Vill högern begripa vänstern?

Det kan vara bekvämt att ha fördomar. Hur enkelt är det inte att avfärda en politisk åsikt utan att behöva fundera över argumenten i sak?

 

Det har slagit mig flera gånger de gångna veckorna i debatten om valet i Grekland och den nya vänstervågen i EU. Högerns debattörer har i högt tonläge avfärdat vänstern med guilt by association och en världsbild från det kalla kriget. Kanske har de varit så säkra på att vänstern var besegrad att de inte har tyckt sig behöva begripa den. Nu när vänstern växer i styrka i EU försöker högern bemöta en motståndare som inte finns – utom i deras egna föreställningar. När jag läser den svenska högerns texter om Grekland så beskriver de något helt annat än det land och den vänster som jag har mött i Aten

 

I Grekland, Spanien och Irland är vänsterpartier idag störst i val eller opinionsmätningar. Syriza, Podemos och Sinn Fein är sinsemellan mycket olika rörelser med olika bakgrund, men de har några viktiga saker gemensamt. De motsätter sig åtstramningarna och EU-diktaten som har räddat banker men offrat välfärd och arbetstillfällen i deras länder. Även i andra länder runt om i EU som Nederländerna och Danmark har vänstern växt. I Belgien och Italien utmanas europolitiken av fackliga protester.

 

I flera länder där socialdemokratin har slutit upp bakom EU:s högerpolitik som Finland, Grekland, Irland och Nederländerna har den fått betala ett högt pris. En socialdemokrati som inte längre formulerar en alternativ ekonomisk politik får det svårt. Här finns en avgörande skillnad mot den nya vänstern som faktiskt bedriver vänsterpolitik. När EU:s extrema åtstramningar har misslyckats är det vänstern som står för en alternativ politik med jämlikhet, stimulanser och investeringar, närmast en form av keynesiansk ekonomisk politik.

 

På ett sätt kan jag förstå att läget är besvärligt för högerns debattörer. En ärlig analys av grunden för den nya vänsterns framväxt skulle kunna leda till en smärtsam självkritik.

 

Den ekonomiska krisen i länder som Spanien, Grekland och Irland har skapats av högerns idéer och partier. Högerpartierna har inte bara fört länderna in i krisen, de har också ofta varit djupt korrupta. Ibland har även socialdemokrater fört högerns politik. Tanken var att extrem åtstramning, privatiseringar och otrygg arbetsrätt skulle vara vägen ur krisen. Den politiken har varit en social katastrof som skapat fattigdom, massarbetslöshet och omfattande emigration. Faktum är att den också är ett nationalekonomiskt misslyckande med negativ tillväxt, brist på investeringar och ökande offentlig skuldsättning. Man kan jämföra med USA som valde att stimulera ekonomin för att komma ur krisen.

 

Högerns debattörer moraliserar gärna över greker och spanjorer för att de inte kan betala ländernas skulder. Men högern bryr sig aldrig om att bankerna fick vältra över sina förluster på skattebetalarna i samband med finanskrisen. EU:s politik har fokuserat på att rädda bankerna och offra välfärden och framtiden för de unga. Här finns högerns blinda fläck, man förmår inte kräva ansvar av de som faktiskt har skapat krisen. Inte heller vill man inse att euron är en dysfunktionell valuta som har förstärkt obalanserna. Att folk inte tror på ett EU som påtvingar dem denna politik är inte mycket att bli förvånad över.

 

Vänstern är den enda kraft som formulerar en alternativ politik till krisen. Därför växer vänstern. Men det är inte de få kvarvarande kommunistpartierna i syd som förmår fånga upp motståndet, det är en ny typ av vänster. Det är påfallande att det alternativ som formuleras snarast handlar om försvar av grundläggande sociala rättigheter, stimulanspolitik och att man vägrar acceptera den snabbt ökande ojämlikheten i samhället. I länder där vänstern växer minskar utrymmet för rasistiska och nationalistiska partier.

