Uselt SJ

Jag åker massor med tåg. När jag kan väljer jag tåget före flyget, främst av miljöskäl, men också för att jag gillar tåget i sig. Personalen på nattågen till/från Norrland brukar känna igen mig och prata en stund.

Men SJ och järnvägen är i kris i Sverige. Ofta är tågen försenade. Ofta är banorna eller ledningarna trasiga. Nattågen till norr är slitna. Om jag är ensam gör det inte så mycket, men att stå med små barn och vänta på sena tåg sent på kvällarna är inget nöje.

Resandet har ökat, men järnvägen hänger inte med. Allt för lite pengar läggs på underhåll och nya banor. Det är trångt på spåren. Men istället för att satsa privatiserar regeringen. Underhållet är uppdelat i småbitar. Byråkrati och brist på helhetsansvar är resultatet. Stationer, spår och tåg tillhör olika företag. De privata operatörerna ska få plocka russinen ur kakan och ta trafik på de mest lönsamma sträckorna. SJ har, tyvärr med rätta, dåligt rykte. Företagets mål är att göra vinst, inte att köra tåg, trafikera hela landet och öka resandet – som det borde vara. Ofta är det billigare att flyga än att ta tåget. Framgångsrika järnvägsländer som Schweiz gör precis tvärtom. Allt detta kan och ska vi ändra på om vi vinner valet i höst.

Klimatkrisen är uppenbar och akut. Att öka resandet och godset på järnvägen är helt nödvändigt för att minska utsäppen. Det kräver långsiktighet och politiskt ansvar. SJ måste vara en del av en sådan strategi. Företaget ska trafikera hela landet och ha förtur till de bra tiderna på spåret. Finland har gett sin statliga järnväg ensamrätt på fjärrtågen.

Det tar emot att kritisera SJ, för jag vill ju så gärna att företaget ska fungera bra och att folk ska välja tåget. Jag vet hur personalen kämpar. Men det måste ändå sägas. Det senaste beslutet är katastrofalt uselt, att sluta sälja utrikes biljetter. SJ vill inte längre sälja tågbiljetter till andra länder till oss. Det borde vara precis tvärtom. Vi borde uppmuntras att ta tåget om vi ska till Hamburg, Oslo eller Berlin. Förbindelserna behöver bli bättre och snabbare, samarbetet mellan länderna borde öka. Men SJ väljer istället att ge upp och att inte ta ansvar. SJ gör det svårt för den som vill ta miljöansvar. Det är uselt och oansvarigt. Efter valet är det dags att ändra målen i SJs bolagsordning, självklart ska företaget sälja utandsbiljetter. Så svårt är det inte, den tyska järnvägen DB gör det utmärkt. Lär av dem!

Skärp er SJ!

 

 

Gå före i klimatfrågan

Jag och Jens Holm skriver i SvD:

Idag presenterar FN:s klimatpanel i Stockholm en av delrapporterna till sin stora vetenskapliga rapport om klimatförändringarna. Den senaste kom 2007 och väckte mycket stor uppmärksamhet. Vi får hoppas på detsamma och att det denna gång kan leda till en massiv folkopinion för klimatet och att rädda vår sargade värld. Vi vet redan nu att IPCC kommer att understryka resultaten från 2007. Denna gång kan de göra det med större noggrannhet och säkerhet: Vi människor förändrar klimatet genom våra utsläpp, det brådskar om vi vill göra något åt detta.

Det är hög tid för ett större politiskt ansvarstagande i klimatfrågan. Med all respekt för konsumenter och enskildas (viktiga) insatser, men inget kommer att hända på allvar förrän parlament och regeringar beslutar om kraftfulla åtgärder för att få ned våra utsläpp. Men världens ledare behandlar klimatfrågan som en Svarte Petter, man lägger ansvaret så fort man kan i någon annans knä. Sverige skulle här kunna agera annorlunda och ansvarsfullt. Vi har lyckats minska våra utsläpp med 20 procent sedan 1990. Detta bland annat genom införandet av världens första koldioxidskatt, utbyggd fjärrvärme med biobränsle till våra bostäder, satsningar på förnybar energi och klimatinvesteringar i främst kommuner och landsting.

