Lena Ek, en industrilobbyist som miljöminister

Idag kommer SvD med ett riktigt litet scoop. De kan avslöja att vår nya miljöminister Lena Ek (C) har varit vice ordförande i den Brysselbaserade lobbygruppen EEF, European Energy Forum, som har som syfte att koppla ihop storindustrin med politiska makthavare i EU. Av mycket seriösa och grävande CEO, Corporate Europe Observatory, beskrivs EEF som en ”ubåt” som lobbar för kärnkraft. Att delta i den typen av lobbygrupper är något som varje seriös miljöpolitiker i EU bör avstå ifrån. Lena Ek har varit vice ordförande i organisationen.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Jag minns Lena Ek väl från min tid i EU-parlamentet. När vi antog den avgörande lagstiftningen för att minska användningen av hälsofarliga kemikalier, REACH, var det Lena Ek som var föredragande för industriutskottet och la just de ändringsförslag som kemikalieindustrin ville se för att trasa sönder en bra lagstiftning. Man kan fundera över vilka industrilobbyister hon hade träffat då. Det passar också väl in i de debatter som jag har haft hittills i kammaren med Lena Ek då hon vägrar uttala sig kritisk om ny kärnkraft i Sveriges närhet.

Är Lena Ek lämplig som miljöminister? Nej, jag tycker inte det.

läs mer i Aftonbladet och hos Jens Holm

Kor på spåret

Tåget susade genom det vackra sörmländska landskapet med klara höstfärger, dimma över sjöarna och soluppgång. Plötsligt bromsade X 2000 in och vi körde i sakta mak förbi ett gäng kor som hade tagit sig ur hagen och upp på spåren. Vid lunchtid är jag framme i Halmstad där det blir möten med vänsterpartister.

Miljöminister Lena Ek har inte börjat så bra. Hon har redan hunnit backa från att EU ska höja ambitionerna när det gäller klimatpolitiken, jag och Jens Holm skriver om det i dagens GP. Texten finns även här nedan. Igår lämnade jag in en fråga till Ek om hur hon ser på planerna om att bygga ett stort vattenkraftverk på den norska sidan gränsen dit man vill leda vatten från den skyddade nationalälven Piteälven. Jag har också gjort en interpellation om hur hon ser på planerna på att ny kärnkraft i finska Pyhäjoki, bara 16 mil från Skellefteå.

Eurokrisen förvärras nu snabbt. Skuldkrisen har blivit en djup politisk kris både i de länder som är i ekonomisk kris och i de som nu måste betala enorma summor till olika stödpaket. Igår röstade Slovakiens parlament nej till att utöka stödfonden EFSF med nytt kapital. Det ser ut som om sammanbrottet är nära. Snart väntar sannolikt en övergång till akut bankkris där inte minst italienska och franska banker riskerar att gå omkull och behöva räddas av skattebetalarna. Inom EU förbereds en ny jättelik räddningsfond av något slag. Trycket kommmer att växa även på Sverige att pumpa in miljarder för att rädda krisande eurobanker. Det är ingen lockande idé, inte minst eftersom svenska banker snart kan dras med i krisen och behöva backas upp. I EU är motviljan stor mot att låta banker gå i konkurs och tas över av staten. Men att skydda ägarna medan skattebetalarna får ta kostnaden vore helt orimligt.

Dagens drapa i GP:

Vår nya miljöminister, Lena Ek (C), vill gärna hålla en hög profil i klimatfrågan. Det är positivt. Men det är som bekant efter hur man agerar man ska bedömas. Vi minns hur Ek i denna tidning i mars i år krävde att EU skulle skärpa sitt klimatmål och gå från minskningar med 20 till 30 procent till 2020. Så här skrev Ek: Som liberalernas förhandlare i Industriutskottet i Europaparlamentet arbetar jag i stället för att höja EU:s ambitioner till 30 procent. Det är nu hög tid att även finansdepartementet på hemmaplan börjar att göra detta.

Vi instämmer fullt ut i detta. Som tidigare EU-parlamentariker har vi också drivit detta krav. Vänsterpartiets hållning är att EU ska minska utsläppen med 40 procent, men en upptrappning till 30 procent är en god start. Högre klimatmål underlättar för ökade investeringar i exempelvis förnybar energi, innovationer och hållbara transportsystem.

Med ökade investeringar i detta skapas också många nya gröna jobb. Det är viktiga skäl till varför EU ska skärpa sina klimatmål, men det är framför allt av etiska skäl EU måste bli ambitiösare. EU och hela i-världen belastar klimatet långt mer än vad världens fattiga länder gör. Därför är det vår skyldighet att gå före och visa att vi tar ansvar för planeten genom att minska våra utsläpp, oberoende av vad andra gör.