 

Om högern vill begripa vem dess motståndare så måste de nog både läsa på och tänka efter.

EU räddade bankerna – men inte Grekland

Den grekiska ekonomin varken växer eller krymper, den har kollapsat. Så beskrev Financial Times läget för Grekland nyligen. Läget är nattsvart med fattigdom och enorm arbetslöshet, fler än 60 procent av landets unga saknar arbete. Den grekiska statsskulden är över 170 procent av BNP och kostnaderna för räntor på skulden är enorma. Större än vad någon realistisk bedömare tror att landet kan klara av. Samtidigt går den grekiska statsbudgeten nu med ett litet överskott, om man räknar bort kostnaden för räntor på landets lån. Ett gyllene tillfälle för landet att ställa in betalningarna och lämna euron menade skribenten på FT. Då skulle ekonomin kunna ta fart och statsskulden skulle kunna förhandlas om.

Det enda som EUs krispolitik har räddat är bankerna och euron. Den sociala krisen fortsätter. Det grekiska exemplet är tydligt. Nu ägs merparten av den grekiska skulden av andra euroländer. De privata långivarna har hunnit dra sig ur. För Tyskland och Frankrike har det varit avgörande av eurons krisländer fortsatte betala räntor och inte ställde in betalningarna. Det var till stor del tyska och franska banker som hade lånat ut pengarna. Nu har skulden tagits över av euroländerna och skjutits på framtiden. Finanskrisens överordnande logik har än en gång slagits fast, bankernas vinster är privata, deras skulder socialiseras. Lärdomen för finanssektorn är tyvärr att de inte måste ta ansvar för sina egna handlingar. Priset betalas av euroländernas skattebetalare och inte minst av Grekland.

Förslag om omförhandling och nedskrivning av Greklands, och andra krisländers, skulder brukar bemötas med moraliska argument av typen att de ”måste göra rätt för sig” och att de har ”levt över sina tillgångar”. Det kan man ju tycka, samtidigt som det inte ändrar det grundläggande faktum att Grekland inte lär kunna betala sina skulder oavsett vilka moraliska aspekter man lägger på det. Istället fastnar landet i långvarig misär och stagnation, vem vinner på det? Dessutom vore det mer rimligt att rikta sin indignation mot att finansmarknaden tillåts vräka över de astronomiska kostnaderna för sina dåliga affärer på skattebetalarna.

Historien saknar inte exempel inställda betalningar och omförhandlade skulder. Londonkonferensen 1953 är ett bortglömt exempel som borde vara intressant i dagens debatt. Under konferensen skrevs Västtysklands statsskuld ner. Skulden var betydligt lägra än dagens grekiska skuld. En rad västländer stod för notan, bland dem Sverige och Grekland. Det kan vara värt att minnas idag. Västtyskland hade ekonomiska problem, västländerna hade intresse av ett stabilt land som återhämtade sig ekonomiskt. Ingen ville göra om misstaget med Versaillesfredens hårda villkor som hade upplevts som förnedrande i Tyskland och bidragit till landets extrema politiska utveckling under mellankrigstiden. Även detta kan vara värt att minnas med tanke på situationen i dagens Grekland.

Greklands skulder måste skrivas ner. Frågan är bara när och hur det sker. Landet skulle må bra av en egen valuta och växelkurs. Dagens politik dömer grekerna till långvarig fattigdom och social instabilitet. Vad kommer det att innebära för EU och Europa? Vilken sorts EU får vi om krisländerna hålls i långvarig fattigdom medan länderna i norr utvecklas ekonomiskt? Vad sker om EU fortsätter rädda banker men offrar folk? Vad kommer att ske med framtidstron, migrationen och den sociala oron? Vad kommer att ske med samarbetet mellan Europas länder?

Även detta borde debatteras inför valet till EUs parlament den 25 maj.

 

 

 

 

 

Från Berlin till Köpenhamn

Nattåget från Berlin närmar sig Köpenhamn. Jag åker i en tjeckisk sovvagn, betydligt nyare och finare an de sovvagnar som jag brukar åka med upp till Umeå. De börjar bli ganska slitna.

