GPS var bilarna är, i Sverige och ute i Europa. Det märks att han är stolt över sitt företag och att det har gott rykte.

Vid 18.30 rullar vi ut från Helsingborg. Magnus som sitter vid ratten på den nya SCANIA-bilen bekräftar att han trivs hos åkeriet, han har jobbat åt samma företag i 18 år, men som chaufför i 24 år. Åke som kör framför oss har varit i branschen i mer än 40 år. Magnus kan tänka sig att stanna till pension – om företaget finns kvar. Konkurrensen i branschen är knivskarp och framtiden är oviss.

I Helsingborg har han lastat grönsaker. I de stora lagren i stadens utkant kommer bilarna in från kontinenten och färjorna under förmiddagen. Där lastas godset om. På kvällen rullar en strid ström av tung trafik norrut. Nästa morgon ska butiker och restauranger i Stockholm ha sin varor. Natt efter natt, alla dagar om året utom julafton och nyårsafton, så är det Magnus och hans kollegor som ser till att stockholmarna har tomater, paprika och ruccolasallad.

När vi kommer utanför Helsingborg smattrar en regnskur mot vindrutan. Magnus pekar ut samhället där han bor. Flera åkeriföretag ligger där. Även hans fru jobbar för ett åkeri, fast på kontoret. Skånes åkerier är ett nav för Sveriges export och import. Vi pratar om villkoren för de som jobbar. Magnus vet precis vilka åkerier som behandlar de som jobbar schysst, och vilka som inte gör det. Han pekar ut olika bilar och berättar. Även i många svenskregistrerade bilar sitter en chaufför från Polen, Baltikum eller Bulgarien.

-De kan tjäna 500 eller 6oo euro i månaden. De sover och äter i sina hytter veckor i sträck. De har inte ens råd att gå in och fika eller äta på vägkrogarna. Många av bilarna är i dåligt skick. De är inte ofta de söker kontakt med oss, men ibland kan de fråga efter en adress. Ofta har de en adress i mobiltelefonen som de ska hitta till. De kan jobba här i månader i sträck innan de får åka hem till familjen. De vågar inte klaga, då förlorar de jobbet. Egentligen är det synd om dem.

Vi pratar om vad man kunde göra för att alla som kör lastbil i Sverige ska få rimliga arbetsvillkor. Det skulle behövas an vägslitageavgift som gör att även de utländska bilarna får betala skatt i Sverige. Om trafiken övervakas med GPS för en sådan avgift skulle kan också kunna se vilka som kör olaglig inrikestrafik i landet. Då skulle svenska åkerier kunna få något som liknar lika villkor i konkurrensen. Polisen skulle behöva göra fler kontroller, kunna ge högre böter och hålla kvar fler fordon. Nu verkar det som om trafikpolisen nästan har gett upp att kontrollera allt fusk med utländska fordon och chaufförer. Alla som kör i Sverige borde ha svenska löner och kollektivavtal, det kräver att man gör något åt missbruket av F-skattesedlar och oseriösa bemanningsföretag. Företag som fuskar upprepade gånger borde bli av med sina trafiktillstånd.

-Varför vill inte moderaterna göra något åt det här? Magnus verkar vara uppriktigt nyfiken på varför den förra regeringen var så passiv i den här frågan. Jag svarar att för dem handlar det nog om en fri marknad, öppenhet och konkurrens. Men marknaden är ju inte särskilt rättvis när några tillåts fuska. I debatten med borgerliga politiker brukar jag själv ta upp att deras politik för transportnäringen slår ut bra välskötta företag som inte kan konkurrera. Ofta är det mindre familjeföretag som får slå igen. Om de inte bryr sig om löntagarna så borde de i alla fall bry sig om de som äger företagen. Faktum är att många skulle vinna på ordning och reda för åkerierna. De utländska chaufförerna skulle få trygghet och vettig lön, staten skulle få in mer skattepengar, chaufförer och åkerier i Sverige skulle slippa bli utkonkurrerade av fuskare. Miljön skulle vinna på mer effektiva transporter med mer moderna fordon. Konsumenterna skulle sannolikt knappt märka på prislapparna att transporterna blir lite dyrare.

I höjd med Jönköping ringer Magnus hem och säger god natt till sin fru. Han äter ett äpple, lyssnar in nyheterna och sporten på radion. När vi kommer fram till Vättern öppnar sig landskapet. Sverige är ett vackert land. Solnedgången får himlen att flamma över Vätterns vatten och Visingsö när molnen spricker upp. Vi pratar om trafiksäkerhet, olyckor och köer. De tunga fordonen är fler än personbilarna i trafiken vi möter. Längs vägen fylls parkeringsplatser av lastbilar som stannar för natten. Magnus själv kommer att sova över i företagets lägenhet i Stockholm när han väl har lastat ut tidigt nästa morgon.

Pauser och körtider är noga reglerade. De nattöppna fiken är inte så många. När vi stannar vid Rasta i Ödeshög är lastbilarna många. Vår rast är exakt 45 minuter. Framför vägkrogen står de som stannar tillfälligt, de har nästan bara svenska chaufförer. Längre ner finns en parkeringsplats där de som övernattar står. Där finns de utländska chaufförerna. Vägkrogen har anställt en vakt för att se till att reglerna följs så att bilar inte parkerar in varandra. Inne på vägkrogen är det skånskan som dominerar runt borden. De flesta av de utländska chaufförerna stannar i sina bilar. Uppdelningen bli väldigt tydlig. Magnus hälsar på chaufförer från olika åkerier. Han beställer en sallad, det är den slanka linjen med hälsosam mat som gäller. Åke ansluter och strax efter kommer en chaufför från Helsingborg, Krister, som också har kört lastbil i mer än 40 år. De tråkar varandra och skämtar på ett vänligt hemtamt sätt. De snackar om köer, stress, men också om yrkets frihet. Men snart kommer samtalet in på det ständiga ämnet. Konkurrensen från de som utnyttjar utländska chaufförer med usla villkor.

