USA bombar Norrland och Gudrun besöker Umeå

Stilla lördagsmorgon och havet ligger blankt. Om någon timme ska jag in till Umeå och ett möte med valledningen för Vänsterpartiet i Västerbotten. Det börjar dra ihop sig.

I övre Norrland övar amerikanskt stridsflyg i dagarna. ”Alliansfria” Sverige har bjudit in och nu flygs det för fullt med NATO-plan över norrlands skogar. Jag tycker att det är fel och märkligt. En trovärdig alliansfrihet går inte att förena med att vi är en sorts extra NATO-medlem. USA har en lång tradition av aggression i utrikespolitiken. Ett antal demokratier har störtats med amerikansk ”hjälp”, ett antal diktatorer har hållits under armarna. Amerikanskt bombflyg har dödat oräkneliga civila. Nu får de öva här. Det går inte att komma förbi att vi blir medansvariga när de bombar nästa gång, var det nu blir. Om du har vägarna förbi Luleå så ordnas en demonstration mot bombningarna idag 12.00 med samling vid Gula paviljongen.

Valrörelsen rullar så sakta igång. F! har nog redan börjat och avslutat sin valrörelse i norra Sverige. Gudrun Schyman blixtrade förbi på ett besök med några debattinlägg i lokalpressen och torgmöte med 30 besökare enligt svärfar som gick förbi och lyssnade en stund. Mest uppmärksamhet fick det att Gudrun tystade några unga gatumusikanter som fick sluta spela när hon skulle prata. Mer än så lär vi inte se av F! här uppe. Någon lokal avdelning finns inte och inga kandidater på deras riksdagslista bor norr om Uppsala. För den som vill byta regering är en röst på F! bortkastad eftersom partiet inte tar sig in i riksdagen. Risken är att om tillräckligt många röstar på dem så får vi ha kvar Reinfeldt och gänget i fyra år till.

Gudrun på villovägar

Det är något mycket välbekant över Gudrun Schymans (F!) text i dagens VK. Det beror inte bara på att Schyman en gång var ordförande för det parti där jag är aktiv. Jag håller med om i stort sett alla hennes argument och förslag för ett mer jämställt Sverige oavsett om det handlar om jämställda löner, föräldraförsäkring, klimat eller arbetstidsförkortning. Det är svårt att finna någon skillnad av betydelse mellan det Schyman skriver och Vänsterpartiets politik idag.

Men skillnad finns det, och den gäller valets viktigaste fråga, regeringsfrågan. Vi behöver en ny regering. Utan en ny rödgrön regering i Sverige så kommer knappt något av det som Schyman föreslår att bli verklighet. Trots det förmår inte Gudrun Schyman och F! att ta ställning i regeringsfrågan utan beskriver en ståndpunkt ”mellan blocken”. Med en alliansregering ”som går till val med ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget”, som Schyman helt riktigt skriver, så måste man ta ställning. Det gör inte Schyman och det är anmärkningsvärt. Alla vet, även Gudrun, att en röst på F! är bortkastad. Partiets saknar reell möjlighet att ta sig in i riksdagen. Den som väljer F! före ett rödgrönt parti i valet väljer bort att påverka så att vi i Sverige kan få en ny regering som kan bedriva en feministisk politik. Röster på F! kan rädda alliansen kvar vid makten i fyra år till. Det kommer att bli fyra förlorade år för oss som vi se ett mer jämställt Sverige. Fyra år av nedmontering av välfärdsstaten.

I valrörelsen har jag hittills aldrig mött någon aktiv från F!. Partiet saknar lokal förankring i större delen av Sverige. På partiets riksdagslista finns inget namn norr om Uppsala. På vänsterpartiets valsedlar kan du finna goda feminister i kommuner, landsting och val till riksdagen över hela landet.

En gång var Gudruns Schyman min partiordförande. Hon var en ordförande som jag tycke bra om och som gjorde mycket gott både för vänstern och för feminismen. Därför är det så sorgligt att Gudrun idag inte verkar kunna ta ställning i det här valets viktigaste avgörande, det mellan höger och vänster.

Grattis Eva-Britt!