I Berlin har jag träffat den tyska vänstern die Linke och deltagit i flera av deras möten. Även andra ledare för olika vänsterpartier runt om i Europa var på plats och jag fick möjlighet att träffat företrädare för bland annat fransk, spansk och grekisk vänster. Syriza från Grekland är ett av Europas starkaste vänsterpartier och även den spanska vänstern, IU, växer nu kraftigt. Bägge partierna är ledande i protesterna mot åtstramningarna och den krispolitik som räddar banker men offrar välfärd och sysselsättning. På bilden ovan diskuterar jag med Katja Kipping ordförande i die Linke och Alexis Tsipras från Syriza.

Die Linke verkar nu återhämta sig efter en period av nedgång och interna strider. I september är det val i Tyskland och innan dess sker viktiga delstatsval. Det öppna möte på Volksbuhne som jag talade på vibrerade av energi, och av kultur. I salen var kanske 1 000 personer medan runt 500 inte kom in utan fick lyssna på mötet via högtalare utanför dörrarna. Partiledarna Katja Kipping och Bernd Riexinger höll starka tal, även Oskar Lafontaine och Gregor Gysi deltog från scenen.

I samband med mötet var också minnesdagen av morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Jag åkte ut till gravplatsen i Lichtenberg och la en blomma var på deras gravar, och en blomma på minnesplatsen för stalinismens offer.

En väg ut ur euron?

Idag har det varit storstrejk i Grekland. Nya hårda besparingar ska röstas igenom i landets parlament, ett villkor för att få ut mer stödpengar från EU. Men stödet för regeringen sviktar. Ledamöterna från det demokratiska vänsterpartiet tänker rösta nej. Det tänker också några ledamöter från PASOK att göra. De nya nedskärningarna verkar antas med minsta möjliga majoritet. På gatorna demonstrerar tiotusentals och vänsterpartiet Syriza vill ha nyval. Nyvalet kanske inte kommer nu, men det är bara en tidsfråga om när det tvingas fram.

Helt uppenbart är att EU:s svältkur inte löser Greklands problem och landet knappast kan betala sin statsskuld som närmar sig 190% av BNP. Även Anders Borg har låtit undslippa sig att det nog vore rimligt att Grekland lämnade euron. Idag diskuterade jag frågan med honom i riksdagen. Här kan du se debatten.

Det har kommit flera intressanta böcker om eurokrisen den senaste tiden. Stefan de Vylders Eurokrisen landade på mitt skrivbord idag. Jag började läsa lite i den och det verkar vara en välskriven bok. Det är precis som väntat, de Vylder är en av våra skarpaste ekonomer som tidigt insåg riskerna med Euron. Läs mer i SvD.

Visst hoppas jag att Obama besegrar Romney i USA:s presidentval. Inte för att jag har så stort hopp om att Obama ska förändra saker till det bättre, men jag vet att Romney skulle vara dålig för både USA och för världen. Men allra helst skulle jag vilja att Jill Stein, Rocky Anderson eller Stewart Alexander vann valet.

Greklands svältkur fortsätter

Det grekiska valet slutade med en knapp seger för högern i Ny Demokrati. Trots vänsteralliansens Syrizas starka valframgång och ett resultat på 27 % så räcker det inte till. Nu lär det bli högern som bildar regeringen tillsammans med socialdemokratiska PASOK. De två partier som har styrt Grekland i krisen och som inte har förmått skapa moderna ekonomiska och juridiska strukturer ska nu styra vidare. De står för att fortsätta den åtstramningspolitik som EU kräver och som har bidragit till en usel ekonomisk utveckling i landet. Problemen för landet fortsätter och den redan katastrofala situationen med fattigdom och arbetslöshet lär förvärras ytterligare. Men för EU är det viktigaste att rädda euron och undvika bankkollapser.

