Maud Olofsson uträttar storverk som grekiska gudar?

Jamen, vad ska man säga…?

Var tid har sina hjältar. I antikens Grekland och Rom var det främst manliga gudomligheter som kämpade mot märkliga vidunder. I vårt 2000-tal är det en norrländsk ledarkvinna som slåss för människors livsvillkor. Maud Olofssons storverk betyder mycket för Sveriges framtid.

Detta skriver Centerpartiets hemsida, på allvar verkar det som. Ska man skratta eller gråta?

Men kanske har vi nu fått en förklaring till Centerpartiets stora bakslag i valet i just Maud Olofssons egen valkrets Västerbotten. Ett län där det av tradition ses som något fult att förhäva sig.

Tack för detta gudomliga tips till Alliansfritt Sverige.

En lång dags färd mot Maud Olofssons avgång

Det har varit en lång dag i riksdagen. EU-nämnden började redan klockan 08.00, vi behandlade utrikesfrågor, allmänna rådet, miljö och bistånd. SD lämnade sin stol tom på förmiddagens möte. Det var bara ordförandens utslagsröst som räddade regeringen i ett par frågor. Carl Bildt var nära (8-8 i voteringen) att få åka till Bryssel och lyfta frågan om att oljebolagen måste ta sitt ansvar för sina härjningar i Sudan i utrikesrådet. Lika knappt klarade regeringen sig ifrån att få högre mål i klimatpolitiken. Inför det europeiska rådet står den ekonomiska krisen i fokus och EU ordinerar nedskärningar och försämrad arbetsträtt till medlemsländerna (förvånad, någon?) inom ramen för den europeiska terminen. Bland förslagen märks sådant som att det krävs att Spanien ska göra om sitt system för att förhandla om kollektivavtal och att Danmark uppmanas försämra möjligheterna till förtidspension. I skuggan av den ekonomiska krisen tar EU allt mer makten över den ekonomiska politiken.

I kammaren pågick debatten om den svenska militära insatsen i Libyen. Vänsterns Hans Linde debatterade skickligt ensam mot insatsens alla förespråkare. Det ät tydligt att den insats som nu ska genomföras går långt utöver det FN har gett mandat för i resolution 1973. Voteringen vann regeringen behändigt med hlälp av socialdemokraterna. Några miljöpartister valde att avstå i protest mot att även MP stöder insatsen. Mer info; ekot

Efter en snabb lunch var det dags för interpellationsdebatter. Jag hann med min debatt med Birgitta Ohlsson om hur EU använder miljoner till propagandakampanjer av olika slag, allt ifrån att vi ska förmås köpa mer tulpaner till att islänningarna ska göras mer positiva till EU inför sin folkomröstning. Jag tyckte att Ohlsson slirade lite i några av frågorna. Men i en fråga var hon tydlig, hon gillar inte att Ungern använder EU-pengar till en kampanj mot aborter. Det är en fråga som EU inte har någon bestämmanderätt över.

Tyvärr missade jag min andra interpellation för dagen, EU-nämnden kallade till dagens andra möte. Jens Holm, min trogne vapendragare i kammarens debatter, tog över min fråga. Den handlar om ett märkligt domslut i EU:s domstol där en tysk jordbrukare har vunnit rätten att uppgifterna om att han får jordbruksstöd från EU ska vara hemliga av integritetsskäl. Det blir ju knappast enklare att minska fusket med EU:s jordbruksstöd om det kan vara hemligt vilka som är mottagare.

Anders Borg kom till dagens andra EU-nämnd. Förslagen om ökad ekonomisk styrning var uppe till diskussion. Genom dem ska EU få ökade möjligheter att styra och straffa länder som inte följer unionens rekommendationer och regler om den ekonomiska politiken. Även flera förslag till nya regleringar av banker och finansmarknader, en del av de riktigt bra, var uppe. Men huvudnumret var förstås Greklandskrisen. Intrycket av att detta är den värsta fasen av eurokrisen hittills förstärktes. Osäkerheten är stor både om utvecklingen i Grekland och om hur EU:s beslut ska se ut. Uppenbart är i alla fall att Anders Borg allt mer verkar acceptera tanken på att någon form av skuldnedskrivning kommer att bli oundviklig och att bankerna måste vara med och betala. Det är steg i rätt riktning.

läs mer: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet

Eftermiddagens snackis var annars Maud Olofssons avgång. Inte så överraskande i sig men tidpunkten var kanske lite oväntad. Olofsson har ju drivit sitt parti åt höger med en konsekvent övertro på marknadsliberala lösningar. Det är nästan som om den nya centern inte riktigt vill kännas vid sina gamla väljare. Bakslaget i valet var ju också tydligt, inte minst i Olofssons hemlän Västerbotten. Frågan är om Olofssons högerlinje kommer att leva vidare. Då kommer ännu fler centerväljare att lämnas hemlösa. Det behövs ett parti som förvarar landsbygdens och småorternas intressen. Själv skulle jag gärna se att vänsterpartiet klev in i det politiska tomrummet.

se även DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, GP

Nu är det äntligen helg och jag är tillbaks i Umeå. Skönt.