Men det går inte att leva på gamla meriter längre. Vi är synnerligen oroade över den budget som finansminister Anders Borg just lagt fram. Samtidigt som regeringen föreslår ytterligare skattesänkningar utlovas inga nya tag på klimatområdet. Det mest konkreta vi hittar är ett antal fortsatta utredningar och att Sverige ska köpa upp ännu fler billiga och osäkra utsläppskrediter i andra länder – åtgärder som inte minskar utsläppen i Sverige.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg brukar understryka att Sverige står för en förhållandevis liten del av världens utsläpp. I absoluta siffror är det rätt, men inte om vi räknar per invånare, där lever vi i Sverige – precis som i de andra i-länderna – långt över vad som är hållbart. Men förutom det moraliska skälet att Sverige måste ta ett större ansvar finns också vår möjlighet att vara pådrivande och på så sätt påverka andra. Vi kan idag alla dra nytta av Tyskland framsynta beslut att avveckla kärnkraften och satsa på det förnybara. Tack vare landets stora satsningar på solenergi kan vi alla dra nytta av sjunkande priser på solceller. Nu när allt fler kommuner inser värdet av att fler cyklar gör kommunchefer och politiker studieresor till Amsterdam och Köpenhamn för att se hur man kan öka cyklandet. Idag är vi många som inspireras av Storbritanniens klimatlag som sätter ett tak för utsläppen och som alla regeringsdepartement måste anpassa sig till, även finansdepartementet. På samma sätt finns det länder som idag inspireras av vår koldioxidskatt, den första i världen. Den framhålls ofta – med rätta – som det enskilt mest effektiva sättet att få ned utsläppen.

Men koldioxidskatten infördes 1991. En hel del andra bra beslut har också tagits sedan dess, men de blir allt färre. Vi har en regering som hellre sitter still i båten istället för att ro framåt. Det är inte hållbart.

Förutom att detta är pinsamt nu när världens klimatforskarelit är på besök i vår huvudstad är Anders Borgs politik oansvarig och direkt livsfarlig för kommande generationer och alla de människor som lever i den fattiga delen av världen, de som idag drabbas av våra utsläpp. Kanske är det så att det inte finns något parti som gör det som verkligen krävs för att rädda klimatet, men Vänsterpartiet är i alla fall beredd att göra så mycket vi kan. Vi föreslår därför helt nya klimatmål för Sverige. Vi tror att de är de mest långtgående kraven som föreslås av partierna i Sverige.

Vänsterpartiet föreslår att de totala utsläppen av växthusgaser i Sverige ska minska till 39,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter till 2020. Det innebär en minskning med 52 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Regeringens målsättning är 40 procent, varav en tredjedel ska göras genom uppköp av osäkra utsläppskrediter.

Vi föreslår också ett helt nytt klimatbistånd, finansierat med nya additionella medel för att hjälpa utvecklingsländerna att minska sina utsläpp och anpassa sig till ett förändrat klimat. Vår princip är att förorenaren betalar och finansierar på så sätt en massiv utbyggnad av kollektivtrafiken, cykling och järnvägen.

Vi avsätter en miljard kronor varje år för klimatinvesteringar i våra kommuner och landsting. Vi satsar på stärkta möjligheter för människor att göra hållbar val och ökad konsumtion av vegetarisk mat. Vi satsar på energieffektivisering av våra bostäder. Vi vill ha en upprustning av våra skolor och andra offentliga lokaler, för minskade utsläpp och bättre inomhusmiljö och vi ställer krav på hållbar upphandling. Vi föreslår 100 procent förnybar energi samt en avveckling av kärnkraften. Vi kommer att verka för att vi får Sveriges första klimatminister någonsin och ett separat klimatdepartement för att ytterligare skynda på omställningen av Sverige. Vi vill ha en koldioxidbudget likt den i Storbritannien för bättre ordning i klimatarbetet.

Vi drivs av en lika stark iver i att ställa om Sverige som oro för vilken en framtida värld kan bli för våra barn. Våra krav på skarpare klimatmål med tillhörande investeringar och nya åtgärder är inte orealistiska, utan det vårt samhälle behöver. Så kan Sverige återigen bli ett land som inspirerar och driver på.

Om klimatet och Katalonien

Det drar ihop sig till ett nytt stort klimatmöte i FNs regi. Denna gång hålls mötet i Qatars huvudstad Doha. Qatar tillhör ironiskt nog en av världens värsta utsläppare av växthusgaser per capita. Hoppet om verkliga framgångar i förhandlingarna är begränsat. Detta samtidigt som de vetenskapliga rapporterna pekar på att läget för klimatet är allvarligare än vi trodde. Jens Holm och jag har skrivit i SvD om hur vill vill att Sverige ska gå före och minska utsläppen rejält – det skulle också ge Sverige lite större trovärdighet i det internationella klimatarbetet. Tyvärr har vår regering tappat alla ambitioner på området. Det verkar som om moderaterna kör över Centerpartiet i regeringen även när partiet för fram mycket måttfulla krav på skärpningar.

I fredags var jag hos SNF och diskuterade klimatfrågor, debatten kan ses här. Supermiljöbloggen rapporterar.