EU har spelat en ganska ful roll inför valet. I mer eller mindre öppna ordalag har man hotat med att lämna grekerna vind för våg om de inte röstar som unionen vill. Om man röstade på högern skulle det däremot vara möjligt att lätta lite på de ekonomiska krav som nästan alla inser ändå inte kommer att klaras av. EU har redan tvingat grekerna att ändra grundlagen så att betalning av landets skulder till EU ska gå före den egna befolkningens behov.

Så har man sparkat tomburken nedför gatan en bit till. Den akuta krisen har bara skjutits upp men lär snart ta fart igen i länder som Cypern, Spanien och Italien. Den nya regeringen i Grekland kan dessutom bli kortlivad.

Trots valförlusten imponerar Syrizas resultat. Partiet har växt från att vara ett litet parti på några procent för ett par år sedan till att bli en avgörande politisk kraft i Grekland. Väljarna har strömmat från PASOK till Syriza, men det är också intressant att se hur det dogmatiska kommunistpartiet KKE gör ett uselt val när väljarna röstar på en modern vänster istället för partiets sekterism. Syrizas tid kommer nog så småningom.

Själv är jag övertygad om att Grekland skulle behöva lämna euron, få en skuldnedskrivning och hjälp med investeringar över en besvärlig övergångsperiod. Men mycket lite tyder på att EU förmår ompröva sin misslyckade politik. Paul Krugman förklarar i NYT varför Greklands kris är en direkt följd av euron.

Den svenska debatten är fortfarande full av moralism och nationella stereotyper gentemot krisländerna i södra Europa. Självsäkert utropas att den svältande måste fortsätta banta. Det skymmer sikten för de verkliga utmaningar som vi står inför.

Läs mer i ekot, DN, Aftonbladet och Expressen samt min egen analys i Aftonbladet

The pain in Spain

Så blir Spanien som väntat nästa land som får nödlån ifrån EU. Formellt är det den spanska bankakuten som får lånen, för det är bankernas förluster som ska täckas. I praktiken är skillnaden mot tidigare nödlån som har gått till stater liten. I de fallen har stora delar av de pengar som EU har lånat ut gått direkt vidare för att täcka förlusterna i krisande banker. Bakom stödet till ”Grekland” och ”Irland” gömmer sig stöd till ländernas banker som har varit med och skapat krisen genom sitt agerande.

Det spekuleras om vilka summa som Spanien ska få låna, sannolikt runt 100 miljarder euro. Intressant ska också bli att se villkoren för lånen. Kommer Spanien att ta över ägandet i de berörda bankerna som villkor för lånen? Kommer de som har lånat ut pengar till de berörda bankerna för att göra vinst få vara med och betala? Om inte det sker är risken uppenbar att det bara blir en rak omfördelning av pengar från skattebetalare till bankägare. Det är helt enkelt inte acceptabelt.

Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.

läs mer i SvD, DN, Aftonbladet och ekot.

Löser då denna brandkårsutryckning krisen? Nej, ingen verkar ens orka påstå det längre. Cypern kan bli nästa land som behöver stöd. Det grekiska valet om en vecka kan leda till en än mer akut politisk och ekonomisk kris i Grekland. Jag träffade företrädare för vänsteralliansen Syriza i veckan som gick, och de verkade själva tro att de blir landets största parti vilket bekräftas av aktuella mätningar. Det känns lite märkligt att ha suttit i Aten och talat med Syrizas ledare Alexis Tsipras för någon månad sedan om vad som kan ske om Grekland lämnar euron. Nu kan det bli verklighet. Men det är inte bara Grekland som svajar, ekonomin ser inte ut att vända i Portugal eller Irland heller. Krisen blir allt mer en maktkamp om vem som ska betala notan, vanligt folk eller finanskapitalet. Fram till nu har EU-politiken utsett finanskapitalet till vinnare i de flesta fall. Bara vänstern ser ut att vilja ändra på det.