Men driver då Lena Ek fortfarande kravet om skärpta utsläppsmål i EU? Nej, tyvärr. Förra veckan förhandlade vi med miljöministern om Sveriges och EU:s position inför Durbanmötet. Vi lade fram just förslaget om att Sverige skulle verka för att EU skulle skärpa sitt klimatmål till 30 procent. Tyvärr ville inte miljöministern gå oss till mötes. Några vettiga svar fick vi inte heller.

Därför tycker vi att det är hög tid att miljöministern berättar för oss och läsarna av G-P: Lena Ek, varför har du släppt ambitionen om att skärpa EU:s klimatmål?

Maud Olofsson blåste Lena Ek

Innan Folkpartiets Cecilia Malmström fick erbjudandet om att bli Sveriges kommissionär i EU så gick budet till Centerpartiet. Men Maud Olofsson tackade nej i stort sett omgående. Uppgiften är smått sensationell, men källan, Herman Melzer på ekot, är mycket trovärdig. Varför tackar Maud Olofsson nej till att ge någon från sitt parti ett av de tyngsta uppdrag som en svensk politiker kan få? Orsaken kan bara vara att hon inte unnar sin gamla rival om partiledarposten, Lena Ek, att få bli EU-kommissionär. Det är, om det stämmer, en mycket trist och småaktigt förklaring. Maud Olofsson har en del att förklara, vi får se om någon journalist kommer att ställa frågorna.

Centerpartiet framstår allt mer som ett mysterium. Partiet har gått kraftigt år höger och idag måste man nog säga att moderaterna framstår som mer sansade i många frågor. Partiet ser ut att styras av ett litet gäng övermodiga nyliberaler, och de styr sitt parti allt närmare fyraprocentsspärren. Men ännu finns det kvar centerpartister som inte har följt med på vandringen högerut och som har djup lokal och regional förankring. Personer som Håkan Larsson och Sven Bergström har kvar en sund skepsis mot EU, ett bra miljötänkande och förmåga att se över blockgränsen. Partilojaliteten inom centern är berömd, men någon gång måste personer som dessa börja höja sina röster offentligt mot hur partiet styrs.

I sakfrågan om EU-kommissionären finns inte så mycket att beklaga. Varken Lena Ek eller Cecilia Malmström tillhör mina politiska favoriter. Centerpartiet har idag inga invändingar mot EUs omvandling till federal statsbildning. Men av de två är Cecilia Malmström helt klart den mer kompetenta.

Läs mer i NT, ÖC och VK  samt hos bloggarna Alliansfritt Sverige Jinge och Germund

Idag var min text om att vara skriven i Västerbotten införd i VK.

Vem vill bli miljo… förlåt, kommissionär?

Spekulationen om vem som ska bli nästa svenska ledamot i EU-kommissionen är i full gång. På köpet blir personen inte bara kommissionär utan även miljonär. Själv är jag inte speciellt förtjust i EU-kommissionen som fenomen. Mäktiga tjänstemän, förbjudna att ta instruktioner från folkvalda, som styr över oss i stort och smått. Storföretagen har öppna dörrar i kommissionen medan insynen för oss andra är ofta minimal. Trots att kommissionen knappast kan sägas vara ett demokratiskt organ så har den ensamrätt på att lägga lagförslag i EU, den deltar som lagstiftare, övervakar att EU-rätten följs och dömmer i konkurrensärenden. En salig mäktig röra. EUs mäktiga superbyråkrater har inte mycket med folkstyre att göra.

Nu när det är sagt så har jag förstås hellre en någorlunda kompetent person på denna mäktiga post. Denna gång ska vi få en borgerlig kommissionär. Det är vår borgerliga regering som föreslår namn och fram till nu har bara socialdemokrater utsätts. Med bara borgare möjliga finns det ingen som jag skulle vilja se vald för att jag delar deras politiska värderingar. De namn jag har sett nämnas i spekulationerna är Carl Bildt, Lena Ek, Cecilia Malmström och Gunilla Carlsson.

Av dem fyra slipper jag helst Carld Bildt och Lena Ek. Lena Ek kan helt enkelt inte mäta sig med de andra i kompetens. Ofta brukar jag knappt förstå vad hon säger fast jag behärskar ämnet hon pratar om, inget bra tecken. De andra tre, alla ministrar, spelar helt enkelt i en liten högre politisk division än Ek. Carl Bildt har självklart kompetensen, men han är olämplig av politiska skäl. Hans politiska tänkande framstår som allt för präglat av det kalla kriget och han var allt för mycket knähund år Bush. Om han får inflytande över utrikesrelationerna på någon post så är han inte rätt man för att tänka alleuropeiskt och skapa fungerande relationer med Ryssland. Det bevisade han senast i samband med kriget i Georgien. Jag har inte heller speciellt stor tilltro till Bildts empatiska förmåga med utsatta i samhället.