-Jag pratade med en polack som lossade gods på ICAs lager i Västerås. Han hade inte varit hemma på sju månader, säger Krister.

Runt bordet skakar man på huvudet, det är vår tids slavhandel. Rädda chaufförer som saknar alternativ och som inte vågar säga ifrån eller gå med i facket.

Man kan rikta sin vrede åt två håll. Man kan skylla på utlänningarna som kör, eller så kan man kräva att de ska behandlas anständigt och klämma åt dem som utnyttjar chaufförer med dåliga villkor. Det första göder rasism och motsättningar. Det andra gör något åt problemet. Men ju längre tiden går utan att politiken gör något, desto större blir frustrationen bland chaufförerna.

Chaufförernas fackförening, Transport, var ett av de förbund som tog ställning mot EU-medlemskapet. De lät sina medlemmar rösta om saken efter en debatt bland medlemmarna. Resultatet blev ett tydligt nej. Så här i efterhand kan man bara konstatera att de hade rätt. EU:s inre marknad och fria rörlighet har varit mycket dålig för villkoren för deras arbete. I EU är företagens rätt att flytta personal och varor det viktigaste, då kommer fackliga rättigheter i andra hand. Men EU-medlemskapet innebär inte att Sverige är helt maktlöst. Mycket kan göras nu också. Dessutom måste Sverige kräva att EU ändras så att löntagarnas rättigheter inte blir mindre viktigt än företags kortsiktiga vinstintresse. Att den borgerliga regeringen inte gjorde något är inte så förvånande. Men en rödgrön regering måste agera, annars sviker man sina egna ideal och chaffisar som Åke, Magnus och Krister. Vill regeringen göra något åt problemen så får de gärna göra det ihop med oss i Vänsterpartiet.

Från Ödeshög åker jag vidare norrut i Åkes bil. Vi snackar någon timme, sedan börjar jag nicka till. Mellan 2 och 3 på morgonen kommer vi fram till Stockholm. Åke och Magnus ska lossa bilarna på olika ställen i ett par timmar innan de får sova, sedan ska de åka söderut ut igen. Vi skiljs åt utanför ett lager i Fittja. Jag åker hem i soluppgången. I huvudet surrar tankar om vad vi kan göra åt den helt orimliga situationen på våra väger.

Låt ryssen komma

Jag bor ett par stenkast från frihamnen i Stockholm. Den domineras numera av de stora färjorna som trafikerar Östersjön. På gatan, i tunnelbanan och på ICA hör jag finska, estniska, lettiska och ryska när passagerna kommer iland. De flesta är turister, några är nog här och jobbar på byggen och i restaurangkök. En och annan stulen bil och annat stöldgods forslas nog också med båtarna. Men mest är det ganska vanligt folk som åker. Idag låg båtar inne till och från Åbo, Helsingfors, Tallinn, Riga och St Petersburg.

Jag kan inte låta bli att fundera lite extra över de ryssar som kommer hit. De flesta ser ut att vara medelklass från St Petersburg, engelskan är för det mesta trevande och osäker. De verkar oftast vara på weekendresa, de är medelålders par och familjer med barn. De flesta verkar inte vara direkt rika, de åker med SLs buss eller vandrar in till staden med kartan i hand. Ibland får jag hjälpa någon med att hitta rätt väg eller varna för svindyra taxibilar som försöker lura dem.

Nu hårdnar tonen mellan Ryssland och väst. Putins Ryssland har ockuperat Krim och i praktiken är det Ryssland som bedriver kriget i östra Ukraina. Det rustas upp, tonen höjs och militärer övar. Det är en trist och farlig utveckling. Det är ingen tvekan om att den ryska regimen har huvudansvaret för att Ukraina slits sönder. Det vore naturligt om Ukraina hade nära band och goda förbindelser med både väst och Ryssland. Ingen har skadat den tanken mer än Putin. Jag tänker på min granne i Umeå som är från Moskva, han har sina mamma i östra Ukraina. Hur onaturligt är inte kriget?

Putins styre är en klassisk nationalistisk högerregim. Krig och fiendebilder ska samla stödet på hemmaplan inför en yttre fiende, och avskräcka de egna oppositionella. Information och debatt ersätts av propaganda när fri media kvävs. Priset betalas av vanliga ukrainare och ryssar. Mitt hjärta finns bland de allt för få modiga ryssar som demonstrerar för fred med Ukraina och med de som sitter fängslade efter protesterna på Bolotnajatorget.

Nu inför EU fler sanktioner mot Ryssland. Det är nödvändigt så länge aggressionen inte upphör. Putins oljemagnater, vapenhandlare och bankirer kan gärna få så hårda sanktioner som möjligt. Men i konfliktens kölvatten kommer också en mer allmän ryssfientlighet. Den tror jag att vi ska akta oss för. Jag skulle vilja att vanliga ryssar fick det enklare att resa hit, trots att rubelns fall idag gör det svårare. Jag skulle önska att fler vanliga ryssar och svenskar/britter/tyskar mötte varandra bortom krigsretorik, fiendebilder och propaganda. Jag skulle önska att vi visste mer om varandra. Jag tror att det är dåligt för makten och bra för freden. Därför är jag glad när jag hör ryska talas i mina kvarter eller på bussen som jag åker med på morgonen.