Det är val idag också. Socialisterna ser ut att kunna vinna majoritet i den franska nationalförsamlingen. Vi får en fingevisning om hur det går i dagens första valomgång. Särskilt intressant ska det bli att följa holmgången mellan vänsterns Mélenchon och rasisternas Marine Le Pen i valkretsen Hénin-Beaumont.

Greklands väg framåt leder vänsterut

Från dagens Expressen;

Grekland går mot nyval. Allt tyder på att Vänsterpartiets motsvarighet, Syriza, kommer att bli valets vinnare och landets största parti. Det blir de i så fall för att de är det parti som motsätter sig den politik som har orsakat massarbetslöshet och fattigdom. Till skillnad från extremhögern den Gyllene gryningen som också gått fram i Grekland, så förespråkar vänstern internationellt samarbete och social rättvisa, inte inskränkt nationalism.

För många inom den europeiska högern är det obegripligt att grekerna inte vill fortsätta skära ner och privatisera. Johan Norbergs och Gunnars Hökmarks inlägg om Grekland i Expressen (11/5 respektive 14/5) är ett gott exempel på hur högerns skygglappar gör att de inte förmår analysera eurokrisens orsaker – därmed kan de inte heller formulera dess lösningar.

I stället försöker de lägga skulden för krisen på vänstern, trots att det är högern och socialdemokraterna som har styrt Grekland.

Men det är inte vänstern som har fört Grekland till avgrunden, det är EU och högern. Det är inte vänsterpolitik att tolerera svart ekonomi, dålig statsförvaltning och att de rika får smita från skatt. Tvärtom är det avgörande för Grekland att få ordning på skatteindrivning och förvaltning.

Eurokrisen har flera samspelande orsaker. Krisen är inte främst en skuldkris – de snabbt ökande skulderna är en effekt av krisen, inte tvärtom. Två av krisens grundläggande orsaker är dogmer som har tillhört den europeiska högerns käpphästar i flera år: tron på euron och på en avreglerad bank- och finanssektor. Övertron på dessa idéer har varit krisens motor. Banksektorn har tagit enorma risker och skickat förlusterna direkt till skattebetalarna. I stället för hållbara investeringar har tillväxten byggt på spekulation och stigande fastighetspriser.

Men nu har bubblan brustit.

Situationen har förvärrats av euron som eldade på spekulationen med låga räntor, och som nu låser krisländerna med fel penningpolitik och usel konkurrenskraft. Högern och EU har fokuserat på att rädda bankerna och euron genom dramatiska nedskärningar, privatiseringar och attacker på arbetsrätt.

Diktaten från EU har orsakat en social och demokratisk katastrof – men de har inte löst den ekonomiska krisen.

Oavsett vilken regering Grekland får så väntar svåra år. Högern och EU kan i dag inte visa någon väg ur krisen. Det krävs att vi lyfter blicken och tänker nytt om vi verkligen vill hjälpa Grekland.

Grekland bör erbjudas ett ordnat utträde ur euron. Det är bättre än att landet slängs ut eller försöker återskapa en nationell valuta mitt i ett ekonomiskt sammanbrott. En flytande/fallande växelkurs skulle ge landet fler turister, mer exportintäkter och mer efterfrågan på inhemska produkter. Grekland behöver en bättre konkurrenskraft för att komma vidare.

Grekland måste fortsätta reformera skattesystem och bekämpa svart ekonomi. Inte minst måste skatteintäkter från landets rika öka och avtal om uppgifter om sparande slutas med länder som Schweiz, dit de rikas pengar har förts ut.

Greklands skulder behöver ytterligare en delvis nedskrivning om landet ska ha en chans att betala dem. Alternativet riskerar att bli en oordnad inställelse av betalningarna.

Grekland och andra EU-länder i kris behöver investeringar. En annan växelkurs är avgörande, men långsiktigt stöd från EU och unionens investeringsbank EIB kommer också att behövas.

EU och euron har varit med och skapat krisen, det är rimligt att Grekland inte lämnas i sticket nu. Det är högerns EU-projekt som har skapat denna katastrof, därför väljer grekerna vänstern.