Tio år sedan EU:s toppmöte skakade Göteborg

Tidningarna är fulla av reportage och bilder från det som oftast kallas ”Göteborgskravallerna” i samband med EU-toppmötet i staden för tio år sedan. Det väcker minnen till liv, jag var i staden under hela toppmötet. Idag är bilden av det som skedde mycket mer balanserad än den var dagarna efter toppmötet. Då var det julafton för alla reaktionärer och media bedrev någon sorts klappjakt på ”demonstranter” som hade varit våldsamma, detta trots att alla organiserade demonstrationer som hölls var helt fredliga. Få utanför vänstern kritiserade då polisen, idag är nog de flesta överens om att polisen begick stora misstag och betydande övergrepp i Göteborg.

Men det började innan Göteborg. Få talar idag om finansministrarnas möte i Malmö i april 2001, men det var egentligen där hela våldsspiralen tog fart inför Göteborgsmötet. Jag var där också, var med i demonstrationen och såg polisens huvudlösa misstag. Polisen hade mobiliserat enormt vid demonstrationen som var i stort sett helt fredlig när den snirklade sig fram genom ett varmt Malmö. Polisen tog någon liten provokation från ”svarta blockets” sida (jag tror någon hade använt en brandsläckare) som intäkt för att leda om hela demonstrationen, misshandla folk hejdlöst och genomföra massgripanden. Plötsligt var det polishästar, sirener, hundar och helikoptrar som dominerade gatorna. Vi andra demonstranter satt ner på gatan. Det var som om polisen bara sökte en anledning att öva inför mötet i Göteborg och som om de ville statuera exempel. Effekten blev förstås den motsatta, ”svarta blocket” åkte till Göteborg helt inställda på att slåss med och ta hämnd på polisen. Det var så genomgående korkat och oproffsigt av polisen att man baxnade. En del minnen är lätt absurda. En ung späd tjej som protesterade mot polisens agerande greps precis bredvid mig och ”visiterades”  på ett mycket kränkande vis inför folk. ”De tafsar på mig. Sluta” skrek hon. Per Gahrton, på den tiden min kollega i EU-parlamentet, fick nog, klev över avspärrningen och klagade på polisens agerande. Han blev gripen och bortförd omedelbart. På något vis la polisen ribban inför Göteborgsmötet i Malmö, och den låg i höjd med gatstenarna.

Men Göteborg var lite svårare. Polisen gjorde enormt klumpiga överdriva insatser som inringningen av Hvidtfeltska med containrar, insatsen på Schillerska där nationella insatsstyrkan behandlade ungdomar som terrorister, inspärrningen av hundratals personer på Järntorget och användningen av skarp ammunition. Men den grupp som använde våld mot polisen betedde sig också helt huvudlöst med livsfarlig stenkastning och omfattande vandalisering. För det finns inget försvar. Men polisens misstag ökade våldsnivån dramatiskt, det är ställt utom varje tvivel. Om alla som demonstrerade hade svarat med helt fredliga medel så hade polisen framstått i ett löjets skimmer och vänstern hade vunnit kampen om sympatierna. Nu blev det precis tvärtom. Även organisationer som Ung Vänster och Vänsterpartiet, som var mycket disciplinerade och avstod från allt våld, drabbades av bilden av ”vänstern” från Göteborg. De tiotusentals som demonstrerade mot EU och för en bättre värld, alla de hundratals mötena och seminarierna, ja effekten av dem gick liksom upp i rök av våldet.

Särskilt minns jag när jag gick förbi Vasaplatsen när kravallerna brakade lös. Kravallerna böljade fram och tillbaka i vågor. Precis bredvid mig hade stenkastare lyckats splittra en poslisstyrka. En liten grupp poliser höll upp sina sköldar, de stod med ryggen mot en husvägg, medan gatstenen haglade över dem. ”Herregud, de kan ju dö” minns jag att jag tänkte. Jag skyndade mig därifrån och när jag hade kommit hundra meter nerför Vasagatan mot Haga small de skarpa skotten bakom mig. Jag kom hem och kände mig alldeles knäckt över vad jag hade sett.

