V kan rädda Löfven från dåligt sällskap

Jag och Ulla Andersson skriver om regeringsfrågan i Dagens Arena.

Politik är att vilja. Uttrycket kan tyckas vara slitet. Men i dessa tider av spekulationer om vilken regering Sverige ska få efter valet 2014 kan det vara värt att påminna om. Spelteori och maktanalys kan inte vara avgörande för inställningen till framtida regeringar. Värderingar och politikens innehåll måste rimligen vara det som avgör. I den senaste tidens debatt om regeringsfrågan saknas ofta det viktigaste, politikens innehåll.

Det är självklart att partier kan ha regeringsalternativ i första, andra eller tredje hand. Många dörrar kan hållas öppna om man inte får som man vill. Men lika självklart är det att man bör veta vad man helst vill. Det handlar om vilken politik man vill se, om vilka värderingar man har.

Det är inte samma sak att regera med Annie Lööf och Jan Björklund som med Vänsterpartiet. När Socialdemokraterna och Miljöpartiet går till val som ett regeringsalternativ, S-Mp, får inte frågan stanna vid med vem de vill regera, utan också, vad de vill uppnå.

Vänsterpartiet vill bryta med den borgerliga politiken eftersom den leder till ojämlikhet, otrygga jobb och sämre välfärd. Det krävs en annan politik för att minska arbetslösheten, öka jämställdheten mellan kvinnor och män och för att ta klimatfrågans utmaningar på allvar. Det är därför vi inte vill att några delar av dagens högerregering med dess politik ska finnas kvar i maktställning efter valet 2014. Det är därför vi förordar en rödgrön regering med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det är dessutom det mest populära alternativet bland svenska folket.

Med Vänsterpartiet slipper vi vinsterna i skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Pengarna går till verksamheten, till att skapa en likvärdig skola med bra undervisning för alla barn och ungdomar. Det blir fler undersköterskor i äldreomsorgen och de äldre får större inflytande över sin tid. Kvinnors arbetsvillkor förbättras.

Med Centern och Folkpartiet blir i stället vinstintresset kvar. Girigheten kvarstår som drivkraft när barn ska få utbildning och sjuka tas om hand. Det är positivt att socialdemokrater och miljöpartister skärper tonen mot riskkapitalbolagen. Men det är bara i samarbete med oss som vinstintresset i välfärden kommer att tas bort på riktigt. De partier som har börjat leka affär med välfärden kommer inte att kunna lösa problemen.

Vänsterpartiet vill att Sverige ska bli en föregångare på klimatområdet. Det kräver en massiv utbyggnad av järnväg och kollektivtrafik. Det kräver resoluta åtgärder för att minska utsläppen, inte minst från lastbilstrafiken. Det kräver att bostäder byggs om för att spara energi och att alla de nya hyreslägenheter som vi måste bygga byggs med bästa möjliga energiteknik. Vi vill se massiva satsningar på förnybar energi som sol, vind och vågkraft.

I dessa klimatinvesteringar finns också en stor del av de nya arbeten vi måste skapa för att få ner arbetslösheten. Vänsterpartiet är det parti som föreslår störst klimatinvesteringar. Folkpartiet och Centerpartiet saknar ambitioner att minska utsläppen till en hållbar nivå.

De kommande åren har vi en gyllene möjlighet att fortsätta avveckla kärnkraften och utöka satsningen på förnybar energiproduktion. Vänsterpartiet har som mål att två kärnkraftsreaktorer ska stängas under kommande mandatperiod. Priset för att bygga ny kärnkraft är högt medan förnybara energislag är mycket konkurrenskraftiga. Satsningar på förnybar energiproduktion kan skapa tiotusentals nya arbetstillfällen. Vi vill ge Vattenfall nya ägardirektiv och göra om bolaget från miljöbuse till pådrivare i energiomvandlingen. Detta är inte möjligt att göra om man ska regera med Folkpartiet. Men det är möjligt med Vänsterpartiet. Valet för S-Mp är tydligt. De behöver Vänsterpartiet för klimatets skull.

Centern vill förändra lagen om anställningsskydd så att det blir lättare för arbetsgivare att säga upp trotjänare. Annie Lööf vill ha sänkta ingångslöner. Vänsterpartiet vill i stället se färre otrygga jobb. Idag missbrukas tillfälliga anställningar och bemanningsföretag. För majoriteten av unga som har jobb är otrygga arbeten vardag. Arbetstagare från andra länder utnyttjas hårt på byggarbetsplater, i svenska restaurangkök, åkerier och bärskogar. Denna utveckling skapar otrygghet och stress. Den pressar tillbaks löntagarnas villkor och gynnar oseriösa företag.