Igår var det regionalval i Katalonien. Vänsterpartiet ERC, den republikanska vänstern, blev valets stora segrare. På deras program står inte bara vänsterpolitik utan även krav på Kataloniens självständighet från Spanien. Resultatet kan stärka kraven på folkomröstning om Kataloniens framtid även om det borgerliga självständighetspartiet CiU backade i valet. Resultatet kan också ses som en protest mot åtstramningarna och den sociala krisen i Katalonien och i Spanien.

Själv har jag, liksom många andra vänstermänniskor, lite svårt att känna entusiasm över nationalistiska budskap och krav på att rika regioner ska öppna eget när krisen kommer. Men samtidigt är det viktigt att se att historien för Katalonien och även Baskien är mer  konfliktfylld än så. I bägge regionerna var stödet för den spanska republiken på 30-talet stort. Bägge regionerna led svårt under fascismens förtryck som inte bara riktade sig mot vänstern utan även mot regionernas språk och kultur. Det spanska regeringspartiet PP ses med viss rätt som en arvtagare till denna förtryckande spanska centralism. Partiet ERC symboliserar delvis denna konflikt. Partiet ledde Katalonien under inbördeskriget och förbjöds under fascismen. Kataloniens president Lluís Companys, ERCs ordförande, avrättades av Francos regim. Såren finns ibland bara strax under utan i ett Spanien där man aldrig gick till botten och gjorde upp med med fascismens fasor.

Sol och vind slår rekord – men inte i Sverige

Sitter på mitt kontor i riksdagen och förbereder kvällens möte i Enköping där jag ska tala om vänsterns svar på klimatkrisen. Inte minst ska jag presentera förslagen ur vår nya klimatrapport. Genom rätt klimatpolitik kan vi både minska våra utsläpp av växthusgaser och skapa tiotusentals nya gröna jobb. Samtidigt är det svårt att inte bli lite nedslagen av hur Sverige nu håller på och hamnar efter på grund av bristen på politik och investeringar från en regering som knappt verkar bekymra sig om klimatfrågan trots att utsläppen ökar. Allra tydligast är det kanske på energiområdet. Knappt något tror på den borgerliga energiöverenskommelsen och det saknas långsiktiga besked om hur vi ska få fart på investeringarna i sol, vind och biogas.

Sverige halkar nu efter. I Danmark sorsatsar man på alternativen, 2020 ska 80 % av elproduktionen ske med förnybara energislag varav 50 % med vindkraft. Spanien slog nyligen ett nytt rekord i elproduktion från vind då mer än 60 % av landets elbehov producerades med vind. I Tyskland investeras det enormt i både sol och vind. Mer än en miljon hushåll producerar el från sol och häromveckan slog produktionen av solel rekord med att producera motsvarande 50 % av Tysklands elbehov motsvarande 20 kärnkraftsreaktorer.

I Sverige ligger vi långt efter och regeringen verkar inte tro på den nya teknik som redan finns och blir allt mer konkurrenskraftig. Här diskuteras dyra kärnkraftverk som tar mycket lång tid att bygga. Denna bild bekräftades då jag och Jens Holm besökte energiforskning i Uppsala häromveckan. Det svenska företaget Seabased ligger långt framme storskalig vågkraft som enligt dem kunde producera 15 Twh (motsvarande ca två kärnkraftverk) per år bara i Sverige. Priserna verkar bli konkurrenskraftiga och en första anläggning liksom produktion är under uppbyggnad i Lysekil.

Vi besökte också forskare på Ångströmlaboratoriet som sysslar med solel. De bekräftar bilden av att Sverige halkar efter. Staten ger inte besked om villkoren för framtida investeringar. En enkel sak som nettodebitering så att den som skaffar solceller kan sälja sitt elöverskott införs inte. Istället hamnar tillväxten, jobben och investeringarna i andra länder där Tyskland är ledande. Jens Holm och Ilona Szatmari Waldau rapporterar också från besöket.

Den goda nyheten är att med en ny majoritet i riksdagen 2014 kan vi storsatsa på förnybar elproduktion. Sverige har unika förutsättningar att ha en helt förnybar elproduktion med all vår vattenkraft som stomme och reglerkraft.

 

Klimatet och euron

Tåget susar fram genom Västergötland, idag står norra Bohuslän med Tanum och Strömstad på programmet. Rapporterna från EU:s toppmöte igår ger intrycket av en union som helt håller på att tappa greppet över den ekonomiska krisen. Deklarationerna om att krisen ska kunna hanteras låter allt ihåligare samtidigt som tecknen på en ”bank run” i Grekland blir allt tydligare. Jag skriver i Dagens Arena om ett vänsterrecept mot eurokrisen.