Händelserna i Göteborg leder till en diskussion om våld och demokrati. I en demokrati är det fel att använda våld som politiskt verktyg. För mig är det grundläggande. Staten har en sorts våldsmonopol, ensamrätten att använda våld ligger hos polisen och militären om det inte handlar om nödvärn. Men det förpliktigar. Om polisen missbrukar våldet mot vissa grupper så bryts kontraktet och tilltron till en av rättstatens fundament undergrävs. Därför är polisens övergrepp för tio år sedan och att de knappt fick några rättsliga efterspel så allvarliga. Vi var många som efter händelserna såg Sverige på ett annat, betydligt  krassare, vis. Man ska förstås inte vara naiv om hur statens våldsapparat kan fungera, men det var ändå ett brutalt uppvaknande för många av oss. Ger det någon rätten att vandalisera och kasta sten som ”svar” eller ”hämnd”. Nej, det gör det inte. Så enkelt är det. Det är ett mycket farligt resonemang att bejaka våld som politisk strategi eller metod i en demokrati. Därför måste även de som vandaliserade och kastade sten fördömas. Först och främst av principiella skäl, men utöver det också för att den är en korkad och kontraproduktiv metod för att uppnå samhällsförändring.

läs mer i SvD, SvD, DN, DN, DN, Aftonbladet och Göteborgs Fria.   

Om någon till äventyrs skulle vilja se min interpellationsdebatt med Maud Olofsson om uranbrytning så finns den här, interpellation nr 14 i listan.

I väntan på Maud

Sitter på mitt riksdagsrum och väntar på att få hålla en interpellationsdebatt med Maud Olofsson. Ämnet är uranbrytning och en av anledningarna till debatten är den namninsamling mot uranbrytning i Västerbotten som Maud Olofsson vägrar att ta emot. 9 000 personer har skrivit på, men Maud har inte ens fem minuter för att lyssna på oss. Men nu för hon göra det. Debatten sänds direkt på riksdagens webbplats och ibland även på SVT 24.

Jag har varit dålig på att blogga den senaste veckan. Jag har haft en infektion som har slagit ut mig ganska rejält, så krafterna har inte riktigt räckt till. Det har i alla fall varit en intressant vecka, höjdpunkten politiskt var nog voteringen igår när vi vann över regeringen i frågan om FAS 3, en majoritet i riksdagen vill nu stoppa nya anvisningar till denna parodi på åtgärd för arbetslösa. Läs mer i DN, DN och Aftonbladet 

Vi hade ett långt möte med EU-nämnden i onsdags. Bland frågorna som vi beslutade om fanns EU:s utredningsorder. Polisen ska bli skyldiga att utreda brott på begäran av polis i andra EU-länder. Problemet är att ”brott” som inte är brott i Sverige också omfattas av reglerna. Jag tog exempel med att abort är förbjudet i vissa länder liksom att att propagera för en ”homosexuell livsstil”. Jag fick inga bra svar på mina frågor av Beatrice Ask. V och MP gick emot regeringens position. Socialdemokraterna uttalade kritik mot förslaget men gick inte emot det formellt medan SD satt tysta. Samtidigt verkar den ungerska regeringen skriva in förbud mot abort i grundlagen och använda EU-pengar för att genomföra en propagandakampanj mot abort. Se SvD. Ska svensk polis i framtiden kunna bli skyldiga att förhöra ungerska kvinnor som har gjort abort?

Jag har varit med om två intressanta debatter om internationella frågor. I riksdagen hölls en seminarium om situationen i irakiska Kurdistan där protester mot maktfullkomlighet, korruption och bristande yttrandefrihet har mötts av repression inklusive dödskjutningar av demonstranter. Det sker i skuggan av dramatiken i länder som Syrien och Libyen. Jag var också med på ett bra seminarium om Västsahara som anordnades av utrikespolitiska Institutet. Mest intressant var det att lyssna på tunga experter på folkrätt som Hans Corell och och Pål Wrange som utan tvekan slog fast det olagliga i att Marocko ockuperar Västsahara och förvägrar saharierna rätten att bestämma sitt eget öde. Läs mer på Pål Wranges blogg.

Maud Olofsson vägrar ta emot namninsamling mot uranbrytning

Under ett par år har jag och flera andra personer samlat in namn mot uranbrytning i Västerbotten. Uranbrytningen innebär stora miljörisker och prospekteringen efter uran har ökat starkt i länet efter att högeralliansen har öppnat för uranbrytning.