Igår kväll blev det klart att Eva-Britt Svensson (v) blir ordförande i EU-parlamentets kvinnoutskott. Hon blir den ende svensk som får ett så tungt uppdrag i EUs parlament. Grattis Eva-Britt!

Uppdraget som utskottsordförande ger både en möjlighet att synas i politiken och stor reell makt över dess utformning. I en tid då reaktionära vindar blåser i EU är det viktigt att ha en stabil kämpe för kvinnors rättigheter på den posten. Redan under förra mandatperioden, då Eva-Britt var utskottets vice ordförande, så gjorde hon sig känd som en politiker som fick mycket gjort i den frågan och i många andra.

Under mina år i EU-parlamentet lärde jag mig att det inte alltid är de som får mest gjort i EU som syns mest hemåt. De som är medias älsklingar i Sverige kan föra en ganska anonym tillvaro i Brysseloch Strasbourg. Ett typexempel på det är Marit Paulsen, vi satt i samma utskott i fem år i EUs parlament, som aldrig gjorde så stora avtryck i EU-parlamentet. Hon var duktig i sina frågor, om livsmedel, men gjorde inte så stort väsen i övrigt. Då är Eva-Britt snarast motsatsen, ibland lite anonym i riksmedia, men tar mycket plats i jobbet i parlamentet. Jag tror att många som röstade på F! och Gudrun Schyman i EP-valet hade röstat på Eva-Britt om de hade vetat hur kompetent hon är i kvinnofrågorna i unionen. Även nu när Eva-Britt blir utskottsordförande är det ganska tyst i media, det ges mer uppmärksamhet åt vilka som utses till en mer cermoniell post som EPs vice talman.

Igår undrade jag hur de svenska socialdemokraterna röstade i valet till talman, på just vänsterns Eva-Britt Svensson eller på högerpolitikern Buzek. Valet var slutet, men så här skriver Eva-Britt själv om saken på Facebook:

Sossegruppen som helhet röstade för den konservative och abortmotståndaren Buzek men det var ändå en del som öppet bröt mot partilinjen och röstade för mig. Vet inte men tror att alla svenska sossar röstade för Buzek utom Anna Hedh. Ingen av de övriga har i vart fall uttalat att de stödde mig. De Gröna från Sverige uttalade direkt stöd för mig efter jag besökt deras gruppmöte.

 Det vore ju intressant om någon lämplig journalist frågade de andra Socialdemokraterna hur de faktiskt röstade. Ganska trist om de röstade på en högerman och abortmotståndare.
På SvDs Brännpunkt finns det idag en intressant artikel om regeringens mycket måttliga ambitioner på klimatområdet. Som vanligt låter de mycket bättre än vad verkligheten ger grund till. Det är inte bara när det gäller energieffektivisering som de gör på tok för lite, det gäller även investeringar i järnväg, annan kollektivtrafik och alternativ energi. They can talk the talk, but they can’t walk the walk.

Liten guide till EU-valet

Valrörelsen inför valet till EU-parlamentet försöker ta fart. Många går omkring och funderar på hur, och om, de ska rösta den 7e juni. Här följer en liten, garanterat partisk, guide till partierna som ställer upp. Jag satt själv elva år i EU-parlamentet som ledamot för Vänsterpartiet.

Moderaterna kan nog göra ett hyggligt EU-val. Det beror helt på partiets popularitet och upputsade profil i den nationella politiken. Det är lite ironiskt eftersom Bryssel har fungerat som en förvisningsort för partiets gamla nyliberaler, med Gunnar Hökmark i spetsen, som inte riktigt passar in i de nya moderaterna. Med sömngångaraktig säkerhet använder de sina mandat till att rösta nej till förslag för en bättre miljö, mot friheten på Internet och för vad diverse lobbyister från storföretagen föreslår dem.

Folkpartiet försöker göra om sin tidigare framgång från valet 1999 med Marit Paulsen i spetsen på listan och rosenkindad EU-entusiasm. Den här gången kan det bli lite svårare att sälja in Marit Paulsen som ja-sidans folkliga alibi. Hon verkar helt enkelt inte få samma gratis bjudresa av okritiska journalister som förra gången hon toppade listan. Men två mandat kan det kanske bli.