Både Cecilia Malmström och Gunilla Carlsson har varit mina kollegor i EU-parlamentet. Bägge har helt klart kompetensen som krävs och det vore kul med en kvinnlig kommissionär från Sverige. Till Cecilia Malmströms nackdel talar att hon är ideologisk federalist som inte verkar vilja se några gränser för EUs makt över medlemsländerna. Gunilla Carlsson kan nog ha aningen mer känsla för att alla beslut inte ska tas i Bryssel. Carlsson däremot är ju moderat och borde ligga till höger om Malmström, men i dessa tider när Folkpartiet går åt höger kanske man inte kan vara helt säker på det. Å andra sidan har Malmström aldrig tillhört den värsta högerfalangen i Fp.

Posten då? Jag skulle gärna se något där man kan göra lite nytta som miljö, bistånd eller jämställdhet. Helt klart är ju att Margot Wallström var mer lyckad som ansvarig för miljön än för propa… förlåt informationen i EU-kommissionen arbete.

Även Mats Engström spekularar över detta.

Lena Ek bluffar

Plötsligt utnämner centertidningar som Skånskan och Centerpartiet Lena Ek till den skickligaste ledamoten i EU-parlamentet. Påståendet grundar de på en rubrik i Aftonbladet (ja, det är faktiskt sant). Aftonbladet i sin tur grundar sin positiva syn på Lena Ek på att hon ska ha varit rapportör, alltså ansvarig ledamot, för tunga ärenden i EU-parlamentet som unionens kemikaliepolitik REACH och EUs klimatpaket. Till och med Sydsvenskan har svalt betet och skriver upp Ek av samma anledning.

Men det finns en liten hake. Lena Ek var aldrig rapportör för EUs klimatpaket och inte heller för REACH, det var Guido Sacconi från miljöutskottet. Lena Ek skrev ett yttrande från industriutskottet, men det är något helt annat och mycket mindre betydelsefullt. Frågan är nu hur denna vandringsmyt om Lena Eks betydelse, som aktivt sprids vidare av centerpartister, har uppstått. Har Lena Ek själv påstått det hela till Aftonbladet så är det en allvarlig förvanskning av sanningen. Om Aftonbladet har missförstått det hela så är det minst sagt patetiskt att centerpartister sprider vidare uppgifter som inte är sanna för att blåsa upp sin kandidats betydelse. Lena Ek är möjligen den skickligaste EU-parlamentarikern på att framhålla sin egen betydelse, men det är något helt annat.

Lena Ek har noll koll

Jag har alltid haft lite svårt att begripa vad Lena Ek egentligen säger. Det kommer så många ord så fort, men ofta förstår jag ändå inte riktigt vad hon menar. Det kan ju vara så att jag är lite trög, eller också är det dunkelt sagda det dunkelt tänkta.

Idag frågades Lena Ek ut av ekot. Det visade sig att hon inte vet vad lavaldomen innebär. Jag tycker att det är helt okej att politiker inte kan allt, de är bara människor de också. Problemet i det här fallet är att Lena EK har gjort det till en huvudfråga att hetsa mot facket och kollektivavtalen just med Lavalfallet som grund. Då är det illa att inte veta vad man talar om.

Lena Ek verkar tro att lavaldomen innebar att man kan ta facklig strid för en hel rad frågor för arbetskraft från andra EU-länder som arbetar i Sverige. Men poängen med Lavalfallet är just att EU inte tillåter det. Så här reagerar, enligt ekot, en ledande arbetsrättsjurist på Eks påståenden:

Ingemar Hamskär, chefsjurist på Tjänstemännens Centralorganisation, TCO, säger att Lena Ek antingen inte har läst eller inte förstått Lavaldomen. – Domen innebär ju en klar begränsning av vad svenska fackföreningar kan kräva. Det ska vara en tydlig och klar minimilön samt minimivillkor i övrigt som ryms inom det som man brukar kalla för den hårda kärnan i direktivet. Olycksfallsförsäkringar, som hon nämner skulle kunna krävas, räknas inte in i den här kärnan, säger Ingemar Hamskär, chefsjurist på TCO.

Frågan måste ställas. Har inte ens Lena Ek brytt sig om att läsa Lavaldomen innan hon vill slå sönder svensk arbetsrätt och diskriminera arbetstagare från andra EU-länder?

Sedan toppar Lena Ek dagen med att kräva att EU-parlamentet inte ska ha några möten i Strasbourg. En namninsamling ska startas för att det hela ska rättas till. Men det finns en lite hake. I Lissabonfördraget, som Ek är varm anhängare av, slås det fast att EU-parlamentet måste ha möten i Strasbourg. Lena Ek är alltså för en grundlag för EU som förbjuder det hon själv vill uppnå.

