Bekämpa antisemitism, och ockupation

Hat mot judar, antisemitism, har varit grunden för förföljelser och massmord i många länder. Trots det lever antisemitismen vidare. Gårdagens läsvärda reportage i DN om antisemitismen i Malmö är en viktig dokumentation om det. Att bekämpa antisemitismen är ett politiskt ansvar som kräver handling och tydliga ställningstagande oavsett vilket parti vi sympatiserar med.

Det är en allvarlig fråga som passar dåligt för ogrundade anklagelser och billig partipolitisk polemik. Tyvärr är det just det som moderater och kristdemokrater just nu ägnar sig åt i Malmö. Där anklagar de vänsterpartisten Daniel Sestrajcic, också ordförande i kulturnämnden i staden, för att vara judehatare. Bakgrunden är att Daniel har protesterat mot Israels ockupation av palestinska områden och fördrivningen av hundratusentals palestinier när Israel bildades 1948. Men självklart är Daniel ingen antisemit, tvärtom har han uttryckt sitt avsky för antisemistismen flera gånger. Idag igen kommer han att gå i kippavandringen i Malmö i en manifestation mot judehatet och för judarnas rätt att bo och uttrycka sin tro i staden.

Moderater och Kristdemokrater i Malmö blandar medvetet ihop legitim kritik mot Israels ockupation med hat mot judar. Målet är att ta ett par billiga partipolitiska poäng mot Vänsterpartiet. Effekten blir att arbetet mot antisemitism försvagas och blir mindre trovärdigt. Om människor på allvar börjar tro att kritik mot Israels övergrepp och ockupation mot palestinier är detsamma som att vända sig mot judar och judisk tro i allmänhet så är vi illa ute i debatten. Vi som är kritiska till Israels politik har därför ett särskilt ansvar att samtidigt markera mot anstisemistism när den dyker upp. Men Israels ”vänner” har motsvarande ansvar att inte försöka kleta på etiketten antisemit mot oss som ogillar ockupation och förtryck. Det vore välgörande om moderater och kristdemokrater på nationell nivå gjorde detta klart för de partikamrater i Malmö som nu går över gränsen.

Medan bomberna faller

– Det kommer bara att bli värre om vi inte pratar med varandra.

Den medelålders mannen är den sista israel som jag talar med innan jag lämnar landet.

Liksom andra jag möter är han bekymrad.

– Förra gången vi gick in i Gaza krossade vår militär allt. Men nu några år senare är Hamas starkare än någonsin och deras raketer når Jerusalem och Tel Aviv.

Han skakar på huvudet. Bara några minuter tidigare hade larmet tjutit över Tel Aviv. Vi rusade in på vårt hotell och in i skyddsrummet. Kvinnan som hade arbetat med frukosten var ångestfylld och talade om sin son som var på skolan. Hur hade han det? Var de nere i skyddsrummen? Så kom samma ljud som när vi hade tagit skydd under en trapp i en butik dagen innan. En dov smäll när det israeliska robotförsvaret sköt ner missilen som avfyrats från Gaza.

Ingen av de israeler jag talar med vill ha krig och hämnd. Bekymrade, oroliga och uppgivna, det är mest så de verkar. Om invånarna i Tel Aviv är oroliga, hur ska de då inte känna sig i Gaza? Den lilla landremsan där de är instängda under ett regn av israeliska bomber och raketer som är oändligt mer kraftiga och träffsäkra än de som Hamas skickar iväg. Jag kan se dem framför mig, rädda och trötta när de försöker ta skydd. Hur de försöker trösta barnen. I väntan på fler bomber och kanske på att de israeliska stridsvagnar och soldater som samlas utanför stängslen ska börja sin invasion. Vi mötte dem på vägen, kolonnerna lastade med Merkavastridsvagnar, dragna av lastbilar tillverkade i Sverige.