Vänsterpartiet vill stärka arbetsrätten, begränsa möjligheten att använda bemanningsföretag och skapa justa villkor även för löntagare från andra länder. Vi vill ha ett socialt protokoll i EU:s fördrag som skydd för våra kollektivavtal. Det låter sig inte göras med partier som ytterligare vill försvaga arbetsrätten. Frågan är vilken väg S-Mp vill gå.

Vänsterpartiet vill föra en politik som präglas av omtanke om dem som drabbas av arbetslöshet och sjukdom. Vi vill ha en politik som inte släpper loss girigheten som drivkraft i välfärden. Vi måste skapa en jämlik skola och sjukvård som vi kan lita på. Därför kommer vi aldrig att hjälpa fram Reinfeldt till makten.

I dagens politiska läge är Stefan Löfvén det bästa alternativet som statsminister. I samarbete med honom är en solidarisk politik möjlig. Men det kräver att han får rätt sällskap. Det finns många områden där vi inte har exakt samma politik som socialdemokrater och miljöpartister, men den politiska grunden för kompromisser och samarbete finns. Vi styr redan en stor del av Sveriges kommuner och landsting ihop.

Den tid då ett parti ensamt kunde styra landet är över för överskådlig framtid. Nästa regering kommer att behöva flera partier för att kunna regera. Vi vill ta fullt regeringsansvar och ha vänsterpartister som ministrar. En förutsättning för att vi ska kunna regera är att dagens politik med privata vinster i välfärden ändras i grunden. Vi kommer inte att vara ett stödparti efter valet 2014. Antingen regerar vi – eller så är vi i opposition. Vi vill inte tillbaka till de oklara ansvarsförhållanden som samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gav före valet 2006. Vi vill regera.

Det är när Vänsterpartiet har gjort bra val som 1998 och 2002 som vi har nått rödgrön majoritet. När det har gått sämre för vänstern som 2006 och 2010 har borgerligheten vunnit. Det finns ingen risk att få Annie Lööf eller Jan Björklund på köpet när man röstar på Vänsterpartiet. En rödgrön regering med S, V och MP är vårt mål. Det är bara så verklig politisk förändring kan uppnås. Det är politik att välja vem man vill samarbeta med. Men framför allt är politik att vilja förändra.

Jonas Sjöstedt (V), partiordförande Ulla Andersson (V), vice partiordförande

Ännu en replik på Hamilton & Co

Idag skriver några folkpartister i SvD om den nya europakten, mitt svar här nedan. Idag kom också SCBs stora mätning över EU och EMU-sympatier. Bilden bekräftas av att stödet för euron i stort sett har utraderats hos väljarna. Intressant är att stödet för själva EU-medlemskapet nu också minskar tydligt efter att ha ökat fram till för något år sedan. Men fortfarande ha ja-sidan ett tydligt övertag över nej-sidan i frågan om medlemskapet även om många väljare är osäkra. Den enda region där nej-sidan leder, men knappt, är mellersta och övre Norrland. Vänsterpartiet har sina väljare med sig på sin EU-kritiska linje, hos vänsterväljarna är siffrorna i stort sett omvända mot gensomsnittsväljarna.  Läs mer i SvD, DN och Europaportalen

Det finns något både fascinerande och obegripligt över Folkpartiets besatthet av att Sverige ska införa euron och låta EU bestämma vår ekonomiska politik. Vi ska med trots att valutaunionen ser ut att rämna framför våra ögon, trots att euron vore en uppenbar ekonomisk och demokratisk nackdel för oss och trots att 87 procent av Folkpartiets egna väljare avvisar EU:s valutaunion.

Nu är det den nya stabilitetsunionen som har skapats för att försöka rädda euron som ledande folkpartister vill att Sverige ska vara med i. Men argumenten för att avstå är starka. Åtgärderna i unionen syftar till en extrem åtstramningspolitik men gör inget åt de egentliga orsakerna till eurokrisen.