Nu när vi vill lämna över våra ca 9 000 namn vill Maud Olofsson, ansvarig minister och själv från Västerboten, inte ta emot oss. Vi får inte ens träffa henne i  fem minuter. Men vi kommer att se till att listorna hamnar hos henne i alla fall, var säkra på det. Läs mer i VK och VF

Så här lyder vårt pressmeddelande;

 

I Västerbotten har det samlats in över 9 000 namn mot uranbrytning i länet. Men när gruppen som står bakom insamlingen begärde tid hos näringslivsminister Maud Olofsson för att lämna över listorna fick de beskedet att hon inte kan ta emot dem.

- Vi är mycket besvikna. Tyvärr bekräftar det vår bild av att regeringen kan tänka sig uranbrytning och inte vill lyssna på kritikerna, menar Gunilla Jönsson, en av initiativtagarna.

En av de personer som har samlat in många hundra namn i inlandet är Doroteabon Birger Svanlund:

- Jag tycker att det är höjden av arrogans. Det är vi här i inlandet som kan drabbas av denna mycket miljöfarliga verksamhet, men regeringen vill inte ens ge oss fem minuter för att lyssna på oss, menar han.

En annan av initiativtagarna är Erik Danielsson:

-Uranfrågan handlar om Västerbottens framtid. Ska vi vara ett län som smutsas ner av uranbrytning som lämnar avfall efter sig för många generationer framöver? Det vore oansvarigt när vi istället kan vara en föregångare i ren förnyelsebar energi, menar han.

Bland initiativtagarna till insamlingen finns även riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt (V), han kommer nu att begära en särskild intepellationsdebatt med Maud Olofsson i frågan om uranbrytning.

På Vattenfalls bolagsstämma

Idag var jag på bolagsstämma, det är inte så ofta det händer. Men Vattenfall ägs av svenska staten och som riksdagsledamot har jag rätt att ställa frågor till ledningen på stämman. Dessutom är Vattenfall ett av Sveriges största företag och dessutom en av Europas riktiga miljöbusar genom sina enorma utsläpp av växthusgaser. Så jag tog T-banan till Globens annex och lyssnade på vad direktörerna hade att säga.

Det som slog mig var att Vattenfall idag är ett ganska stukat företag trots alla miljarder i omsättning och vinst. Skandalerna med bonusar och VD:n som tvingades bort eftersom han inte hade följt regeringen riktlinjer för bonusar låg som ett mörkt moln över stämman. Detsamma gjorde klimatfrågan. Vattenfalls ledning gjorde allt för att försöka framställa sig som ett företag som tar klimatansvar – men de lyckades inget vidare. Redan vid ingången tog klimataktivister emot med en banderoll och protester mot Vattenfalls smutsiga kolkraft. Förhandlingarna avbröts av uppklädda aktivister som protesterade mot Vattenfalls miljöförstöring genom vacker körsång med politisk text. Själv ställde jag en fråga om varför Vattenfalls investerar så tungt i fossilbränslen och kärnkraft, men jag fick inget bra svar om när merparten av bolagets investeringar ska gå till förnyelsebar energi. Jag frågade också om att Vattenfall bryter och eldar så mycket brunkol i Tyskland. Där fick jag klart besked, men tyvärr var det att det är något som Vattenfall tänker fortsätta göra. Bolaget förtjänar verkligen sitt dåliga miljörykte. Men ytterst ansvariga är regeringen och näringsminister Maud Olofsson som inte styr upp bolaget som ägs till 100 % av staten.

I Vänsterpartiet har vi tagit fram ett förslag till nya ägardirektiv för Vattenfall. Med dem skulle bolaget sälja av kolkraft och kärnkraft och istället statsa på ren förnyelsebar energi i Sverige. Läs mer om våra förslag på SVT-Debatt och läs gärna också vad några miljöpartister skriver i Aftonbladet.

Gunnar Ågren och Sveaskogs jaktarrenden

Som jag har skrivit om tidigare har organisationen Socialistiska läkare bildats förra året. Den växer snabbt och finns nu över hela Sverige. I Umeå arrangerar organisationen, tillsammans med Vänsterpartiet, VSF och ABF, en föreläsning om klass, kön och folkhälsa den 3e februari klockan 18.30 i hörsal B i Hörsalsrundan på universitet. Talare är en av mina favoritvänsterpartister, läkaren och tidigare generaldirektören för folkhälsoinstitutet, Gunnar Ågren. Han kommer att tala om det intressanta sambandet mellan jämlikhet och hälsa.

Själv gnetar jag på med frågor och interpellationer. Idag skickade jag in en fråga till Maud Olofsson om Sveaskogs arrenden för jakt och att jakten inte får bli så dyr att den blir en lyxhobby. Läs mer här.