I Ramallah har den palestinska myndigheten byggt nya fina palats åt sig självt och åt sin president. I FN vill president Abu Mazen ha stöd för att Palestina ska erkännas som en fri stat bland andra. Ett mycket rimligt krav, som skulle kunna stärka Abu Mazen hos sin egen befolkning och ge Israel en förhandlingsmotpart som inte är Hamas. Men på hemmaplan vacklar stödet för presidenten när fredsförhandlingar uteblir, korruptionen breder ut sig och den palestinska myndigheten verkar mer angelägen om att bygga palats än att ge arbete och utveckling åt sina egna.

Runt Jerusalem byggs nya bosättningar på palestinsk mark. Så befästs ockupationen, så byggs hoppet om fred och en hållbar palestinsk stat bort. Muren omger palestinierna, checkpointen i Qalandia är hårdare bevakad och mer befäst än förra gången jag var här. Där hade palestinska ungdomar och israeliska soldater drabbat samman dagen innan vi åkte igenom. Tårgas, gummikulor och stenar hade vinit genom luften. Såren är redan djupa. Min vän i östra Jerusalem träffade sin pappa för första gången när han var 14. Hans far satt i israelernas fängelser hela hans barndom.

– Jag var längre än honom när vi träffades första gången. De stal min pappa hela min barndom, säger han. Men ändå talar han om att han måste acceptera att leva tillsammans med israelerna.

Israels premiärminister Netanyahu vill bli omvald. Då kan ett litet krig med Hamas vara till hjälp, det enar nationen och får fler att vilja ha en stark ledare. Det tar fokus från de sociala problemen i Israel. Är det bra eller dåligt för opinionssiffrorna med ett anfall på marken också? Det är cynism på hög nivå. Cynismen pris betalas av de palestinska civila som lider och dör. Gazaremsan är ett befäst fängelse där nödvändigheter som bra sjukvård saknas och där de unga saknar hopp. Hamas härskar i Gaza och de tvekar inte att riskera livet på sina egna när de avfyrar raketer mot Israel mitt bland bostadshusen, en beställning på israeliska flygattacker. Även om ockupationen och blockaden av palestinska områden är konfliktens orsak och knutpunkt så gör Hamas ont värre. Så triggas hatet, kraven på hämnd och det oresonliga på bägge sidor. Så blir förnuftets röster färre och lägre.

… men det kommer bara att bli värre om de inte börjar prata med varandra.

 

 

 

 

Antisemitism måste bekämpas

Idag har jag en artikel i Sydsvenskan:

Det finns få politiska debatter som väcker så starka känslor som den om Israel och Palestina. Motståndarna svartmålar och tillskriver varandra ofta åsikter som motparten inte har. Beskyllningarna haglar från båda sidor och tonläget är uppskruvat. Det är tidvis en usel politisk debatt och delvis en sorglig spegel av det hat som präglar en del av konflikten på plats.

Senaste exemplet är Israels kapning av Ship to Gazas båt Estelle på internationellt vatten. Själv har jag av etablerade samhällsdebattörer blivit beskylld för att vara fanatisk, stödja Hamas och vara judehatare. Allt för att jag sympatiserar med Ship to Gazas sak och är motståndare till Israels blockad av Gaza. Slentrianmässigt anklagas vi som är kritiska till Israels ockupation av Palestina för att vara antisemiter. Det är ingen liten anklagelse med tanke på hur judar har förföljts genom århundraden och hur antisemitismen var grunden till en av 1900-talets värsta katastrofer, förintelsen av Europas judar.

Det finns antisemitism i Sverige. Inte bara i Malmö känner sig judar hotade och tvekar att öppet visa sin tro och sin kultur. Det är en allvarlig utveckling som vi med kraft måste bekämpa. Den judiska kulturen är en omistlig del av Europas kulturarv och av det Sverige som jag vill se. I många länder har denna rika kultur nästan helt förintats med massmorden på judarna under Förintelsen. Det gör Europa oändligt mycket fattigare. Att förstå Förintelsens trauma och särställning är också avgörande för att förstå Israel. Varje fred i Mellanöstern måste grunda sig på folkrätten och på Israels rätt till säkerhet och trygghet inom erkända gränser.