Stabilitetsunionen flyttar makt över den ekonomiska politiken från folkvalda till slutna EU-organ. Stabilitetsunionen låter bankerna gå fria medan krisens börda ska vältras över på skattebetalarna. Dessutom var svenska folket klokt nog att rösta nej till EMU i folkomröstningen 2003. Om vi ansluter oss till den nya unionen kommer vi att underställa oss centrala delar av den EMU-politik som väljarna tackade nej till.

Stabilitetsunionen för över makt över den ekonomiska politiken från medlemsländerna till EU. Ett land ska bara tillåtas ha 0,5 procent i årligt strukturellt budgetunderskott. Detta ska skrivas in i medlemsländernas grundlagar vilket ska övervakas av EU:s domstol. Länder som överskrider gränserna för underskott ska läxas upp av EU-kommissionen som kan utfärda rekommendationer om vad länderna ska vidta för åtgärder.

Stabilitetsunionen förordar även två lagförslag från kommissionen som innebär att dess mäktiga tjänstemän ska förhandsgranska medlemsländernas statsbudgetar innan de antas och kunna komma med krav på förändringar. EU-kommissionen ska också bedriva en starkare övervakning av den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Folkpartiet vill därmed föra makten över den ekonomiska politiken från riksdagen till EU:s byråkrati.

Som en del i den nya unionen ingår att euroländerna ska kunna få lån via en ny mekanism i IMF som omfattar ytterligare 200 miljarder euro. 50 miljarder euro av de 200 ska komma från EU-länder som inte har euron. I EU-nämnden gav majoriteten regeringen mandat att gå vidare med IMF-lånet trots att regeringen inte kunde svara på vilka villkor som gällde för lånet, hur många miljarder det handlar om eller vilka länder som kommer att delta. Främst lär euroländerna behöva pengarna för att täcka kommande förluster i sina banker.

Det behöver inte vara fel att Sverige lånar ut pengar till andra länder via IMF, det har vi gjort förut. Men det är otroligt att majoriteten i EU-nämnden var beredd att skriva under en blank check utan att känna till vare sig belopp eller villkor. I praktiken ska vi ta över en del av eurozonens risker via det nya IMF-lånet.

Det finns bara en anledning för att gå med i stabilitetsunionen, det vore ett steg på väg in i euron. Men Sverige och Europa har inget att vinna på att vi ansluter oss till en valutaunion som är ett grundligt fiasko.

Jag skulle hellre ha varit i Köpenhamn

Idag invigdes riksdagsåret med pompa och ståt, kungen, statsministern och hedersvakt i pälsmössor. Men särskilt spännande var det inte ens för oss som samlades i kammaren. Kungen har alltid något lätt obegripligt över sig när han talar. Dagens tal var inget undantag. Det mesta av talet ägnades år ett scoutmöte i Kristianstad. Sedan lyckades kungen med att jämföra terrorattentatet på Utöya med oprovocerat gautuvåld. Det är en bra bit från det politiska terrodåd som det handlade om. Kan ingen skaffa kungen en vettig talskrivare?

Reinfeldt var väldigt förutsägbar när han läste upp regeringsförklaringen. En del sa att han sa ordet ansvar 22 gånger, andra räknade till 26 eller 36. Men allt för många gånger blev det. Det var sämre med innehållet. I den kristid som nu sannolikt väntar är budskapet att det är bäst att göra så lite som möjligt för att mota krisens effekter. Så mycket till ny politik är det inte. Folkpartiet får någon miljard till skolan. Centerpartiet får drygt fem miljarder för att öka inkomsterna för restaurangägare. Kristdemokraterna får ingenting och moderaterna bestämmer resten. Så kan Alliansens politik sammanfattas. Det var många högtravande ord i regeringsförklaringen, bland annat om klimat och hållbarhet, men inte en enda ny åtgärd för en bättre miljö.

läs mer i DN, DN, SvD, SvD, Sydsvenskan, Expressen och Aftonbladet.

Det kan bli ett intressant politiskt år med flera nederlag för regeringen om nu inte Miljöpartiet väljer att sälja sig billigt i de förhandlingar som uppenbarligen pågår.