Häromdagen presenterade Vänsterpartiet en ambitiös klimatrapport med en rad konkreta förslag om hur utsläppen av växthusgaser kan minskas. Tanken är att förslaget nu ska sändas ut vitt och brett för att få in synpunkter så att det kan utvecklas ytterligare. Bland förslagen märks:

  • Höj ambitionerna för utsläppsminskningar till 45 procent till 2020 och inför
    ett globalt mål om max 1,5 graders uppvärmning
  • Ge AP-fonderna nya direktiv om att bidra till grön omställning

    Inrätta riskkapitalfond för att kommersialisera resultaten av svensk
    klimatforskning

    Gör miljardsatsningar på kollektivtrafiken och försök med avgiftsfri
    kollektivtrafik

    Ta bort SJ:s avkastningskrav och satsa på ökat underhåll och nya järnvägar

    Gör Vattenfall ledande i energiomställningen genom nya ägardirektiv

    Stöd vegetarisk mat och avskaffa EU:s subventioner till köttproduktion

     

    Hela rapporten kan läsas här. Läs mer i Miljöaktuellt.

    Gröna investeringar

    Från dagens UNT;

    Trots insikten om vikten av stora klimatinsatser, satsar olje- och gasföretag stora belopp för att utvinna mer fossilbränsle och de offentliga institutionerna som har i uppdrag att förbättra världen är inte mycket bättre, skriver Carl Schlyter (MP), Sara Karlsson (S) och Jonas Sjöstedt (V).

    FN:s miljöorgan UNEP beskriver i en ny rapport om grön ekonomi en period av storskalig felallokering av kapital. De pekar på att en rad uppkomna kriser av skilda slag – klimat, biologisk mångfald, bränsle, livsmedel, vatten, det finansiella systemet och ekonomin i stort – delar en grundläggande egenskap: en storskalig felallokering av pengar. ”Under de senaste två decennierna har mycket kapital pumpats in i fastigheter, fossilbränsle och strukturerade finansiella tillgångar kopplade till derivat, men relativt lite har i jämförelse investerats i förnyelsebar energi, energieffektivitet, kollektivtrafik, hållbart jordbruk, skydd av ekosystem, biologisk mångfald, mark och vatten”. Såväl privata investerare som offentliga subventioner och lån har bidragit till en ohållbar utveckling. Hoten om stora, irreversibla och för mänskligt välbefinnande förödande klimatförändringar är överhängande och får illustrera problemet med felallokering av kapital. De initiativ som såväl det internationella samfundet som privata aktörer har tagit i positiv riktning för att tackla klimatproblemet väger lätt i jämförelse med de steg som tas i motsatt riktning. Trots insikten om vikten av stora klimatinsatser, satsas det årligen stora belopp i jakten på nya fossilbränslefyndigheter eller för att få ut mer ur befintliga.

    År 2010 uppskattades de 100 största börsnoterade olje- och gasföretagens investeringar till 798 miljarder dollar, varav en mycket liten del gick till förnybar energiproduktion. Till detta ska läggas investeringar i onoterade privata och statliga företag, som tillsammans kontrollerar två tredjedelar av världens fossilbränsletillgångar. Offentliga institutioner med uppdrag att förbättra världen är inte mycket bättre. Av Världsbankens utlåning till energisektorn går två tredjedelar till fossilenergi och kontroversiella stora dammprojekt.

    På den här sidan Atlanten finner vi Europeiska investeringsbanken, EIB, som har som mål att med sina lån stödja genomförandet av EU:s policy. Av låneportföljens 72 miljarder euro gick 24 procent, eller 17 miljarder euro, till energisektorn. Även för EIB är det fossilsektorn som får lejonparten av lånen. Av energiinvesteringarna gick fem procent till energieffektiviseringar. Lån till nya medlemsstater har nästan uteslutande gått till fossilbränslesektorn. Man måste kräva mer av institutioner med långsiktiga mål om utveckling. EIB och Världsbanken försvårar inte bara för EU och världssamfundet att uppnå nödvändiga klimatåtaganden. De bidrar även till att energisektorn i länder under utveckling, i såväl Europa som i fattigare regioner, under lång tid blir inlåst i ett ohållbart fossilbränsleberoende.

    Många av de investeringar i energisektorn som görs i dag kommer vara i bruk i 40 år eller mer. Detta är en utveckling som måste brytas. Såväl privata som offentliga investeringar i sektorer som orsakar klimatpåverkan behöver stävjas. Från politiskt håll är insatser riktade mot offentlig förvaltade institutioner lättast. Sverige har representanter i styrelserna för Världsbanken, EIB och flera andra internationella finansiella organ. Att lånefinansiera klimatpåverkande verksamheter som motverkar långsiktiga utvecklingsmål, som institutionerna själva ställer sig bakom, är ett storskaligt slöseri med offentliga medel på mänsklighetens och miljöns bekostnad.