Ibland blandas judendomen som tro och kultur samman med den politiska kritiken av Israel och Israels övergrepp karaktäriseras som något judiskt. Det är en sammanblandning som inte får ske. När det sker riskerar antisemitismen att legitimeras. Vi som är kritiska till statens Israels politik mot palestinierna har ett särskilt ansvar i denna debatt. Jag kan inte acceptera att kritik mot Israels politik används för att legitimera hat mot judar så som ibland sker i debattens undervegetation.

Ockupationen av Palestina och blockaden mot Gaza är det största hindret för fred i Mellanöstern. Israels politik innebär ett hårt förtryck mot palestinierna med en vardag av våld och övergrepp. Våldet kan inte vara lösningen, även palestinska attacker mot civila israeler måste fördömas tydligt av oss som stöder Palestinas sak. Palestinierna tillåts inte utveckla sin ekonomi. Blockaden mot Gazas invånare håller dem i ett strypgrepp som omöjliggör ett värdigt liv. Det är en politik som göder hat och extremism på båda sidor. Den politiska utvecklingen i Gaza under Hamas styre är oroande. Palestinierna drabbas hårdast av blockaden, men även Israel skadas allvarligt av att vara en ockupationsmakt och förtryckare.

Många israeler möter palestinier bara i rollen som ockupationssoldater. Israeler får inte ens resa in i Gaza. Jag ser med sorg på den politiska utvecklingen i Israel där fredskrafterna har försvagats. Det borde vara en tankeställare för den israeliska blockadens försvarare att de allt oftare får sällskap i debatten av rasistiska krafter som drivs av hat mot muslimer, inte omsorg om Israel.

När Israels ”vänner” anklagar mig och andra för antisemitism begår de ett allvarligt misstag. För mig är anklagelsen absurd, men vad händer om folk börjar tro på den? Om vi som är kritiska till Israels ockupation likställs med judehatare legitimeras och trivialiseras antisemitismen. Sådana påståenden eldar under just de fördomar och föreställningar som vi alla måste bekämpa. Det är särskilt farligt i ett läge då antisemitism är ett verkligt och växande problem för många svenska judar. Dessbättre är antisemiterna i Sverige oändligt mycket färre än de som är kritiska till Israels politik är.

Vi har olika åsikter i Palestinafrågan. Men vi har ett gemensamt ansvar för att bekämpa antisemitismen. Det är ett ansvar som vilar på alla i denna debatt. Jag kommer att fortsätta att bekämpa antisemitism, men jag kräver också respekt för att min kritik mot Israels regering och politik inte gör mig till judehatare.

Fördöm Israels anfall på Ship to Gaza

För en knapp timme sedan överföll israelisk militär Ship to Gazas fartyg Estelle. Av allt av döma har de lyckats kapa båten och fängsla de fredliga aktivisterna. Attacken skedde på internationellt vatten.

För någon vecka sedan kallade utrikesminister Carl Bildt upp Israels ambassadör i Sverige för att protestera mot att Israel hade spridit felaktigheter om Carl Bildts position om Iran. Nu är det upp till bevis Bildt, dags att kalla upp Israels amabassadör och ge honom en rejäl avhyvling för att Israel fängslar fredliga svenska medborgare på internationellt vatten. Så här skriver vi i vårt pressmeddelande.

Israelisk militär bordade på lördagen fartyget Estelle på internationellt vatten och hindrade därmed segelskutan från att nå Gaza med sin last. Jonas Sjöstedt, som seglat med Estelle under en deletapp, kommenterar det inträffade.

– Det är djupt beklagligt att Israel stoppade Estelle. Fartyget var lastat med sådant som saknas i Gaza, som rullstolar, barnmorskeverktyg och fotbollar. Den blockad som Israel utsätter Gaza för strider mot internationell rätt och innebär att ett helt folk straffas. Estelles mål var att, genom ickevåld, bryta den orättfärdiga blockaden. I stället för förståelse möttes de av israelisk militär. Det måste fördömas, säger Jonas Sjöstedt.

– Även om Estelle inte nådde sitt mål den här gången är jag övertygad om att blockaden kommer att brytas. Att ockupationen av och blockaden mot palestinska områden upphör är en förutsättning för en varaktig lösning på konflikten, där såväl Palestina som Israel kan existera som självständiga stater. Nyheten om bordningen av Estelle gör mig bekymrad och bedrövad, säger Jonas Sjöstedt.