Betydligt mer upplyftande verkar det vara i Köpenhamn ikväll där resultaten från det danska Folketingsvalet nu strömmar in. Valundersökningarna ger entydiga besked om vänsterseger. Det förväntade reultatet har flera goda inslag:

- Danmark får en vänster/center regering med Socialdemokrater, Socialistisk Folkeparti och Radikale

- Den nya regeringen blir beroende av stöd från vänsterpartiet Enhedslistan som går fram rejält

- Främlingsfientliga Dansk Folkeparti backar och ännu viktigare är att de nu helt tappar det stora inflytande de har haft över dansk politik, istället går DFs tydligaste kritiker, Enhedslistan och Radikale tydligt fram. Det bäddar för ett nytt politiskt och mindre extremt politiskt klimat i Danmark när det gäller invandringspolitik

Dansk politik gör en tydlig vänstersväng och rasisterna marginaliseras, det är goda nyheter. Om SF som väntat går in i regeringen i Danmark så är vänsterpartier med och regerar i alla våra nordiska grannländer. Men SF:s högergir straffades av vänsterväljarna som strömmade vänsterut till Enhedslistan. Sammantaget röstar drygt 15 % av danskarna på partier till vänster om Socialdemokraterna. Den potentialen finns även i Sverige.

läs mer i Politiken, DR, DN, DNSvD, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan

V går inte MPs väg i EU-frågan

Tåget från Göteborg till Stockholm susar fram genom Sörmland. Med ett hundratal andra vänsterpartister har jag varit i Göteborg och diskuterat EU och Eurokrisen under helgen. På lördagen ägnades hela dagen åt en diskussion med företrädare för SV Norge, SP Nederländerna, die Linke i Tyskland och vänsterblocket i Portugal. Vi fick fyra helt olika vänsterperspektiv på EU. Norska SVs raka och tydliga EU-motstånd ligger nog närmast Vänsterpartiets syn men även holländska SP ligger nära oss. Die Linke har en mer vänsterfederalistisk syn med den portugisiska vänstern närmast verkade vara uppgiven inför hur eurokrisen drabbar portugiserna. Det gav en intressant ingång för våra diskussioner idag. Vi började med att anta ett uttalande om eurokrisen och vårt svar, det kan läsas här.

Nu på eftermiddagen inleddes den debatt om vår principiella syn på EU som kommer att avgöras på partikongressen i januari. Det finns olika röster i debatten. Men mitt intryck är att en tydlig majoritet av Vänsterpartiet står fast vid att vi är emot själva medlemskapet i EU. Det är bra. Det går dessutom utmärkt att kombinera med en aktiv politik för att förändra EU. Därmed riskerar vi inte att gå samma väg som Miljöpartiet som har blivit allt otydligare i EU-politiken sedan de övergav sin grundläggande kritik mot unionen.

Insikten om att länder måste kunna lämna euron har nu spritt sig ända in i Folkpartiet. LUFs ordförande skrev igår i SvD om saken och Folkpartiet verkar nu vara splittrat i sin syn på Euron. Läs mer i SvD.

Eurokris på väg mot eurokatastrof

Igår möttes euroländernas finansministrar för ännu ett krismöte. Situationen är på väg att glida EU:s politiker helt ur händerna. Tecknen är säkra på att eurokrisen i form av skenande räntor nu är på väg att slå mot Italien. Italien är en av världens tio största ekonomier, har mycket hög statsskuld, svag banksektor och en instabil och oseriös regering. Akut kris i Italien hotar hela euroområdets stabilitet på ett helt annat vis än kriser i mindre länder som Irland och Grekland. Efter Italien står kanske Spanien och Belgien på tur.

Grekland behöver snabbt ett nytt ”stödpaket”. Stödet går i praktiken till banker och för att rädda Euron, för grekerna väntar bara nedskärningar och recession. Ingen tror att de pengar som nu ska lånas ut kommer att kunna återbetalas. Frågan är nu bara hur och när Greklands skulder ska skrivas ner. Att låta skattebetalarna pumpa in miljarder till Grekland medan bankerna drar sig ur affären är en svart fars. Jag hoppas att svenska skattepengar inte slösas bort i onödan denna gång.  Även i Portugal krymper nu ekonomin medan investeringarna faller och landets möjligheter att ta sig ur krisen ser inte så lysande ut. EU:s försök att bekämpa krisen är ett grundligt fiasko.