Kristdemokraterna kämpar för att inte tappa sitt enda mandat. Anders Wijkman var i EU-parlamentet var något så ovanligt som en seriös borgerlig miljövän. Nu ska tomrummet efter honom fyllas av Ella Bohlin som har gjort förvånansvärt bra ifrån sig hittills i valrörelsen, om man nu gillar kristdemokraternas sociala konservatism. Men om partiet tar mandat kan det mycket väl knipas av Alf Svensson som står längre ner på listan. Detta trots att Alf slår nya rekord i eurosvada, få har lyckats tala så mycket och säga så lite i EU-debatten.

Centerpartiet ska nog också vara glada om de behåller sitt mandat. Inget parti har en lista som spretar mer åt olika håll än Centern. Här finns den sympatiske och förhållandevis progressiva EU-kritikern Håkan Larsson på samma lista som skjutglada Abir Al-Sahlani som vill skicka EUs soldater kors och tvärs över jorden på militära uppdrag. Men det lär bli Lena Ek som blir återvald. Hon har profilerat sig lika militant antifackligt som partiet gör på riksnivå. Apropå Lavaldomen har hon sagt att den fria marknaden helt enkelt är viktigare än kollektivavtalen.

Miljöpartiets lista spretar också åt många olika håll i grundläggande frågor nu när partiets EU-politik har lagts om till något ganska oklart. I topp finns Carl Schlyter som både är en erkänt duktig miljöpolitiker och tydlig EU-motståndare. Även Nej-sidan tidigare nestor Per Gahrton finns på listan, efter en politisk dubbel mollbergare med skruv finns han nu bland partiets ja-sägare.

Socialdemokraterna toppar listan med Marita Ulvskog som av någon märklig anledning ofta utnämns till EU-kritiker trots att hon är för Lissabonfördraget med dess centralstyre, marknadstro och militarism. Annars dominerar de lojala, mot EU och partiledning, listan. EU-kritiska Anna Hedh är ett av få undantag. Men hon har det tufft med de andra s-ledmötena som ogärna ger henne utrymme i debatten. Sämre än förra gången kan det väl inte gå, eller kan det?

Vänsterpartiet slåss i praktiken för att behålla sina två mandat. Gamla ordföranden för Nej till EU, Eva-Britt Svensson, toppar listan. Hon är en stabil feminist, socialist och EU-motståndare. Många av de följande kandidaterna är unga, okända men duktiga. Kanske kan internetexperten Erik Josefsson eller fackligt aktiva kurdiskan Berivan Öngörur överraska i personvalet. Partiet är beroende av att  ja-nej dimensionen kommer in i valrörelsen även denna gång.

De övriga då? Ja, Junilistans Sören Wibe kan nog greja ett mandat. Piratpartiet har också hugg på att komma in bara inte deras väljare börjar fundera på vad partiet ska göra i de 99 % av voteringarna som inte handlar om deras frågor. Sverigedemokraterna verkar inse att de inte tar mandat, annars hade nog Jimmie Åkesson fått toppa listan för att ges en plattform inför riksdagsvalet. Inte heller lär Gudrun Schyman ta mandat trots, eller kanske på grund av, att Feministiskt initiativ allt mer framstår som hennes personliga valplattform.

Ett par skyfflar salt

Dagens Nyheter har publicerat en opinionsmätning inför valet till EU-parlamentet. Så här en dryg månad innan EU-valet bör varje mätning om hur det ska gå den 7e juni tas med stora skyfflar salt. Det visar erfarenheterna inför de tidigare valen till EUs parlament.

Inför de valen har mätningarna blivit allt mer olika de mätningar som görs om vanliga nationella partisympatier ju närmare valdagen har kommit och ju mer som väljarnas inställning till EU slår igenom. Stämmer det även denna gång så lär både moderater och socialdemokrater tappa i opinionen innan det blir dags för val. Dessutom vågar jag sätta en peng på att Junilistan kommer på slutet och tar ett eller ett par mandat i EU-parlamentet även denna gång. Sören Wibe ska inte underskattas, fråga partiledningen i socialdemokratin om det.