– På kort sikt har den israeliska militären kunna hindra solidariteten med Gaza. Men Ship to Gaza har ändå uppnått mycket genom sitt arbete för rättvisa för palestinierna och för att blockadens orimliga effekter för Gazaborna har uppmärksammats, menar Sjöstedt.

läs mer i , DN, SvD och Aftonbladet

Solen går upp över Estelle

Igår när jag gick och la mig var jag full av onda aningar. Jag räknade med att vakna till nyheten att den israeliska marinen hade bordat Ship to Gazas skepp Estelle. Mitt i natten nåddes jag av ett SMS med budskapet att det nog var på gång. Estelle var omringad av en rad oidentifierade båtar varav en del rörde sig mycket snabbt. Uppgifterna sa att att kommunikationerna delvis hade brutits och att den israeliska militären uppmanade dem att vända. Men när jag vaknade i morse rapporterade Ship to Gazas hemsida att det var lugnt när solen gick upp, inga andra båtar synliga och att Estelle tuffar på mot Gaza i en hastighet av sex knop. Än finns det en strimma hopp om att Estelle kan lägga till i Gaza City senare idag, i så fall innebär det en folkfest, att blockaden har brutits och att allt det som samlades in kommer fram till Gazas plågade invånare. Alternativet är våld och israelisk övermakt om israelerna väljer att kapa båten. De närmaste timmarna kommer att visa hur det går.

Jag har fått segla några dagar med Estelle tidigare under resan. Det gör att jag känner extra för besättningen. De är djupt övertygade aktivister som har lagt så mycket av sin tid på detta projekt. Solidariteten är deras drivkraft. Jag hoppas att de ska få välkomnas av en folkmassa på Gazas strand idag, inte misshandlas och gripas av israeliska militärer.

Israels blockad av Gaza går inte att försvara. Den strider mot internationell rätt, den plågar ett helt folk som får leva i fattigdom. Den ökar hatet mellan folken och göder extremism på bägge sidor. Hoppet står dialogen, freden och förståelsen. Därför vore det så fantastiskt om Estelle fick lägga till i Gaza City idag.

Vänsterpartiets hälsning till besättningen.

mer rapportering i CNN, Arbetaren, ekot, Aftonbladet och Expressen.

Ship to Gaza stävar österut

– Delfiner babord.
Det var de första ord jag hörde när jag vaknade i morse ombord på Estelle. Båten lämnade Barcelona i onsdags kväll efter några dagar fulla med möten. På en stödkonsert dök Manu Chao upp och spelade. Vid solnedgången i onsdags hissades seglen på Estelle när vi hade kommit ut ur hamnen och satte kurs mot Ajaccio på Korsika. Dit kommer vi om någon dag.

På båten är vi indelade i arbetslag som går två vakter om fyra timmar per dygn. I varje lag finns några med som är erfaret sjöfolk. Flera ombord har varit många år ombord på olika båtar inte minst i den svenska handelsflottan. Vi andra får göra det vi kan med att ta hand om segel som ska hissas eller firas, städa eller hålla koll på kursen och radarn i hytten. Kocken är en vänlig äldre norrman och kaptenen Mika är från Finland. Idag har han mest hängt uppe i en av masterna för att reparera en vindmätare. Båten har tre master och är en finns syn inte minst när seglen är satta. Just nu får vi dock gå för motor med allt för lite vind.

Resan ger också tid att tala med dem som är ombord. Det är en fin kontrast till den tidspress som ofta dominerar i vardagen. Det är lite imponerande att tala med dem som lägger månader av obetalt arbete för att Ship to Gaza ska bli av. En lågmäld men fast övertygelse om att det här är rätt och riktigt är drivkraften. Målet är att bryta blockaden mot Gaza, att visa palestinierna och omvärlden att Gazaborna inte är glömda och att hjälpa till i praktisk handling. Metoderna är fredliga och bygger på ickevåld. Målet är att ockupationen och blockaden ska upphävas för att fred och samexistens mellan israeler och palestinier ska bli möjlig. Jag önskar att de som i olika sammanhang kritiserar Ship to Gaza skulle får resa med en bit av resan. Det skulle bryta ner deras fördomar om projektet.