Tyvärr ser det ganska dystert ut framöver. Den akuta eurokrisen i kombination med budgetkrisen i USA gör att risken för en ny finansiell härdsmälta är påtaglig. Det kommer att påverka även oss i Sverige trots att vi står fria från euron. Risken är att vi kommer att få se ökande arbetslöshet och försvunnet reformutrymme de närmaste åren. I ett sådant läge borde vi öka investeringarna i sådant som järnväg, bostäder och utbildning för att få fler i arbete på kort och lång sikt, inte satsa på trötta skattesänkningar som mest kommer välbärgade till del. Vi bör självklart också fortsätta stå fria från euron, hålla järnkoll på bankerna och ha ordning på statsfinanserna.

För euroområdet väntar betydligt svårare uppgifter. En nedskrivning av de grekiska skulderna är oundvikligt. Bättre att göra det så snart som möjligt – och låt de som äger obligationerna betala. Dessutom måste en väg ut ur Euron öppnas så att nationell penningpolitik kan återskapas för krisländerna. Utan det är nog Grekland chanslöst. Räntorna på lånen till krisländerna som idag ligger runt sex procent måste minskas om man menar allvar med att ”hjälpa” dem. Men om man ser till EU:s förmåga att hantera krisen hittills så tyder inget på att de ska kunna ta tag i situationen. I bästa fall kan de skjuta upp den. Men förtroendet för EU:s krishantering är i botten. Så mitt tips är att krisen kommer. Läs gärna, beställ gratis eller ladda ner min lilla skrift om eurokrisen här.

Jo förresten, Folkpartiet och Jan Björklund vill fortfarande att vi ska anslutas till Euron.

läs mer DN, DN, SvD, SvD, Europaportalen och Jon Wemans sanningar i Aftonbladet

Stiglitz spår stormmoln över euron

En av världens mest kända och respekterade ekonomer, nobelpristagaren och tidigare chefen för värlsbanken Joseph Stiglitz, intervjuas i dagens nummer av Telegraph. Enligt Stiglitz ser eurons framtid dyster ut. Inte minst är det Spanien som nu riskerar att utsättas både för spekulanternas attacker vid upplåning, växande arbetslöshet och stora neddragningar i offentliga utgifter. Stiglitz argumenterar för att länder som Spanien, Grekland och Portugal borde ha en annan valuta och valutapolitik än Tyskland. Stiglitz talar öppet om att euron kanske inte överlever.

Ett tecken på att Stiglitz har rätt är att Spaniens kostnader vid upplåning är mycket  höga och stigande. Till Spaniens situation hopas andra dåliga tecken för euron. Frågan är om Grekland någonsin kan betala av sin statsskuld eller om/när inställda betalningar och nedförhandlade skulder väntar. Till detta kommer Irlands budgetunderskott som i år hamnar på 32 %. Det är den sorts siffror som får all diskussion om stabilitetspakten krav och hårdare straff för de länder som överträder dem att framstå som en akademisk övning utan realpolitiskt värde.

Jo, Folkpartiet vill fortfarande att Sverige ansluter sig till euron.

Okej att skolka i Folkpartiets EU

Visst är det lite pinigt för Folkpartiet. Partiet som ska ta krafttag mot skolk i skolan och som älskar EU mest av alla är bäst på att skolka från EUs ministerrådsmöten. Nyamko Sabuni och Jan Björklund har sämst närvaro i Bryssel av alla ministrar. Det samtidigt som folkpartister ofta och gärna berättar för andra om hur viktigt de tycker att det är att Sverige är en aktiv medlem i EU.

Jag är inte så förvånad. När jag satt i EU-parlamentet slogs jag ofta av en paradox. EU-vänner i Folkpartiet och moderaterna talade ofta och gärna om hur viktigt EU är för miljön. Men när det väl var dags för konkret arbete för att skapa en bättre miljöpolitik inom EU var de i bästa fall frånvarande i det arbetet – men ofta var de aktivt emot att skärpa miljökraven på EU-nivå. Det hamnade ofta på oss EU-kritiker att göra jobbet för miljön även inom EU.

Men kanske finns det en logik även i skolket. Om man ändå mest håller med om vad EU-kommissionen och de stora EU-länderna tycker i Bryssel kanske man inte behöver åka dit. Sverige har med Alliansen en väldigt passiv EU-politik och rösten höjs sällan för förändringar i unionen.

En rödgrön regering skulle behöva närvara flitigare för att driva på i miljöfrågor, kämpa för att arbetsrätten inte ska rivas ner av EU och arbeta för en union som för en mer rättvis politik mot fattigare länder.

lä mer i Aftonbladet, SvD och Europaportalen