Liten guide till EU-valet

Valrörelsen inför valet till EU-parlamentet försöker ta fart. Många går omkring och funderar på hur, och om, de ska rösta den 7e juni. Här följer en liten, garanterat partisk, guide till partierna som ställer upp. Jag satt själv elva år i EU-parlamentet som ledamot för Vänsterpartiet.

Moderaterna kan nog göra ett hyggligt EU-val. Det beror helt på partiets popularitet och upputsade profil i den nationella politiken. Det är lite ironiskt eftersom Bryssel har fungerat som en förvisningsort för partiets gamla nyliberaler, med Gunnar Hökmark i spetsen, som inte riktigt passar in i de nya moderaterna. Med sömngångaraktig säkerhet använder de sina mandat till att rösta nej till förslag för en bättre miljö, mot friheten på Internet och för vad diverse lobbyister från storföretagen föreslår dem.

Folkpartiet försöker göra om sin tidigare framgång från valet 1999 med Marit Paulsen i spetsen på listan och rosenkindad EU-entusiasm. Den här gången kan det bli lite svårare att sälja in Marit Paulsen som ja-sidans folkliga alibi. Hon verkar helt enkelt inte få samma gratis bjudresa av okritiska journalister som förra gången hon toppade listan. Men två mandat kan det kanske bli.

Kristdemokraterna kämpar för att inte tappa sitt enda mandat. Anders Wijkman var i EU-parlamentet var något så ovanligt som en seriös borgerlig miljövän. Nu ska tomrummet efter honom fyllas av Ella Bohlin som har gjort förvånansvärt bra ifrån sig hittills i valrörelsen, om man nu gillar kristdemokraternas sociala konservatism. Men om partiet tar mandat kan det mycket väl knipas av Alf Svensson som står längre ner på listan. Detta trots att Alf slår nya rekord i eurosvada, få har lyckats tala så mycket och säga så lite i EU-debatten.

Centerpartiet ska nog också vara glada om de behåller sitt mandat. Inget parti har en lista som spretar mer åt olika håll än Centern. Här finns den sympatiske och förhållandevis progressiva EU-kritikern Håkan Larsson på samma lista som skjutglada Abir Al-Sahlani som vill skicka EUs soldater kors och tvärs över jorden på militära uppdrag. Men det lär bli Lena Ek som blir återvald. Hon har profilerat sig lika militant antifackligt som partiet gör på riksnivå. Apropå Lavaldomen har hon sagt att den fria marknaden helt enkelt är viktigare än kollektivavtalen.

Miljöpartiets lista spretar också åt många olika håll i grundläggande frågor nu när partiets EU-politik har lagts om till något ganska oklart. I topp finns Carl Schlyter som både är en erkänt duktig miljöpolitiker och tydlig EU-motståndare. Även Nej-sidan tidigare nestor Per Gahrton finns på listan, efter en politisk dubbel mollbergare med skruv finns han nu bland partiets ja-sägare.

Socialdemokraterna toppar listan med Marita Ulvskog som av någon märklig anledning ofta utnämns till EU-kritiker trots att hon är för Lissabonfördraget med dess centralstyre, marknadstro och militarism. Annars dominerar de lojala, mot EU och partiledning, listan. EU-kritiska Anna Hedh är ett av få undantag. Men hon har det tufft med de andra s-ledmötena som ogärna ger henne utrymme i debatten. Sämre än förra gången kan det väl inte gå, eller kan det?

Vänsterpartiet slåss i praktiken för att behålla sina två mandat. Gamla ordföranden för Nej till EU, Eva-Britt Svensson, toppar listan. Hon är en stabil feminist, socialist och EU-motståndare. Många av de följande kandidaterna är unga, okända men duktiga. Kanske kan internetexperten Erik Josefsson eller fackligt aktiva kurdiskan Berivan Öngörur överraska i personvalet. Partiet är beroende av att  ja-nej dimensionen kommer in i valrörelsen även denna gång.

De övriga då? Ja, Junilistans Sören Wibe kan nog greja ett mandat. Piratpartiet har också hugg på att komma in bara inte deras väljare börjar fundera på vad partiet ska göra i de 99 % av voteringarna som inte handlar om deras frågor. Sverigedemokraterna verkar inse att de inte tar mandat, annars hade nog Jimmie Åkesson fått toppa listan för att ges en plattform inför riksdagsvalet. Inte heller lär Gudrun Schyman ta mandat trots, eller kanske på grund av, att Feministiskt initiativ allt mer framstår som hennes personliga valplattform.