Besättningen kan berätta om allt stöd de har fått på vägen. Allt ifrån stora folkmöten till baskiska fiskare som möter dem för att ge dem färsk tonfisk till äldre damer i Barcelona som kommer med ett par paket kaffe till besättningen.

Därför seglar vi med Ship to Gaza

Skrivet av mig och Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster, i dagens Aftonblad:

Under veckan kommer vi att åka med Ship to Gazas båt Estelle under varsin etapp. Det är vårt sätt att uttrycka vårt stöd för Ship to Gazas försök till att bryta Israels orättfärdiga blockad. Med på båten finns förutom livsnödvändiga förnödenheter också ett meddelande till det palestinska folket: Ni är inte ensamma, vi har inte glömt er. Den internationella solidaritet som Ship to Gaza representerar, är en nödvändig påtryckning för att förändra den israeliska ockupationspolitiken.

Det har gått fem år sedan blockaden av Gaza inleddes och konsekvensen för invånarna är ödesdiger. En stor del av befolkningen lever under FN:s fattigdomsgräns och tre av fyra invånare är beroende av internationellt bistånd.

Det råder brist på mediciner, rent vatten och byggnadsmaterial. I augusti presenterades FN:s mest omfattande rapport någonsin kring situationen i Gaza. Rapporten konstaterar att Gaza inte kommer att vara beboeligt år 2020 om inte omedelbara åtgärder sker. Det illustrerar tydligt hur allvarlig den humanitära nödsituationen är.

Blockaden hindrar inte bara import av varor till Gaza. Invånarna stoppas från att lämna Gaza och saknar därför möjlighet att till exempel besöka släktingar på Västbanken. Det är dessutom svårt för sjuka att få utresetillstånd för att få nödvändig sjukvård. Som en följd av den strypta exporten är det för många en i det närmsta omöjlig uppgift att försörja sig. Arbetslösheten är skyhög för att palestinska företag inte tillåts sälja sina varor utomlands och inte kan importera råvaror eller nödvändig utrustning.

Israels blockad är en kollektiv bestraffning, som tillsammans med bosättningspolitiken och muren runt Västbanken syftar till att omöjliggöra framtiden för en självständig palestinsk stat.

Blockaden kränker grundläggande mänskliga rättigheter, då 1,7 miljoner palestinier förvägras rätten till ett drägligt liv. Israels ockupationspolitik strider mot folkrätten. Därför måste blockaden omedelbart avbrytas.

När det internationella samfundet inte förmår lägga kraft bakom sina protester, vilar ansvaret på oss andra. Stödet för att bryta blockaden är brett. När den fyllde fem år i början av sommaren, skrev ett femtiotal organisationer under ett upprop som krävde att blockaden skulle hävas. Bland undertecknarna fanns bland annat Amnesty international, Världshälsoorganisationen WHO och FN:s barnfond Unicef.

För oss är Ship to Gaza solidaritet i praktiken. Sedan i juni har Ship to Gaza seglat med båten Estelle från Umeå, med siktet inställt på att bryta blockaden och leverera nödvändiga förnödenheter till Gazas folk. Man har seglat över Nordsjön, längs den franska Atlantkusten och befinner sig nu utanför Spanien.

I hamnarna som man har besökt har människor strömmat till för att uttrycka sitt stöd. Vi är stolta över att få vara en liten del i denna viktiga solidaritetshandling.

För vänstern har den internationella solidariteten alltid varit en ledstjärna. Vi protesterar mot förtryck av människor och vägrar blunda när grundläggande mänskliga rättigheter kränks. Israels orättfärdiga blockad förvägrar Gazas invånare rätten till ett människovärdigt liv.

Genom att resa med Estelle vill vi visa att vi stödjer Ship to Gazas försök till att bryta blockaden. Möjligheten till ett fritt Palestina och en fredlig tvåstatslösning av konflikten kräver att blockaden hävs.