Sensationen i DNs mätning är Piratpartiet. Deras goda siffra så här långt innan valet ger dem en jättechans att ta mandat i EUs parlament.  Redan för någon vecka sedan gissade jag att de är det enda nya parti som kan ta mandat, och den spekulationen står fast. Däremot lär både Sverigedemokraterna, som inte har något att komma med i EU-politiken och Feministiskt Initiativ, som allt mer framstår som Gudrun Schymans egen personliga plattform, vara utan chans att ta mandat.

Jag tror att även mitt eget parti, Vänsterpartiet, lyfter på slutet. Det brukar vi göra när det väl är dags för EU-val. Vi är det enda alternativet för de som vill ha EU-kritik och vänsterpolitik, och de är många. Dessutom har Vänsterpartiet ett trumfkort nu när frågor om internet och integritet lär hamna i debattens centrum tack vara Piratpartiets lyft. Vänsterns trumfkort heter Erik Josefsson och finns en bit ner på partiets valsedel. För den som värnar friheten på nätet så är han valets starkaste kandidat i något parti. Jag tror att det kommer att synas när valsedlarna så småningom räknas samman.

Volvos brutala varsel

Läser i VK och DN om Volvos nya brutala varsel på min gamla arbetsplats, Volvo Lastvagnar i Umeå. Hundratals fler arbetare ska sparkas ut från fabriken. Det är samma arbetare som har arbetat ihop företagets miljardvinster under de gångna åren. Kontrasten mot hur Scania behandlar sina anställda är slående. Volvo vill inte ens diskutera andra lösningar med kortare arbetstid, permitteringar eller utbildning. Det är kapitalismen i sin fulla brutalitet och ytterligare ett hårt slag mot Umeå. I det här läget borde regeringen gå in och försöka finna lösningar som gör att arbetskraften kan utbildas med bevarad anställning för att finnas där när produktionen vänder uppåt igen.

Volvo tog beslut om omfattande aktieutdelning för ett tag sedan, samtidgt sparkas lojala medarbetare i massor. Märkligt nog röstade fackets man i styrelsen, Olle Ludvigsson (S), för aktieutdelningen. Nu kandiderar han till EU-parlamentet för socialdemokraterna, det blir nog inte mycket till militant kamp från hans sida i EU heller.

Apropå EU-parlamentet så redovisar DN idag vilka svenska ledamöter som har gjort minst i Bryssel och Strasbourg. I den absoluta botten återfinns Maria Robsahm (F!) och Lars Wohlin (KD). För oss som har suttit i parlamentet är det ingen överraskning. Gudrun Schyman får uttala sig om hur katastrofalt hennes parti har skött sitt mandat i parlamentet. Hur hon själv skulle sköta det uppdraget, som hon nu kandiderar till, lär vi aldrig få veta. En röst på Feministiskt initiativ är bortkastad i valet, de har ingen chans att ta sig in. Men det finns ett fullgott alternativ för alla som vill ha en feminist på plats. Det är Eva-Britt Svensson från Vänsterpartiet som verkligen har varit den svensk som har drivit kvinnofrågorna i EU de gångna åren. Jag tror att det enda parti som har chans att komma in, utöver de som redan finns på plats, är Piratpartiet.

Ett annat intressannt uttalande i texten är Anna Hedh från Socialdemokraterna som medger att hon får lite utrymme av sin partigrupp för att hon är EU-kritisk. Min erfaranhet från parlamentet var att de andra socialdemokraterna gjorde det mesta för att inte ge något utrymme åt sina kollegor som var det minsta EU-kritiska. Ibland var det nästan rena mobbningen.

Igår var jag och lyssnade på Laleh på Living room här i New York. Trots en lite publik, kanske 30 personer, så var hon lysande. Hon sprudlade av livs och spelglädje. Då och då spelar kända svenska artister i New York på riktigt små ställen och ofta för en liten publik. Träffade på Marit Bergman hos en bekant i Brooklyn. Hon hade spelat för 25 personer i New York. Själv tycker jag ofta att de små spelningarna på en liten klubb ofta är de som ger störst upplevelse.